Maratondansen

Priset. 

(Från They Shoot Horses, Don't They) 

Vaknar klockan fyra. Väljer ensamheten före sömnen. Dagarna rasar framför oss, bakom oss.

Infernot som lever på grund av hoppet.  Bara det.

Kan inte skriva om Donald T. Kan inte skriva om kraschen i Stockholm.

Orken och hjärnan finns någon annanstans. Slutat vara arg, frustrerad, känner mig mest uppgiven och ledsen. Inte så mycket att göra. Kraven övermänskliga. Empatin saknas oss. Oförståelsen glittrar i solen. Vårfåglarna sjunger lika vackert här i stan. 

Det intresserar mig det där hur vi människor väljer att placera ut våra ägg. Varför svaren alltid måste vara så enkla och allt alltid är någon annans fel. 

Kroppen strejkar. 

Någon vill umgås. Någon vill vara snäll. Jag säger: - Jag är för trött. Det går inte. 

En annan dag. Någon frågar: - Ska vi ses?! Jag säger: -Det går inte, jag är för trött, det går tyvärr inte. Du: - Kom igen, snälla! Bara en fika. Jag: - Är verkligen för trött, så orkar inte. Du: - Det kommer att bli litet, kort och mysigt. Jag: - Jo, okej, en liten kort och mysig måste kunna gå (skriket i mig: nej, men barnen då och den lilla orken då?!) men jag går. Sedan blir du besviken på mig. På att jag kanske inte riktigt hängde med. Höll med. Lät på ett sätt som inte kändes rätt. För dig. Att min skörhet inte ser ut som din. Var jag för forcerad rentav?

Eller: så klarade jag av att vara rejäl och helt okej med dig, men svor åt livet, orken, barnen och två veckor tog det, tills jag blev mig själv igen. Och du, du tänkte: åh, fan hon är ju ändå rätt okej... 

Så lägger ni era ägg på mig, på huvudet mitt, där de rullar, trillar av. Och hur jag än gör så blir det lite tokigt. Eller snarare: en familj i ruiner som ni kan virra på huvudet åt och tänka bort: kan dom inte bättre, slöa jävlarna i stan?

Eller: vi sågs, det var helt underbart. En vän i solen och mitt hjärta fylldes och minnet. Det minnet vårdar jag i hjärtat nära, ömt. 

Men fortfarande: en familj i ruiner. 

"Poliser med militärutrustning och gula västar står utposterade i folkhavet och jag vill gå fram och skaka deras händer, eller ännu hellre krama om dem. Impulsen förvånar mig, men sen förstår jag något om kärleken: att det svåra inte är att känna den utan att upprätthålla den över tid, och att det är det som är samhället: ett stort, mer eller mindre misslyckat, försök till detta." (min markering) Johannes Anyuru, DN (texten här)

/Döden döden döden