Det är som att tålamodet tryter nu.

Hjälp till självhjälp

Stulet från nätet,  minns ej från vem. förlåt. 

Det där farliga stadiet. Jag tänker att det är och har varit i mig länge. Att samhällets fullständiga moraliska kollaps sakta dränker mig. Hur länge kan man trampa vatten i stormigt hav? Hur länge kan en titta bort? 

Det finns ingenstans i Sverige, för en svensk medborgare, att vända sig vid kris. Du får hoppas på egna nätverk och kontakter. Kanske Facebook-vänner kan hjälpa dig ur en prekär vård- eller bostadssituation?  Det skulle kanske kunna vara Svenska kyrkan då, men annars står vi utan hjälp vad det gäller all vård, skola, socialpsykiatri, bostäder, missbruk, psykiatri, sociala myndigheter, våldsamma relationer,  - och samtliga kommunala verksamheter för funktionsvarierade och så vidare, och så vidare fullständigt icke-existerande. Allt ligger nere, men åt lite certifieringar och nya klistermärken finns det än lite resurser kvar.  Än så länge, och höll på att glömma, flåshurtiga konsultlöner, givetvis. Det som skapats är en rundgång av utbildad personal som inte får eller kan utföra sitt jobb på grund av lönsamhetskrav eller teknikalitet kring på vems ansvar uppdraget vilar 

Hur att hantera samhällets och det egna förfallet utan att slitas sönder mentalt är frågan jag brottas med dygnet runt. Att människor får vara sjuka i flera år utan rätt diagnos. Kan jag hitta leken med drömmarna om förändring inom mig igen, eller är det enda rimliga att ge upp, för sinnesfridens skull?  Mitt inre trots har burit mig genom livet och den imbecillas enkla glädje över livets dråpligheter. Att finna ljuset i mörkret har varit min grej. Hur mörkt det än har varit har jag ändå lyckats se den rosa strimman guld därborta. Gryningen. Skymningen. Månen. Molnen. Doften av död och liv i samma jord.  Glittret över sjön och trollen i skogen. Någon Sidney Sheldon-fantasi, en vacker sång eller en perfekt laxtartar. 

Begriper att det kan kännas som ett märkligt, högst privat, känsloläge, vilket det kanske också är, men det är inget nytt. Alls. Precis som att vissa grupper i samhället åt ett visst politiskt alltid älskar kärnkraft, militär- och polismakt a.k.a. ”ordning och reda”, och inte riktigt tror på det där med långsiktighet som miljön och en skola för alla och nästan alltid tar fula matbilder, för att nämna några enkla exempel. Så finns vi andra, som famlar efter lysknappen, förstånd och luft i detta nu. 

Jag har läst två böcker av vitryskan Svetlana Aleksijevitj, Bön för Tjernobyl och Kriget har inget kvinnligt ansikte. Jag kan ingenting om Ryssland eller Ukraina, mer än det lilla. Kan inte särkilt mycket om någonting, men jag begriper att vi måste vända om någon gång. Mot något förståndigare. När jag läste om Tjernobyl, mitt under pandemin, så slogs jag av att vi, vi som bor här i detta kalla förvirrat ängsliga lilla land, är precis lika fogligt naiva, annars är vi genant besvärliga foliehattar. Vi böjer oss och gör som dom säger (oftast från Stockholmshållet eller som i Ukraina, från Moskva). Vi hade ingen krisberedskap. Vi stöttar/stöttade inte vårdens personal. Vi visade inte heller någon solidaritet mot de sköraste.

Igår passerade bussen ställe efter ställe, fullknökat med folk och mat och dryck på vart bord, och jag erfor en mildare eufori för den festande skarans skull. Våren är här. Fåglarna kvittar och byxorna måste ha krympt, men någonstans går föräldrar med koliksjuka barn i minusgrader/torka och vet inte vart dom ska ta vägen. Hur kunde vi bli så bekväma att vi tror att vi har mer rätt än andra att ha det bra och bara stressar i väg på första bästa skid-/solsemester. Vi får resa, men vi måste dela med oss. Står inte ut med de rikas överflöd när psykiskt sjuka bor på gatan och pojkar skickas ut i krig. Är det att vara galen idag, att vilja väl? 

/Döden döden döden