onsdag 16 mars 2022

Mono no aware/awareness of impermanence

Alltings förgängligheten, eller kretsloppet. Jag vet inte längre vad jag tror på, eller vad jag ska göra för att göra mig själv eller någon annan lite glad. 




Läste om Duras i The Marginalian*: 
the novel’s protagonist-narrator receives a telegram from Saigon, carrying news that her younger brother has been killed at twenty-seven, she receives the news as a kind of mistake, a “momentary error” eclipsing theuniverse, filling her soul with outrage “on the scale of God.” She realizes with the stab of hindsight that her brother had always appeared immortal to her, purely by virtue of being her beloved brother.

Drömde om honom i natt. Eller rättare sagt, hans ställföreträdande kopia var där. Vi var på en fest. Havet och ljuset, måste varit en ljus sommarnatt, och jag tror att vi befann oss i en lägenhet i Helsingborg. Allt var ljust och vitt. Han, låtsats-Joel, stod vid diskbänken och pulade med någonting. Jag och en bekant jag aldrig träffar, men hon är en sådan där man alltid blir glad av att se, satt på golvet. Vi tittade på honom, sen varandra och började gråta båda två. Saknar honom så. 

Jag är i smärta. Sorg, det låter alldeles för lätt. 

/Döden döden döden 



 *I samband med texten om Warren Ellis Nina Simone’s gum . 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar