Paris 2025

💙🤍❤️

Vi fick lite snö. Äntligen. Sen försvann den. Gör inget. Säg den glädje som varar. Brygger mitt morgonkaffe, nyser och tänker på att om inte medelklassen slutar leka överklass snart så kommer vi snart inget kaffe få. Alls. 

I Paris, på Rue Rambuteau, var det fortfarande höst. T-shirtväder ena kvällen, regn den andra. Milt, friskt och skönt. Människor överallt. Idag faller snön över Paris. 

Det tar några dagar tills du lärt dig hur du lever billigast och bäst. Vietnamesisk lunch 3,5, nybakad paj med lax och lök 2,90 till middag. Du ber om kranvatten. Du reder dig. Skulle bli smal som en pinne, igen, om jag bodde där. Trots ostar och bröd. 

Dofterna av rengöringsmedel, kryddor, stekos, parfym, avlopp, nybakat, skaldjur, kaffe, omelett, trafik och kakis stora som apelsiner, Livet. Hundar som strosar tryggt omkring. Flickor i vackra kappor, en korpulent bagare i förkläde tittar uppgivet ut mot gatan, ett par som hånglar i en busskur i Montmartre. Paranta damer. Det finaste är kanske ändå blickarna… och ostarna. Ostronen. Och vännerna. Och en café noisette. Tunnelbanan, att ladda sitt lilla papperskort kändes oöverstigligt först, men klarades av utan högskoleexamen, till sist. Kalla mig gärna geni. c'est très compliqué! 

Ger upp fotograferandet. Ska jag börja med lera? Olja? Klippa klistra? I don’t know. Något måste jag ju göra, skapa. Börja sticka halsdukar igen. Jag är så fasansfullt less på ”fotografi”. Att kroppar, skev, bröst, lemmar, trosor alltid ska med. Tryckas in i något hörn. Det exotiska snubblar vid det rasistiska, men ack så välmenande ändå? Sett det tusen gånger om. Ge mig något nytt. Det är processer hit och dit, det eviga narrativet. Undersökandet som pose. Attityd.

Ramlar in på någon Serranoutställning intill renoveringsstängda Centre Pompidou, ser Piss Christ och minns debaclet då det begav sig (1987?) och hur det hänger sig kvar i det konstnärligt betydelsebärande undersökandet av stigman och trauman. En bild på ett knä. Har benet burit en specifik erfarenhet. Ett trauma? Böldpest/våldtäkt/minnen av utanförskap/sexuell läggning. Det gör bilden intressant. Inte själva fotografiet. Det finns massor av bra fotografi. Såklart. Tänker på Hasselbladsprisvinnaren Sophie Ristelhueber, dra inte in henne i det här. Hon gör det storartat. Men om alla andra ska känna in sig på trauman vill jag inte vara med. Eller fotografera sina eller andras skrev/bröst/hud. Vem har inte varit med om traumatiska livshändelser ändå? Vem har inte ett skrev och en underbyxa? Eller minnen. Ge mig skönhet. Ge mig en käftsmäll. Få mig att känna något någon gång. Ett skratt. En tår. Nya perspektiv. Tänka: shit, din lyckans ost! Vill inte bli kittlad av erotiska undertoner. Jag är less på undertoner. Men även övertoner. Är så fruktansvärt less på fotografier på människor som ligger i en hög på varandra med nollställda ögon och påhittade utanförskap. En massa rika typer med dyra kameror lånar människor i färg eller sjukdomar för att hitta på något intressant om sig själva. Eller ett ben uppochner på sniskan. För hård blixt. Rött. Det var roligt första gången! Alla tillgjorda blickar, ta bort. Ge mig unika ögonblick, något briljant; känslor av aha! av något jag inte kan definiera, men ändå känner igen. Så mycket lättsmält och innehållslös, ytlig rappakalja. Det blir så likartat. Alla gör samma. Jag förgås av leda, min egen oförmåga och totala brist på energi. 

Läser en gammal text av Lyra Ekström Lindbäck i Flamman och kan bara hålla med Traumakulturen gör oss alla till offer (för ett pissigt självcentrerat samhälle och tråkig konst). Ai ännu mer. Har ju avtrollat hela världen. Så fort du ser något fint ylar barnen, nämen det är ai (även när det inte är det!). Hur ska någon kunna fotografera något om det inte ens får existera i egen rätt, erkännas på riktigt. Snart finns inget kvar. Allt en potentiell fabrikation. Det kanske glädjer andra, men just nu känner jag bara tomhet. 

Kanske är det bara jag som står och stampar och som är alldeles för trött. För låg för konst. Ett nytt slags low. 2025, året jag inte tog en enda riktigt fet bild. Det skrämmer mig. Året då det enda som räknas är ett halmstrå hopp - and yet another kaffekopp. 

Puss! 

Eder bittre Döden dövörat (hur rätt har inte autkorr ändå) döden