Mise-en-scène

Mise-en-scène har en vid betydelse och översätts bäst med ordet iscensättning. 

Mise-en-scène är ett franskt uttryck och är ursprungligen en teaterterm som betyder "placera på scen". Mise-en-scène refererar till allt som syns framför kameran och dess utformning - alltså allt i bilden. Här ingår scenografi, kostym och mask, ljussättning och skådespeleri, liksom inspelningsplats och rekvisita. (Svenska Filminstitutets filmlexikon) 

Jag har länge brottats med min oförmåga och ovilja att på något sätt definiera mig konstnärligt, men tyvärr även med avundsjukan, vilken får mig att alldeles tappa bort mig själv. Bitterheten gentemot de, som utan att blinka och genans, skriver artist statement som vilken ai-chat robot som helst hade kunnat knåpa ihop genom en samling banaliteter kopplade till någon slags undersökande metod, gärna exotiskt eller kroppsligt utanförskap vidarekopplat till ett megalomant självförtroende,  alternativt fina gener och inte minst: fett med deg/sex. Oops. Nu fick ni min bitterhet i en folieinslagen ask. Sorry borry! Nu vänder vi blad!! Det finns bra ”om mig/min konst” beskrivningar också. Bara jag som inte orkar med mig själv och mitt. Då kan man haka upp sig på andra istället. Typiskt misslyckade och missunnsamma människor och artister… Erkänner!

Nä, alla bär givetvis på sina erfarenheter och strider, bevekelsegrunder och iakttagelser. Människor som inte har problem kan alltid skapa sig låtsatsproblem och jobba med healing, leva ut sina Sundborndrömmar på instagram eller odla ekologiskt. Klä av sig nakna och titta längtansfullt i kameran på stativ. Flyga jorden runt och sen låtsas stå med båda fötterna i jorden? Det är liksom så det ser ut idag. De flesta som äger bostad äger oftast också sommarhus.  Och har de ingen sommarstuga reser de utav bara xxx. Men allra oftast maxar dessa allt. Hela tiden. Och jobbar hemifrån, om alls. 

Ser en auktionsfirma lägga ut ett verk av en fotograf som jobbar med stageat fotografi, mise-en-scène. Själv jobbar jag ju precis tvärtom. Men äntligen får jag ett tjusigt ord på min fotografiska hjärna. Brukar säga att ”få verkligheten att se overklig/iscensatt ut” men nu ska jag säga att ”min metod och konstnärliga praktik utgår från den fattigas begränsningar och perspektiv och därigenom tvingas skapa en fejkad mise-en-scene*”. Typ. Gräv för du står. 

Vi har börjat söndagsgå. Förra veckan längs parken/västra hamnen och så bokskogen en annan dag. De unga har aldrig poserat. De vägrar. De är. Det ger en oförställdhet som gör det både lättare och svårare. Har extremt svårt att fotografera människor som vill bli fotograferade. Eller snarare tycker jag inte om vad det gör med bilderna. Det vore däremot enkelt att iscensätta, men vari ligger det intressanta i det? Jag begriper det inte. Då handlar det bara om tillgången till lokal, objekt /kropp och utrustning = money, money, money och munläder och kontakter. Väl? Sedan är det inte sant att människor inte vill köpa konst på andras barn. Det handlar om vems eller vilket barn och framförallt narrativet. Narrativet är enbart intressant inom fotojournalismem, inte estetiskt. Teoretiserandet ”undersökandet” dödar ibland fotografiet kan jag personligen tycka. Det vill säga en hand är alltid en hand. Varje människa, blomma, liv unikt. Men vem är jag, en enkel speleman. 

Skriver bara detta för att jag inte orkar skapa mer. Tappat lusten. Just nu. 

Jag har i alla fall slukat Kristofer Anderssons: 

1. Snart styr de superrika även över kulturen
2. Svenska eliten älskar sina dyra penisprojekt
3. Glöm det där med kulturellt kapital
4. Företagen är på väg in i konsten – allt annat: ut

Det är ju ändå lite uppfriskade med denna fullständiga omöjlighet i konst- och kulturvärlden ändå.  

*

d.v.s. använda sig av tillgängligt ljus, teknik, kunskap, miljö, objekt/människa när ork och tillfälle finns, för att skapa en känsla av en scen ur ett liv, när det ockdå är en scen ur ett vanligt liv. 

Åh.

 Livet är för kort.

Original: 

Je suis venu te dire que je m'en vais
Et tes larmes n'y pourront rien changer
Comme dit si bien Verlaine au vent mauvais
Je suis venu te dire que je m'en vais
Tu t'souviens des jours anciens et tu pleures
Tu suffoques, tu blêmis à present qu'a sonné l'heure
Des adieux à jamais (Ouais)
Je suis au regret
De te dire que je m'en vais
Oui je t'aimais, oui, mais

Je suis venu te dire que je m'en vais

Tes sanglots longs n'y pourront rien changer
Comme dit si bien Verlaine au vent mauvais
Je suis venu te dire que je m'en vais
Tu t'souviens des jours heureux et tu pleures
Tu sanglotes, tu gémis à présent qu'a sonné l'heure
Des adieux à jamais (ouais)
Je suis au regret
D'te dire que je m'en vais
Car tu m'en a trop fait

Je suis venu te dire que je m'en vais
Et tes larmes n'y pourront rien changer
Comme dit si bien Verlaine au vent mauvais
Je suis venu te dire que je m'en vais
Tu t'souviens des jours anciens et tu pleures
Tu suffoques, tu blêmis à présent qu'a sonné l'heure
Des adieux à jamais (ouais)
Je suis au regret
De te dire que je m'en vais
Oui, je t'aimais, oui, mais

Je suis venu te dire que je m'en vais
Tes sanglots longs n'y pourront rien changer
Comme dit si bien Verlaine au vent mauvais
Je suis venu te dire que je m'en vais
Tu t'souviens des jours heureux et tu pleures
Tu sanglotes, tu gémis à présent qu'a sonné l'heure
Des adieux à jamais
Oui, je suis au regret
De te dire que je m'en vais
Car tu m'en as trop fait…

https://www.maisongainsbourg.fr/en/experience 

https://www.vogue.fr/fashion-culture/fashion-exhibitions/articles/serge-gainsbourgs-house-is-being-turned-into-a-museum/62439

Allt jag inte mäktar med

Nu hörs morgonfåglarna genom fönstret och den mörka dagen gryr. Koltrasten först, sen tar skrikmåsarna över. Nu kurrar duvan. Om jag blundar kan jag låtsas att jag har en trädgård som doftar fuktig morgondagg och frodigt gräs under gammalt ris och löv. Att vårlökarna tittat fram och den lilla sköra blåsippan hittat sin plats. Att stryka handen över sparrisjorden… Ta bilen till byggvarukedjan och köpa jord och gödsel och bära naiva förhoppningar om plötslig händighet och handlingskraft. 

Har fått så fruktansvärt svårt att skriva. Vet inte vad det beror på men orsakerna går in i varandra; att aldrig få möjlighet till återhämtning, sorgen, stressen, åldern, oron, smällen i huvudet i somras: utmattning, utmattning, utmattning. Att inte fungera språkligt. Skammen över det och annat. Sedan kommer någon dag med syre. En annan dag med skönhet. Barnen mår bra. Kaffet smakar gott. Upp och hoppa. Jag har mitt i alltihop lätt för att känna glädje. Också. Allt flyter samman i ett överlevnadsläge. Bara gör.  

Sorgen är fortfarande alldeles för stark och stor och svart. Bor i mina värkande ögonlock, andningsorgan och bröst. En svart klump och en ständig värk. Motar bort för att orka, men skären stannar kvar i mig. 

Jag gick till Nationalmuseum istället för Skogskyrkogården. Tittade på grönskan. Paradise lost. Snön glittrade vit över Strandvägen. Tunna isflaken rasslade och gned sig vid Nybroviken. Snön droppade stilla från taken. I Malmö finns en annan självklarhet. Man kan älska så mycket. Vara hemma överallt och ingenstans. Just nu gör Stockholm alldeles för ont. Det har blivit de ljusa minnenas och dödens stad. NKs Parfym och fik luktar gott. Jag älskar Stockholm. Jag älskar Malmö. Malmö doftar regn och tång och trafik och någon slags enslighet och trots. Det byggs och byggs och ändå finns ingenstans för vanligt folk att bo. 

/Döden döden döden 

Hopp

Take a look at me now. 

Det tillfälliga och vackra och behovet av känslan av något bestående.  

Solnedgången, doften av vår, snö eller ålderns höst. Jord och duvans burr och snödroppen är banne mig ingen blyg viol. Stadig och skör med blicken mot marken i små gäng kräver dom lika tydligt som diskret: titta på oss. Och det gör vi, och vi ställer oss och beundrar, fotograferar eller plockar och sätter i en liten kopp. 

Molnen, månen, havet, stadsbussarna halvtomma och männen står ensamma och stirrar rakt ut i intet och väntar på ett annat liv. Eller en stöl. 
Den korpulena lilla flickan med för liten hatt och fluffig stil, rak i ryggen framåt, marsch. Man kan bli lycklig för mindre. Varje modig själ fyller oss fega med hopp.

Det levande och döda, är samma andas barn. 

/Döden döden döden 

Stepping up…

 “The perilous time for the most highly gifted is not youth,”

 “The perilous season is middle age, 

when a false wisdom tempts them to doubt the divine origin 

of the dreams of their youth .” Elizabeth Peabody

Läste jag precis.  Apropå gårdagens lilla text. 

Dags att satsa på att bli barnstjärna och börja leta efter en steppdanskurs igen.  Då. 

/Döden döden döden 

Neon

Vi har i alla fall lite lampor och arkitektur

Läser två texter om uppgivenheten och det är väl den som även drabbat mig. Som gör att det blivit så svårt att skriva något utan att framstå som komplett galen. 

Nu kommer det (sekretessbelagda) elbidraget snart utbetalas till hela svenska folket så att de som inte drar ner på sin förbrukning ska kunna fortsätta slösa, istället för att till exempel kritisera det något rubbade systemet? Det är väl i och för sig ungefär samma kustnära (villa)människor som ska skyddas som tycker illa om vindkraft på grund av fult. Undrar om grevar och baroner slogs för samma estetiska värderingar kring väderkvarnar då det begav sig? Störde kanske ängs- och skogs horisonten dem med? Men gissar att de bet ihop eftersom mjöl kunde vara bra att ha. Precis som el. 

Om jag ska vara helt ärlig så avskyr jag att bo i stan. Inte för att jag hatar stan eller städer, jag gillar städer helskarpt. Jag älskar stan jag bor i. Men att bo i en stad utan tillgång till land tycker jag är fruktansvärt. Min värld, min själ, den krymper. Min hjärnas syre fattas mig. Kollektivtrafiken är i princip omöjligt dyr så skog och hav kan du glömma, och bor du i hyresrätt så är du inte bara korkad utan  helt övergiven av allt och alla. Men jag älskar el. Elljusen är som den inre showartisten i mig, paljetthatten och den matchande flugan till. Det glittrar så vackert om natten. I städerna. Även om vi inte får se stjärnorna så ofta eller känna våren, hösten, vintern eller sommaren tränga in i varje por. Vi har våra små gatlyktor och skyltfönster i alla fall. I Malmö vårt glittrande hav. 

Jag orkar inte glädjas eller förfasas över vintergäckens allt tidigare ankomst. I stan. Jag vill ha den i marken där jag bor. Men man kan inte få allt.  Jag tror att det är det sorgliga med att ”bli vuxen”; att inse att man inte kan få och göra allt. Det är lite sorgligt, för i ungdomen bor en peppad nyliberal hur vänster du än må va, men insikten rymmer samtidigt ett visst lugn. Eller uppgivenhet kanske. 

/Döden döden döden 

Svårartad, byråkratisk misshandel

Det stormar på balkongen. Vinden låter vred. 

Så länge du ser fördelarna med (fungerande) sjukvård, skola, hemtjänst, postutdelning, kollektivtrafik, förskola, järnväg, grundforskning, psykiatri, snöröjning, polis, vägar, o dyl., eller har anhöriga med olika typer av behov/stöd så är det precis som Sven-Eric Liedman skriver i DN i sin fina text, dags att ersätta våra politiker, oavsett färg, och satsa på dem med långsiktiga idéer, politiska visioner och lösningar. Politiker som vill göra skillnad, långsiktigt och på riktigt, och som helst inte är gamla nazister och rasister. Majoriteten av oss skulle inte tveka en sekund om vi fick chansen att göra rätt och bättre, även om det skulle kosta på. 

Resursslöseriet

Personligen får jag allt mer ångest av digitaliseringen, i vården t ex, vilket villkorslöst tvingar in mig i destruktiva ”flöden”, d.v.s. mätbara NPM-system. Dessa system alienerar patienter/brukare och utförare av vård och är dessutom inte tillgängliga och säkra nog för alla. Men i vården finns legitimationskrav att ta hänsyn till, så förr eller senare brukar personalen protestera, byta arbetsplats eller larma media. Den funktionella dumheten tillåts inte ta över hela verksamheten i alla fall. Till skillnad från många kommuner, vissa myndigheter och regioner vars verksamhet vilar i händerna på tillfälliga lokala politikers nycker och personliga engagemang och personalens tystnad, samt tusentals administratörer. 

Det kan med andra ord gå till lite si och så, för här finns inte alltid legitimationskrav eller tjänstemannaansvar, vilket i längden bara tjänar den/de som vill styra. 

Verksamheter som lagt ner tillsynes oändliga resurser på digitaliseringsprojekt och system som bara mäter, men aldrig utför, och i och med NPM-ivern kräver extrem administration, och samtidigt underkänner sina anställdas kompetens genom att inte lita på deras utbildning, kunskap, erfarenhet, professionalitet, analys- och tankeförmåga. 

Samhället och politiker har sakta men säkert låtit stödverksamheterna bli större och mer prioriterade än själva kärnverksamheterna och det är inget mindre än en katastrof, och ett fruktansvärt resursslöseri. Dessutom stötande för alla som som studerat och vill jobba med att hjälpa andra människor på olika sätt. 

Här ett lite exempel från häromdagen: Säg att du jobbar som legitimerad sjukgymnast på en klinik som arbetar med barn med en specifik problematik och du frågar denne vad som skulle vara lämplig träning för ditt barn med denna problematik, och sjukgymnasten svarar: jag jobbar inte med sjukgymnastik, jag jobbar med bedömningar (i detta fall med fingrarna, utan mätinstrument). Om barn och föräldrar redan varit i kontakt med medicinsk klinik kring den fysiska skadan, kommen ur den sagda problematiken, men de på specialistkliniken inte har kompetens kring problematiken, utan bara skadan, så kvarstår orsaken till skadan, eller så återkommer eller förvärras den. Men kliniken för barnen med specifik problematik arbetar alltså varken rehabiliterande eller förebyggande utan bara med bedömningar, vilket i praktiken innebär att sagda klinik aldrig kommer att arbeta med barn med denna problematik och alla andra barn i regionen med samma problematik aldrig kommer att kunna få något sjukgymnastiskt stöd. Alltså står dessa barn helt utan förebyggande, stärkande, rehabiliterande insatser. Men någonstans kommer det att stå att en insats är gjord, d.v.s. en bedömning i detta fall, utan verklig insats har utförts. Vad själva bedömningen blev, fortfarande okänt, men återbesök om ett år. Föräldrarnas rekommendation är att leta rätt på ett gym, men om barnet inte vill ”spelar fysisk aktivitet ändå ingen roll”. Det finns inte heller några särskilda övningar att rekommendera. Barnet tittar, med höjda ögonbryn, snett leende och chockad min, på mig. 

Jag skulle kunna skriva en lång, oerhört frustrerande och anmärkningsvärt tråkig men också lite skrämmande bok, om hur barn tas om hand i svensk ickesjukvård idag, men ingen, utom detta hav andra föräldrar med liknande kafkaeska erfarenheter, skulle tro mig. 

Just denna arbetsplats och barnverksamhet har lämnats av en strid ström personal, varav en person sa: "Jag kan inte utföra mitt arbete eller stå bakom denna verksamhet idag. Min rekommendation är att ni söker er till en annan stad". 

Idag mestadels ung eller gammal personal. Resten har lämnat det sjunkande skeppet, ser till att bli med barn, eller skaffar sig skyndsamt annan utbildning. Vem som ska hjälpa barnen är det ingen som vet eller tar ansvar över. 

Att så många ändå väljer att fortsätta arbeta, och indirekt/direkt avskaffar sig själva och sin profession beror på att alla behöver en inkomst, men frågan är vad de behöver utbildning till om de mest ska sitta och säga att deras arbete och kunskap inte behövs? 

 

"…svårartad, byråkratisk misshandel" kallade Hanne Kjöller det allmänläkarna utsätts för (i DN) precis. 

/Döden döden döden 

Vardagsvänligheten

Ett vi. 

Händer vid vattnet. 

Jag har ledsnat på att fotografera. Jag vet inte varför. Det går säkert över, men jag är helt enkelt för nere, för trött, just nu. Det kanske är dags för lera eller rentav vuxenbalett? 

Bilden ovan tog jag sommarlovets sista skälvande dag. Det var milt och varmt och gräddigt vitt. Det låg förväntan och avsked i luften. En sista ledighetens suck. Det var så där varmt som det sällan blir i Sverige, när vinden bara är stilla mjuk och varm och solen vilar bakom dis och lätta moln. Du skulle kunna gå naken utan att känna mer än behag och havet möta din kropp på samma sätt. Utan motstånd. Bli ett. Att bara vara vid vatten är en lycka i sig. Och fågeln kom och kameran var med och barnen gick bestämt åt ett annat håll. Snabbt, snabbt, snabbt fick det gå. Och människorna höll på med sitt och jag med mitt och alla hade det nog ganska bra. Vi hörde liksom ihop. 

Har lite texter som ligger och skräpar, som avklippta julpappersrester och skräp ligger de bland ”utkast” och väntar på upplösning/fullbordan/radering. Ofärdiga och obrukbara. Ork int’ mer. Orden vill sig inte längre. Tiden, livet, så knappt. En text i oktober handlade i alla fall om vardagsvänligheten, tillsammans med bilden ovan. Vänligheten jag tror på allra mest. Läste sen en fin text på Aftonbladet som handlade om precis det jag skrivit om och blev så glad. Jag borde skärpa  mig och skriva klart någon gång.

Min övertygelse är att enbart genom omtanke och generositet tillsammans med ansvarstagande och pliktkänsla kan vi klara oss. Och enbart genom att tänka på ett oss, ett vi. I vi:et ingår alltet. Att välja förhållningssätt och orka fortsätta tro på något är utmaningen idag. Det känns ju så hopplöst nattsvart ibland. Vi kan alla konstatera att världen, som vi en gång kände den, inte existerar och det är, om inte förvirrande, så vansinnigt frustrerande att man bara vill lägga sig under sitt täcke och ge upp. Hur bemöter vi ondska, dumhet, trasiga själar och ekosystem? 

Idag enas vi inte längre kring lägereldstv:n, i kyrkan, inte heller kring begrepp som solidaritet eller våra barns framtid, utan runt våra gemensamma döda, på sociala medier. Det enda rummet utan konflikt, förutom gulliga barn/djur, Mustiga Mauri och David Sundin eventuellt. Detta, dödens faktum, finns det få möjligheter att argumentera kring, även om man kan välja att vägra tro på döden, det står ju var och en fritt.  Så när någon kändis, släkting eller vän dör kan vi alla gemensamt enas kring förlusten, vi har sorgen gemensamt i alla fall. Övriga rummen på sociala medier är för farliga, för trånga, skapar polemik, så det blir lättare att titta på recept, kläder, tokiga frisyrer, reor, resa bort eller gå till gymmet, än att samtala. Än att läsa eller lyssna på hur andra har det eller skåda ut över nejden, för det har vi sällan ro till. Nu utgår jag, helt orättvist, från mig själv. Ni andra kanske känner livet och lever i samklang med djur och natur utan ständiga impulser från den digitala världen. Själv håller jag på att få krupp. 

”I am more and more convinced that in the life of civilizations as in the lives of individuals too much matter that cannot be digested, too much experience that has not been imagined and probed and understood, ends in total rejection of everything — ends in anomie. The structures break down and there is nothing to “hold onto.” It is understandable that at such times religious fanatics arise and the fundamentalists rise up in fury. Hatred rather than love dominates. How does one handle it? The greatest danger, as I see it in myself, is the danger of withdrawal into private worlds. We have to keep the channels in ourselves open to pain. At the same time it is essential that true joys be experienced, that the sunrise not leave us unmoved, for civilization depends on the true joys, all those that have nothing to do with money or affluence — nature, the arts, human love. Maybe that is why the pandas in the London Zoo brought me back to poetry for the first time in two years.” (May Sarton, från The Marginalian) 

Ju äldre vi blir desto fler förluster,  mer artros, sämre syn och större inkomstklyftor och den eviga kampen är att hitta ett sätt att hantera livet i det nattsvarta. Jag har personligen drabbats av saker som i mörka stunder kan få mig att dränkas i en slags svärta som nog tagit livet av mig om inte världen ständigt varit så vacker och att människan i grunden oftast är så mjuk, rolig och god. Om inte konsten funnits. Om inte de enklaste saker gjort mig så glad: Eye of the Tiger är väl ändå lite pampigt bra?  Om inte dotterns hand varit så mjuk. Om inte humorn hade funnits, busschauffören varit vänlig, om himlen inte varit så vackert blå, vart hade vi/jag varit då? Om inte Överlevnadsinstinktiv ironi (A. Lokko om Terry Hall) och Nick Caves konstnärliga sorgeprocesser funnits så vackert formulerade. Så vi nosar upp oss bäst vi kan mot mörkret, drar en sula på parketten och åren går. Åh, vad fint Alex Schulman skrev om det. Vi bara är och finns i vår mänskliga vanlighet, som alla andra, med våra små mänskliga tillkortakommanden att luta oss gemensamt emot; vår rörande mänskliga futtighet, och storslagenhet. Och död. Och livet just nu, och här. 

Från och om krigets Ukraina, Halyna Kruk i DN idag:

”…Och det är något med känslorna:

– Jag har tänkt mycket på detta, men på något sätt vill jag inte vara utan den här erfarenheten. Det är förunderligt starkt, livet i Ukraina är svårt och farligt, och det är omöjligt att koncentrera sig på något. I krig blir allt som sker på något vis lika viktigt, ingenting sorteras – samtidigt som allt är oförutsägbart och oberäkneligt. Och känslorna är liksom upphöjda: man blir plötsligt lycklig över att ha överlevt, över att en familjemedlem lever.”

Känner ofta att jag lever i ett slags, inte krigs-, men kristillstånd som är fullkomligt utmattande, men också skimrande intensivt. Bakom varje hörn kan nästa tragedi lura, samtidigt som varje fläck av skönhet berör. Ständigt på helspänn, på tårna, på nålar. Vad/vem ska gå sönder nu? Där motståndaren inte skyr några medel och det enda du kan försvara dig med är någon slags vänlighet och förlåtelse (förståelse?) även om hjärnan krullar ihop sig av vanmakt och faktiskt, rädsla. Det är svårt att leva. Men att inte göra det är värre. Och i detta känna tacksamheten. Samtidigt undrar jag hur man släpper och förlåter oförätter och grymheter utan självutplåning, och utan att själv smittas av det osunda, gå sönder. Hur tänker du där, Nick Cave, för jag undrar så?

För oss, vi som lever kvar och har några dagar kvar. Vad ska vi göra med dessa timmar, dagar, månader och kanske år? Vad är vi skyldiga varandra, våra medmänniskor, oss själva och världens alla kommande barn? Vad är min plikt mer än att försöka vara lite snäll?

“The main thing is this — when you get up in the morning you must take your heart in your two hands. You must do this every morning.” Sen kan det ju gå åt pipsvängen ändå, men vi måste försöka så gott vi kan ändå. Vi måste tro på något större och bättre och varann. 

God jul och gott nytt år ❤️

Döden döden döden 

Tillägg: 12 januari, jag upprepar: vi, vi, vi, vi, vi, vi, kära Aftonbladet Kultur. Vi. Vi fucking människor ska banne mig hålla ihop.

Du hade ju

älskat detta. 

Du killen, med chillen och kollen.

Lillebror.

❤️

Lösningsfokus

Ordning och reda 

Ok, nu har gnällfisarna vunnit valet och har majoritet i riksdagen så vi kan fortsätta köra borgerligt budget och sälja ut landet fullständigt, utan att blinka. Skolor, vårdcentraler, järnvägar, militär, kärnkraft, post, el, it-teknik och skydd. Anything goes. Ja, jag säger då det. Straff, flyktingar och vatten kan väl ändå (äntligen!) läggas på entreprenad? Ägare utomlands. Ansvar? Ingen aning! Nu kör vi ända in i kaklet! Visar vart skåpet ska stå. Kanske en mindfulness övning till och en kul komiker på stan kan lätta upp lite? Lite vapen i skolorna ökar tryggheten? Huvudsaken är att man är positiv och lösningsfokuserad, tänker jag.  

Kommer att bli kanon! 

/Döden döden döden 

Sundbyberg

Upplösning. 

Sorterar tvätt. Tittar på en fransk film med gäster med tokiga skratt, hjälper barn att översätta Tiktok-recept och en chill-lista på Spotify spelar Joel-musik i bakgrunden. Lördag. Det är grått ute. Kollar gamla foton, dricker snart kallt kaffe och bilder från nästan ett år sedan skymtar förbi. 

Ett äpple som spricker. Ett barn som duschar och livet fortsätter obehagligt nog. 

Det var så viktigt att tömma hans älskade hem. Fort, fort, fort skulle det gå. Slängas, säljas. Bort, bort bort. Begrep aldrig varför det var så bråttom att sopa igen alla spår. Fanns säkert starka skäl. Hans hem som han varit så otroligt förtjust i att göra till sitt. Men han finns kvar. Ändå. Kanske solrosor, småfåglar och hans mjuka sätt och vassa, kloka, humoristiska tankar rispats, ärrats, in i oss. I Sundbyberg. Han hade fått spader av den borgerliga regeringens utskottsutnämningar. Innan han dog fanns ännu en slags hopp.

Jag behöver titta på bilderna från hans lägenhet. Han hade lagt ner sin själ i sitt hem. Sakta, bit för för bit. Så vuxen, denne älskade lillebror och oktoberman. 

/Döden döden döden 

la belle indifférence

Allt känns bara sorgligt, 

skrev en recensent i DN om Weils. 

Form: Malmsten Hellberg. Foto: Jenny Källman.

(Fuga, är ett oftast klassiskt musikstycke där kompositören ″leker″ med olika variationer av en melodislinga genom att på olika sätt repetera den igenom två eller flera stämmor. Även tempot eller rytmen kan vara varierad, vilket gör en fuga ofta är olämplig som dansmusik. Den hade en höjdpunkt under barocken. Wikipedia) 

fuguetillstånd, dissociativ fugue

fugue [fjuːɡ], dissociative fugue [dɪˈsəʊʃɪˌeɪtɪv fjuːɡ], psychogenic fugue [ˌsaɪkəʊˈdʒenɪk fjuːɡ].

Latin: dis- 'åtskils' och sociare 'förena', här i betydelsen skilja en sida av personligheten från en annan så att de får var sitt medvetande, under ett tillstånd av dissociativ. Fugue är franska och betyder här 'flykt'.

Även: dissociativ fuga.

Minnesförlust i kombination med "flyktbeteende". Personer som drabbas kan plötsligt befinna sig långt borta från hemmet och kan inte förklara hur de har kommit dit där de är eller vem de är. Kallas också ambulatorisk automatism. 

Relaterade sökord: amnesi, dissociativt syndrom, epilepsi.

(psykologiguiden.se)

Övergivenheten

Min syster har en fågel. 

Vilhelm Hammershøj

Vad motiverar dig frågade en ledsen man mig i vintras och frågan fick mig att studsa till. Mänskligheten är en bajskorv skrev han en annan gång. Vad svarade jag på det? Jag vågar inte svara Gud, men kan svara Nick Caves ord. Konsten. Varje gång jag ber Gud om svar om vad i hela friden jag ska göra med mitt liv så rungar  svaret: konsten, vännen. Konsten. Alltid. Men jag orkar inte. Begriper det inte, jag har varit trött i 14 år nu och det blir aldrig bättre. Bara sämre. Hur är det möjligt?  Jag försöker och jag vill något mer och annorlunda, men hjärnan och orken driver mig till vansinne och saknas mig helt. 

Det blir svårare och svårare att skriva. Jag skäms över mina oförmågor. Över att det aldrig blir något bra med mig. Jag försöker förklara för D att jag jag är en enkel själ som blir glad över det lilla/stora: ljuset, kaffet, barnen som är sams, dofter, ljud, vänliga leenden och fåglar som rör sig över havet som tjoar och gör sig till. 

Men jag skriver avvaktande. Eftersom han är en man och för att jag känner hans familj och även om de kanske skilt sig så var det hans fru jag lärde känna först, utanför dagiset våra barn gick på. Våra barn som också blev bästa vänner. Pluppen blinkar grönt, online, jag ser att han är där. Jag tänker: måste fråga: läget? Jag hör av mig i morgon, tänkte jag, varje dag. Du hade också haft en Herman Hesse-fas som ung.  Han frågade om jag ville veta vad som hänt, något om nära döden, och jag svarade att jag orkar inte mer, det räcker med död för mig. Han hade börjat fotografera sa han, inspirerad av mig. 

Mitt sista samtal med min lillebror var jobbigt. Jag var upprörd över sjukvården och malde väl på, men min lillebror var tillfreds med livet, som mamma sa: han älskade sin dotter, sin flickvän och sin lägenhet. Sitt liv. Han var lycklig. På en bra plats i livet. Han vårdade sina blommor, det fanns en framtid i hans bröst. 

När döden är ett faktum finns inga mera sen. Inga fler morgnar. Varken framtid, ångest, kärlek, apati, barn eller avgrundsdjup sorg. 

Hur reparerar jag alla skador. Hur blir jag en bättre människa. Hur hjälpa en människa i nöd när man själv håller på att drunkna? Livet är inte rättvist. Hur får man olyckliga människor att stå ut? Varför är det så svårt? 

Jag går ner till parken när jag orkar. Tvingar mig ut till dahliorna. Tränar på kameran jag köpte 2017 som jag fortfarande inte har en aning om hur den fungerar, men har efter fem år listat ut att vrider jag en ratt åt höger och den andra åt vänster och använder blixten blir det mäktigt fint. Skäms över detta. Att inget jag kan, men bilderna blir fina ibland. Simmar. Handlar mat. Diskar. Längtar efter tystnad, och efter att sätta mig ner och tänka en enda lång sammansatt tanke en endaste gång. 

Skivan D precis gett ut med sitt band har använt mina Ribersborgsfåglar. I ett annan liv hade jag kunnat göra något med mina bilder. I detta liv orkar jag ingenting. Men jag får motion och tar mina bilder och det gör mig glad ibland. Jag leker en slags existensberättigande. 

Jag undrar över fågeltemat. I tyskan finns ett uttryck om fåglar. Min lillebror skrev ett vykort till vår Österrikiske morfar där berättade han lite om sig själv och avslutade med: ”och min syster har en fågel” och det var tydligen hysteriskt kul. På tyska. 

Kan det ha varit den tama fågeln Teo som blev uppäten av grannens katt Jumjum? Tankarna fladdrar förvirrat omkring. Oh, våra små liv. 

Jag är så ledsen över detta David. Att jag inte var ett bättre stöd för dig. Nu är jag ledsen över dina allra närmsta fina, så övergivna, och över världen som står utan dig. 

Tomrummet expanderar sakta men säkert. 

🖤

/Döden döden döden

Snäll musik

 

 /Döden döden döden 

Diggi loo diggi ley

Alla tittar på mig (med den arga lilla blicken).

Elsa Schiaparelli och Salvador Dali gjorde smycken ☝🏽ihop. 

Det finns så mycket stort och smått att skriva om. 

Så tar väl något smått: det guldiga prasslet, eller att bli cancelled i dubbel bemärkelse.  

Går från S:t Knut (för människor som inte bor i Malmö kan vi säga att detta är Malmös Portland, ett hipsterparadis med prunkade gårdar, lagom chill och sköna barer, antikvariat, gott kaffe, hemmagjort, loppisar och mediavänligt folk som bor flott; det är ofattbart mysigt med andra ord). Inte stenhårda, men också av många älskade, Möllan, som ligger tvärsöver gatan), men ska inte trötta ut er med Malmös demografi nu.  

Nå, vi korsar alltså S:t Knut och Möllan, jag och en vän med varsitt barn och det spöregnar så jag plockar fram min finfina, flera år gamla, guldponcho från Monki och barnen skäms ihjäl. Barn ska skämmas över sina föräldrar, det är en slags naturlag och allt annat är fel, så det bjuder jag glatt på. Vad som sedan händer är mer intressant: alla sura blickar från osminkade mammor med fjällräven-ryggor och tatueringar och pappor i sandaler på cyklar med keps/skägg.  Alltså arga/föraktfulla blickar på grund av ett ovanligt festligt regnplagg? (hade iofs ett par gamla guldskor på mig också, men…)  - Nej, jag gick inte långsamt på någon cykelbana eller något annat lika regelvidrigt. Och jag har också fjällräven-grejer, no worries folks, men min poncho väcker alltså en slags anstöt i denna, på låtsats, toleranta progressiva värld. Så när vi väntar vid ett övergångsställe med de upprört lidande barnen säger jag det jag alltid sagt och känt: hade jag varit transa hade det varit mer socialt accepterad i mina kretsar, än om jag, en medelålders kvinna, klär mig i guld. Då vrålar barnen att jag uttrycker mig transfobt och är allmänt fruktansvärd och jag känner mig hundra år efter och samtidigt helt uppgiven och en miljon år före. Vad kallar jag män som gillar att klä sig i könskodade kvinnokläder då och då? Brad Pitt klär sig också i kjol idag men känns inte som en transperson för det. Får inget riktigt svar där och då, någon mumlar: kanske dragqueen? Frågar dottern senare och hon säger att transa får man bara inte säga, men du får säga trans, mamma. Tack. Då vet jag! 

  

När de män jag känt som klätt sig i kvinnokläder kallat alla sina nära och kära, kvinnor/män/whatever: ” - Hallå din gamla transa!” så är det bara omskolning som gäller nu: - Hallå din gamla trans(person)! Så jag lär mig att just jag inte får klä mig som jag vill och mitt lingo är stenålders oacceptabelt (förlåt!!!) och utöver detta uttrycker jag mig alltså transfobt, för att jag är okunnig kring vad jag exakt får kalla män som klär sig i tjusiga "kvinnoaktiga" kreationer (samtidigt som jag uttrycker en önskan om att våga klä mig mer, uttrycksfullt glänsande och vackert. Förstå att få gå i mantel till vardags och till fest…). Liten Elsa Sciaparelli-blus till lunchen hade ju inte suttit fel. Så barnen som drillats i HBTQI-glosor/flaggor, mångfald och älskar drag queens klarar inte av att alla får klä sig som de vill, inte hundra procent tolerant säger jag.  Eller så gäller restriktionerna enbart korpulenta medelålders filurer...? 

Ja, jag vet att jag är gammal och omodern när jag ifrågasätter problemen med att inte få uttrycka sig fritt om det på något vis eventuellt skulle kunna kan såra någon annan. Självklart vill jag inte göra någon ledsen, men hjälp mig istället? Summan blir att jag och säkert andra med mig blir osäkra och tystnar, och det är då jag känner att det kanske finns något mer bakom detta än unga människors rättvisepatos, behov av olika sorters revolt och öppna klara blickar. Viktiga samtal försvinner. Hämmas. Det är komplicerat att bli äldre också. Att inte hänga med. Samtidigt, hur ska vi kunna prata om aborträtt, samtycke eller rättvisa löner om hela mänskligheten måste beskrivas in i minsta detalj först? Språket hänger inte med tiden, men samtalen bör ju inte dö heller. Kön må vara flytande, men ojämlika löner och döende hav fakta. Eller känner jag mig bara okunnig, oinbjuden och på något vis exkluderad, eller beror det på att den exakta definitionen av (köns)tillhörighet har blivit viktigare än det allmängiltigt mänskliga. Jag har säkert fel i allt. 

Men frågan är varför det blir så petigt och laddat med de specifika orden, maten och ytan istället för att låta även mammor glänsa lite, även om jag erkänner att ord är viktiga och många förändringar är bra och självklara i efterhand. Hur kunde vi ens säga si eller så bara för en 20 år sedan. Ofattbart. Lika obegripligt  som att kvinnors och arbetares rättigheter urholkas för var dag och att människor ens överväger att rösta på ett alternativ som ger farliga rasister och tokstollar mer makt och inflytande. Men om ord förbjuds eller bara får uttalas av vissa, hur ska vi kunna uttrycka oss då? Vem är det som bestämmer över det gemensamma språket? Jag vill ha frihet, jämlikhet och inte en antiintellektuell cancelkultur och kunna gå omkring i guldponcho utan att väcka ont blod i folk.  

När de som utstrålar jag är bättre än dig, jag är en solidarisk typ, med sina hövdinghjälmar (snygg och bra, men hey, 3600 kronor för en cykelhjälm är inte för alla) på axlarna och doft av gårdagens naturviner/kompisens mikrobryggda öl och långkok i andedräkten, cyklandes på sina svindyra cyklar, med tatueringar, munderingar och en livsstil och mat som kostar mer än många får i månadslön (förlåt, jag raljerar och generaliserar), bligar surt på mig och min billiga prassliga guldponcho, tänker jag att tolerans är något vi borde prata lite mer om allesammans.  Även vi som gillar guld och glitter måste få vara med, eller är det bara resterna av en slags småstadsmentalitet som smyger sig in i blicken hos de människor som inte vågar bejaka sin inre skata? Hur är man funtad då, tänker jag.

Ett av mina barn hävdar att det luktar gul fjällräven-ryggsäck om vissa människor. 

Kanske mer mentol över denna?

 

/Döden döden döden 

Long march, short song

Killing me softly 

Livets olidliga skönhet. 

I skvalpet mellan politisk cynism, kändisskvaller, sensomrig festyra (för di andre iaf) - och allmänt vemod, hinner en förvirrad människa som mig ändå reflektera över att Affleck verkligen inte ser pigg och kry ut på sin smekmånad i Paris, men att tv-serien City on a hill (oh, Jackie Rohr!) är tillbaka med en ny säsong. Det är på den nivån jag befinner mig. En hjärna helt utan kontroll. 

Ser en film, läser en text, hör en strof och tankarna fladdrar förbi och försvinner, likt blixtar som lyser upp natthimlen några sekunder lika snabbt. Återstår regnet. Mörkret. Morgonen. En regnbåge blir två och sen är de borta. Jag är i nuet, i bortet och dået samtidigt. Vill allt, förmår intet. Sekund för sekund ser jag livets storhet. Och förgänglighet. 

Ser About a boy med barnen och gråter en skvätt.  Efteråt spelar vi Roberta Flack för barnen och jag har glömt bort berättelsen om låten.  Sen spelar vi denna. Och jag gråter diskret en skvätt till. 

I ain't got no home, ain't got no shoes

Ain't got no money, ain't got no class

Ain't got no skirts, ain't got no sweater

Ain't got no perfume, ain't got no bed

Ain't got no mind

Ain't got no mother, ain't got no culture

Ain't got no friends, ain't got no schooling

Ain't got no love, ain't got no name

Ain't got no ticket, ain't got no token

Ain't got no God

And what have I got?

Why am I alive anyway?

Yeah, what have I got

Nobody can take away?

Got my hair, got my head

Got my brains, got my ears

Got my eyes, got my nose

Got my mouth, I got my smile

I got my tongue, got my chin

Got my neck, got my boobs

Got my heart, got my soul

Got my back, I got my sex

I got my arms, got my hands

Got my fingers, got my legs

Got my feet, got my toes

Got my liver, got my blood

I've got life, I've got my freedom

I've got the life

I've got the life

And I'm gonna keep it

I've got the life

And nobody's gonna take it away

I've got the life

Tacksam och livrädd. 

/Döden döden döden 

Kärlek och anarki

 

Film d'amore e d'anarchia - Ovvero 

"Stamattina alle 10 in via dei Fiori nella nota casa di tolleranza..." 

(Lina Wertmüller)

Det finns inget mer att säga. Det finns inget mer att göra. Ibland längtar jag efter röda naglar och en cigarett. 

Vi trängs och kramas och marken är torr och luften är fuktig. Det svenska politiska haveriet är ett faktum. Gamla ideologiskt stadiga partier svajar som rön för vinden och vi kan forfarande inte ”knäcka gängen” om vi inte tar hand om barnen och varandra först. Och jag struntar högaktningsfullt i stadsmänniskors behov av egen bil och bensin och bostadsägares behov av städhjälp och bidrag till elkostnader, räntor och renoveringar. Betala själva om ni har inkomst. Visa lite kurage! Var lite solidariska mot miljön och era barn, ni som faktiskt har: spar. 

Den som någonsin varit i kontakt med en kommun på riktigt vill nog, under inga omständigheter, att en kommunal/regional lallare, som troligtvis halkat in på ett bananskal, ska ta hand om säkerheten kring lokala små kärnkraftsverk. Om man inte klarar av snöröjning, en bra trygg skola åt alla eller vettiga journalsystem så är i alla fall jag mycket tveksam om kärnkraft kan anförtros dem. SKR bör för övrig granskas och regleras av staten. Det finns väl heller ingen i Sverige som på allvar tror att Sverigedemokraterna vill Sverige något gott? Skrev om det 2015 i Stormtroopers och det som tydligen betraktas som en nyhet idag ”battlefield-gruppen” har ju diskuterats länge nu; hatet och alla fejkkonton. Nyheten är att vi accepterar detta och låter det fortgå och bråkar om el-och bensinpriser istället och samtidigt reser och konsumerar som att det inte fanns en morgondag, arktiska slukhål, torka, översvämningar, uppvärmda världshav och artdöd till trots. Elmarknaden reglerar sig själv på ett alldeles uppenbart lysande vis (?) och samtliga borgerliga partier stöttar idag helt ogenerat och öppet ett rasistiskt parti, alla utom Centerpartiet vars partiledare utsätts för reella mordhot. Samma ensamma parti i borgerligheten som inte tog emot mutor eller ”dolda givare” i Kalla faktas granskning i TV4 nyligen. Även om Mats Knutsson oemotsagd uttryckte i SVT att det var ”jämt (med mutor) mellan blocken”. 

Att Ulf Kristersson indirekt jobbar för att hindra våldsutsatta kvinnor från att lämna våldet, genom att själv roffa åt sig en lägenhet i Stockholm som var ämnad åt behövande, säger lika mycket om vem han är som hans handslag med Hédi Fried…

/Döden döden döden 

Sommarsäng

Nätterna ser så vackra ut på håll. Innan jag drar för gardinen om kvällen hinner jag tänka något i stil med, om jag ändå orkat gå ut skymningen. Dom andra, som jag inte känner, undrar om dom är där? Går någon för första gången intill någon annan. En hand, en höft, en kropp som snuddar en annan och vidröringen ger elektriska stötar som ger svindel och tankar om handsvett och oändlig sårbarhet, och känslan ger en slags nervös eufori som kan leda till nästan vad som helst. Tar dom varandras händer till sist? Går dom mot havet, och är då havet svart eller lyser det som eld eller är det svalt magiskt silvervitt i natt. Är vinden mild och doftar världen gott av natt och tång? Svischar, likt blixtar, plötsligt bilarna dunkadunkandes förbi och ersätts de sen av de morgonpiggas fågelsång? Lyssnar dom på varandra. På världen. Eller blev det inte mer än för en natt. Fastnade sanden överallt. Gick det att andas eller fastnade du med foten i en hög med alger, grus och fågelskit. Kunde ni skratta med varann? Men jag tror aldrig att jag befunnit mig riktigt där. Vid havet, sent en sensommarnatt.  Men jag tänker på er innan jag släcker min lampa, jag önskar er allt gott. Hoppas att du vågade ta handen, och att handen du tog var mild, stadig, varm och snäll.

Nu har dagen grytt. Fåglarna sjunger. Första kaffet smakade beskt. Himlen är ljusblå, rosa och månen är forfarande vit. Friskt daggigt fuktigt är det, innan staden vaknar till. Till ännu en dag av förnekelse, hetta, konsumtion, skratt, skrik, oro, kärlek, arbete, ensamhet och sorg. Jag tänker på skogen. 

Malmöfestivalen har drabbat staden. Sminkade uppklädda medelålders typer som går med mönstrade kjolar med ölburkar i handen, passerar långsamt, i bredd, och tittar slött på varandra och kanske på mig. Visst finns det förhoppningar i de nystrukna skjortorna och blusarna och duschkrämerna från Ica ändå. Ett par tandlösa själar sitter på en betongklump utanför Centralstationen och deras blickar ser vaknare ut än några andras jag under dagen sett. Barnen vill åka karuseller och deras fingrar dränkas i varmt sockervaddskladd. Själv vill jag bara fly fältet och vila intill någon sommaräng. 

/Döden döden döden 

Kreativa sorgeprocesser

Sån bullshit ändå.

Eller så är det något allvarligt fel på mig? Har verkligen inte känt någon skaparglädje i sorgen eller något kreativt flow över huvud taget. Bara en mental lealöshet. Försöker andas och stå ut. Det går sådär. 

/Döden döden döden 

Loïe Fuller

 Hela havet stormar 

(Foto: Frederick W Glasier?)