torsdag 25 juli 2013

Boktips


Femåringens favorit i mormors stuga, Boken om Bagare Bengtsson. Vi talar om döden dagligen och det är både viktigt och fint. Och ibland blir det lite makabert.

/Döden döden döden

Jump


Sommarhoppet!

Fred och kärlek och lite regn, tack!

/Döden döden döden

onsdag 24 juli 2013

Klasskamp

Klass eller ej, vi borde prata lite mer om det. Jag famlar, och ramlar, och sparkar helt klart uppåt. Tror jag.




Gamla nyheternyare musik och en film, så var detta inlägg klart (kämpa).

Puss!
/Döden döden döden utan klass 

Sommarlov



Vänner, det går trögt nu. Dagarna badar i sol och förvirring. Avbrott, hejdar sammanbrott och framtiden ligger där den ligger, oviss och blank. 

Jag fick berätta för vår äldsta dotter att mamma visst har vänner, kompisar och bekanta, men att orken inte riktigt finns. Om anledningen till tystnaden. Att den är högst ofrivilligt frivillig. En önskan som vi inte önskat oss. Att vänner visst är viktiga, men att sommaren går sönder av att bara vara. Sommaren är faktiskt värst. Inte nog med getingar och lort, vädret inbjuder till lek och skratt.
Det finns mycket att orda om, och livet är där det är. Barnens ledighet kommer först, allt annat får vara. Orken räcker ändå inte till, men det är vackert nog. För nu. 

 /Döden döden döden

tisdag 9 juli 2013

Donna Summer och jag



Medelålderskris eller inte. Jag längtar bort. Jag drömmer om flygplansmat när jag ser flygplansspåren korsas mot den blå himlen, och känner suget i magen. Rädslan och förväntningarna. En häftig känsla; glad nervositet. Är jag barnslig? - Titta, en broschyr och...! Till och med taxfreen som inte längre kan locka med taxfree är spännande. Känner ren och skär längtan och avund när jag blickar uppåt. Jag vill bort och ut och jag vill kunna bestämma själv. Styra över mitt öde lite grann. Inte sitta i knät på någon som bevisligen inte bryr sig. Någon som ska dela ut en pytteliten allmosa mot att jag inte lämnar landet och är ständigt anträffbar. Jag vill återfå min frihet och min ork. Faktum är att jag inte har någon som helst kontroll över min ekonomiska situation och jag vet inte om jag någonsin mer kommer att kunna åka någonstans och det känns lite tungt. Försöker lyxa till det med hemester och de fina barnen sjunger med. 

Lär känna mig själv. Inser att jag alltid älskat flärd. Att det varit min drivkraft*. Jag är ingen nobel arbetsmyra, och det var inte av konstnärlighet jag blev besatt av Ingmar Bergman eller balett som barn. Det handlade om ytan, musiken och samspelet, men mest av allt krusidullerna. Jag har alltid älskat krusidullerna, och när jag tittar på bilder från Rivieran, från Paris, från haven och länder och stränder långt borta känner jag att jag måste besinna mig lite. Vara tacksam över allt jag har. Men om jag inte tillåts drömma mer. Vem är jag då? 

Kaffe och sol,
/Döden döden döden drömmer också

* Ja, jag ville ha pengar tidigt och jag sjöng den här medan jag torkade bord, diskade, hackade sallad och stekte hamburgare från 12 års ålder: På Dax, vid Wessels, utanför Ingmar Bergmanstan för 19 kronor i timmen inkl. ob. Fattiglapp i rikemansmiljö. Alltid en spännande kombination.   

Födelsedagskostymen

Löparrumpan

Jag kan andas igen, men inte skriva. Tankarna, viljan och något mer finns, men inte förmågan. Bloggen ser bäng ut. Vet inte. Orkar inte. Kan inte... Känner mig ganska så värdelös.

Nu ska jag sätta på mig ett par spandexliknande löparbyxor. Jag begriper dem inte och inte heller denna vurm efter att visa upp sin kropp. Eller är alla bara naturligt lyckliga och avspända i och med sina kroppar? Lyllos er. Eller är ni smygexhibitionister och jag missat någon hemlig kod? Ingen ser väl fräsig ut i cykelbyxtights? Man eller kvinna, liten som stor? Jag förstår bara inte. 
Jag frågade de oförstående, (mycket ointresserade) löparskorsförsäljarna om det inte fanns bra, lite längre tröjor i sportigt material? Att jag inte ville glänsa med löparrumpan på byn och de tittade på mig som om att jag inte var riktigt med. Som att de aldrig hört någon fråga samma sak, med 'tanten är ju inte riktigt klok-blicken'. Jag är okej med min kropp. Den är ytterst normal och trivsamt medelmåttig, men den är liksom min.

Jag tittar på Astrid Lindgren-filmatiseringar och ser nakna barn och tycker att det känns lite för nära. Inte oskuldsfullt och fint, bara naket och inpå. Påtvingat. Kanske är jag för pryd? Eller har allt det där påtvingat naturliga i min uppväxt gett mig ett behov av att vara lite privat? Påklädd.

