(Uniqe selling point)
Vem är du då?
Alla är sjuka och trötta och dagarna går. Försöker konstruera berättelser efter teman. Det går inte jättebra. Jag är tom och jag hatar teman. Jag är också outsägligt trött och sliten och min foundation helt slut. Jag avskyr att tävla i fotografi. Skickar pliktskyldigt in någon bild, anstränger mig inte. Det kanske är dumt. Allt känns alltid som efterkonstruktioner, och jag har aldrig gått någon konstskola eller på universitet, där man får möjlighet att undersöka olika berättelser och värka fram idéer kopplade till banala erfarenheter som sedan (helst) ska gestaltas som unika. Det banala är allmängiltigt, så kanske därför intressant? Tolkningen, ”analysen”. Det är inget fel med det, men jag blir bara generad. Jag vet fortfarande inte vem jag är. Jag ”undersöker” vem jag är var dag. Och det kan se rätt olika ut, beroende på dagsform, helt klart. Kanske borde jag undersöka mitt utanförskap, precis som alla andra?
Nä, jag blir galen på min oförmåga att välja berättelsen om mig. Det finns massor. Ingen. Men jag vägrar sätta på mig någon etikett. Det är dumt, jag vet. I samband med en utställning jag blivit utvald till stod det i och för sig om mig att läsa att jag varit hjärndöd, brain dead. Tänker på det ibland. Kanske ändå en very uniqe selling point…
Sonia Hedstrand skriver ju allra vassast just nu. Att hon vågar veva så hårt, jag blir upprymd, lite glad. Jag undrar när hon ska börja skriva om kvinnorna som fotograferar med f***** bara. Det intresserar mig. Det porrigt plastiga, hårda och nakna som … Är det frigörelsen? Upplever inte någon kvinnlig blick där. Är för trög… Snälla, förklara för mig. Titta på mig och min rosa mus. Nu fick jag ställa ut. (Förlåt!). Jag kommer nog på något, men min känsla, den som gnager i min arma själ, är att berättelsen, avsändaren och paketeringen är viktigare än själva konsten. Och att en kropp alltid är en kropp och det rimmar fortfarande på… rosenknopp... Sockertopp… ) Så jag protesterar lite här. Jag kan såklart ha fel - jag gillar också fina paket.
Blommorna kommer år efter år. Det är underbart, men roar mig inte just nu. Att varje år fånga nya tussilagos och lägga ut på Instagram, det finns en stor gemenskap där. Bland villaägarna i alla fall. Nu kommer rapsen, grillen, duvan, måsarna och kaffet det har sakta kallnat i min hand.
För vems berättelse är egentligen intressant?
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar