Borde kanske skriva om varför jag alltid börjar längta till Paris alternativt vill börja gråta när jag lyssnar på Daft Punk. Värken i vemodet. Vet inte hur det är med er, men jag tror att det handlar om åldrandet och den vaga medelåldern. Den sitter där den sitter; skaver försiktigt och är samtidigt lite för mjuk och bekväm. Längtan återstår.
Fred vänner och så en bok att läsa, för jag har i alla fall undrat.
Puss!
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar