få utvalda
Jag har ju en sådan svårartad allergi (borde väl söka hjälp?) kring begreppet duktiga flickor. Jag tänker också på det någon berättade för mig om maskrosbarnen och kriterierna för att det ska gå bra:
1) Begåvning.
2) Skönhet.
3) Någon vuxen som ser dig.
Känn lite på smaken: alltid dessa tre. Så självklart och så fruktansvärt. Som det där med runda kinder, skrattgropar och krulligt hår: lika sött som orättvist, och applicerbart på de duktiga flickornas klassresor, resonerar jag. Jag har verkligen inget emot framgångsrika, stiliga och begåvade människor, tvärtom: grattis, heja och hurra! Däremot är min övertygelse benhård kring alla människors lika värde. Vi måste hjälpa varandra, med eller utan stora ögon och fluffigt hår. Tänka lite mer på sånt: vi medmänniskor, lärare, kuratorer, poliser och andra livsviktiga för dem som har det svårt. Vi måste ifrågasätta, inte bara vår inre kompass, utan vår svåra ytlighet också. Vad vi faller för?
Jan Gradvall skriver i Di Weekend om barn med dyslexi. Vilka vi blir och vad vi kommer att göra beror inte enbart på huruvida vi sitter duktigt stilla på stolen, utan om vi har fått möjlighet att utvecklas i skolan med pedagoger som har en rimlig chans att ge det stöd som barnen behöver. Skolan, skolan, skolan. ja, ropen skalla, en bra skola för alla.
Så här skrev jag tidigare i veckan: 'och återigen: vem är duktig? Den som tänker självständigt, arbetar hårt och vågar pröva sig fram, eller den som gör som man förväntas och ska? Eller är duktig rent av detsamma som disciplinerad? Så låt oss kalla de duktiga flickorna för disciplinerade och begåvade i stället. Duktiga är alla som gör så himla bra de bara kan. Kvinnor som lyckats är framgångsrika, om vi ska vara petiga.' (läs den här, 25 aug).
 |
| Framgång kräver blod, svett och tårar. |
Lyssnade klart på Sanna Lundell och sedan Alice Teodorescus* Sommar i P1 (två väldigt hårt arbetande och begåvade damer) för en tid sedan. Det var nog då jag att kom att tänka på maskrosbarnen. Deras teman var lite lika, trots alla uppenbara olikheter. Det där med att inte knyta näven i fickan att våga tro på något, hur fel vi än kan hamna: och att inte ge upp. Men också om arv och skam och vuxenstöd. Besläktade, eller är det formatet som förvillar? Hur jag tänkte: yes yes yes, Sanna, precis så tänker och känner även jag, men också att Alice har sina punkter, sprungna ur hennes perspektiv och erfarenheter - även om det nog flyter oceaner mellan oss ideologiskt/filosofiskt (moraliskt?). Så här: jag tror också på att jobba hårt och att inte vara ett offer, MEN jag är medveten om att vi alla har olika utgångslägen och möjligheter. Alla kan och orkar inte lika mycket och på samma vis. Det här känner hon säkert också till. Det är tankarna om vägen dit och fram som skiljer oss åt - och framförallt vår blick på alla som inte lyckas, enligt framgångsmallen. Men Alice tillhör dom där som vet, som vet att livet är skört och att vad som helst kan hända: livets bräcklighet. Att skyddsnäten är trasiga. Det är alltid vi och dom. Dom där andra som lever i sin trygga förvissning med alla sina självklarheter. Och så vi andra. Vi hamnar där vi hamnar, på den ena, eller andra, sidan. Arv, miljö, eller omständigheter. Hos mig har den insikten skapat en slags livets ödmjukhet, en del väldigt gott och sådant jag gärna hade varit utan: osäkerheten och livspaniken; att aldrig riktigt kunna slappna av. Däremot tror jag att hon vill ta bort alla skyddsnät, medan jag vill laga dem. Däri ligger oceanen, och som den brusar och dånar. Jag tänker också att det är tydligt att Alice inte gjort en klassresa, men väl annat strongt och tappert kämpat på. Hon har fått börjat om, och det är nog så svårt och respektingivande i sig. Hade hennes välutbildade föräldrar flytt från Pinochets Chile hade troligtvis inte kommunismen varit det största existentiella hotet, men hon har rätt i att alla diktaturer är av fullständig ondo. Och att vi måste kunna tycka, uttrycka och tro olika, och samtidigt kunna tala med varandra: vi måste värna och respektera varandra mer.
 |
| Det kostar blod, svett och tårar även här. |
/Döden döden döden
* Och nej, man kan inte anklaga Alice Teodorescu för att skryta i Sommar i P1. För om man skulle, mot förmodan, kräva att sommarpratarna inte fick skryta om sina framgångar så finge vi lägga ner hela baletten. Det är själva, ibland tjatiga, men också det härliga, själva upplägget och dramaturgin; essensen, om man så vill, av Sommar i P1: en ganska osvensk, svensk radiotradition. För dom kanske inte är så mycket duktigare än oss, men nog fasiken så mycket mer framgångsrika. Några är till och med mer spännande, och mycket mer begåvade än oss, men inte är dom duktigare för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar