Mise-en-scène

Mise-en-scène har en vid betydelse och översätts bäst med ordet iscensättning. 

Mise-en-scène är ett franskt uttryck och är ursprungligen en teaterterm som betyder "placera på scen". Mise-en-scène refererar till allt som syns framför kameran och dess utformning - alltså allt i bilden. Här ingår scenografi, kostym och mask, ljussättning och skådespeleri, liksom inspelningsplats och rekvisita. (Svenska Filminstitutets filmlexikon) 

Jag har länge brottats med min oförmåga och ovilja att på något sätt definiera mig konstnärligt, men tyvärr även med avundsjukan, vilken får mig att alldeles tappa bort mig själv. Bitterheten gentemot de, som utan att blinka och genans, skriver artist statement som vilken ai-chat robot som helst hade kunnat knåpa ihop genom en samling banaliteter kopplade till någon slags undersökande metod, gärna exotiskt eller kroppsligt utanförskap vidarekopplat till ett megalomant självförtroende,  alternativt fina gener och inte minst: fett med deg/sex. Oops. Nu fick ni min bitterhet i en folieinslagen ask. Sorry borry! Nu vänder vi blad!! Det finns bra ”om mig/min konst” beskrivningar också. Bara jag som inte orkar med mig själv och mitt. Då kan man haka upp sig på andra istället. Typiskt misslyckade och missunnsamma människor och artister… Erkänner!

Nä, alla bär givetvis på sina erfarenheter och strider, bevekelsegrunder och iakttagelser. Människor som inte har problem kan alltid skapa sig låtsatsproblem och jobba med healing, leva ut sina Sundborndrömmar på instagram eller odla ekologiskt. Klä av sig nakna och titta längtansfullt i kameran på stativ. Flyga jorden runt och sen låtsas stå med båda fötterna i jorden? Det är liksom så det ser ut idag. De flesta som äger bostad äger oftast också sommarhus.  Och har de ingen sommarstuga reser de utav bara xxx. Men allra oftast maxar dessa allt. Hela tiden. Och jobbar hemifrån, om alls. 

Ser en auktionsfirma lägga ut ett verk av en fotograf som jobbar med stageat fotografi, mise-en-scène. Själv jobbar jag ju precis tvärtom. Men äntligen får jag ett tjusigt ord på min fotografiska hjärna. Brukar säga att ”få verkligheten att se overklig/iscensatt ut” men nu ska jag säga att ”min metod och konstnärliga praktik utgår från den fattigas begränsningar och perspektiv och därigenom tvingas skapa en fejkad mise-en-scene*”. Typ. Gräv för du står. 

Vi har börjat söndagsgå. Förra veckan längs parken/västra hamnen och så bokskogen en annan dag. De unga har aldrig poserat. De vägrar. De är. Det ger en oförställdhet som gör det både lättare och svårare. Har extremt svårt att fotografera människor som vill bli fotograferade. Eller snarare tycker jag inte om vad det gör med bilderna. Det vore däremot enkelt att iscensätta, men vari ligger det intressanta i det? Jag begriper det inte. Då handlar det bara om tillgången till lokal, objekt /kropp och utrustning = money, money, money och munläder och kontakter. Väl? Sedan är det inte sant att människor inte vill köpa konst på andras barn. Det handlar om vems eller vilket barn och framförallt narrativet. Narrativet är enbart intressant inom fotojournalismem, inte estetiskt. Teoretiserandet ”undersökandet” dödar ibland fotografiet kan jag personligen tycka. Det vill säga en hand är alltid en hand. Varje människa, blomma, liv unikt. Men vem är jag, en enkel speleman. 

Skriver bara detta för att jag inte orkar skapa mer. Tappat lusten. Just nu. 

Jag har i alla fall slukat Kristofer Anderssons: 

1. Snart styr de superrika även över kulturen
2. Svenska eliten älskar sina dyra penisprojekt
3. Glöm det där med kulturellt kapital
4. Företagen är på väg in i konsten – allt annat: ut

Det är ju ändå lite uppfriskade med denna fullständiga omöjlighet i konst- och kulturvärlden ändå.  

*

d.v.s. använda sig av tillgängligt ljus, teknik, kunskap, miljö, objekt/människa när ork och tillfälle finns, för att skapa en känsla av en scen ur ett liv, när det ockdå är en scen ur ett vanligt liv. 

Åh.

 Livet är för kort.

Original: 

Je suis venu te dire que je m'en vais
Et tes larmes n'y pourront rien changer
Comme dit si bien Verlaine au vent mauvais
Je suis venu te dire que je m'en vais
Tu t'souviens des jours anciens et tu pleures
Tu suffoques, tu blêmis à present qu'a sonné l'heure
Des adieux à jamais (Ouais)
Je suis au regret
De te dire que je m'en vais
Oui je t'aimais, oui, mais

Je suis venu te dire que je m'en vais

Tes sanglots longs n'y pourront rien changer
Comme dit si bien Verlaine au vent mauvais
Je suis venu te dire que je m'en vais
Tu t'souviens des jours heureux et tu pleures
Tu sanglotes, tu gémis à présent qu'a sonné l'heure
Des adieux à jamais (ouais)
Je suis au regret
D'te dire que je m'en vais
Car tu m'en a trop fait

Je suis venu te dire que je m'en vais
Et tes larmes n'y pourront rien changer
Comme dit si bien Verlaine au vent mauvais
Je suis venu te dire que je m'en vais
Tu t'souviens des jours anciens et tu pleures
Tu suffoques, tu blêmis à présent qu'a sonné l'heure
Des adieux à jamais (ouais)
Je suis au regret
De te dire que je m'en vais
Oui, je t'aimais, oui, mais

Je suis venu te dire que je m'en vais
Tes sanglots longs n'y pourront rien changer
Comme dit si bien Verlaine au vent mauvais
Je suis venu te dire que je m'en vais
Tu t'souviens des jours heureux et tu pleures
Tu sanglotes, tu gémis à présent qu'a sonné l'heure
Des adieux à jamais
Oui, je suis au regret
De te dire que je m'en vais
Car tu m'en as trop fait…

https://www.maisongainsbourg.fr/en/experience 

https://www.vogue.fr/fashion-culture/fashion-exhibitions/articles/serge-gainsbourgs-house-is-being-turned-into-a-museum/62439

Allt jag inte mäktar med

Nu hörs morgonfåglarna genom fönstret och den mörka dagen gryr. Koltrasten först, sen tar skrikmåsarna över. Nu kurrar duvan. Om jag blundar kan jag låtsas att jag har en trädgård som doftar fuktig morgondagg och frodigt gräs under gammalt ris och löv. Att vårlökarna tittat fram och den lilla sköra blåsippan hittat sin plats. Att stryka handen över sparrisjorden… Ta bilen till byggvarukedjan och köpa jord och gödsel och bära naiva förhoppningar om plötslig händighet och handlingskraft. 

Har fått så fruktansvärt svårt att skriva. Vet inte vad det beror på men orsakerna går in i varandra; att aldrig få möjlighet till återhämtning, sorgen, stressen, åldern, oron, smällen i huvudet i somras: utmattning, utmattning, utmattning. Att inte fungera språkligt. Skammen över det och annat. Sedan kommer någon dag med syre. En annan dag med skönhet. Barnen mår bra. Kaffet smakar gott. Upp och hoppa. Jag har mitt i alltihop lätt för att känna glädje. Också. Allt flyter samman i ett överlevnadsläge. Bara gör.  

Sorgen är fortfarande alldeles för stark och stor och svart. Bor i mina värkande ögonlock, andningsorgan och bröst. En svart klump och en ständig värk. Motar bort för att orka, men skären stannar kvar i mig. 

Jag gick till Nationalmuseum istället för Skogskyrkogården. Tittade på grönskan. Paradise lost. Snön glittrade vit över Strandvägen. Tunna isflaken rasslade och gned sig vid Nybroviken. Snön droppade stilla från taken. I Malmö finns en annan självklarhet. Man kan älska så mycket. Vara hemma överallt och ingenstans. Just nu gör Stockholm alldeles för ont. Det har blivit de ljusa minnenas och dödens stad. NKs Parfym och fik luktar gott. Jag älskar Stockholm. Jag älskar Malmö. Malmö doftar regn och tång och trafik och någon slags enslighet och trots. Det byggs och byggs och ändå finns ingenstans för vanligt folk att bo. 

/Döden döden döden 

Hopp

Take a look at me now. 

Det tillfälliga och vackra och behovet av känslan av något bestående.  

Solnedgången, doften av vår, snö eller ålderns höst. Jord och duvans burr och snödroppen är banne mig ingen blyg viol. Stadig och skör med blicken mot marken i små gäng kräver dom lika tydligt som diskret: titta på oss. Och det gör vi, och vi ställer oss och beundrar, fotograferar eller plockar och sätter i en liten kopp. 

Molnen, månen, havet, stadsbussarna halvtomma och männen står ensamma och stirrar rakt ut i intet och väntar på ett annat liv. Eller en stöl. 
Den korpulena lilla flickan med för liten hatt och fluffig stil, rak i ryggen framåt, marsch. Man kan bli lycklig för mindre. Varje modig själ fyller oss fega med hopp.

Det levande och döda, är samma andas barn. 

/Döden döden döden 

Stepping up…

 “The perilous time for the most highly gifted is not youth,”

 “The perilous season is middle age, 

when a false wisdom tempts them to doubt the divine origin 

of the dreams of their youth .” Elizabeth Peabody

Läste jag precis.  Apropå gårdagens lilla text. 

Dags att satsa på att bli barnstjärna och börja leta efter en steppdanskurs igen.  Då. 

/Döden döden döden 

Neon

Vi har i alla fall lite lampor och arkitektur

Läser två texter om uppgivenheten och det är väl den som även drabbat mig. Som gör att det blivit så svårt att skriva något utan att framstå som komplett galen. 

Nu kommer det (sekretessbelagda) elbidraget snart utbetalas till hela svenska folket så att de som inte drar ner på sin förbrukning ska kunna fortsätta slösa, istället för att till exempel kritisera det något rubbade systemet? Det är väl i och för sig ungefär samma kustnära (villa)människor som ska skyddas som tycker illa om vindkraft på grund av fult. Undrar om grevar och baroner slogs för samma estetiska värderingar kring väderkvarnar då det begav sig? Störde kanske ängs- och skogs horisonten dem med? Men gissar att de bet ihop eftersom mjöl kunde vara bra att ha. Precis som el. 

Om jag ska vara helt ärlig så avskyr jag att bo i stan. Inte för att jag hatar stan eller städer, jag gillar städer helskarpt. Jag älskar stan jag bor i. Men att bo i en stad utan tillgång till land tycker jag är fruktansvärt. Min värld, min själ, den krymper. Min hjärnas syre fattas mig. Kollektivtrafiken är i princip omöjligt dyr så skog och hav kan du glömma, och bor du i hyresrätt så är du inte bara korkad utan  helt övergiven av allt och alla. Men jag älskar el. Elljusen är som den inre showartisten i mig, paljetthatten och den matchande flugan till. Det glittrar så vackert om natten. I städerna. Även om vi inte får se stjärnorna så ofta eller känna våren, hösten, vintern eller sommaren tränga in i varje por. Vi har våra små gatlyktor och skyltfönster i alla fall. I Malmö vårt glittrande hav. 

Jag orkar inte glädjas eller förfasas över vintergäckens allt tidigare ankomst. I stan. Jag vill ha den i marken där jag bor. Men man kan inte få allt.  Jag tror att det är det sorgliga med att ”bli vuxen”; att inse att man inte kan få och göra allt. Det är lite sorgligt, för i ungdomen bor en peppad nyliberal hur vänster du än må va, men insikten rymmer samtidigt ett visst lugn. Eller uppgivenhet kanske. 

/Döden döden döden 

Svårartad, byråkratisk misshandel

Det stormar på balkongen. Vinden låter vred. 

Så länge du ser fördelarna med (fungerande) sjukvård, skola, hemtjänst, postutdelning, kollektivtrafik, förskola, järnväg, grundforskning, psykiatri, snöröjning, polis, vägar, o dyl., eller har anhöriga med olika typer av behov/stöd så är det precis som Sven-Eric Liedman skriver i DN i sin fina text, dags att ersätta våra politiker, oavsett färg, och satsa på dem med långsiktiga idéer, politiska visioner och lösningar. Politiker som vill göra skillnad, långsiktigt och på riktigt, och som helst inte är gamla nazister och rasister. Majoriteten av oss skulle inte tveka en sekund om vi fick chansen att göra rätt och bättre, även om det skulle kosta på. 

Resursslöseriet

Personligen får jag allt mer ångest av digitaliseringen, i vården t ex, vilket villkorslöst tvingar in mig i destruktiva ”flöden”, d.v.s. mätbara NPM-system. Dessa system alienerar patienter/brukare och utförare av vård och är dessutom inte tillgängliga och säkra nog för alla. Men i vården finns legitimationskrav att ta hänsyn till, så förr eller senare brukar personalen protestera, byta arbetsplats eller larma media. Den funktionella dumheten tillåts inte ta över hela verksamheten i alla fall. Till skillnad från många kommuner, vissa myndigheter och regioner vars verksamhet vilar i händerna på tillfälliga lokala politikers nycker och personliga engagemang och personalens tystnad, samt tusentals administratörer. 

Det kan med andra ord gå till lite si och så, för här finns inte alltid legitimationskrav eller tjänstemannaansvar, vilket i längden bara tjänar den/de som vill styra. 

Verksamheter som lagt ner tillsynes oändliga resurser på digitaliseringsprojekt och system som bara mäter, men aldrig utför, och i och med NPM-ivern kräver extrem administration, och samtidigt underkänner sina anställdas kompetens genom att inte lita på deras utbildning, kunskap, erfarenhet, professionalitet, analys- och tankeförmåga. 

Samhället och politiker har sakta men säkert låtit stödverksamheterna bli större och mer prioriterade än själva kärnverksamheterna och det är inget mindre än en katastrof, och ett fruktansvärt resursslöseri. Dessutom stötande för alla som som studerat och vill jobba med att hjälpa andra människor på olika sätt. 

Här ett lite exempel från häromdagen: Säg att du jobbar som legitimerad sjukgymnast på en klinik som arbetar med barn med en specifik problematik och du frågar denne vad som skulle vara lämplig träning för ditt barn med denna problematik, och sjukgymnasten svarar: jag jobbar inte med sjukgymnastik, jag jobbar med bedömningar (i detta fall med fingrarna, utan mätinstrument). Om barn och föräldrar redan varit i kontakt med medicinsk klinik kring den fysiska skadan, kommen ur den sagda problematiken, men de på specialistkliniken inte har kompetens kring problematiken, utan bara skadan, så kvarstår orsaken till skadan, eller så återkommer eller förvärras den. Men kliniken för barnen med specifik problematik arbetar alltså varken rehabiliterande eller förebyggande utan bara med bedömningar, vilket i praktiken innebär att sagda klinik aldrig kommer att arbeta med barn med denna problematik och alla andra barn i regionen med samma problematik aldrig kommer att kunna få något sjukgymnastiskt stöd. Alltså står dessa barn helt utan förebyggande, stärkande, rehabiliterande insatser. Men någonstans kommer det att stå att en insats är gjord, d.v.s. en bedömning i detta fall, utan verklig insats har utförts. Vad själva bedömningen blev, fortfarande okänt, men återbesök om ett år. Föräldrarnas rekommendation är att leta rätt på ett gym, men om barnet inte vill ”spelar fysisk aktivitet ändå ingen roll”. Det finns inte heller några särskilda övningar att rekommendera. Barnet tittar, med höjda ögonbryn, snett leende och chockad min, på mig. 

Jag skulle kunna skriva en lång, oerhört frustrerande och anmärkningsvärt tråkig men också lite skrämmande bok, om hur barn tas om hand i svensk ickesjukvård idag, men ingen, utom detta hav andra föräldrar med liknande kafkaeska erfarenheter, skulle tro mig. 

Just denna arbetsplats och barnverksamhet har lämnats av en strid ström personal, varav en person sa: "Jag kan inte utföra mitt arbete eller stå bakom denna verksamhet idag. Min rekommendation är att ni söker er till en annan stad". 

Idag mestadels ung eller gammal personal. Resten har lämnat det sjunkande skeppet, ser till att bli med barn, eller skaffar sig skyndsamt annan utbildning. Vem som ska hjälpa barnen är det ingen som vet eller tar ansvar över. 

Att så många ändå väljer att fortsätta arbeta, och indirekt/direkt avskaffar sig själva och sin profession beror på att alla behöver en inkomst, men frågan är vad de behöver utbildning till om de mest ska sitta och säga att deras arbete och kunskap inte behövs? 

 

"…svårartad, byråkratisk misshandel" kallade Hanne Kjöller det allmänläkarna utsätts för (i DN) precis. 

/Döden döden döden