Lyssnade på Katarina Gospics Sommar. Hon pratade, och kanske låter hon lite för käck ibland, om några av mina favoritämnen; hjärnan, rättvisa och beslutsfattande. Hon förklarade, väldigt enkelt och med vetenskaplig tyngd, hur samhället, hälsan och jorden gagnas av rättvisa och solidaritet. Lyssna <3 för hon är klok. Samhället och det Sverige som funnits och nu omformas i raketfart talade även Kristian Gidlund <3 om, men även annat jag känner igen: Tacksamheten, stressen över livet och den oändliga kärleken till det ofödda barnet (ja, för så är det, även de ofödda barnen älskas till vanvett) och till mina allra mest. Mina barn som aldrig kommer att få den mamma jag alltid vetat att jag är, med fel, längtan och brister, men mig själv. Nu är jag något annat. En trasig kropp i motvind. Alldeles för trött, med krossat modershjärta. Men de finns. De vackra, fina, känsliga och mjuka. Så kloka, och jag hoppas att de kommer att klara sig hur det än går. Min tacksamhet är oändlig.
Nu ska jag ut och blicka mot havet i blåsten. Så tacksam, så stressad. Kanske ska jag lyssna på det här, eller den här?
Kärlek, er vän,
/Döden döden döden
(känner mig lite snyftig idag, men det vänder. I morgon blir det kanske lite tisdagsdisco och grill?)
P.S. Så fort det är Almedalsveckan börjar jag alltid tänka på Sven-Otto. D.S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar