Systemet

i vodkabältet?

Vaknar, läser om Systembolaget (gammal text) och dricker mitt pulverkaffe. Kaffebryggaren står stadigt kvar i sin kartong. Hoppar, skuttar, ramlar omkull bland kartonger och bråte och sladdar och gamla minnen -  slitna gamla möbler, säckarna med barnkläder och badkläder och oändligt med osorterbart skräp som inte fått plats på vinden. Skivorna och böckerna och lådorna med "viktiga papper" som jag inte kommer åt och lådan "kuriosa", det vill säga udda skräp och annat skit. 

Borde skriva om varför jag inte orkar skriva eller träffa dig och dig och dig och dig fast jag så förtvivlat gärna vill. Jag vill skriva till kattvakten, skriva en av mina käraste vänner, mina systrar och min brorsdotter och tusen andra, känns det som, som precis fyllt år, och min guddotter och... Jag skulle vilja skriva om varför jag avskyr alla gratulationerna på Facebook, som ändå är det mest sympatiska som finns på detta forum. Jag måste nog det. Jag måste skriva om lådan med presenter som bara växer, men som det aldrig blir något av.

Samtidigt måste jag erkänna för mig själv och mina nära och de omkring oss att klarar ni inte av mig och vår livssituation så borde vi nog säga hejdå. Jag ska skriva mer om hjärnan, men det är så förtvivlat svårt. Det är inget personligt, det är en skada, bara så.

Så mycket enklare att skriva om Systembolaget. Några påståenden, några frågor:

Det hade ju varit underbart att kunna kila ner på gatan och köpa sig en ost och en flaska till: oh, la, la, som i Paris❤️: livskvalitet, sanna mina ord! Känslan av frihet och möjlighet till fest för alkis såväl som plötslig gäst... Men behöver vi ha allt tillgängligt jämt? Hellre viner från hela världen än ett tveksamt utbud hos Ica-handlaren. Apotektsreformen, gick ju sådär. - Och varför får staten inte tjäna pengar åt oss? Varför är det okej med oligarki, men inte statligt monopol? Se skolreformerna: det blev inga mysiga pedagogiskt innovativa skolor (härliga vinbodar, gårdsförsäljning etc) utan skolkolosser (bag-in-box, skräpviner, bärs och alkoläsk i ökad mängd). Småskolorna kämpar på i motvind, eller är omöjliga att komma in på för vanligt folk. 

Så visst hade det varit mysigt med tillgängligt vin och bubbel, samtidigt är det ingenting som verkligen behövs, eller inte går att lösa med framförhållning eller kontakter. Precis som dem som bor i allmännyttan betalar skattesänkningar och stöttar kommuners ekonomi, kanske vi kunde låta något som numera känns rätt okej med ett hyfsat brett utbud och sällan har några köer att tala om få vara ifred och där överskottet går till oss, men se gärna över möjlighet till mindre försäljningsställen:  strikt reglerat och ansvarsfullt? Men vis av erfarenhet så kommer jättekolsserna att skrika som grisar att inget, eller ingen, ska få begränsa deras expansionsmöjligheter. Vinbodarna, ostaffärerna klarar inte av hyrorna, människor beställer kul via nätet och vi får ännu sämre viner på Ica. Så tror jag. Alkishemmens familjer ska vi inte tala om. Tillgång och efterfrågan utan att inkludera beroendeproblem är också märkligt. 

"Syftet med uppdraget var att du och jag och resten av folket inte bör komma på tanken att vi vill kunna köpa vin i exempelvis trevliga små vinbutiker, i ostaffärer eller varför inte som take-away på restaurang. Som i alla andra civiliserade länder." Skriver Mattias Kroon i Sydsvenskan. 

Jag håller med. Jag håller inte med. Jag älskar när jag inte riktigt vet vad jag anser, för jag tycker lite av allt. Jag älskar Paris, men jag älskar Malmö, Stockholm och Uppsala också. Problemen och olikheterna, jag ser dem. Men också betydelsen av att vi får finnas och vara olika. Det jag gillar är ju olikheterna. Jag gillar även Höör, Avesta och Bräcke även om hjärtat gör lite ont. 

Kanske rädslan för staten är större än förnuftet ibland, men vad vet jag...?

Puss!

/Döden döden döden 

Skydda ditt, skydda mitt

...skydda vårt?

Jag vet inte om IMF, WTO och Världsbanken är maffiaorganisationer precis, men annars helt rätt och på tiden att vi talar om det här mer. Vems intressen ska vi skydda?

Psst. Marknaden reglerar inte sig själv. Några vill alltid ha mer/ta allt.

/Döden döden döden 

För så här är det:

"I vissa frågor (ni vet vilka) anses det fult med känslor. Sådant kan man avfärda som ”godhetssignalering”. Det förnuftiga är att se människor som siffror och volymer i en ”realistisk” kalkyl.

I andra frågor (terror i Europa) räknas tvärtom bara känslor, och varje försök att resonera om statistik och realism skälls av samma personer ut som monstruöst. Ja, det är överhuvudtaget så att vissa känslor – nämligen rädsla och oro, irrationell eller ej – tas på oerhört allvar av folk som annars gärna fnyser åt känsloargument."

Tack Malte Persson ❤️ (Expressen). 

/Döden döden döden (glömde nämna det viktigaste i förra texten: miljön, givetvis, och det där som kallas kärlek. sloppy.) 

Good enough?

Är jag orimlig? 

(Det kändes  kriminellt att inte fotografera dimman, 

så snabbt från bilfönstret, lite, lite svajigt färgfoto)

Någon känd och begåvad kvinna sa något i stil med att man får bara slänga i väg texterna, annars blir dom liggande. Ibland blir det bra, ibland inte.   Såklart minns jag inte vem det var. Detta trötta skithuvud jag har.

Innan jag glömmer bort, en vacker text om livet, således om döden. En annan om textens sanningshalt: författandet och svårigheten att skriva på riktigt. Jag som bara skriver om mitt, utan krav och verklig ambition eller begåvning. Autofiktion, utan fantasi och utan mod och utan lust att sänka andra. Men så är jag ingen författare heller, önskar så att jag voro det, att jag närde den drömmen. Men man tar det man får och gör så bra man kan med det, I assume. Och min sanning får ni gärna försöka ta ifrån mig, men jag vet, jag hör och jag ser, även om jag inte säger särskilt mycket. Ni borde lyssna ni med. 

Ann Heberlein som verkat så klok, viktig och intressant faller handlöst, blir ett intellektuellt offer i sina livskamraters åsiktssfärer. Är det inte så? Äsch, jag vet inte, men hennes text om godhetens självgodhet och ansade och färgade ögonbryn hjälper ingen, men svaren har varit fyllda av solidaritet och humanism och det i sig får räcka och ger hopp. Hanne Kjöller skrev också om sitt (kylskåp) i Expressen och det var nog synd för textens innehåll är intressant i sig, även om vi tycker olika, och att olika saker är olika viktiga. Lika (bra!) lön och väl utfört jobb och så bara en punkt på det känner jag, fast en sak till: studier måste också löna sig. Så alla diskussioner rörande löner, bostäder, arbetsmarknad, pensioner, skolor/utbildning, äldrevård, flyktingmottagande och sjukvård etcetera är så viktiga. Så erbarmigt tråkigt att det alltid är den lilla naveln som kommer i vägen för den verkliga och viktiga diskussionen bara. Min navel kan jag ju skåda i det oändliga, jag har ingen större plats i universum, men ni som kan och får... 

Nu när flyktingarna får klara sig vind för våg i ett kallt Europa, kan vi väl börja prata om något annat? Förstå mig rätt nu. Jag menar: så att vi kan prata om alltings orimlighet och börja om från noll. Bara vara lite hyggliga och inte köpa första bästa säljare av intellektuellt fjäderlätta tankar och idéer. Ni har fått er andpaus (andrum!), kan vi börja nästa rond någon gång? Rycka upp oss lite. Vi kan så mycket mer och ta hand om varandra och många, många fler. Alla jag känner gillar att vara snälla (goda!), Ann, även om vi människor tenderar att ha smånjugga sidor, också. Samhället måste fungera bra och vara, utan någon som helst pardon, jämlikt (alltså rättvist), välfungerande och sist men inte minst på en bra nivå. Det ska inte handla om en rimlig* nivå, utan om en bra nivå. Det är därför många, med olika nivå av glädje, betalar sin skatt. Ni som vill smita kan väl bara dra: stick, bara, stick, tänker jag. Ja, ta från de rika och ge till de fattiga, ni vet.

Oh, så ni snälla, söta, rara språkpoliser ni gör en sabbad hjärna än mer förstörd. Dom, dem och de, jag som inte längre ens kan stava till skälv (själv) exempelvis. Om ni bara visste hur ni dödar oss svaga med ert  (erat?) förakt. Vi gör liksom så gott vi kan, vi små, vi med. - Tillsammans får vi jobba med vår tolerans, ta mig tusan överallt.

Puss! Kämpa.
/Döden döden döden

* Vad är rimligt? Jag använder det ordet bra ofta och börjar bli alltmer irriterad på mig själv och min omvärld som också tycks hemfalla åt denna slapphet. Som att alltid acceptera nästan dåligt. Kan vi sluta tala om rimliga nivåer och rimligt beteende och så vidare. Alltings rimlighet är inte bra. Vi borde tala om bra och bättre istället. Inte bara acceptera och sträva efter det acceptabla. Good enough, är vettigt och bra, men kanske inte hela tiden? 

Last Christmas

Dom där sista dagarna. De där skälvande sekunderna innan infernot av mjuka kroppar, hetsiga okontrollerade rörelser och ord och ljud som flyger kors och tvärs. Hjärnterrorn som ändå är det allra finaste jag någonsin haft och har. Det är som att jag knappt vågar andas: väck inte den björn som sover. Shhh. Lever på hoppet om några minuter till. Vågar jag sätta på vattenkokaren? 

2016 då så många dog. Blandar jag ihop allt med mitt eget åldrande och min egen singelsamling eller är det så att nu drar det ihop sig för oss? Undergången eller bara den vanliga döden?

Vilsen, självupptagen och ständigt otillräcklig. Nu vaknar tigern snart... 

/Döden döden döden

Broken English

I Paris sitter en mamma med sitt barn på golvet: Syrian refugee på skylten, den pyttelille sonen i Stålmannen-tröja och jeans sover avtrubbat, ser avsvimmad ut. En annan syrisk mamma med två barn sitter också och tigger några steg bort. Går förbi, backar, hittar två euro som jag ger lille Stålmannens mamma. Vill gråta. Det är inte okej.

Jag har ätit moules i vin och gått på konsert på Bataclan. Marianne Faithfull släntrar, eller snarare skrider in på scenen med käpp i svart och page. Som ledaren över hela alltet. He once asked me out, this man. So beautiful, so, so, so very well dressed. Jag vågade inte, med en sån som han... så öppnar hon, på ett ungefär, ska sägas, med Tower of Song (sex minuter in i filmen) och talar om sorg och död och det som händer här och nu och lyckas samtidigt vara rolig, cool och stor på alla sätt och vis - och så sjunger hon så tydligt rätt in hjärtat. Vissa har ju bara den där tonen och den där tydligheten. Warren Ellis spelar fiol som om han vore självaste Näcken och Ed Harcourts toner strålar ut i fingertopparna glimrande varmt och elegant. Alla är otroliga, det låter fantastisk. Sikten däremot är urusel. En burrig frisyr och en lång man som pussas med någon och jag ser ingenting. Jag säger inte att det är fel på långa människor som rör på sig eller fluffiga frisyrer, men det är märkligt att inte ens en normallång person kan se om det sitter en lite längre person två rader fram, men det ofunktionella rummet får vi ta en annan dag. Ångesten sitter kvar i väggarna och det doftar nymålat. Kappan fångar upp lite målardamm. Det är en jättefin scen, men det går inte att släppa det som hände. Hatet mot all terrorism är oändligt. Sister Morphine får världen att rämna. Vi tar med våra plastmuggar från Bataclan och vandrar hem i kvällen med våra terror-souvenirer och hjärtan som slår. 

Andres Serrano (på Maison Européenne de la Photographie just nu, Mep.

/Döden döden döden

Tomelilla thai

Kroppen strejkar, hjärnan har slutat fungera för månader sedan. Livets dräglighet, i mars, vad det verkar. Längtan efter återhämtning, tystnad och ensamhet känns bara patetisk. Behoven stoppas ner med matavfall och stök. Farligt. Biter ihop. Också farligt. Känner det, märker det, men förmår inte kräva mer. Kroppen signalerar, och hjärnan, men jag är så fullständigt, skrämmande ensam i det här.  Och oförmögen. Det går inte. Hånet står och pekar, någon annan står och pickar och petar: pillar, och river med en nagel. Språkligt fullständigt fattig och dement. Skratta inte åt mig, snälla. Vada ni i lera i mörker och återkom med skämt om oss och dem som har svårt att skriva, tänka och fungera normalt. Raljera loss ni bara. Glöm inte tambortsarna! Vaddå, vart är vi på väg? Var befinner vi oss? Snubblar runt, och funktionerna strejkar. Rädd och trött, men hoppas på det som ska komma sen. Förstår att det är dumt, men det är enda sättet nu. Enda möjligheten. Bara barnen får det okej. Sen. Sen. Sen. 

Huset är sålt, det gick så fort. Inga nya skolplatser än. Lägger oron på hyllan i det nya skafferiet. Hade velat skriva om hjärnorna och oförmågorna. Det får komma sen (sensensen!) Har kanske någon slags teori, eller ett behov av förklara ytterligare. Detsamma gäller simhallsmänskligheten. Vi ligger risigt till. 

Maken snarkar. Det låter ungefär som möbler som dras omkring över golvet. Barnen flåsar, sparkar och behöver sova mer. Tjatar om sina ipads och godis*. Installerar dem. Dricker kallnat kaffe. Inser att bloggen blir så som jag inte ville att den skulle bli: självupptagen och liten. Ville att den skulle handla om oss, bli grandios och vacker (eller åtminstone vettig) men man är ju bara människa.

Puss
/Döden döden döden

*skrevs i lördags.