Nu hörs morgonfåglarna genom fönstret och den mörka dagen gryr. Koltrasten först, sen tar skrikmåsarna över. Nu kurrar duvan. Om jag blundar kan jag låtsas att jag har en trädgård som doftar fuktig morgondagg och frodigt gräs under gammalt ris och löv. Att vårlökarna tittat fram och den lilla sköra blåsippan hittat sin plats. Att stryka handen över sparrisjorden… Ta bilen till byggvarukedjan och köpa jord och gödsel och bära naiva förhoppningar om plötslig händighet och handlingskraft.
Har fått så fruktansvärt svårt att skriva. Vet inte vad det beror på men orsakerna går in i varandra; att aldrig få möjlighet till återhämtning, sorgen, stressen, åldern, oron, smällen i huvudet i somras: utmattning, utmattning, utmattning. Att inte fungera språkligt. Skammen över det och annat. Sedan kommer någon dag med syre. En annan dag med skönhet. Barnen mår bra. Kaffet smakar gott. Upp och hoppa. Jag har mitt i alltihop lätt för att känna glädje. Också. Allt flyter samman i ett överlevnadsläge. Bara gör.
Sorgen är fortfarande alldeles för stark och stor och svart. Bor i mina värkande ögonlock, andningsorgan och bröst. En svart klump och en ständig värk. Motar bort för att orka, men skären stannar kvar i mig.
Jag gick till Nationalmuseum istället för Skogskyrkogården. Tittade på grönskan. Paradise lost. Snön glittrade vit över Strandvägen. Tunna isflaken rasslade och gned sig vid Nybroviken. Snön droppade stilla från taken. I Malmö finns en annan självklarhet. Man kan älska så mycket. Vara hemma överallt och ingenstans. Just nu gör Stockholm alldeles för ont. Det har blivit de ljusa minnenas och dödens stad. NKs Parfym och fik luktar gott. Jag älskar Stockholm. Jag älskar Malmö. Malmö doftar regn och tång och trafik och någon slags enslighet och trots. Det byggs och byggs och ändå finns ingenstans för vanligt folk att bo.
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar