Så sött

Men...

(från Krakel Spektakel köper en klubba)

Nu har Alice Teodorescu, Karin Ohlsson Björn af Kleen, Hedi Avellan, Therese Bohman och så ytterligare någon kvinna skrivit den duktiga kvinnans lov - och fortfarande begriper jag inte vad, eller vem det är de känner att de måste försvara duktiga flickan mot? Vem hotar de duktiga? Att vara en duktig kvinna är normen på alla sätt och vis. Att vara framgångsrik är dessutom körsbäret i kakan, marsipanrosen och grädden: den allra största marängen och den sötaste makronen. Och dessutom: vem har någonsin talat illa om en kämpande person som nått framgång? Jag känner inte till ett enda fall där det skulle ses på med oblida ögon på en kämpande underdog, som sedan blivit framgångsrik och gärna är söt som socker. Det är ju drömmen kring detta alla sagor bygger på. Dramaturgiskt lika gammalt som vår existens. Jag har en teori om att det handlar om att få möjlighet att skryta, marknadsföra sig själv lite lätt? Att känna stolthet är en sak, men, nej det här köper jag inte. Framförallt när man står för en ideologi som i princip säger sköt dig själv och skit i andra. Men det är ju bara min lilla teori.

 Så om alla dessa klassresenärer kämpat duktigt och sedan blivit hyllade och uppburna så är ju det vackert (heja!), men jag tänker att alla dem med bokstavskombinationer, och de som inte har så lätt för sig, men som också kämpar enormt: vem hyllar dem? Som att framgången är det enda som räknas, inte kämpandet i sig? Eller hur, ni 'duktiga'? Vad är att vara duktig, egentligen? Det måste ju vara ett litet ideologiskt aber? Jag tror också, men jag kan ju inte säkert veta, att det här måste kännas för alla som lyckats klättra: att man någonstans även har grannflickan Pia, eller busfröet Kloffe i bakhuvudet. De som inte klarade sig, de som inte var lika begåvade, och inte blev sedda. De som inte kunde följa med. Kanske var de inte tillräckligt charmiga, eller med lite för mycket spring i benen för att stilla oron i kroppen (på grund av omständigheter, eller en diagnos sorgligt nog)? Då kan man välja läge och ideologi: antingen fortsätter man att kämpa för sig själv och andra, eftersom man har erfarenhet kring hur det är att vara i ett utsatt underläge, eller så klappar man sig själv på axeln och säger att den här framgången förtjänade JAG, för att JAG är så bra. Däri ligger skillnaden. Och vem i hela världen tror att Pippi Långstrump-flickorna (och Emil i Lönneberga-pojkarna) har det bra? De flesta hamnar nog inom barnpsykiatrin, eller än värre. Så min krassa slutsats blir att majoriteten av de nämnda mest bara vill berätta om hur duktiga de är och varit, så får resten av oss kämpa på lite vind för våg. Jag vet ingen som bekräftas mer än den duktiga kvinnan, förutom mannen förstås. Eller skojar ni bara med mig?

Så, om man nu tror på meritokrati. Hur kan man då föreslå avgiftsbelagda högskolestudier?

erik nises @eriknises · 11 timför 11 timmar sedan

Klart det blir lättare för tröga överklassungar att behålla positionerna om det kostar pengar att studera. Fri konkurrens kan vara jobbigt.

Jag ska lämna kvinnorna som tycker om att marknadsföra sig själva och duktighetsnormen bakom mig. Det är en oviktig parentes i dagens samhälle. Det är underbart med studier och framgång, men alla kan inte lyckas på samma vis. Så, jag tänker på medelhavets barn och flyktingar, jag tänker på de fattiga i lägren och på havet, jag tänker på tiggarna och vad de gjort med mig (eller kanske snarare slutat göra med mig). Jag tänker på sjukvården och alla som jobbar och drabbas på olika sätt, på miljön, - och jag tänker att jag borde sätta på mig lite snygga kläder och omfamna dagen. Jag tänker hellre på att blommorna doftar och att jag borde klippa mina tånaglar. På att hela 14 sparrisknoppar nu tittat opp. Att dom som kämpar på riktigt som lämnas vind för våg och inte får den hjälp dom behöver. På vad som visas på tv. Igår GoT, ikväll kanske Korrespondenterna och så de här dokumentären Varje ansikte har ett namn. Eller senaste Babel kanske? Jag tänker att precis allt annat är viktigare än att veta att Therese Bohman tycker om betyg i skolan (eftersom hon fick sådana. Bra, kanske ska tilläggas.). I övrigt är hon och Alice och gänget säkert mycket trevliga och bra (och duktiga på sitt vis). Själv vill jag ha en bra skola för alla och hylla humanismen i sig. För själv är jag bara ett litet, litet andetag. Ett kämpande litet andetag av nonsens, smått och sånt - men kaffet, det smakar så gott, så gott...

Puss! 

/Döden döden döden, misslyckad, men ganska tacksam ändå.