Fötterna på jorden?

Musik har väl ingen direkt ålder, men unga människors röster, om jag ska försöka vara tydligare, har just ungas människors beats. Känslorna är eviga.

Eftersom jag saknar vänner i vardagen, saknar jag brustna hjärtans sång och känslan av att vara mitt i och ändå söka efter svar. Ett besked. För att orka stå ut, eller kunna slappna av. Den enkla vägen bort från själva dagen och in i framtiden (utan att klanta till det alltför mycket).  De är gamla vänners samtal jag saknar, nu när allt blivit villa, barn och misslyckade drömmar om bak. När den stora tröttheten tagit över och fasaden är viktigast av allt. Där den jag än gång varit inte tar någon plats. Men om jag skulle beskriva mig känslomässigt (ibland!) så är jag en storrökande singel som konverserar lika småberusad bedagad konstnärstyp. Jag har inte varit singel särskilt mycket, och det var evigheter sedan jag rökte, men någonstans därinne i mitt hjärta bor hon kvar. Barnslig, törstig och fin. Så även om jag älskar att snyta barn och långkok då och så, så behöver jag höra mig själv från förr. Och mina vänners våndor. För inte slutar vi känna och tro bara för att baken blivit något bredare och kaffe är det festligaste som finns. - Och att lägga sig i tid. Men jag vet att det finns människor som tror att bara för att man blivit förälder har man uppnått en magisk status: Föräldraskenhelighetsstatusen. Det är en ynnest och det vackraste (för mig), men inte mer än så. Du är samma gamla människa ändå.

Sedan har jag en teori om det där med plasticitet, intelligens, åldrande, rasism och musiksmak, men jag tar det en annan dag. Idag är det som fredagsmys och min käre make får göra kräkljud åt det han kallar icke-musik bäst han vill. Vi tycker olika och det är fint det med. Ay caramba! 

Puss

/döden döden döden dricker kaffe och dansar i smyg.

Löv

Det är dags nu. Simmar.

Luften frisk, lagom mild.
Bitandet kommer sen.
Som rosorna.

Det finns så mycket jag inte förstår.

Det blåser ibland.

La belle indifférence del 1

Sudda 

Sade till min man för en tid sedan att Döden inte behövs. Det allra svåraste är så tungt att skriva om att jag fastnat i ett dödläge: Det svartnar och blir kladdigt. Eller gnälligt och knöligt, för mycket och för nära. Det finns så många andra som har det besvärligare, men samtidigt lättare med orden. Och det finns dem som andra lyssnar till. De som skriver och tänker nästan som mig, fast bättre. Mina kära systrar och bröder. Men alla behövs. Mitt tjat behövs. Men jag behöver mina begåvade, lyckade, mer eller mindre förmögna, vänners engagemang också. Det kan liksom inte bara ligga på mig, mina eländessyskon, vänsterfolk och intellektuella att slåss för alla (små) och vårat gemensamma samhälle: Framtiden. Ni behövs. Mina lyckade, (just idag) friska, vänners knuta nävar i luften. Att ni ska våga och vilja. För hjärta och hjärna har ni.

Men om vi ska kladda lite så kan jag berätta att det Bosse Löthén skriver om (länk finns ovan om du missat) är verklighet för väldigt många. Mig med. Ibland försvinner hoppet, ibland glimmar förnekelsen till, men sömnlösheten och oron kommer alltid tillbaka. För att illustrera hur hopplöst det kan kännas så hände det sig en gång att min make kom hem med en Trisslott*. Det fick mig att gå sönder, och jag låg på sängen i dagar utan att orka resa mig. Jag brast: Vände bort blicken från vår lilla nyfödda, så att hon inte skulle se mitt söndergråtna ansikte; mina röda ögon och den oändliga hopplösheten. Man kan inte föra över sådan sorg på en liten. Det kanske smittar. Jag grät inte över Trisslotten. Jag grät, och dog en smula, för att jag inte orkade hoppas mer. Det gjorde för ont med den lilla knasiga förhoppning man liksom alltid känner av en meningslös lott. Att inte orka hoppas mer är inte vackert. Precis innan döden i hjärtat.

Det som drabbar oss som drabbats är inte bara likgiltighet, fattigdom, ensamhet och oro. Det är den obehagliga godtyckligheten, och att du helt plötsligt förlorat din värdighet, din mänsklighet och alla dina rättigheter, som är så obegripligt obehagligt. Och svårt att förklara för den som aldrig varit där. Det spelar ingen som helst roll vem du är, eller vad du åstadkommit tidigare, eller om du är vänlig, laglydig, omsorgsfull och flitig. Du är en död siffra och i händerna på Herr och Fru Godtycke. Jag har träffat fantastiska människor i vården och på Arbetsförmedlingen. Människor som blivit upprörda och engagerade och som varit kunniga och starka, men jag har också mött deras motpoler. Hamnar du i klorna, eller i ett sammanhang, med dessa, kan ditt liv gå fullständigt sönder. Inte bara ditt liv. Din familjs liv slits också i stycken, av klassisk inkompetens.
Så här fortsätter alltså livet och dagarna. Du kämpar, du jobbar, ammar och sliter. Du tror nog att om du är tillräckligt käck och tillmötesgående så ska det reda sig. Men det gör det inte. Du är ensammast i värden. Kanske är du trots allt bara lite lat? Eller dum? Eller något annat...?   Men tänk om det råkar vara en medmänniska med en bevisad skada på hjärnan som vill blir bättre? Tänk om...

Kärlek!
/Döden döden döden, ikväll blir det ostkrokar! Sanna mina ord.

* Samma vecka som Försäkringskassan frankt meddelade (på telefon (!) till en person som precis fått ett stroke) att Döden minsann inte alls har rätt till sjukpenning baserad på sin sjukpenningsgrundande inkomst - på grund av heltidsstudier med fullt studielån. Som att en nybliven förälder med hjärnskada skulle ha möjlighet och ork att bestrida detta?  Om ens förstå. 

(Om jag blir bättre, och får möjlighet, skulle jag vilja jobba på något sätt med nyförlösta med svåra sjukdomstillstånd. Det kan, generellt, inte vara bra för någon att bara bli avsläppt hemma utan någon som helst hjälp från vare sig Barnavårdscentral eller sjukvård. Familjen i ett vakuum. Ensamma och i chock. Helt obegripligt, om ni frågar mig. Och de skador vår äldsta dotter kan ha fått på grund av detta vet vi inte idag. Jag hoppas att mina och våra oändliga nätter av kärlek gett henne något som räcker, och att min ekonomiska oro idag, inte ska skölja över våra smås oskyldiga hjärtan fullständig. Men rimligtvis borde det vara billigare för samhället att slippa familjer som krossas på grund av slarv, godtycke eller inkompetens? Trasiga människor kostar. Laga och vårda istället. Gos gos!)

Bröder och systrar

Ni vet nog inte om det, men ni gör mina dagar lättare; lite friskare i kaos, kvalm och larm. Ibland med en kyss.

En vacker melodi, några viktiga ord och kanske någons lillebror?

Fred och Kärlek (och ja, vi hör ihop)

/Döden döden döden är för trött 

The Cold Song

Att vara lite människa

...och inte så satans ensam hela tiden. 

Vi slåss och vi knips,

lite hit och lite dit, 

men särskilt ensamma är vi inte.

Det där onda kommer och går. 

Troligtvis.

   

Puss

/Döden döden döden deppar och peppar. 

Mokabryggaren har klappat ihop. 

Livets struntsaker kan också kännas viktiga.

Kämpa kämpa...

Vänder det?

Guido van der Werve, Nummer Acht, Everything is going to be alright,
2007 © the artist. ARCTIC.

Kylan, vintern och barnen.

Först den grälla, vackra hösten. Har det någonsin varit så vackert som i år? Vinterkylan med snö, vårens knoppar, en sommar med riktigt mycket bad och lena aftnar, så nu: Hösten. Som en film från förr i maxad färgskala.

Jag är som vanligt för trött för att skriva. Det gäller liksom att hålla ihop. Se barnen och att vara något som liknar närvarande. Att vara på resande fot både tär och när, men jag har varit i nuet; med barn och vänner från förr, och för det är jag innerligt glad.

Har däremot sett det svischa förbi, något om uppfostran av barn och föräldraansvar - och heta ideologiska drömmar om fler låglönearbeten. Det och skattesänkningar ska nämligen få oss att fortsätta konsumera och rädda världen. Det vill säga att människor inte ska kunna försörja sig och sina barn, eller ha råd att bo anständigt för att, tada: Någon annan ska tjäna riktigt, riktigt gott om pengar (och ignorera konsekvenserna). Och jag tänker att det är samma personer som tycker att vissa människor faktiskt är mindre värda än andra, som också vurmar för ökat föräldraansvar. Lite tuffare tag sådär. Fast det går ju inte ihop, om man tänker efter.

Så kommer vintern. Den vackra, obarmhärtiga med längtan efter värme och kärlek, ljus och lite knäck. Blött och kyligt; en tyst värld i vitt. Se lysande, om än smärtsamma, filmen American Winter. För de som vill att vi ska lätta på skattetrycket drömmer alltså om att människor ska hamna på gatan om de blir sjuka, någon dött, efter en skilsmässa eller liknande. Man har sig själv att skylla. Och förskolelärare som ser ner på föräldrar, oavsett om de är hårt arbetande eller sjuka, hjälper föga. Barnen först, men vi måste hjälpas åt. Solidaritet, kallas det visst, vänner. Speciellt om en hyresrätt kostar omkring 10.000 kronor i månaden, eller om du har amorteringar att betala. De flesta måste nämligen jobba. Vanliga människor har inget val. Jag skulle däremot önska att skattelättnaderna gick till förskolan och andra viktiga samhällsfunktioner, och att människor inte behövde jobba så förbaskat mycket, eller tjäna alldeles för lite. Att vi skulle vara lite hyggligare mot varandra och sluta vara så livrädda för att den egna vinsten skulle stjälas av den med mindre, om vi sträckte fram vår hand.

Tänker på min ena lillasysters bokcirkel. De hade läst Kristian Lundbergs Yarden och hälften av dem i bokcirkeln kunde inte förstå hur författaren hamnat i det läge han skriver om. Den andra hälften förstod och vet. Men har man aldrig varit där, eller nosat i närheten av slutet, är det svårt att förstå att Yarden kan knacka på närsomhelst hos de flesta av oss. Tro't eller ej.

Dags att ta lite vuxet ansvar tillsammans.

Puss och trevlig helg!
/Döden döden döden  

Hård som asfalt

Veronica Maggio, bild från Wikipedia.

Nu åker vi snart tåget upp. Jag och Rosenknopp tuffar mot hösten i Ingmar Bergmanstan. De andra kommer sen. Vi ska bada, fika och kasta höstlöv omkring oss i nyinsmorda stövlar. Det ska bli fint. 

En väninna sade en gång att tjejerna från Ingmar Bergmanstan var en egen ras. Vet inte om det stämmer precis, men här är en sång från en, från stan, vid ån. Och ett filmtips: En rundresa i skatteparadisen.  Jag vidhåller att detta skatteplanerande inte är kapitalism, det är klassiskt tjuveri och bidragsberoende. Futtigt. 

Vi kommer, vi kommer,

/Döden döden döden minns    

Hålla ihop.

Från Yoko Onos utställning på Louisiana

Jag har problem helt klart. Problem att uttrycka mig, att undvika Gnällistan, göra mig förstådd och reda ut begreppen. Tar sönder och tappar bort, glömmer ord och är allmänt risig. Men vad jag vet är att jag ska på hjärnskaderehabilitering i november och hjärtat spritter av lycka och tillförsikt. Kan livet bli bättre: Vackrare och lite lättare? Jag vill skriva om det och berätta mer, men jag vadar liksom i någon slags dynga av oklarhet. Det är grumligt, vagt och slött i Trötthetslandet. Det är liksom vi nu. Hand i hand och ibland med en kyss.

Det som händer när jag blir trött är dels att de redan försämrade kognitionerna, förvärras ytterligare (se lista nedan för olika exempel). Sedan blir jag helt enkelt väldigt låg. Att känna att man inte orkar andas är inte buskul och festligt. Att varje andetag tar emot och att varje rörelse är för tung. Men att inte klara av sina barn är än mer förödande (se listan igen och tänk dig ett vanligt vardagsliv). Efter hjärnskadan har jag faktiskt börjat förstå föräldrar som tar livet av sig. Innan dess var jag stundom kallsinnig och obarmhärtig kring detta. Förlåt, förlåt, förlåt och jag ber om ursäkt inför er alla, ni kanske har en större empatisk förmåga än jag hade, men jag visste inte bättre. Jag kunde helt enkelt inte förstå hur en vuxen inte kunde ställa sig över sina problem, och svika små ärtor till barn, på grund av det inre egna, djupt svåra, själslivet. Så självcentrerat på något sätt. Men sen, när livet gick sönder, så begrep jag. Jag menar inte att jag är suicidal på något sätt, det är jag verkligen inte; men att misslyckas som förälder är i sig nog för att locka fram det mest avgrundsdjupa svarta klet inom dig. I alla fall i mig. Om jag inte ens orkar ta hand om mina barn. Vem är jag då? Bara en liten, liten lort.

Jag kan inte heller begära att någon annan ska förstå det här jag skriver om: Tröttheten. Vem är inte trött, säg?  Men om du är trött för att du sover dåligt, jobbar, oroar dig över ekonomin och har småbarn till exempel, så är jag också trött av det, men som grädde på moset med en känsla av svår influensa hela tiden. Kroppsligt och psykiskt o-festligt helt enkelt. Att kroppen inte orkar och gör ont, och hjärnan inte hinner eller klarar ut det vanliga, alls. Obegripligt, oacceptabelt och ändå där. Var dag.

VANLIGA PSYKOLOGISKA FÖLJDER AV EN HJÄRNSKADA

ENERGIBRIST

STRESSKÄNSLIGHET 

LJUD – OCH LJUSKÄNSLIGHET 

PLANERING 

ABSTRAKT TÄNKANDE

INITIATIV 

KONCENTRATIONSFÖRMÅGA 

SIMULTANFÖRMÅGA 

FLEXIBILITET

MINNE 

HUMÖRET 

SOCIALT SAMSPEL

BEROENDE – FÖRÄNDRADE RELATIONER TILL ANDRA

Vi är många som är trötta och vi måste hjälpa varandra. När ska vi våga vara lite kassa tillsammans? Jag försöker lite trevande, men det känns alldeles på tok för ensamt, så jag instagrammar någon bild och drömmer inredningsdrömmar (heja heja Nina Björk). Och väntar på er...   

Puss!
/Döden döden döden

Tänk om...

fler
vågade mer.

Bara en liten trött tanke. 

Tänk om.

/Döden döden döden

Skägg och hav

Packar. Kaffet är svart, barnen arga och fingrarna kalla. Lite musik så länge. 

Puss,

/Döden döden döden och Ingmar Bergmanstan igen. 

Yoko

En inkluderande utställning. Sista veckan. Hann. Pust. Fint. 

/Döden döden döden

Det stora svarta

Men först, ett trumslag för Tomi Ungerer. För barnen finns det massor, till exempel Tre rövare som visas på SVT Play till och med 21 oktober. Ja, titta titta titta: En man med många strängar på sin lyra (och en vänlig påminnelse: Det ena behöver inte utesluta det andra).

Tomi Ungerer

Puss och trevlig helg!

/Döden döden döden trotsar tröttheten och turar idag. Lite konst och en bit ost i skymningen. 

Skymmer det

Skånelandet.

Puss!

/Döden döden döden

Winter is coming... igen

(seriestart 2 november)

Kärlek kärlek kärlek! 

Nu är det okej att ta det lugnt igen (hurra). I söndags började Bron och eftersom vi bor i bygden kan jag inte annat än vara partisk. Det är bara att bänka sig. Sedan har vi Homeland, På Spåret, och Downton Abbey innan Game of Thrones kör igång igen. Jag är redo, fast det smärtar med Downton Abbey-slutet förra säsongen. Ja, det tar emot. En Dallasaktig vändning i stil med den med Bobby hade inte alls varit dum nu. Inte på något sätt.

(seriestart 30 september)

(startar 22 november)

(kommer till vintern)

Fred och kärlek,
/Döden döden döden

En höstbukett på det

Vardagslyx och glädje. Tjugo kronor på Gustav Adolfs Torg, så länge, så länge.

/Döden döden döden

Winter is coming

Visst kan man fira både sensommarglöd och vinterfrostens doft. Idag firar jag med färgfest, innan jag bäddar in mig i toner av svart. 

 

mössa

pössa

Engelsk konfekt eller prinsesstårta?  

Puss!
/Döden döden döden

Att vara eller inte vara

(Oh, baby can't you see)

Idén om att det finns människor som älskar att leva på bidrag måste skrotas. Alla jag känner, med extremt få undantag, älskar att arbeta. Alla älskar inte sina chefer, arbetsmiljöer eller samtliga kollegor, men nästan alla tycker om att känna sig dugliga, behövda, finnas i ett sammanhang, gå på årliga julbordet och få sin lön - och prestera, producera och skapa något. Nästan alla jag känner älskar att göra ett bra dagsverke och vara en del av samhället. Däremot tror jag att de flesta skulle vilja tjäna lite mer och kanske jobba lite mindre, eller få möjlighet att jobba 'bättre' i alla fall. Handen på hjärtat.

Personligen trodde jag att om jag jobbade på duktigt och betalade försäkringar och skatter så skulle jag skyddas OM det hände något. Gudbevars. När det nu hände, på grund av omständigheter (en patientskada på grund av nedskärningar i vården/inkompetens) jag inte själv rådde över, trodde jag att jag skulle vara skyddad. Få hjälp att rehabiliteras och komma tillbaka. Så blev det nu inte riktigt.  Så snälla, låt oss sjuka få bli friska så att vi också kan få vara med någon gång. Jag vill också gå på julbord någon gång. Här en en tossig ledare (förlåt Per, men detta var tossigt på så många olika plan att jag inte orkar skriva något mer om det) och här ett annat perspektiv. Mitt är ständigt.

Jag hamnade för en tid sedan i ett samtal där jag sa saker som att 'jag tror verkligen på alla människors lika värde' och 'jag ser hellre att människor med en kärna, en gnutta begåvning, eller kämparlust och driv får plugga, forska eller jobba, än släktingar och bekanta till noblessen eller banken'. (Jag vill verkligen att ALLA ska få möjlighet: Oavsett bakgrund, ålder, utbildning, etnicitet, läggning eller vad det nu må vara. De mest lämpade och intresserade ska vi värna, lyfta och hjälpa. Och de svagaste. Om vi kunde bryta normerna och förväntningarna något, så skönt det skulle vara. Om alla fick en sportslig chans och finge leva ett trivsamt liv. För alla vågar, förmår eller tillåts inte drömma.) Men jag hörde hur naivt det lät. Som att det var en gammal saga, som inte längre är sann. Helt orealistisk på något sätt. Som att det skulle vara overkligt att vara snäll och tänkta brett. Att roffarmentaliteten tagit över så till den milda grad att den blivit norm. Tala om begåvningsdränering och SOS Alarm på det (som i och för sig inte verkar fungera ypperligt idag heller, då ekonomisk frihet är viktigare än kvalitet förstås). Förlåt mig, men världen blir så fattig om den ska ledas av dem som lärt sig härska, snarare än att tänka, agera, analysera och leda.

Så nu när vi ändå, via samhällsapparaten, ska klanka ner på sjuka, svaga, arbetslösa, romer och så vidare kanske den här skulle passa som avslutningslåt? Eller den här artikeln Överklassen kräver social ordning?

Eder

/Döden döden döden