infododen@gmail.com
Läser två texter om uppgivenheten och det är väl den som även drabbat mig. Som gör att det blivit så svårt att skriva något utan att framstå som komplett galen.
Nu kommer det (sekretessbelagda) elbidraget snart utbetalas till hela svenska folket så att de som inte drar ner på sin förbrukning ska kunna fortsätta slösa, istället för att till exempel kritisera det något rubbade systemet? Det är väl i och för sig ungefär samma kustnära (villa)människor som ska skyddas som tycker illa om vindkraft på grund av fult. Undrar om grevar och baroner slogs för samma estetiska värderingar kring väderkvarnar då det begav sig? Störde kanske ängs- och skogs horisonten dem med? Men gissar att de bet ihop eftersom mjöl kunde vara bra att ha. Precis som el.
Om jag ska vara helt ärlig så avskyr jag att bo i stan. Inte för att jag hatar stan eller städer, jag gillar städer helskarpt. Jag älskar stan jag bor i. Men att bo i en stad utan tillgång till land tycker jag är fruktansvärt. Min värld, min själ, den krymper. Min hjärnas syre fattas mig. Kollektivtrafiken är i princip omöjligt dyr så skog och hav kan du glömma, och bor du i hyresrätt så är du inte bara korkad utan helt övergiven av allt och alla. Men jag älskar el. Elljusen är som den inre showartisten i mig, paljetthatten och den matchande flugan till. Det glittrar så vackert om natten. I städerna. Även om vi inte får se stjärnorna så ofta eller känna våren, hösten, vintern eller sommaren tränga in i varje por. Vi har våra små gatlyktor och skyltfönster i alla fall. I Malmö vårt glittrande hav.
Jag orkar inte glädjas eller förfasas över vintergäckens allt tidigare ankomst. I stan. Jag vill ha den i marken där jag bor. Men man kan inte få allt. Jag tror att det är det sorgliga med att ”bli vuxen”; att inse att man inte kan få och göra allt. Det är lite sorgligt, för i ungdomen bor en peppad nyliberal hur vänster du än må va, men insikten rymmer samtidigt ett visst lugn. Eller uppgivenhet kanske.
/Döden döden döden
Har lite texter som ligger och skräpar, som avklippta julpappersrester och skräp ligger de bland ”utkast” och väntar på upplösning/fullbordan/radering. Ofärdiga och obrukbara. Ork int’ mer. Orden vill sig inte längre. Tiden, livet, så knappt. En text i oktober handlade i alla fall om vardagsvänligheten, tillsammans med bilden ovan. Vänligheten jag tror på allra mest. Läste sen en fin text på Aftonbladet som handlade om precis det jag skrivit om och blev så glad. Jag borde skärpa mig och skriva klart någon gång.
Min övertygelse är att enbart genom omtanke och generositet tillsammans med ansvarstagande och pliktkänsla kan vi klara oss. Och enbart genom att tänka på ett oss, ett vi. I vi:et ingår alltet. Att välja förhållningssätt och orka fortsätta tro på något är utmaningen idag. Det känns ju så hopplöst nattsvart ibland. Vi kan alla konstatera att världen, som vi en gång kände den, inte existerar och det är, om inte förvirrande, så vansinnigt frustrerande att man bara vill lägga sig under sitt täcke och ge upp. Hur bemöter vi ondska, dumhet, trasiga själar och ekosystem?
Idag enas vi inte längre kring lägereldstv:n, i kyrkan, inte heller kring begrepp som solidaritet eller våra barns framtid, utan runt våra gemensamma döda, på sociala medier. Det enda rummet utan konflikt, förutom gulliga barn/djur, Mustiga Mauri och David Sundin eventuellt. Detta, dödens faktum, finns det få möjligheter att argumentera kring, även om man kan välja att vägra tro på döden, det står ju var och en fritt. Så när någon kändis, släkting eller vän dör kan vi alla gemensamt enas kring förlusten, vi har sorgen gemensamt i alla fall. Övriga rummen på sociala medier är för farliga, för trånga, skapar polemik, så det blir lättare att titta på recept, kläder, tokiga frisyrer, reor, resa bort eller gå till gymmet, än att samtala. Än att läsa eller lyssna på hur andra har det eller skåda ut över nejden, för det har vi sällan ro till. Nu utgår jag, helt orättvist, från mig själv. Ni andra kanske känner livet och lever i samklang med djur och natur utan ständiga impulser från den digitala världen. Själv håller jag på att få krupp.
Ju äldre vi blir desto fler förluster, mer artros, sämre syn och större inkomstklyftor och den eviga kampen är att hitta ett sätt att hantera livet i det nattsvarta. Jag har personligen drabbats av saker som i mörka stunder kan få mig att dränkas i en slags svärta som nog tagit livet av mig om inte världen ständigt varit så vacker och att människan i grunden oftast är så mjuk, rolig och god. Om inte konsten funnits. Om inte de enklaste saker gjort mig så glad: Eye of the Tiger är väl ändå lite pampigt bra? Om inte dotterns hand varit så mjuk. Om inte humorn hade funnits, busschauffören varit vänlig, om himlen inte varit så vackert blå, vart hade vi/jag varit då? Om inte Överlevnadsinstinktiv ironi (A. Lokko om Terry Hall) och Nick Caves konstnärliga sorgeprocesser funnits så vackert formulerade. Så vi nosar upp oss bäst vi kan mot mörkret, drar en sula på parketten och åren går. Åh, vad fint Alex Schulman skrev om det. Vi bara är och finns i vår mänskliga vanlighet, som alla andra, med våra små mänskliga tillkortakommanden att luta oss gemensamt emot; vår rörande mänskliga futtighet, och storslagenhet. Och död. Och livet just nu, och här.
Från och om krigets Ukraina, Halyna Kruk i DN idag:
”…Och det är något med känslorna:För oss, vi som lever kvar och har några dagar kvar. Vad ska vi göra med dessa timmar, dagar, månader och kanske år? Vad är vi skyldiga varandra, våra medmänniskor, oss själva och världens alla kommande barn? Vad är min plikt mer än att försöka vara lite snäll?
God jul och gott nytt år ❤️
Döden döden döden
Tillägg: 12 januari, jag upprepar: vi, vi, vi, vi, vi, vi, kära Aftonbladet Kultur. Vi. Vi fucking människor ska banne mig hålla ihop.
Ok, nu har gnällfisarna vunnit valet och har majoritet i riksdagen så vi kan fortsätta köra borgerligt budget och sälja ut landet fullständigt, utan att blinka. Skolor, vårdcentraler, järnvägar, militär, kärnkraft, post, el, it-teknik och skydd. Anything goes. Ja, jag säger då det. Straff, flyktingar och vatten kan väl ändå (äntligen!) läggas på entreprenad? Ägare utomlands. Ansvar? Ingen aning! Nu kör vi ända in i kaklet! Visar vart skåpet ska stå. Kanske en mindfulness övning till och en kul komiker på stan kan lätta upp lite? Lite vapen i skolorna ökar tryggheten? Huvudsaken är att man är positiv och lösningsfokuserad, tänker jag.
Kommer att bli kanon!
/Döden döden döden
Sorterar tvätt. Tittar på en fransk film med gäster med tokiga skratt, hjälper barn att översätta Tiktok-recept och en chill-lista på Spotify spelar Joel-musik i bakgrunden. Lördag. Det är grått ute. Kollar gamla foton, dricker snart kallt kaffe och bilder från nästan ett år sedan skymtar förbi.
Ett äpple som spricker. Ett barn som duschar och livet fortsätter obehagligt nog.
Det var så viktigt att tömma hans älskade hem. Fort, fort, fort skulle det gå. Slängas, säljas. Bort, bort bort. Begrep aldrig varför det var så bråttom att sopa igen alla spår. Fanns säkert starka skäl. Hans hem som han varit så otroligt förtjust i att göra till sitt. Men han finns kvar. Ändå. Kanske solrosor, småfåglar och hans mjuka sätt och vassa, kloka, humoristiska tankar rispats, ärrats, in i oss. I Sundbyberg. Han hade fått spader av den borgerliga regeringens utskottsutnämningar. Innan han dog fanns ännu en slags hopp.
Jag behöver titta på bilderna från hans lägenhet. Han hade lagt ner sin själ i sitt hem. Sakta, bit för för bit. Så vuxen, denne älskade lillebror och oktoberman.
/Döden döden döden
skrev en recensent i DN om Weils.
 |
| Form: Malmsten Hellberg. Foto: Jenny Källman. |
Går från S:t Knut (för människor som inte bor i Malmö kan vi säga att detta är Malmös Portland, ett hipsterparadis med prunkade gårdar, lagom chill och sköna barer, antikvariat, gott kaffe, hemmagjort, loppisar och mediavänligt folk som bor flott; det är ofattbart mysigt med andra ord). Inte stenhårda, men också av många älskade, Möllan, som ligger tvärsöver gatan), men ska inte trötta ut er med Malmös demografi nu.
Nå, vi korsar alltså S:t Knut och Möllan, jag och en vän med varsitt barn och det spöregnar så jag plockar fram min finfina, flera år gamla, guldponcho från Monki och barnen skäms ihjäl. Barn ska skämmas över sina föräldrar, det är en slags naturlag och allt annat är fel, så det bjuder jag glatt på. Vad som sedan händer är mer intressant: alla sura blickar från osminkade mammor med fjällräven-ryggor och tatueringar och pappor i sandaler på cyklar med keps/skägg. Alltså arga/föraktfulla blickar på grund av ett ovanligt festligt regnplagg? (hade iofs ett par gamla guldskor på mig också, men…) - Nej, jag gick inte långsamt på någon cykelbana eller något annat lika regelvidrigt. Och jag har också fjällräven-grejer, no worries folks, men min poncho väcker alltså en slags anstöt i denna, på låtsats, toleranta progressiva värld. Så när vi väntar vid ett övergångsställe med de upprört lidande barnen säger jag det jag alltid sagt och känt: hade jag varit transa hade det varit mer socialt accepterad i mina kretsar, än om jag, en medelålders kvinna, klär mig i guld. Då vrålar barnen att jag uttrycker mig transfobt och är allmänt fruktansvärd och jag känner mig hundra år efter och samtidigt helt uppgiven och en miljon år före. Vad kallar jag män som gillar att klä sig i könskodade kvinnokläder då och då? Brad Pitt klär sig också i kjol idag men känns inte som en transperson för det. Får inget riktigt svar där och då, någon mumlar: kanske dragqueen? Frågar dottern senare och hon säger att transa får man bara inte säga, men du får säga trans, mamma. Tack. Då vet jag!
När de män jag känt som klätt sig i kvinnokläder kallat alla sina nära och kära, kvinnor/män/whatever: ” - Hallå din gamla transa!” så är det bara omskolning som gäller nu: - Hallå din gamla trans(person)! Så jag lär mig att just jag inte får klä mig som jag vill och mitt lingo är stenålders oacceptabelt (förlåt!!!) och utöver detta uttrycker jag mig alltså transfobt, för att jag är okunnig kring vad jag exakt får kalla män som klär sig i tjusiga "kvinnoaktiga" kreationer (samtidigt som jag uttrycker en önskan om att våga klä mig mer, uttrycksfullt glänsande och vackert. Förstå att få gå i mantel till vardags och till fest…). Liten Elsa Sciaparelli-blus till lunchen hade ju inte suttit fel. Så barnen som drillats i HBTQI-glosor/flaggor, mångfald och älskar drag queens klarar inte av att alla får klä sig som de vill, inte hundra procent tolerant säger jag. Eller så gäller restriktionerna enbart korpulenta medelålders filurer...?
Ja, jag vet att jag är gammal och omodern när jag ifrågasätter problemen med att inte få uttrycka sig fritt om det på något vis eventuellt skulle kunna kan såra någon annan. Självklart vill jag inte göra någon ledsen, men hjälp mig istället? Summan blir att jag och säkert andra med mig blir osäkra och tystnar, och det är då jag känner att det kanske finns något mer bakom detta än unga människors rättvisepatos, behov av olika sorters revolt och öppna klara blickar. Viktiga samtal försvinner. Hämmas. Det är komplicerat att bli äldre också. Att inte hänga med. Samtidigt, hur ska vi kunna prata om aborträtt, samtycke eller rättvisa löner om hela mänskligheten måste beskrivas in i minsta detalj först? Språket hänger inte med tiden, men samtalen bör ju inte dö heller. Kön må vara flytande, men ojämlika löner och döende hav fakta. Eller känner jag mig bara okunnig, oinbjuden och på något vis exkluderad, eller beror det på att den exakta definitionen av (köns)tillhörighet har blivit viktigare än det allmängiltigt mänskliga. Jag har säkert fel i allt.
Men frågan är varför det blir så petigt och laddat med de specifika orden, maten och ytan istället för att låta även mammor glänsa lite, även om jag erkänner att ord är viktiga och många förändringar är bra och självklara i efterhand. Hur kunde vi ens säga si eller så bara för en 20 år sedan. Ofattbart. Lika obegripligt som att kvinnors och arbetares rättigheter urholkas för var dag och att människor ens överväger att rösta på ett alternativ som ger farliga rasister och tokstollar mer makt och inflytande. Men om ord förbjuds eller bara får uttalas av vissa, hur ska vi kunna uttrycka oss då? Vem är det som bestämmer över det gemensamma språket? Jag vill ha frihet, jämlikhet och inte en antiintellektuell cancelkultur och kunna gå omkring i guldponcho utan att väcka ont blod i folk.
När de som utstrålar jag är bättre än dig, jag är en solidarisk typ, med sina hövdinghjälmar (snygg och bra, men hey, 3600 kronor för en cykelhjälm är inte för alla) på axlarna och doft av gårdagens naturviner/kompisens mikrobryggda öl och långkok i andedräkten, cyklandes på sina svindyra cyklar, med tatueringar, munderingar och en livsstil och mat som kostar mer än många får i månadslön (förlåt, jag raljerar och generaliserar), bligar surt på mig och min billiga prassliga guldponcho, tänker jag att tolerans är något vi borde prata lite mer om allesammans. Även vi som gillar guld och glitter måste få vara med, eller är det bara resterna av en slags småstadsmentalitet som smyger sig in i blicken hos de människor som inte vågar bejaka sin inre skata? Hur är man funtad då, tänker jag.
/Döden döden döden
I skvalpet mellan politisk cynism, kändisskvaller, sensomrig festyra (för di andre iaf) - och allmänt vemod, hinner en förvirrad människa som mig ändå reflektera över att Affleck verkligen inte ser pigg och kry ut på sin smekmånad i Paris, men att tv-serien City on a hill (oh, Jackie Rohr!) är tillbaka med en ny säsong. Det är på den nivån jag befinner mig. En hjärna helt utan kontroll.
Ser en film, läser en text, hör en strof och tankarna fladdrar förbi och försvinner, likt blixtar som lyser upp natthimlen några sekunder lika snabbt. Återstår regnet. Mörkret. Morgonen. En regnbåge blir två och sen är de borta. Jag är i nuet, i bortet och dået samtidigt. Vill allt, förmår intet. Sekund för sekund ser jag livets storhet. Och förgänglighet.
Ser About a boy med barnen och gråter en skvätt. Efteråt spelar vi Roberta Flack för barnen och jag har glömt bort berättelsen om låten. Sen spelar vi denna. Och jag gråter diskret en skvätt till.
Nätterna ser så vackra ut på håll. Innan jag drar för gardinen om kvällen hinner jag tänka något i stil med, om jag ändå orkat gå ut skymningen. Dom andra, som jag inte känner, undrar om dom är där? Går någon för första gången intill någon annan. En hand, en höft, en kropp som snuddar en annan och vidröringen ger elektriska stötar som ger svindel och tankar om handsvett och oändlig sårbarhet, och känslan ger en slags nervös eufori som kan leda till nästan vad som helst. Tar dom varandras händer till sist? Går dom mot havet, och är då havet svart eller lyser det som eld eller är det svalt magiskt silvervitt i natt. Är vinden mild och doftar världen gott av natt och tång? Svischar, likt blixtar, plötsligt bilarna dunkadunkandes förbi och ersätts de sen av de morgonpiggas fågelsång? Lyssnar dom på varandra. På världen. Eller blev det inte mer än för en natt. Fastnade sanden överallt. Gick det att andas eller fastnade du med foten i en hög med alger, grus och fågelskit. Kunde ni skratta med varann? Men jag tror aldrig att jag befunnit mig riktigt där. Vid havet, sent en sensommarnatt. Men jag tänker på er innan jag släcker min lampa, jag önskar er allt gott. Hoppas att du vågade ta handen, och att handen du tog var mild, stadig, varm och snäll.
Nu har dagen grytt. Fåglarna sjunger. Första kaffet smakade beskt. Himlen är ljusblå, rosa och månen är forfarande vit. Friskt daggigt fuktigt är det, innan staden vaknar till. Till ännu en dag av förnekelse, hetta, konsumtion, skratt, skrik, oro, kärlek, arbete, ensamhet och sorg. Jag tänker på skogen.
Malmöfestivalen har drabbat staden. Sminkade uppklädda medelålders typer som går med mönstrade kjolar med ölburkar i handen, passerar långsamt, i bredd, och tittar slött på varandra och kanske på mig. Visst finns det förhoppningar i de nystrukna skjortorna och blusarna och duschkrämerna från Ica ändå. Ett par tandlösa själar sitter på en betongklump utanför Centralstationen och deras blickar ser vaknare ut än några andras jag under dagen sett. Barnen vill åka karuseller och deras fingrar dränkas i varmt sockervaddskladd. Själv vill jag bara fly fältet och vila intill någon sommaräng.
/Döden döden döden
/Döden döden döden
Biten (av en hund)
Bruten (tå)
Bajs (tre meters djupt, orenat toalettavloppsvatten, d.v.s. Malmö kanal, gled dotterns fina mobil i)
Blod (i örat, smäll i huvudet, ont i nacke, rygg, ögon, huvud, öra)
Den ogenerade kapitalistiska entreprenörsandan i tv-serien KÄRLEK & ANARKI, som är så knäpp och rolig och ändå så ömt på pricken att man sätter i halsen, känner man igen från den vinsthungriga skolan och vården. Dess uselhet och rovgirighet överlever bara på grund av personalen som nog oftast vill göra rätt och gott, fast dom inte får.
/Döden döden döden
Sommaren är alltid en lång farsartad fasa. Den börjar innan sommarlovet då aktivetetsmängden eskalerar på en inhumant vis för familjen. Alla familjer, I guess. Vården, skolan och aktiviteter som ska maxa allt, så att de ska kunna tas ledigt sen. I samma veva ska det letas avslutningskläder, och eftersom jag vet hur det var förra sommaren har jag tjatat hela våren men en kan inte bestämma sig innan en annan har bestämt sig och det blir en meltdown om det blir fel. Så jag springer på vidriga köpcentrum, med vidrig och alltför hög musik och letar skosnören eftersom de gamla ”har blåst bort” och köper en klänning och en hoddie jag tycker är rätt så ful och jag ser på kassörskorna sätt att jag beter mig märkligt, och själv vill jag bara lägga mig ner och dö. Fast jag egentligen bara vill orka andas och tänka och sova lite och kanske läsa en bra bok. Varva ner.
Sen börjar sommarlovet. Frukost, lunch och middag. Kläder tvättas. Disken diskas och helt plötslig har någon startat ett honungsbakprojekt som flyter ut över möbler, golv och vett. Ont i knäet. Ont i handleden. Yrsel. Barn som behöver vila, olika aktiviteter, kompisar, glass och en känsla av lov. Någon vägrar bada fast väggarna rinner av svett. En annan vill gå på stan och hjärnan skriker no, no, no så jag skriver till myndigheter och sjukvården att jag orkar faktiskt inte mer. Det har jag gjort sedan vi flyttade in till stan, och alla virrar på huvudet och säger att vad tråkigt, vi tar det sen. Vi har så många olika förvaltningar och myndigheter och så många kockar vilket tyvärr resulterat att ingen har något helhetsansvar eller grepp idag. Och jag blir stressad och olycklig av detta och försöker tänka att nog alla ändå menar väl. ”Det är så här det ser ut” säger en annan och vi suckar och mitt hjärta slår och skuttar och minnet har helt ramlat bort. Det är ensamt att sakna minnet av allt som nyss varit. Åren, dagarna och namnen, händelserna som försvunnit. Viktiga och oviktiga grejer borta, huller om buller. Min gamla hörselnedsättning räddar mig hjälpligt. Det vill säga ett liv av att låtsats att jag förstått (d.v.s. hört), även om jag ser på vissa att de bara ser en person som de uppfattar som helt väck. Vilket iofs också är helt rätt. Försöker vara positiv. Försöker be om råd och stöd.
Vi åker ut på landet som snart inte kommer att finnas kvar. För oss i vart fall. Någon lagom rik och händig kommer att ta över mormors lilla hus. Jag har packat ner två barn och kläder och ogräset har växt någon meter högt. Jag börjar andas ut. Sätter de yngre i arbete och på en kaffekopp, när jag packat upp. Handlar på Coop och drar in en lättnadens suck och känner doft av trädgård och fuktig jord i värme och… ser gladorna sväva över villaträdgårdarnas stilla värld och tänker på små rädda möss.
Ett samtal om skärmbegränsningar resulterar i att barnen drar ut på cykeltur. Med hjälmar, kex och EN mobil med gps , - max en halvtimme, barn. Det känns helt underbart! Sen ska vi äta och lägga upp en plan. Dom skickar foton på kossor och ber om att få cykla lite, lite till. Javisst. Känner mig glad och generös. Hör av er om exakt si, och då. Barnens sommarkroppar. Inget vatten eller solkräm, jag säger: nu är det dags att vända hem. Då dör mobilen, kontakten bryts och den frimodiga moderns lycka bryts till skräck. Tittar på deras skärmdumpade gps-karta och bilderna av kor. Dom har cyklat långt och vad som är cykelväg för dem är inte detsamma som för dig eller mig. Och jag ju vill ge dem frihet att växa, cykla, vara barn, hitta egna vägar fram, och samtidigt aldrig släppa taget och det är svårare än man kan tro. Min man på väg utomlands och jag vill bara hitta barnen och inte hamna i ett evighetssamtal kring vems felet är, eller oroa någon och verka hysterisk i onödan, så jag försöker få tag på polisen som mest nog jobbar med ressugna svenskars pass (kontoret på torget är obemannat och på 11414 är det omöjligt att komma fram trots min röst meddelar ”försvunna barn”. Så cyklar snabbt, snabbt till polisens obemannade kontor och bultar på fönsterrutor och hoppas in i det sista på någon arbetsför polisperson, stolpar sen in på kommunens lilla kontor. Den rediga kvinnan säger ”stackars, stackars dig” (som inte har bil!). Jag cyklar snabbt snabbt hem till stugan igen. Det rör sig om ett par timmar sammanlagt, känns som en evighet. Barnen har cyklat hem. Polisen ringer upp (mailat dem då man inte kan sitta i telefonkö med barn på eventuell landsvägsvift/kidnappning/påkörning). Hon säger: - ring 112 nästa gång och skaffa barnen en powerbank. I hettan, på smala krökta asfaltsvägar utan vägrenar eller vittnen har de trampat fram, men lyckats shoppa dryck och glass och bränt sina armar och då, när stråtrövarna är hemma, faller modern, jag, mentalt helt ihop. Och jag gläds över att dom har sett kossor, rört sig och varit farliga som ju barn ändå alltid är och ska vara (i lagoma doser) men hjärnans trasighet och själens ensamhet så var det något som brast. Kanske bidrog det faktum att jag precis då läser en deckare om barn som försvunnit efter en cykeltur på Gotland. Kanske lite… Kanske av stress och sorg och den absoluta omöjligheten till ensamhet (återhämtning) bidrar. Kanske, kanske, kanske, jag inte inte orkar mer? Så jag skriver någon förvaltningschef, jag bryter tån, jag sitter med 1177 och vikarier som pratar kyligt myndighetsspråk som är så platt och dumt att hjärnan krullar sig, men jag tänker att det är hennes enda sätt och skydd mot att göra något endaste pyttigt fel. Så hellre göra inget än att göra gott eller försöka hjälpa till. Det är sorgliga tider vi lever i. Så någonstans förstår jag att alla måste resa, äta och dricka massor mellan sommarhus, konserter, villaliv, klippor, hav, båtar, vinflaskor, ruiner och skoskav vid en sommarsjö. Hela tiden, oavbrutet. En slags överlevnadsmekanism. Det är faktiskt för jobbigt att ta in tiden vi lever i för en tänkande människa. Då är det skönare att ägna sig åt sitt, medan andra drunknar. Helt enkelt välja, att titta bort.
Det gör allt så komplicerat. Världen är så vacker. Nästan alla vill väl väl på något vis, leva och göra gott? Och samtligt marscherar vi rakt in i ett moraliskt dunkel, och jag tror att många tänker att det kan inte fortsätta så här, någon måste göra något? Fast det bara fortsätter, och det bara förvärras och jag tänker lite slött att om det är så här illa så måste någon annan stor och klok säga stopp. Det finns ju pengar till vaccin, att rädda banker och företag, det finns resurser till krig och städ- och bolåneränterabatt? Räcker inte medlen då till allmän välfärd, vård, bevarande av skog och natur, skola, vatten, bostad och mat åt alla då? Naturligtvis vill vi hjälpa den som är skadad eller svag. Väl? Visst vill vi att allt ska gå bra i längden också? Inte vill vi ha torka, svält och krig?
Så veckorna och pengarna rasslar bort. Frukost, lunch och middag och så alla mutorna (jag menar belöningarna, givetvis!), aktiviter, fikor, kollo, födelsedagspresenter och när vi står på köpcentret och jag har två barn, ett barn på ridläger (tre-timmar-om-dagen-svindyrt) och det andra med på födelsedagsshoppning och jag får stressflipp (min hjärna är på riktigt helt jävla paj) och min fina utbrister: - mamma , du ser helt sjukt manisk ut! Så har hon givetvis helt rätt. Min arga konstiga röst. Min trasiga skalle. Jag skäms så förskräckligt. För jag ska rodda kalas, presenter, städning, dukning, packa inför kollo osv osv och jag sover inget och jag skriver förvaltningschefen igen att jag är orolig över min hälsa, hon som verkar väldigt snäll, som ändå säger vi tar det med någon annan, sen. Och det enda jag hade behövt är återhämtning, men vi får alltså ta det sen. I nästa liv?
Och tån hade ju gått av och ser ut som en prinskorv, men Capio vill inte titta på den utan jag ska ignorera smärtan och köra på Alvedon. Jag är van vid att ignorera smärtan, så det får gå bra. Läkaren skriver i journaler att ”patienten ter sig stressad”. Jo, men visst! I hear ya.
Så barnen är på kollo och jag orkar inte röra mig ur fläcken. Ett steg i taget. Helt förstörd. Orkar absolut ingenting. Allt gör ont. Så fort jag känner mig det minsta bättre väller sorgen över min lillebror över mig. Tror att den är det sundaste, sannaste och verkligaste i mitt liv just nu. Samtidigt funderar jag över om jag ska medicinera bort sorgen för att orka fortsätta detta vansinneslopp.
Så som mitt liv är just nu är det kanske ändå en skänk från ovan det där minnet som slutat fungera. Eftersom i morgon är en annan dag och då är alla sorger borta igen.
/Döden döden döden