Så jag gör som jag tror att de flesta gör. Jag låtsas att det är lite bättre än det är. Rumpan sitter ju där den sitter och ingen ser väl det jag ser. Det är bara jag som är onormal. 

Eder
/Döden döden döden




   

fredag 5 juli 2013

Realistaion

Det går trögt nu. Solen, molnen och den tunga luften. Befinner mig mitt i. I nuet och jag njuter och jag lever. Så trött.

Så läser jag farbrorn på debattsidan som bland annat hävdar att "...Polarisarna smälter inte. Isbjörnarna mår bra. Haven visar ingen oroande stigning...". Nu är ju jag ingen vetenskapsmänniska, men jag förstår så mycket som att ibland vet man inte exakt vad som är vad. Men till och med jag vet att miljögifter, oavsett, inte är bra för miljön. Så även om det vore som så att just koldioxid är toppen för människa och natur, så tror jag ändå inte att just den här mannen skulle vilja flytta till någon tungt förorenad miljö i till exempel Kina. Jag tror inte det i alla fall, men jag vet ju inte. Han kanske sitter på en gudomlig kunskap som säger att luftföroreningar från säg kolförbränning är bra för oss? Fast jag tror inte det. Jag känner mig istället ganska säker på att de flesta är överens om att det är nyttigare och bättre med hållbart jordbruk och industrier som tar ansvar över sina gifter? Att alla måste med. Däremot håller jag med honom om att alla ska få vara med och prata och tycka. Inget fel med det. Det som skrämmer mig med den här typen av texter är att folk köper det. Ju enklare och mer översittaraktigt, desto mer trovärdigt. Jag blir lite trött och lite ledsen och jag försöker verkligen förstå.
Samma sak när det gäller vårat ursprung, hur nobelt, eller enkelt, det må vara. Att vi förenklar och tillåter oss att glömma vår historia och den till vissa delar fantastiska utveckling som följt.  Skönast är det ju att ignorera hela baletten (ja, jag vet det), men vackrast är det väl ändå med någon som tror på något (och kämpar lite grann)? Så förklara, någon socialdemokrat, varför ni ignorerar vår historia och varför gosar ni inte mer med Jan Eliasson? Obegripligt.

lyssna, upplev eller köp?

/Döden döden döden

Vetenskapligt bevisat

En liten plockar blommor till sin bästa vän. 


Såg Petter Stordalen på tv i morse. Han är så himla entusiastisk och käck (och jag vet extremt lite om honom måste jag erkänna), men jag blir så glad. Människan, kapitalisten och företagaren som faktiskt tror på hållbarhet, solidaritet - och som vill betala skatt. Ta sitt samhälleliga ansvar och ser sig själv som en del av världen och livet. Må han vara knäpp eller något, men hjärta dig Petter för att du tror och gör så mycket. 

Godhet lönar sig, det är vetenskapligt bevisat och känt sedan länge. Så också solidaritet och empati. 

All lycka som finns i världen  
härstammar från en önskan att alla ska vara lyckliga, 
Allt lidande som finns i världen 
härstammar från min egen önskan att bli lycklig. 
(Shantideva)



/Döden döden döden (tackar E.P.)



onsdag 3 juli 2013

tisdag 2 juli 2013

Eye of the tiger (kämpa)

För att alla behöver lite stompig FM-rock ibland.



Puss!
/Döden döden döden

måndag 1 juli 2013

Sommar


Lyssnade på Katarina Gospics Sommar. Hon pratade, och kanske låter hon lite för käck ibland, om några av mina favoritämnen; hjärnan, rättvisa och beslutsfattande. Hon förklarade, väldigt enkelt och med vetenskaplig tyngd, hur samhället, hälsan och jorden gagnas av rättvisa och solidaritet. Lyssna <3 för hon är klok. Samhället och det Sverige som funnits och nu omformas i raketfart talade även Kristian Gidlund <3 om, men även annat jag känner igen: Tacksamheten, stressen över livet och den oändliga kärleken till det ofödda barnet (ja, för så är det, även de ofödda barnen älskas till vanvett) och till mina allra mest. Mina barn som aldrig kommer att få den mamma jag alltid vetat att jag är, med fel, längtan och brister, men mig själv. Nu är jag något annat. En trasig kropp i motvind. Alldeles för trött, med krossat modershjärta. Men de finns. De vackra, fina, känsliga och mjuka. Så kloka, och jag hoppas att de kommer att klara sig hur det än går. Min tacksamhet är oändlig.

Nu ska jag ut och blicka mot havet i blåsten.  Så tacksam, så stressad. Kanske ska jag lyssna på det här, eller den här?  


Kärlek, er vän,
/Döden döden döden 
(känner mig lite snyftig idag, men det vänder. I morgon blir det kanske lite tisdagsdisco och grill?) 

P.S. Så fort det är Almedalsveckan börjar jag alltid tänka på Sven-Otto. D.S