Ett eget rum

I'm every woman/deformation 

(Fotografiska processer)

Nu är tiden förbi när man tvekar på om lövet är en ensam fjäril eller lövet bara är ett löv.  Men under mossan kan det gula vara något annat än.  Getingen krockar med sig själv i solen mot husfasaden en sista gång, och även om solens strålar fortfarande kan hetta till så tillåter vädret en annan slags vardagslunk och stress. Det är okej att vara sig själv för ytterligare en stund, men snart sluts dörrarna igen. Mellantid. Rocken blir lätt för varm, svetten kallnar på ryggen en stund senare.

Läser i DN om Ett eget rum. Får ett skriande behov av att läsa just den. Det egna rummet, det skapande rummet. Eller längtar jag bara efter det tysta rummet: att få andas och vila en stund? 

Helene Schjerfbeck (same same, but different)

Den här våren och den bedrövliga sommaren skulle uthärdas, och vänligen, försöka överlevas. Till hösten skulle jag börja en distanskurs i fotografi på en folkhögskola som jag kommit in på, var det tänkt. En riktigt, riktigt bra utbildning, tolv studenter och allt i lugnan ro.  Kände mig så himlastormande glad! En som aldrig fått gå någon utbildning och saknar nätverk,  stimulans och kritik, och som har så fruktansvärt ojämnt med hjärnans ork. Det blir ju så oerhört lätt jättefel. Men på distans, där fanns en chans, även för den utan social kompetens.

Vi kursdeltagare fick en uppgift inför kursstart: ”självporträtt”, så jag stal mig några timmar en sommareftermiddag. Fann en gammal vedbod, spindelnät som tunna draperier och tegel- och murbrukshål och ett litet fönster med LJUSET i. Ja, som jag älskar ljus. Och mörkret, skymningen och gryningen, givetvis. Där satt jag på en skramlig pall. Och där stod jag, rörde mig och tänkte det är kanske sådan här jag är: jag vill vara vacker, fin och stark, men mår eländigt och ser ut som en sketen gammal clown. Hur gör jag. Vem är jag. Catch me if you can. Än glittrar det och än brinner det, även om det är min skeva verklighets hemlighet. En är ju flerdimensionell. Kameran på stadigt stativ. 

Det finns något underbart och skrämmande med att åldras. Det finns en annan slags grace och pondus men också stelhet och skörhet som kommer med äldre tiders rätt. Den lytta lyckans ensamhet. Vi grinar helt plötsligt som skelett. Tänderna större och fulare, liksom tydliggjorda, eller har huvudet blivit mindre när skinnet släppt litegrann? Vi hackar, vaggar oss, lite mer otight, mot döden fram. Tanken på intet svindlar, skrämmer som rymden och känns lika oacceptabel som när jag var fem, men i mig finns också känslan av något tillåtande och vilsamt, om än frustande frustrerande. 

Jag talar med en handläggare på Försäkringskassan. Hen säger att det är ovanligt att man får studera med sjukersättning* men eftersom det är en konstnärlig utbildning som kan räknas som rekreation och social rehabilitering som är på distans så skulle jag nog kunna få gå denna kurs ändå. Viktigt att det inte var på högskolenivå dock. Hon ville minnas ett annat fall med en konstnär som fått lov att gå en skapande utbildning. Jag skulle återkomma när jag visste om jag kunde gå och kommit in. Återkommer. Ny handläggare en med varierande dialekt (hen pratade bred skånska, men bara ibland). Sen blev det stopp. Vad kan jag säga om det? Självklart att man inte ska få pyssla med en hobby ens via en dator hemmavid, eller kunna bli bra eller bättre på någonting på något sätt. Såklart ska alla möjligheter och vägar tillbaka straffas bort. Sjukdom/skada är något du ska skämmas över. Något att tiga eller viska om  - och det med skammen/straffet är kanske rimligt, även om mitt hjärta gick i tusen bitar denna höst. Jag faller ibland i handlös gråt, men samlar ihop mig gång på gång. Det finns gränser för vad jag orkar och reder ut. Jag känner det så tydligt. Försöker verkligen bara att stå ut. Varenda sekund och vareviga dag. Jag ville bara gå en liten kurs, så trött på denna ensamhet. På att alltid vara autodidakt, för det ger ingeting i isolerad ensamhet. 12 år, utan pardon. Jag krymper så att det syns om man tittar på nära håll, men jag håller självhatet något sånär i schack.  Som att livet inte vore komplicerat nog. 

"Deformation av en kropp är rörelse av interna partiklar 

vilket ger upphov till interna krafter då partiklarna i 

rörelse påverkar partiklarna i direkt omnejd. 

När dessa interna krafter agerar på en ytarea ger de upphov till inre 

spänningar mellan tvärsnitt i materialet. 

Hur ett konstruktionsmaterial deformeras till följd av yttre belastningar 

som ger upphov till inre spänningar 

är av stort intresse inom konstruktion och design..." **

Självporträtten som jag blev nöjd med är säkert inte märkvärdiga på något fotografiskt vis, vad vet jag, och det kommer jag heller aldrig få veta. Men bland mina deformationer av mig själv såg jag tusen andra konstnärer och kvinnor och det kändes fint. Jag ville nog morfa mig mellan Francesca Woodman och en åldrande Virginia Woolf, och kanske finner jag, inspirerad av glipan mellan Helene Schjerfbeck och Cindy Shermans galna självporträtt, ett eget skabbigt rum. Ni hör. Jag tycker ju om det jag gör - även om jag saknar förmågan att kontextualisera mina bilder, det är detta med med narrativet jag inte behärskar; det är lite som att konsulta och promota sig själv, det reder jag helt enkelt inte ut. En forcerad pretentiös floskeltung efterkonstruktion, som ändå kan vara helt bärande, lite beroende på. Min antiintellektuella intellektualism slår mig i huvudet med en knölpåk varje gång jag försöker och jag vrålar, men bara ta mig och mitt för den och det jag är. Men jag kan inte bli bättre själv, utan stimulans och eget (and)rum någonstans. Så är det bara, en tyar inte kämpa mer. Jag är redan så trött att det känns som att jag skulle kunna lägga mig ner och dö. 

© Cindy Sherman 

Hjärnan förstörs, funktionerna dör. Jag fladdrar, tynar sakta bort. Jag finner ingen kraft i sorg och tragedi, bara uppgivenhet. Men annars är livet riktigt bra. 

/Döden döden döden 

* Jag får 11577 kr i månaden och för detta är jag oändligt tacksam. Denna sjukförsäkring som jag varit med och betalat till från dess att jag började extrajobba vid 12 års ålder. Jag har alltid jobbat. Om inte på skivbolag, så som städare, med funktionsvarierade, i grillrök och på restaurang och bar, som ekonomiadministratör, researcher och på tv, galleri och kontor och även ideellt.  Jag är ingen snobb. Men beakta att om det inte hade varit för ytterligare en försäkring så hade jag och familjen bott på gatan. Men jag är faktiskt tacksam ändå. Men att inte få komma tillbaka eller få vara med en gnutta, utan att svältas ihjäl är svårt att hantera även för mig. Jag har svårt att orka leva utan något litet hopp. Det ska bli en häftig utmaning att bli pensionär kan jag tänka på ibland.

**(lånat från Wikipedia, du betalar väl in en slant till dem någon gång ibland?)

Inkluderingsövning

This too shall pass 

Sommaren sög tag i mig, sparkade på mig, hånskrattade, hällde en skurhink vatten över mig och pressade sin aggressivitet mot mina barriärer, förlöjligade mig vid minsta lilla och varje dag tänker jag bara en dag till, stå ut en dag till utan att förlora förståndet helt, och så: aldrig mer. Luktar fortfarande kräftor om fingrarna och kaffefiltren är slut. Orkar inte läsa, rätta texten. Den blev så här. 

Värmen kom åter. Jag låter mig omfamnas. Drar djupa andetag, pustar ut. Svettas. Vill till havs. På äventyr. Vill ta det lugnt. Lyssnar på Endre och Lundberg och det är fina sommarprat. Snart ska jag dra igång med professorn.  Patrik fick ögonen att tåras flest gånger, men det är ingen tävling, såklart. Även om jag inte finns i arbetarrörelsen så finns det få saker som gör mig så rörd som just den.  Upp trälar! Nu jävlar! (Förlåt, förlåt). Finns det något viktigare än arbetarrörelsen och alla människors lika värde, på riktigt? Lifs sommarprat var också underbart. Vi delar vurmen för just nu är det ganska bra-ögonblicken. Njuta av allt som är bra om det rent objektivt är rätt besvärligt. Önskar att jag kunde få familjen att begripa detta någon gång. Att njuta av ögonblicken, fånga dagen Carpe diem:a litegrann, ni vet. Detta hånskrattade som får en riktigt olyckligt människa att orka en dag till. Kanske inte dagen, men  stunderna av något fint-viktigt-skönt-och-bra. Att stå ut för att det finns stunder när hjärtat blir mjukt och varmt, trots att du egentligen bara vill lägga dig ner och dö. 

Kroppen som en klumps. Jag skäms. Maken och barnen hatar allt, är det inte vidrig så är det äckligt, olidligt eller hemskt. Sätter på mig en käck glädjehatt. Den positiva idioten försöker en dag till. Man skall ju vara snäll som en karamell. Föröka, sen ramlar även jag ihop med den arga rösten och ihopsnörpta munnen. Usch...  

Barfota i gräset.

Drar ogräs. Ingen lyssnar. Blir överröstad eller avbruten. Sitter tyst hela frukosten. Om jag pratar ”maler jag på”. Ska vara tyst mer. Kliar deras ryggar, kanske lite för hafsigt, slafsigt? Jag är ju trött. Googlar cancer, järnbrist och sånt där. Läster min anmälan till patientnämnden om och om igen, som att texten ska läka, ge mig upprättelse eller svar.

Hur många anmälningar med samma typ av kritik finns inte? Det blir inte bättre. Svaret blir alltid, ”vi hör dig” eller ”vi tar med oss det till nästa gång” och sedan intet nytt under solen. Någon som dör. Hoppsan! Vi tar med oss det till nästa gång... Kanske, som på föräldrarådet på barnens skola en inkluderingsövning: sitt i grupper och diskutera ordet delaktighet, kom på synonymer och presentera dessa ord! Tada, nu känner ni er väl riktigt inkluderade, lyssnade på, D E L A K T I G A, visstdå? Kaffe och kaka, nån?  Lurendrejerisamhället, men trötta skolbarnsföräldrar bockar av på listan och drar hem eller ut på sitt. Vill inte alla ändå väl?

Patientnämnden rekommenderar mig att googla samtliga vårdcentraler i Malmö för att hitta en ny. Det skulle jag inte ha gjort: ingen vårdcentral i Malmö är bra, eller så här: samma typ av problem överallt och en viss typ av patienter som ger glädje- eller bottenbetyg. Nej, jag byter inte vårdcentral. Allt är skräp, låt dem jobba. Reparera det som de har ställt till med istället för hoppa runt. Kräva att de tar proverna, istället för att skicka patienter till närakuter och belasta kvällsmottagningar och låta de allmänna betala och belastas i onödan.  Jag är så less på att betala svindlarna, krämarna och de fräsiga entreprenörerna. Kul för er, dåligt för hela samhället. Men vi har det ju så bra, säger någon? För bra säger jag.

Det enda bra med skolsvindleriet som Sveriges makthavare vurmar så för är att de barn som gått i den kommunala skolan, de som inte får glädjebetyg, kommer att bli framtidens stjärnor. Väldigt få, förvisso, och kanske får de inte tillgång till högre bättre utbildningar, men de är de unga vuxna som lärt sig något på riktigt och dessutom har fått kämpa lite. Samtidigt förstår en ju att om framtidens arbetsgivare och lärare själva glidit runt med för höga betyg och för lite allmänbildning och kunskap kanske det upplevs skrämmande med individer med huvudet på skaft? Det är en ondskefull  dumhetsspiral när vi slåss för rätten att ge bort våra egna pengar till någon som högaktningsfullt ignorerar sitt uppdrag och som med största sannolikhet dessutom skrattar åt oss och systemets okontrollerbarhet.  Men visst kan det upplevas tossigt att man från svenskt politiskt håll aktivt vill försämra för oss alla, för den okränkbara rätten till maximal vinst till anonyma människor som redan har för mycket. Det är så dumt att man inte tror att det är sant.

Ni sköna kapitalister, gör något, skapa något, tjäna en hacka, heja heja, men kom inte hit och sno mormors vård, brorsans trygghet eller barnens framtid, tack.

Kråkorna kraxar, duvorna kurrar medan småfåglarna bidar sin tid. Sitter i kondensen. I fuktiga morgonen och himlen lyser ljusblått medan molnen fluffar förbi, rosavita skira på väg från oss. Månen, nästan en halva, har inga glasögon så det mesta blir lätt oskarpt hittepå, försvinner sakta bort. Morgonsolens guld på måsens mage skapade en strålande ljusprojektil på himlen. Granens kottar som rödgula droppar och i detta sitter jag.

Tänker mycket på skönhet och konst. På att mitt skal blir tömt på tankar, minnen och innehåll och fylls allt mer med fett och luft. Det är skrämmande och något jag bär helt själv.

En vän skriver: this too shall pass. Jag lever på det hoppet. 

/Döden döden döden

Rose Nu

Vardagen

Sedan följer hans programförklaring: ”Men tillvaron för oss människor består av enkla ting. Den enskilda människans förhoppningar är konkreta och verklighetsnära. De kretsar kring familj och bostad, utbildning och arbetsplats, fritidssysselsättningar och vardagliga relationer med omgivningen. Det är i denna tillvaro som utopierna ska bli praktisk verklighet.” Samhället är inte till för att förverkliga någon enda idé frigjord från dessa livets vardagsvillkor. (Björn Wiman om Olof Palme i DN 13/6 2020)

Hade det blivit lättare och bättre att skriva om det som inte får uttalas om jag började med Hon. Hon låg och vred sig i vanmakt och sorg, till exempel? Hennes hand doftade gammal tvål och när hon... Läser Per Olov Enquist biografi. Han. Han. Han. Inte jag. Än i alla fall.

I januari skrev jag i inlägget Minnen: ”En dag tänkte jag: tänk om jag fick cancer, kanske skulle jag få lov att vila då? Denna vidriga och sjuka tanke. Så får man inte tänka eller skriva.”... 

Lite drygt en månad senare akutopereras jag. Gud hör bön säger någon, en annan trallar Be thankful for what you got. Tumören opereras bort, cellgifter fås och inte så jättemycket vila såklart men allt går bra. Svår järnbrist. Järntabletter. Fortfarande yr och alldeles för trött.

Allt handlar om graden Hon orkar stå ut. Själv står jag inte ut med vanemässigt lidande över livets triviala missöden. Hon håller på att gå sönder, så håll käften dramadrottning och tröttsamma offerkofta, tänker jag. Du har och får allt, ändå gnäller du. Hon knyten näven för att orka en dag till. Hon gnäller inte. Själv klagar jag. Sen glömmer hjärnan och Hon rullar stenen upp för berget en gång till. Någon måste liksom rulla stenen annars går vi alla under. Jag förtränger. Jag glömmer bort. Var började Hon någonstans egentligen? 

När började jag skriva på det här? Vardagen. En månad sedan? Två? Ingen aning. Texter och tankar, huller om buller. Jag googlar Lancôme Rose Nu på rean (no luck, so far) och står ut. Ser det fina i tillvaron (på riktigt!), samtidigt som jag drunknar - ni har ingen aning. Men jag ser skönheten, jag gör verkligen det, samtidigt som hjärtat brister, om och om igen. Finns det ens kvar något som gör mer än slår?

Jag söker två distansutbildningar i fotografi. Baskurser. Inget fancy, givetvis. Vem tror jag att jag är? Om jag undviker för mycket människor irl kanske jag klarar av det? Kommer in på den ena (hurra!!!), blir reserv på den andra. 28:e reserv.... 23 ur samma urvalsgrupp inne, alltså över 50 som fotograferar bättre än mig på en fucking jävla baskurs på halvtid. Känner självhat och förakt skölja över mig, som vågor rinner de över min kropp. Det knyter sig i magen och den gamla ungdomsångesten säger tjenare, looser!  Men jag grät av rörelse ändå, jag var i alla fall behörig.

I min avundsjuka bitterhet så tröstar jag mig, lika ensamt som Knyttet, med tankar som att jag är för gammal och ointressant; att jag inte har anat naket, suddigt navelskåderi, missbruk, udda existenser, krig, norrländskt inland eller kulturgener att bjuda på. Inte heller någon vacker lugg eller hittepå utanförskap att blicka inunder ifrån. Jag är så osexig som en konstnärssjäl någonsin kan bli. En medelålders blobb. Jag har så satans svårt för konstruktion. Therefore, maybe I’m not. Kanske är mina bilder helt enkelt ointressanta. Kanske borde jag studera dammtussar, istället för ljusets hastighet? Förstora, dekonstruera, väcka lusten i handen att stryka hakan eftertänksamt. Inte ta en bild, för bildens skönhets eller ögonblickets skull. Det där förbannade, konstruerade narrativet som krävs eftersom annars skulle ett fotografi faktiskt bara vara ett fotografi och bedömas därefter. Inte, här är en skärva av min nagel, den representerar mitt hemlands svala morgnar och övergiven gammal frukt. Ja. Hakan gnids, blickar möts i en stilla nick. Jag avskyr det enkla. Det är för lätt att luras med en konstruerad berättelse. Men vi behöver kanske berättelserna för att begripa det osagda. Själens hål ska fyllas med svar eller debatt. Inte frågor. Jag djupdyker ner i ensamhetens ocean. Hittar ingen sand. Inget skavsår jag vill dokumentera just nu. 

Nej, jag är bara värdelös och avundsjuk. 

Låter som alla musiker som aldrig får något skivkontrakt. Charmigt. Cirkulera. Fuck off! 

Jag vänder blad och andra kinden till. Bitter, olycklig, hjärnskadad. Det är i alla fall toppen att leva! Dra åt fanders borskämda gnällspik. Jag hade ju ändå inte kunnat gå utbildningen, hade inte från myndighetshåll fått, och ändå är det som en dolk snurrar runt där inne som skaver och gör ont. 

Så fruktansvärt dum i huvudet. 

Hon fick dåligt samvete och kände skuld om det gick för bra. Hon kände också skuldkänslor över sina misslyckanden och fåfänga drömmar. Hon kände att hon borde förstå att hon ingenting var. Är.

Malmöperspektiv.

Då havet låg mörkt och svart. Köpenhamn balanserar vid horisonten. 

Morgonrodnaden och vinden från hustaken. Duntäcket och mitt öppna fönster. Sista skvätten kaffe kallnar i koppen. Ibland blundar jag och fantiserar om att vara någon annan stans. På landet. Vid Medelhavet (förlåt, men jag älskar de grekiska gudarnas hav).

Måsarna tar det för stunden lugnt och dagen ser ut att bli vacker igen. Vill sätta på mig skorna och dra till fåglarna vid stranden. Klappa en hund, mata en katt och vila en stund. Det är så befriande att inte få göra så mycket, inte måst’ en massa ting. 

Kände mig stursk och stark. Sen kom oron och tröttheten och lade ett lock över intellekt och känsla. Dag för dag, baby steps och så vidare. Jag tror att jag blir sämre. Oron när ingen som helst sjukvård finns. Ett akut snitt, ett gift och ett piller och några test

Försöker få till det med allt,  men hjärna svarar inte som den ska.

/Döden döden döden 

Skära sköra

Jag röker, ni ska dö!
Var det så hon sa?

Alla trillar av pinnen. Männen skriker ut sin sorg över männen. Musikmännen. Först, störst, viktigast och vackrast.
Kvinnorna piper vid poeten, vid författaren någon gång.

Vi ska alla veta våran plats.

Fyra år sedan Olle drog. Dog. Han, och Freddie. De sköra.
De enda som betyder nåt, som kan tala till hjärtat så att barnen förstår.
Det enda som räknas.

Nu vaknar Björnen...
Dags att diska gårdagens disk.


/Döden döden döden

She enjoyed making loud noises in quiet places.

En liten sak i det stora. 

Marcia Resnick

Hur många inlägg har jag inte burit på den senaste tiden?
Hur många tankar snurrar inte där?
All denna oro. All denna sömnlöshet.
Lite cancer.  Det som inte dödar stärker säger nån.
Coronan som förvirrar. Förstärker all världens sinnessjukdom.

Städar. Fuskstädar igen. Solar på balkongen och blir alldeles för röd.

Karantänen. Vi måste ligga lågt. Jag lägger mig platt.
Känner lättnaden och friden. Och Tiden.

En duva och en koltrast och en kaffekopp.

Känner mig lycklig, det måste verkligen vara något fel på dumma mig.
Jag borde gråta, hytta med näven.
Kräva kärlek, sänkt hyra och respekt.

Skramla med en tunna.

/Döden döden döden

Mellan ljus och mörker

Ta det kallt, det är allt.

”År 1978 diagnosticeras den amerikanska poeten Audre Lorde med cancer och tvingas operera bort sitt högra bröst. Dagarna efteråt tillbringar hon med att vandra från rum till rum, eller ligga med ögonen slutna, akut medveten om kroppens skröplighet: den stickande smärtan i bröstkorgen, ryggmusklerna som skriker som slitits de isär. Men ställd inför livets ändlighet upplever hon också en plötslig frihet: ”Vad finns egentligen kvar att vara rädd för när man stått ansikte mot ansikte med döden utan att omfamna den? Om jag accepterar döendets faktum som en livslång process, vem kan någonsin få makt över mig igen?” ” (DN, Viola Bao om Martin Hägglunds bok ”This Life Secular faith and spiritual freedom”)

Mitt svar: försäkringskassan/din ekonomiska verklighet, men annars, helt sant.  Önskar att vi slapp detta med pengar på något sätt. För att orka känna livet lite mer.

.........

När jag vaknar, alldeles för tidigt, ligger gården i dimma. Nu efter två koppar kaffe har inte bara fågeln slutat sjunga utan dimman lättat.

Har fortfarande inte återhämtat mig efter jul och nyår, snart kommer nästa puckel med aktiviter och utvecklingssamtal. Sen, kommer vardagen då? Nej, då kommer sportlovet. Hurra...

..........

När skrev jag detta? Nu ligger gården bara mörk och fönstret det har jag stängt. Dagarna är bisarrt tunga.

........

En länk om skönhet har har sparat för den var så himla intressant. 

.........

En morgon skrev jag om livets ändlighet. Sen kom det artiklar om svensken, en litteraturkille (Martin Hägglund, nämnd ovan), professor och filosof och tänkte att det här det hör ju litegrann ihop. Men orkar inte knyta ihop någon liten säck eller ens en gammal soppåse. Men visst, dessa tankar sysselsätter mig dagligen. Inte hans idé om ateism men dem om självaste livets helighet och ändlighet.

........

Dagarna är svåra. Satt på bussen härom kvällen, jag skulle följa ett av barnen på aktivitet, och  himlen sken i rosa och fasaderna glänste som av guld och jag tänkte att om inte livet, världen, var så vacker hade jag inte stått ut en endaste sekund. 

...........

Sitter på bussen efter ett sjukhusbesök och gråter. Tyst. Vi satt där alla på buss 3 som körde längs Nobelvägen mot Värnhem i kvällen och delade denna stund. Borde tagit ett tuggummi eller nåt’, något som fått ledsamhetens fokus att för ett ögonblick trilla bort. Men vågade inte röra mig ur fläcken, tänk om kontrollen rämnar och tårarna blir till groteska kloakmaskar som ger ifrån sig tråkiga ljud, så knepig stämning det hade blitt’. En håller ihop. Mannen ligger i soffan och tittar på Anchorman när jag kommer hem. Det känns både overkligt och befriande. Det finns allt något bra med allt. Nästan. Låtsas att läget är under kontroll. Somnar i tårar. Vaknar i tårar. Barnen till skolan. Huvudvärk och sen fredagsmys, och nu är jag här.

.............

Jag upplever att jag varken kan skriva rent eller intellektuellt, men även det faktum att det är för mycket som är för fel för att det ska kunna vara möjligt att sortera bland all enfald och inkompetens gör det outhärdligt svårt och alltför komplicerat för mig. Jag blir så fruktansvärt upprörd men utan kylig analys, språklig lätthet och distans står man sig ju alltid slätt. Men jag skulle, utan att blinka, kunna påstå att jag känner ett samhällelig förakt, och det är ju inte riktigt bra. Men jag ser ljuspunkter som glittrande stjärnor, så allt är verkligen inte nattsvart.

............

Beundrar skribenterna som orkar skriva samma politiska texter och om igen samtidigt som det bara blir värre och värre. Tjattrande, gnabbande, alltid en air av gammal mobbare och samtidigt självföraktet och skräcken över att bli lämnad efter.
Sedan tänker jag på alla som liksom badar runt i sin olyckas glans, försöker tjäna en hacka på påstådd misär och ledsenhet. En influencer med nyslingat hår gråter ut och ska ge alla med psykiskt sjukdom någon slags legitimitet?

...........

Himlen vårigt lätt och blå. Ikväll kommer västliga stormbyar mot vår kust, på balkonger står krukorna och darrar.

..........

På sjukhuset. Väntar i mörklagt rum. Orkar inte fråga efter rena strumpor. På fastande mage. Vill ha en kopp kaffe. Suget efter kaffe kommer att vara det som håller mig vid liv. Alla är så otroligt snälla, men ingen vet någonting. Jag blir stressad av ovissheten. Jag blir olycklig av att veta allt som kan gå fel. Som går fel. Som bevisligen gått fel.

..........

Har längtat efter vila så länge. Bönat och bett om lite ro. Efter återhämtning. Efter ett givande liv. Har bett om hjälp men enkom mötts av ögon utan djup. Trampar i vattnet, i en brunn utan slut, några sekunder till. Nu har jag fått vila en pytteliten stund.

.......

Oh, jag lever en dag till!

 Hoppas jag 😊 (vi dårar som vet att inte ta något för givet).


/Döden döden döden 

Skatan

Fool’s gold

Balenciaga

Överallt guld och glitter, metallic och paljetter. Mina ögon fröjdas. Drar i ett par urtjusigt silvriga paljettbyxor på Zara kids och frågar dottern: - Åh, fina, inte sant!? Hon: - Vem xxxx vill ha byxor i silver? 

Jag. Tänker jag. 

Allt som glittrar och blänker är fint. Hade jag varit man, fantiserar jag, hade jag varit transa. Tänk att få klä ut och upp sig varje helg... Längtans glittriga blomma. 

Visst finns det teorier om världskonjunkturen, kjollängder och modet och om romarrikets dekadens och fall? 

Det brinner och jag, jag längtar efter guld... 

/Döden döden döden

Minnen

Alltings förgänglighet

Emmett, The Last Time Emmett modeled Nude, av Sally Mann. 

Bilden tog tre veckor att ta. I iskallt vatten, med stativ. Emmett tog livet av sig 2016.

Har läst några väldigt fina texter om skrivande med en gemensam uppmaning: skriv! Lättare sagt än gjort. Det Åsa Lindeborg vinner/förlorar genom att skriva sin sanning och det Kristofer Andersson menar på: skriv för livet är så fint, men, tänker jag, jag skriver för döden jag. Vi vanliga slafsiga kan inte skriva sanningen. Frågan är om vi ens får finnas till. Eller: hur vi får finnas till? 

Året som passerat. Fyllt 50. Firade i paljetter i Paris. Plockar fram kvällen som en hemlig skatt när dagarna känns svåra. Egentligen hade vi inte råd eftersom vi inte äger vårat boende längre, men jag kunde inte fått en vackrare dag och kväll. 

En dag tänkte jag: tänk om jag fick cancer, kanske skulle jag få lov att vila då? Denna vidriga och  sjuka tanke. Så får man inte tänka eller skriva. Denna galenskap jag lever i. Lever i en slags krigszon. Attacker. Alltid. Jag bär knappt min kropp. Glömmer bort att andas och leva, kan inte läsa, tänka, skriva eller analysera. Varje dag tänker jag: bara en dag till. En liten ynka sketen dag till. Har bönat och bett om hjälp, men finns ingen att få. Jag är fortfarande en dålig kvinna, en sådan som blir upprörd och blir arg på rösten och inte kan gråta eller tala andra kvinnors hemliga språk. Eller så skiter vård och omsorg helt sonika i barnfamiljer. Det finns väl annat att pyssla med, en kurs, ett styrdokument eller nåt. 

Jag tycker att livet är för komplicerat. Jag tycker inte om tiderna vi lever i: hur kunde det bli så här himla snett? 

Läste Sally Manns Hold Still. Älskade den. Återigen en ytterst priviligierad skönhet, men som hon skriver, och vilket förlåtande skimmer hon skänker alla som fotograferar ändå. Miljön och livet och vem man är - och vilka människor man omges av inte minst. Allt har betydelse. Så jag tänker att jag som lever i en mental krigzon utan natur, ljus, människor, ork och möjlighet ändå kan ta någon bra bild ibland inte behöver hata mig själv och ett liv utan framgång så otroligt djupt och mycket? Jag har faktiskt inte en chans. Älskar att Sally Mann bjuder så generöst på sig själv. Livet får levas av di andre. Att förlåta sig själv för att man bara är en vanlig misslyckad ovanligt övertrött och svag människa helt enkelt? Att man aldrig skulle utsätta sina barn för att bli fotograferade, eller har barn som skulle låta sig utsätta sig på samma sätt som Sally Manns. Men heller aldrig nå dit bildmässigt. Våga stå för det och hitta någon annan väg fram. Minnas Paris. Känna tacksamhet över mina döttrar. I övrigt, vara medioker. Känna fallhöjden. Bäva. Låtsas. Orka en dag till.

Åsa Lindeborg nämner att texten, efter att den skrivits, suddar ut minnet och Sally M skriver något liknade om sina barndomsbilder (man minns bilden alltså är bilden minnet, inte minnet av stunden självt enkelt uttryckt). Själv fotar och skriver jag för annars hade mitt liv varit ett tomt blad. Jag minns i princip ingenting, mest bara känslor och förnimmelser. Jag minns väl händelser men få saker slår dofter, en blick, en smak och röster; specifika snälla barndomsröster. Doften av en ny stencil och vatten drucket ur vikt handdukspapper i skolans toalett. Jag minns hur snöklistriga och sedan blöttunga lovvikavantar känns (och smakar). Jag minns hur busselementet nästan bränner benet, att väskan blir varm men att kinden känns kylig mot fönstret, men inte vart jag var på väg. 

När det gäller föraktet mot de sjuka så önskade jag att folk började titta upp lite, på dem som har och inte vill dela med sig. På julafton läste jag den här artikeln i Sydsvenskan Hon förlorade sin sjukpenning efter spelning hos kyrkan. Det handlar inte om rehabilitering, komma tillbaka, bli bättre, få lov att delta litegrann, det handlar enkom om förnedring. Men kan jag ens skriva detta, utan att riskera allt, det är frågan? Samhället gör mig sjuk av oro. Hatet mot den svagare svindlar.

/Döden döden döden 

Som jag ångrar det tidigare inlägget Källarliv. Ogenomarbetat, ogenomtänkt, illa formulerat. Kan inte gå in och ända texten i min padda, orkar inte slå på datorn. Datorn är full, dum och trög. Google, Apple, Adobe och Facebook äger mig och jag är för trött för att reda ut röran. Mitt och datorns minne räcker inte till.
Jag vill bara ut till skogen, bort till havet, träffa en vän. Jag är kaputt. 

Tror att det jag ville åt i Källarliv var att även om mina barn skulle mörda någon skulle jag älska dem i alla fall och att alla har något gott i sig. Jag vet att det inte är social accepterat att uttrycka sådant i drevliknande situationer, man måste välja mellan att hata eller älska och gå på. Och så kommer nu en ojobbad text till. Sorry borry! 

Matildas ytterst svala, kanske man kan kalla den psykologiskt beräknade, text intresserar mig. Distansen tidigare bekanta till Jean Claude visar fascinerar. Sviker man vänner som gör fel? Är goda minnen inte längre giltiga?

Om ”Lydia” blir våldtagen två gånger i Sverige (om jag förstod rätt och inte halvslumrade när jag läste just exakt då) och berättar om detta och ändå följer med till Paris, tydligen tvingad av sin vän, så är det något fullständigt sönderslaget i vårat samhälle, jag begriper det. För precis som Mathilda skriver så önskar man att vissa av kvinnorna gjort annorlunda, även om deras mänsklighet också i deras fall ökar deras trovärdighet. Det är underbara juridiska nyheter för Sveriges alla kvinnor, faktiskt! Eller så gäller detta enbart kvinnliga doktorander, and above, men det får framtiden utvisa - för det borde vara lätt att kolla bland statistik i våltäktsmål och domar framgent. Hoppas, hoppas innerligt att det rör alla samhällets kvinnor, män och förövare. 

Det intresserar mig att jag tar på mig ett ok av skuld. Att jag känner skuldkänslor över att ha haft det trevligt på jobbet i min ungdom (ung och ung, under 30 i alla fall), utan att ha blivit våldtagen. Kanske upprör det mig att jag som jobbat på Forum ska gå under en stackars Forumsflicka-epitet, när de som det faktiskt är synd om är begåvade poeter och konstnärer och de som simmat runt i kretsen i nattlivet är dem som blivit utnyttjade i sin längtan, otur eller vad vissa väljer att kalla naivitet. Det är inte naivitet att följa med sin gallerist hem för ett samtal om en utställning. Eller är det faktum det att jag som kvinna följer med min gallerist hem det som gör mig naiv? Men att jobba, utan att ha arvsrätt till kulturen, är tydligen nog för att misstänkas bära en kulturgroupie-hatt - och Ebba och di andra kan väl ändå inte betrakta sig som feminister om de ser ner på kvinnor som rör sig mellan linjerna i olika skalor? Eller måste arbetarkvinnor bli vid sin läst, eller akademiker, för att få existera i egen mänsklig rätt?

Det är inte okej att se ner på kvinnor som arbetar.

Sofia Lilly Jönsson formulerar det ultraelegant det jag tjatat om av och till på Dödendödendöden:

”Boken ”K” skildrar privilegier som upphör. Det finns andra vanliga privilegier. Privilegiet att aldrig ha drabbats av allvarlig ohälsa. Privilegiet att aldrig ha varit hatad, paria, låg. Privilegiet att inte vara kroniskt fattig. Privilegiet att inte ha varit ful. Och så vidare. K beskriver sig som en individ – det är individen som är helig, det återkommer hon till i boken – och de som förföljer är massan, kollektivet. Det låga. De är inte individer i hennes ögon. 

När en privilegierad människa drabbas av katastrofen och frågar sig ”hur kan alla dessa andra människor klaga över sin tillvaro när det är jag som har det svårt”, är det i själva verket världen utan privilegier som de ser. De ser för första gången en värld som kan se ut så för andra hela tiden, oupphörligt, som har sett ut så från början” 

Och avslutar med att det viktiga är att vara vid och sann. Läs den rasande fina texten här.

Nu ska jag vila. Eller läsa. Eller dricka kaffe. Låta oron skölja över mig. Trycka ner den. Försöka andas. Låtsas vara glad. Försöka vara snäll.

Puss
/Döden döden döden

Källarliv

Chasse A' L'homme

France Gall - Ella, elle l'a dånar ut i rummet. Indochine! Åh, om jag hade varit en duktig och begåvad och vacker flicka hade jag talat flytande franska, bott i hus på landet, haft en liten övernattningslägenhet i Paris och långt fluffigt hår. Nu blev det inte riktigt så. Drömmarna förändras. Medelåldern känns både skön och sådär. Medelåldern tror jag ibland går ut på att känna så, en slags accepterande av att höfterna och mage fylls ut, eller vägran: hjälp, som folk tränar,  endorfinar sig. Vi gör väl alla så gott vi kan.

Köpte Klubben förra veckan. Tjejen i kassan sa att jag var den tredje den dagen. Kunde inte hålla mig utan säger ”jag har jobbat där” och då blir det givetvis orolig stämning så jag utbrister ”men han våldtog inte mig” och jag bara känner att det här blir fel hur jag än gör, så jag betalar och drar. Slukade boken. Alla tycker så mycket. Ingen verkar som vanligt ha varit där. 

Ibland vill jag berätta om hur rolig och snäll han kunde vara. Han hade ett väldigt, väldigt speciellt skatt. Ett gnäggande skratt. Hur upprörd han blev när min goda vän och arbetskamrat skämtade om min hörselnedsättning. Sådana saker har fastnat i mig. Små detaljer som hänger kvar. Flaskan Fernet. Stöket och ordningen. Räkningarna betalades efter datum, inte en gång i månaden. Vi hade pärmar och roligt. Jag drack Treo i tid och otid. 

Det var ett drömjobb, men i bakgrunden satt M som kallas Elisabeth i boken och liksom puttrade, kokade. Hon, och kanske K med, minns inte, blev chockade över att jag inte visste vem Arvo Pärt var (känns ju lite pinsamt idag) när vi satt med inbjudningar eller fakturor eller nåt. Och att jag vågade säga det! Hur kunde jag!? Vara både så dum och så ärlig. Jean Claude var vänlig. 

Efter publiceringen i DN hände något med mig. En aversion kring tystnaden och dubbelmoralen hos alla moralister har jag alltid burit, men detta blev beviset på all grundläggande feghet. Ibland funderade jag på hur de måste mås på DN. Mathilda ringde och hon mailade och hur gärna jag än hade velat så kunde jag inte komma på något riktigt fasansfullt att berätta. Beskrev ljusare minnen, eventuella stråk av mörker. Jag sa gång på gång, ”fråga dina kollegor på kulturredaktionen”, fråga den och den, men det var tydligen ingen som hade aaaaniiing. 

Klassperspektiven. Offer emellan. Trovärdigheten. Vem bestämmer över trovärdigheten? Det gjorde ont i mig hur jag än vände och vred på frågorna som väcktes. Förövarna. Stauss-Kahn, Epstein, Weinstein och Arnault vad har de mer gemensamt utöver makt, kön och sexövergrepp? Varför sitter Kavanaugh i högsta domstolen i USA idag och Donald Trump som president? Jag skulle vilja gå in med små nålar bena upp det det hela i små snygga rader. Det finns en fullständig och total äcklighet i allt.

Hur kan de sitta kvar? Rötterna till alltings jävlighet. 

Under den här första tiden, drevtiden, drömde jag en natt om JC och Katarina, hur de kommit till Malmö i en liten skruttig bil och stannade och pratatade vid Magistratsparken. Mitt i pågående trafik. Vi kramades och jag undrade hur de mådde. Dom var på väg bort. 

M ville skriva, så hon kände sig nog lurad. Hon som kunde, upplevde hon nog, så mycket mer än oss. Istället fick hon sitta med två ytliga (med djup och wit förvisso, men..) knasbollar och frankera kuvert, göra inbjudningar, beställa tryckning, hämta soppa på Tennstopet, ringa pianostämmaren, handla på bolaget några meter bort, bära stolar och sopa golv. Hon ville knappt ens äta Wallenbergare på Wasahof med oss. Vi drack vin, vi snurrade runt i Stockholm. Vi var djupt fascinerade, men det fanns annat att tänka på och göra. Leva och hitta våra vägar fram. 

Har tänkt på henne, M, under alla år. Om hennes sommarjobb som sorterare på posten, där jobbet aldrig kunde bli klart. Hennes dåvarande, författaren, som vi måste hålla hemlig. Honom kände jag inte heller till. Otroligt! Hennes sårighet. Hennes Filippa K-jeans, sådana i stretch som alla på den tiden bara måste ha. 90-tal. Jag tyckte om henne, hon bodde på Söder, vid Mosebacketorg, men just då kändes hon svår. Minns hennes rumpa och hennes korta blonda hår.

Det enda förakt jag upplevde på Forum var från andra kvinnor.

Jag läser det igen. I DN...

Majgull Axelsson:

”Det var värre med de unga kvinnorna, de som kallades flickor, i synnerhet de som mot en ytterst måttlig eller rent av obefintlig ersättning arbetade på klubben. De hade det inte alltid så lätt. Å andra sidan innebar jobbet på Forum en möjlighet att göra sig synlig, att bli sedd av de verkligt upphöjda i det svenska kulturlivet, och det ansågs mycket värdefullt av dem som hade ambitioner.”

Kärring! Tänker jag. Skriver jag. Är det inte du som ser ner på oss just nu?

Även om du skriver bra verkar du inte så vidare värst klok.

Sista gången jag var på Forum hade Jean Claude bett mig starta en klubb med modern musik. Jag kontaktade Pluxus skivbolag och så First Floor Power var uppe för diskussion. Hade ju kunnat bli intressant, men jag fick ett jobb i Skåne. Forum skulle ha Nabokov-afton. L o l i t a... Aris Fioretos... 1999. Men då satt jag i en skruttig van med far och bror, mot Malmö. Som jag hatade Skåne. Då Fanns inte ett paket cigg att uppbringa efter klockan 02. 

Obegripligt att jag inte uppfattade att det var äckligt och dåligt att vara en Forum-flicka. Jag har alltid varit stolt. Nu gör kulturtanterna allt i sin makt för att få oss till kulturhoror, fast hur många av alla ”Flickor” har vittnat om sexuellt våld, utpressning? Att vara otrevlig och slemmig är inte kriminellt vad jag vet. Att vilja jobba med kultur är inte heller prostitution bara för att mamma och pappa inte befinner sig i sfären. Det är ett vanligt jobb med roligare/jobbigare människor och oregelbundna arbetstider däremot. Du kavlar upp skjortärmarna och har du tur lär du känna folk och kan till och med få uppleva ren och skär magi. Rättigheter i arbetslivet kan vi prata om en annan gång. 

Inför boken Källarhändelser ringde JC mig, han ville ha ett fotografi av mig till den. Jag skickade aldrig något. Ibland, mycket sällan, hörde han av sig när han var i Skåne. Vi sågs en gång med min man på Savoy. Innan barn och sånt. Jag minns vad jag hade på mig (jeans och tröja). Jag vill minnas att han tafsade lite slafsigt helt kort. Jag skakade av mig. Sedan såg jag honom på Cadierbaren när min lillebror fyllde år. Fredrik Virtanen satt i baren samma kväll... Såg han rygg. Kanske var det också därför jag inte ville ses så gärna. Ville behålla minnena från förr. Han rörde mig knappt när jag var ung och smal och blond och rökte cigg på cigg. En typisk Forum-flicka (som drack mellanöl och lyssnade på rock)? Nej, jag kunde mer om Acid jazz och indie än Arvo Pärt. Nu tittade han efter min vackra svägerska innan han droppade av till sitt sällskap. Hon hukade sig lite lätt.

Skulden som finns hos överlevare. Hur jag liksom resonerat ”varför inte jag?”. Varför ägnade jag 90-talet åt att ha roligt, jobba och kedjeröka. Varför uppfattade jag tjejen som fått jobbet på Forum, via sin mamma, som lat och gnällig när hon ville protestera med Sexterrorartikeln, - för att hon inte tyckte att det var ok att jobba sent under en konsertkväll? - Hallå!!! vrålar arbetaren i mig. Men vilka var de andra kvinnorna? Varför minns jag Mannheimers små tuttglas, men inte deras namn? En snäll brunett, en otroligt pushig tjej som ville göra karriär, men inte som poet. Jo, nu jag minns hennes, pianistens, namn. Tänk om han var stygg mot någon av dem? 

Jag förstår någonstans att jag var positivt särbehandlad av Jean Claude. 

Ja, men hur i hela friden kommer det sig att jag inte minns mer? Hur kunde jag ha sådan tur. Varför fattade jag ingenting? Eller var jag så van vid förtryck att jag inte reagerade? Dumma, plumpa män var/är så otroligt normalt. Jag måste vara störd... förstörd på något sätt. 

Ville börja gråta när jag läste Emma Bouvins lilla familjekrönika i DN för en tid sedan. Jag drabbades plötligt av känslan: hon också. Alla dessa ärvda jobb. Stoltheten över arvet. Det är en rörande text som ändå bara spikar fast allt, om och om igen. Mår illa. Kanske för att hon ser så snäll ut på bilden, stora ögon och en air av vilsenkommenhet. Här har jag gått omkring och trott att hon var en vanlig människa och journalist som fått skriva rara vardagsbetraktelser utöver vanlig journalistik. Men jag orkar inte med alla dessa hemliga ingångar. Lösenorden som krävs. Det är därför jag blir så låg. Ingenting har förändrats. Eller har det det?

Är det för att alla gulliga (säkert tusen gånger mer begåvade än alla andra) barn till etablerade får jobben som sexterrorn och utnyttjandena kan fortsätta? För att vissa blir föraktade för sin längtan efter konst, media och poesi, dekadens och erotik, eller vad det nu må vara, för andra är det självklart, eller en intressat passage. Men visst, jag kommer också att hjälpa mina barn, om jag har möjlighet. Jag drillar dem omedvetet men oftast utan framgång. 

Levde i en tid när man skulle låtsats att allt var okej. Kallast, snällast vinner. Jobba på. Så var mitt Stockholm. Källaren på Birkagatan, källaren på Sigtunagatan och så Hannas, givetvis. 

Känner mig lika mentalt överkörd efter boken som efter artikeln i DN för två år sedan, och mitt i alla konstigheter, vidrigheter och igenkänning av visst så känns Loves berättelse som ett ljus i mörkret, en finstämdhet, en sorg och en förlust, en text om saknad, erkännande och Svek. Mänsklighetens nyanser. 

För det är det jag vill åt men inte kan formulera. Jag är ingen skribent.  

Jag borde prata med J, K och H innan jag postar detta inlägg. Men jag orkar inte. Sover för dåligt. 

Jag läser Mathilda Gustavssons funderingar men i texten har jag ibland svårt att veta vem jaget är. Ord, berättelse och tankar flyter ihop. Hennes distans till offer och förövare är tydlig. Hon nämner inte med ett ord hur det måste kännas att krossa, fullständigt demolera människors liv. Jag fascineras av det. Att tömma akademien på de kanske allra bästa. Oron hos offer och vittnen, anhöriga. Det öppna hatet mot Katarina. Hur känns det att starta ett drev: att sitta med makten? 

Vissa saker uttalas, andra förblir osagda. Som Hänt extra i bokform för den som varit där. Bättre språk men inte mycket nytt. Utom grävandet i Marseille som mest känns sorgligt och snaskigt. Tänker att texten, och researchen som redan var gjord gjorde det möjligt för en intelligent journalist att formulera sig så elegant att ingen skugga eller mörk tanke kan falla över henne. Det är där det stora i texten ligger. Den som får rakbladet att kännas lent.

All konst som slutat där i källaren, men också blommat ut. 

Jag lämnade tassavtryck på Forums golv. Fotsvettsavtryck. Jean Claude skrattade så han grät, jag med. Jag hade billiga skor och varma fötter. Han hade jobbat som dammsugarförsäljare och bott i förorten, sa han. Han hittade på en massa. Det var underförstått. Allt flöt. Vi hade roligt. Han var en despot. Men har du verklig arbetslivserfarenhet så tar du det för vad det är: ett jobb. En har liksom varit med om värre förr, och sen. 

Jag är medveten om att han helt uppenbart är en sexmissbrukare och våldtäktsman, men också att alla valde att titta bort. Inte förrän nu läser jag några lite mer kritiska, reflekterande nyanserade texter/recensioner, men fortfarande DN...

Kanske finns det ett allmänintresse i hans uppväxt, kanske är det bara elakheter? Vi vet redan att han gjort fel, att Katarina gjorts än mer galen. Men kan det få vara nog nu? Finns det ett allmänintressse i Jean Claudes barndom, familjeförhållanden - och den hånfulla undertonen ”en praktiskt gymnasieutbildning, elektriker”. Hur är det möjligt, undrar nån’. Hur är det möjligt att man inbillar sig att man är bättre för att man studerat? Fick ni inte lära er nåt i skolan alls, dumskallar, tänker jag.

Puss och trevlig helg då!

/Döden döden döden 

Någon morgon

Åh, kaffet. 

och tvärs över gården
lyser fönstret nästan jämt. 

Klockan 04. 

Vill dra in luften i mina lungor. Öppnar balkongdörren och det jag känner är bränd plast. Den nattliga sophanteringen. 

Den lilla mjuka kom in och lade sig hos mig. Den lilla mjuka kroppen, den av rummet kyligare armen på täcket, de mjuka händerna över min arm, hand, handled. Min arm under och mellan hennes små armar. Kunde inte fått bättre barn än mina. Så tänker vi nog allihop. Det hade inte kunnat bli bättre på något endaste sätt. 

Kan inte sova. Tassar upp. Igen. Fyller på kaffemuggen.

/Döden döden döden 

Den mjukgörande krämen

OCH DEN FÖRSKRÄCKLIGA OJÄMLIKHETEN. 

Lite om varför socialismen dör och om medelklassens stilla undergång. SÅLEDES EN TEXT om hudkräm (och indirekt om varför barn skjuter barn).

Vi kan kalla det slow euthanasia. 

Började med den här texten för längesen. Den bara svällde över, så ursäkta röran! Det blir lite pissigt tyvärr, men om du orkar läsa hela texten får du en karamell nästa gång vi ses. Ok?

Sömnbrist. Vaknar innan tre, tvingar mig att vila, tvingar mig att läsa. Varje minut timslång. Hjärnan jobbar förvirrat på, kroppen längtar efter kaffe. Kranen spolar efter ett tag fram fjällbäckskallt vatten och jag tänker: hur länge kan vi ha det så här bra, med vattnet och allt? Känner sådan tacksamhet för justnuet.

”Polisen huserar i en rödmålad enplansbyggnad i trä utanför de centrala delarna av tätorten. De delar lokaler med bland annat Arbetsförmedlingen, vars kontor inom kort kommer att läggas ner.”  Om Vilhelmina i DN

I tider då socialdemokraterna accepterar att arbetare dör, att pensionärer, psykiskt sjuka och barnfamiljer tvingas ut i hemlöshet, eller barn inte får den skolgång och utbildning de har rätt till, och man samtidigt helt övergivit tanken på bostäder och generell trygghet åt alla, så är frågan om socialdemokraterna faktiskt upphört existera. Det är lite synd. Vi behöver balansen, diskussionerna och de intellektuella bataljerna kring vitt och svart och ont och gott, inte tvingas välja mellan uselt och superkasst hela tiden.
Eftersom vi har det så fantastiskt bra i Sverige så är det svårt när kriserna och nedmonteringen av välfärden pågår i samma andetag. Det är svårt att greppa läget. Hur är det möjligt att underbara Malmö bjuder alla barn och unga på hästridning, klättring, fäktning, spökshower och teater och tusen fina aktiviteter till och samtidigt inte kan hjälpa barnfamiljer i kris?

En familjetragedi gör en 96-åring hemlös. Är det verkligen okej att starka, eller rika, anhöriga är den enda garantin för ett tryggt liv idag? Den här smärtsamma insikten drabbar de som arbetar med människor, eller har någon form av empatisk förmåga/livserfarenhet förr eller senare, men det är ändå som att polletten aldrig tycks trilla ner. Det rör ständigt någon annan...

"It wounded me, then and there, with the great sadness and tragedy of our American life, with the truth of all that I had not seen, had not known, and had not asked"  Från Sally Manns Hold Still (om deras hushållerska Gee-Gee, men är applicerbart på i princip alla som vant sig vid att ha det bra).

Så i veckan, Nya Karolinska varslar 600. 350 undersköterskor och 250 läkare om jag förstått allt rätt. Detta ska inte påverka patientsäkerheten alls. Toppen! 

"Hur kapitalet tränger allt längre in i den offentliga sektorn. Det vill in, göra marknad av allt - den skattefinansierade välfärden är den säkraste av alla marknader eftersom den inte alls är någon marknad." (Daniel Suhonen, Expressen om boken Sjukt hus. Globala miljardsvindlerier från Lesotho till Nya Karolinska) 

Läs Roya Hakimnia, (läkare) "Detta är en ideologisk slakt" här. Kanske, eventuellt, att alla inte håller med el jefe, Björn Zoëga, till exakt 100%?

divide et impera

Personligen har jag alltid tänkt att som egenföretagare eller född privilegierad är det helt okej, eller åtminstone fullt förståeligt, att vara egennyttig och värna sina privata ekonomiska intressen, men som representant för det allmännas bästa är du med största sannolikhet fullständigt olämplig. För bland alla kloka och varmhjärtade högervänner jag har är det nog ingen som innerst inne vill att staten ska styra det allmänna. Inte heller kommuner och landsting/regioner bör finnas, utan allt ska regleras och finansieras privat - och troligtvis, jag spekulerar vilt nu, så är det därför det är mer okej att vi svindlas av högerpolitiker - och man fortsätter rösta moderat i Stockholm. - Även om jag vet att det finns högerfolk som visst tror på solidaritet och det allmännas bästa (inom rimliga gränser, givetvis). De socialliberala är försvinnande få i debatten och i politiken framförallt. 

”Just det är själva kärnan. För borgerligheten borde det vara självklart att i varje läge stå på medborgarnas och skattebetalarnas sida. Slöseri och fusk med allmänna medel är inte bättre för att de skyldiga är företag snarare än individer.” Anna Dahlberg, Expressen 

Jo, man skulle ju kunna tycka det, och jag håller helt med dig, Anna Dahlberg, men i verkliga livet ser det dessvärre inte ut så. Det är old school idag med rimlig redighet, och alla med hjärtat i mitten sätter troligtvis dagligen hjärtat i halsgropen på grund av den politiska extremismen/ogenomtänkta rovkapitalismen. Så man blundar och hoppas att vansinnet ska gå över någon gång.
Det måste onekligen kännas något komplicerat att vara i mitten; för när kommuner och landsting/regioner ”effektiviserar” och andra, privata aktörer, piper i väg med pengarna, inte så sällan hjälpta av före detta politiker (från alla möjliga partier) och hafsigt genomtänkta arbetsmodeller borde väl fler reagera?

Dessvärre, om jag får återkomma till ordet balans, skulle jag vilja påstå att svensk socialdemokrati bara är en pose välbärgade människor koketterar med idag, och det är ju lite synd när behovet är som störst: När sjukas inbetalda försäkring inte gällde för just deras sjukdomstillstånd/olycka/funktionsvarierades anhöriga - och svenskt näringsliv kan såklart inte få nog. Vi hade behövt en seriös diskussion, inte walk-over, eller ideologiskt haveri. Lite balans, som sagt.

Men dra på trissor, SKL  har tagit fram it-projektet Mittköping (eller är det ett skämt?) som kan låta ungefär såhär:

"I Mittköping ingår inte bara digitaliseringen som en integrerad del av verksamhetsutvecklingen, utan den används som en hävstång som driver förändring, förbättring och professionell utveckling för medarbetarna och kommunikation med medborgarna. Viktigt att ha utgångspunkt behovsdriven utveckling och med det menar vi att utgångspunkten är individens behov, det vill säga invånarens-, brukarens-, elevens behov. Identifierade behov är sedan grunden för att utveckla verksamheten med stöd av arbetsmetoder och modeller." Det är i det här landet vi bor.

"Even the enlightened parts of bourgoisie has concerns about the inequality, but not in this country because we don't have an enlightened bourgoisie" Göran Therborn.

Minns ni tiden då våra föräldrar sparade till (max!) en semester om året utomlands? Oftast blev det landet, Ölands djurpark eller bilen någonstans. Och hur mor- och farföräldrarna  gnetade. Man slösade inte även om man var välbeställd. Det fanns ett samhällskontrakt. Nu åker vi till alper och fjäll, till exotiska stränder och har lyxiga city-breaks året runt. Just because we are worth it...? Och går sedan i klädsamma miljöprotesttåg lagom till helgen och hyllar Greta. Jag är likadan, och hade vi fortsatt att äga vårt boende hade vi med största sannolikhet gjort likadant. Det är fan inte klokt.

Så lite mer om pengar (spara och slösa). 

Frihet i en liten kista.

Efter det ekonomiska haveriet med Nya Karolinska och den enorma nedläggningen av Arbetsförmedlingen så är det inte mer än lovligt tragikomiskt att nya given är att SPARA PÅ DE SJUKA och ARBETSLÖSA ännu mer, så en liten vänlig påminnelse: 

"Sjukförsäkring är en försäkring och ett stöd för den som drabbas av sjukdom eller ohälsa. I Sverige har sjukförsäkringen varit obligatorisk för alla medborgare sedan 1955. Under större delen av 2000-talet har sjukförsäkringens utformning inneburit ekonomisk tillväxt för staten. Bara mellan 2003 och 2014 gick sjukförsäkringarna med ett ekonomiskt överskott på över 300 miljarder kronor. Detta utnyttjades för att driva igenom åtta års skattesänkningar av den moderatledda Reinfeldt-regeringen. 2007 medgav Alliansen att sjukförsäkringsreglerna skulle finansiera jobbskatteavdragen. Sedan utförsäkras sjuka och får mindre eller ingen ersättning alls. Via statskassan slussas pengar avsedda för sjuka och behövande människor till välmående och privilegierade människor." Magnus Karlsson, Aktuellt Fokus

Så nej, får du en stroke, cancer, drabbas av en depression är med om en olycka eller har en nära anhörig med handikapp eller behov av assistans är du inte bidragsberoende, eller tärande på samhällskroppen, du nyttjar din sjukförsäkring, men politiker och näringsliv vill något annat med våra försäkringspengar. För även om du äter havregrynsgröt, medelhavskost och motionerar dagligen kan du ändå drabbas av livet/sjukdom, och det är därför sjukförsäkringen finns - och alla är med och betalar den. 

Så BLI INTE SJUK, man tror att du vill bli bidragsberoende, inte frisk. Säg till din sjukdom att du inte tror på den, att den, säg ALS:n, bara vill lura in dig i chilligt bidragsberoende. Så av ren omtanke och för att bryta ditt bidragsberoende ska sjukvården slaktas så mycket som möjligt och din försäkring försämras ytterligare  - skapa "incitament" - och snart kommer väl de vänliga riskkapitalisterna inom välfärden på (och Timbro, givetvis) att dödshjälp ändå vore intressant att titta på mer aktivt.   Det finns ju massor av pengar att tjäna här! 

"Att låta dödssjuka människor få makt över hur slutet inträffar är en efterlängtad frihetsreform."

Intressant text på många sätt, men den säger tydligt att det redan finns sätt att välja sin sista tid i livet och det gör den kommersiella sjukvårdens dödande helt överflödigt - faktiskt. Och i ett samhälle där staten obarmhärtigt administrerar hemlöshet för 96-åringar kanske det är lämpligt att vänta några varv till?

Vad som däremot skulle kunna anses tärande på statskassan är alla bostadsägare. De flesta bor extremt billigt (dessutom: egen bostad = enda rediga pensionssparandet för vanliga människor) och får utöver detta billiga boende/sparande bidrag till diverse lull-lull. Bostadsägarna tömmer statskassan på resurser för att de inte orkar, och inte heller vill betala fullt pris (eller spara till/för att man kan) för saker som städning, barnpassning, reparationer, läxläsning, investeringar i renoveringar, måla eller klippa gräsmattan själva, så dom måste få tillbaka lite, lite till:

"Dessutom belönas de familjer som beviljas lån för att köpa en lägenhet eller ett hus med ett bidrag på 30 procent av räntekostnaden. De som tvingas stanna i en hyreskasern får inte del av subventionen, som enligt Konjunkturinstitutet kommer att kosta staten 65 miljarder kronor om året om mindre än tio år.

Det är lite underligt." 
skriver Johans Anderberg i Affärsvärlden:

Eller som en mindre elegant person skulle säga: Dessa pengar torde behövas bättre på andra ställen, men det får man väl inte säga i det här xxx landet? Jag tror att nästan alla jag känner äger sitt boende, och alla dessa människor är mycket vänliga och kloka personer som bara vill gotta sig i den lyckliga ekonomiska slumpen de befinner sig i. Jag begriper det! Men begriper ni vad som händer i samhället, undrar jag? Eller måste man äga sitt boende för ett drägligt liv?  

Usch, det börjar ju bli tjatigt nu, vi kan väl slå fast att moderater inte alltid är bäst lämpade att ta hand om det allmänna eftersom det är mot deras trosuppfattning bara? Detsamma borde väl gälla Kristdemokraterna som tappade Jesus och barmhärtigheten och ödmjukheten på vägen.

Nä, Oops, I did it again, jag tappade fokus. Tråden... Jag fortsätter ifrågasätta den djupt orättvisa bostadspolitiken istället.

I Malmö har vi Malmömodellen...

Tänkte att texten får vara klar nu, men så kommer det en elak Timbroproducerad text i Svenska Dagbladet och jag känner att SNART BLIR JAG GALEN!
I Malmö har Hyresgästföreningen förhandlat fram marknadshyror med Malmös kommunala bostadsbolag MKB vilket i slutändan resulterat i att pengar som hyresgästerna betalat in gått till andra kommunala satsningar/skattelättnader och Malmös kommunala hyresgäster fick lika höga hyror som Stockholm (läs eminenta Therese Thomassons artikelserie i Sydsvenskan). Jag repeterar: Detta är framförhandlat tillsammans med Hyresgästföreningen i Malmö. Var finns de folkvalda, förbunden och föreningarna som ska representera oss medborgare; själva landets infrastruktur, grundtrygghet, forskning och utveckling: vår framtid?

Jag begriper att det finns hårt arbetande politiker som tar sitt uppdrag på fullaste allvar också, men  leasade läkare, privata sjukförsäkringar och undermåliga och ojämlika skolor är faktiskt inte vad majoriteten önskar, eller röstat för. Jag lovar.

Men våra politiker tycks alltså ignorera detta på grund av egna ekonomiska intressen, så pardon my French: det stinker! Det skapar bara ett befogat politikerförakt och det är verkligen inte bra.

I tider med rasism i en skön blandning med konservatism och nyliberalt snömos rullar över oss med köpta blickar blir det extra livsfarligt.

Så man undrar varför rasisterna vinner sympatier och stöd. De lyckas ju låtsats att de bryr sig om oss och har en äkta, (djupt hatisk, men ändå) ideologi, samt ger dig en enkel förklaringsmodell som gör sveket från ovan lättare att bära - det är inte politikernas eller olika ekonomiska intressens förskyllan, det är någon annan, en mörk främlings fel.

Det som också skett, utöver resursslöseriet, är en hänsynslös exploatering av underbetald (utländskt) arbetskraft på byggen, restauranger och nagelsalonger exempelvis. Man talar om slavliknande förhållanden. Samtidigt finns det en oro över att invandrare ska få bättre tandhälsa än svenskar, då myter om gratis tandvård (och generellt lyxliv) till flyktingar och asylsökanden florerar. Fakta är att alla barn i Sverige, samt många med funktionsvariationer får gratis tandvård. Asylsökanden och andra utan uppehållstillstånd som papperslösa kan få tandvård om deras tandhälsa allvarligt påverkar deras allmänna hälsa för 50 kronor. Läs lite mer här, eller här.

Att vård som rör syn, fötter och tänder inte räknas som sjukvård är och förblir ett mysterium för mig, men att inte kunna se, gå eller tugga kanske är en lyx som inte rör hälsan eller arbetsförmågan alls? Kanske kunde man tänka, oavsett tandläkarnas egna intressen, att det borde bli billigare med tandvård generellt?

- Och mitt i alla orättvisa, det är verkligen lättare att vara sjuk eller rehabiliteras om du är vid stadd kassa oavsett vad Hanne Kjöller tror i Dagens Nyheter. Vis av erfarenhet av både riktigt fattiga tider och stunder av guld: jag vet var stressen och hälsan ligger och vaggar. Och det som kan vara en katastrof i ett utsatt område, som säg ADHD (utöver neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, resurssvagare skola och så alla bortslarvade och förstörda saker och kläder som mamma och pappa inte har råd med är tyvärr enbart en krass fråga om ekonomi) kan faktiskt vara en tillgång för ett kreativt och bra liv för den som har det gott ställt eller råkar ha rätt föräldrar. 

Dotterns läkare på vårdcentralen sa i ett samtal att alla entreprenörer har ADHD, - eller blir konstnärer eller kriminella pep jag. Väldigt slarvigt uttryckt av oss oss båda givetvis och rymmer bara ett korn sanning, men till viss det stämmer det ju. 

Träffade också en Näset*-pappa som skrockade glatt över all ADHD-litteratur i den lokala bokhandeln. Att slippa den ekonomiska stressen och kunna betala för rabatterade tjänster är precis vad vården alltid rekommenderar, men inte kan ges dem som minst har.  - De som har det sämst, måste, utan pardon, straffas. Alltid. 

Så vad gör sossarna då? 

Jo, på sossarnas hemsida (sist jag kollade) öppnar man med att vilja öka digitaliseringen inom vården och satsa på mer dataavlyssning. Verkligen exakt vad svenska folket behöver just nu. Sannerligen, spot on! Vi älskar verkligen alla lysande icke-intuitiva och tröga appar som vi tvingas använda i skolan, sjukvården, lokaltrafiken och för att inte tala om som vi längtar efter att bli ännu mer övervakade! Att vi numera måste ha mobilen med oss för att åka kommunalt är inget annat än tvångsdigitalisering  (och gör livet/tillgängligheten ännu knöligare för väldigt många) och inget annat. Det är säkert bra med digitala satsningar och förbättringar, men nog finns det väl viktigare saker att arbeta med politiskt? För en hyser verkligen en djup trygghetslängtan till mer avlyssning och tillit till de digitala övervakningssystemen... Speciellt när Sverigedemokraterna knappar in på sossarna. När gamla skinheads, kriminella och en stor mängd förvirrade foliehattar och stollar tillsammans känner sig hotade av klassiska humanistiska begrepp som alla människors likas värde och titt som tätt hotar dem som inte tycker lika med ”-vänta ni bara...” så känns det ju extra tryggt med nya fräsiga statliga övervakningsinstrument. Just hand it over, flämtas det glatt i den gamla nazirörelsens bunker. Och nej, Jens Liljestrand, du är bara aningslöst naiv; att vara liberal och stå för liberala värden är inte grejen inom nazismen, även om du råkar vara både heterosexuell, man och ha en festlig mustasch. Men är man privilegierad tycks man att tro att alla fördelar är en för evigt givna och det är väl här undergången ändå gläntar på dörren, avseende både relationer och demokratin: den totala självupptagna aningslösheten hos dem som tar allt för givet.

Så, slutligen, jag borde inte ens replikera den ihåliga texten av Hanne Kjöller: klass, utbildning och ekonomi hör nästan alltid ihop, hear ya, precis som bristande empati och inlevelseförmåga tycks vara ett stadigvarande symptom på alltför goda levnadsvillkor; men jag kan inte låta bli, för Hanne: Om svenska läkare skriver ut sådana enorma mängder mjukgörande kräm är ju det ett enormt scoop i sig! Varför skriva recept på mjukgörande kräm som finns receptfritt, för det första, och vem eller vilka säger sig ha ett sådant enormt behov, för det andra? Finns det en hemlig mjukgörande kräm-marknad jag har missat? Är krämerna beroendeframkallande eller goda att äta? Hur resonerar läkarna? Journalister, faktagranska detta, snälla! Hanne hänvisar även till den stackars farmaceuten som fem dagar senare ånyo lämnar ut en burk mjukgörande kräm till samma familj, som att det inte fanns uttagsintervaller eller strikta regler avseende läkarbedömningar och receptförskrivningar? Eller handlar det om prissättningen av de tydligen så extremt populära krämerna? Eller är det svåra hudsjukdomar, för sådana finns faktiskt, som de facto, kräva sina krämer, men inte kunnat skrivas ut tidigare? Eller har priserna chockhöjts? Är det Barnavårdscentralerna som skriver ut blöjrumpskrämer? Eller är det den vanliga villaföräldern som hamstrar kräm, precis som föräldradagar, i vanlig ordning?  Granska detta snälla, så att Hannes eventuella råttan i pizzan-text inte bidrar till att de föräldrar som har det sämst ställt får det ännu sämre och tvingas till kreditköp och fler skulder om barnen blir sjuka på grund av den den mjukgörande, tydligen mycket åtråvärda, krämen i texten. Jag vet att det är svårt att förstå att andra har det svårt när vi själva har det så förbaskat bra, men tänk ett varv till.  Jag blir i alla fall supernyfiken! Och glad över att ökningen inte avser antibiotika. Det är väl lite bra i alla fall?

"Är det bland astmamediciner? Adhd-läkemedel? Antibiotika? Nej. Den största uttagsökningen hittas i kategorin mjukgörande salvor." skriver Hanne.

Hon skriver ju rappt och bra och orkar man inte tänka eller analysera vad hon skrivit låter allt vid första anblicken väldigt tydligt och trovärdigt. Man köper det. Detsamma gäller judehatet på Nya Karolinska som senaste Uppdrag granskning delvis handlade om.
Aftonbladet går direkt ut med antisemit-problematiken (den är alltid viktigt!) med struntar fullständigt i vad programmet mest av allt handlade om: BRISTANDE KÄLLKRITIK, sjukhusledningens svaghet och den något tveksamma arbetsmiljön. Men Aftonbladet kör -Titta där (antisemitism)! - retoriken. Så snälla journalister, ni har makt men också ett ansvar, och kan precis som alla andra göra fel. Stå för det, eller förklara gärna för oss korkade läsare hur det kommer sig att det är okej att citera andra journalister utan att själv faktagranska underlaget. Eftersom jag inte har en aning om hur arbetsmiljön är på Nya Karolinska kan jag bara gissa att den troligtvis varit bättre - och jag har fortfarande ingen aning om mer än att Nya Karolinska verkar ha vissa problem. - Och det låter onekligen inte så trovärdigt att en endaste person, som inte vill vara medverka i inslaget, ska ha ensamrätt om historiebeskrivningen. Är Nya Karolinska en antisemitisk arbetsplats måste man ta itu med problemet, och den vad det såg ut som lite vänsterorienterade läkaren som blev anklagad blev ju duktigt straffad trots omfattande utredning som inte kunde påvisa någon antisemitism. Men, vis av viss arbetslivserfarenhet, vilka anställda vågar vittna ärligt på en dålig arbetsplats? It's complicated.  

Det finns erfarenheter, ögonblick och texter, och så människor att försöka se och förstå. Bördan blir orimlig när balansen upplösts. Det är inte längre lindans, det är katapulter som slungar människokroppar, propaganda och öden över oss. Toleransen för det orimliga tycks, likt alkoholistens invänjning, bara öka för det groteska: Det inhumana, djupt ojämlika samhället. Det är mycket krångligt när det lilla, det oöverblickbara, och det okända bråkar med det invanda och bekväma. Historien och framtiden i en förvirrad hjärna.  

Så medan medelklassen reser, renoverar hus och svenskt tiger går landets välfärd under under socialdemokraternas milda överseende. (L, C, Mp har också ansvar för detta men det är ju det deras politik delvis i alla fall går ut på).

Tack för det!

Och återigen, ursäkta röran!

PUSS!

/Döden döden döden  

(*den mer burgna delen av Vellinge-kommun med Falsterbo-Skanör, Ljunghusen och Höllviken)

Babykvinnan

Hennes utspända glänsande rödbruna kinder, den formlösa marimekkon och blicken från en människa som absolut inget förstår, mer än sig själv och sitt lilla liv med dyra kläder som ska signalera rik och konstnärlig bohem. Hon cyklar nog till jobbet. Försörjd av nån som heter något manligt neutralt. Som ett barn i pensionsåldern. En sån som valt sitt yrke för att få känna sig förträfflig, hon som talar med babyröst, men inget förstår. Ett under av tomhet.

Dessa kvinnor som är utsända att hjälpa andra kvinnor men som tycker att mäns inkompetens och agressivitet mest bara är ett utslag av charmig hjälplöshet. Jag tänker att kriget mot kvinnor kommer från fler än ett håll; från andra kvinnor som sanktionerar våldet mot andra kvinnor. Eftersom män bara är män.

/Dödendödendöden