"Öhh ja Rotary då, lite lightversion av frimurarna. Men överlag får man ju säga det så ser det ut som du är en del av en kulturmarxistisk Stockholmssläkt. Socionomer osv." Kent Ekeroth
Jag tror att de flesta svajar mellan att vara sossar och folkpartister innerst inne, samt lite vänster, grönt och moderat huller om buller. Jag tror ingen normalt fungerande människa vill ha sharialagar eller nazister på våra gator, även om många, vi kan kalla dem konservativa, slår sig blodiga för nazisternas rätt att uttrycka sig fritt och uttrycka sin oro för vad de upplever vara ett land i fritt fall. Historielösheten är nästan charmigt frånvarande. Den där aningslösheten som enbart riktigt priviligierade, eller intellektuellt slappa, kan hänge sig åt. Nej, orkar knappt bli provocerad längre. Men vad jag ville säga är att när läget blir skarpt så tror jag att SD försvinner. Jag tror att vi gillar Sverige för mycket för att rösta på nazister och kriminella tokskallar. Vem vet, någon dag blir det kanske du som kallas kulturmarxist för att du vill dansa till Axwell natten lång. Typiskt kosmopoliter (med dold vänsteragenda som kanske är släkt med en socionom som lyssnar på svenska visartister) att röra sig i takt med musik och skratta...
Kanske är det orättvist att hänga ut Kent Ekeroth som verkar ha det lite presstd just nu? Kanske är det lönlöst när potentiella väljare tänker boys will be boys? Kanske väcker de någon slags sympatier och igenkänning? Jimmie Åkesson är också skicklig på att debattera, att fånga det lilla kornet av sanning eller den träffsäkra formuleringen i den stora lögnen och får det att låta rätt okej. Det pratar vi alldeles för lite om. Vi andra fångas av lögnens provokation och förlorar därmed slaget.
Karin Olsson, Expressen, om bokmässan: "När det tjafsas om det ska heta strejk eller bojkott om man ratar årets Bokmässa är det kört"Och det är precis här vi fastnar. Som när du bråkar med din partner och denne, mitt i en upprörd räcka viktiga ord, kilar in: Det heter inte si, det heter så...
Nej, jag vill inte håna, eller bråka med, Sverigedemokraterna i riksdagen, eller ute i kommuner, landsting och domstolar. Det är trasiga människor. Inte helt friska individer där många verkar ha problem med våld (impulskontroll), missbruk, kriminalitet, psykisk ohälsa, arbetsmoral, mytomani och så vidare. Det är bara fruktansvärt synd om dem. Kanske är det det "vanligt folk" känner igen sig i? Dom är som oss: små själar i arga och ledsna kroppar, tänker jag. Är det inte så ändå? Kanske är det elakt att länka också. Man ska vara snäll och inte skriva någon på näsan, - och ledsna och arga människor ska man vara extra varsam med.
Over and out ❤️.
/Döden döden döden ville verkligen inte vara elak. Psykisk ohälsa och missbruksproblem finns överallt, även kriminalitet och skev verklighetsuppfattning och så vidare. Att jobba så lite som möjligt och tjäna så mycket som möjligt är också en vanligt förekommande dröm för väldigt många. Men på något sätt får dessa herrar (främst) tillåtelse att vara mänskligt ofullkomliga och brutala i en värld som blir allt mindre förlåtande för alla andra. Jag fascineras och sörjer orättvisan i detta: att alla inte tillåts vara som människor de är; att bara dem som vill tysta andra får härja fritt och glatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar