Det frätande ljuset

End of summer 

En bild av Elisabeth Ohlsson på Kristina Lugn från utställningen på Fabriken i Bästekille 

Hämtar tvätten som hängt över natten. Brygger mitt kaffe. Solen bränner genom gliporna, molnsjok i olika form och känsla flyter över himlen. Ömsom dis, ömsom mörker och så det frätande ljuset. Alla andra sover, utom jag, och katterna. Och något eländigt larm som aldrig slutar tjuta. 

Läser om det dåliga barnafödandet i en text om för långa studier och en annan om bostadsbristen och kan tillägga alla tusen texter om nedlagda sjukhus och brister på BB och allmänna kommunikationer som vi läst genom åren, inte heller stärker detta den generella tryggheten inför barnafödandet så värst superdupermycket. 

Att samtidigt då slå ett slag för marknadshyror = alla fina lägenheter med vettiga hyror blir ännu dyrare och oåtkomliga för vanligt folk, kanske inte är så välgenomtänkt, ändå? Men gissar att stora delar av borgerligheten kommer att slå sig blodig för rätten att omöjliggöra attraktiva bostäder för människor som inte har hunnit skaffa sig onödigt lång utbildning, bra jobb eller fett med deg. Precis som det kämpades för att sluta ta ansvar för miljön och klimatet. Lägg ner statens järnvägar (det gick jättebra!) ännu mer. Ja, ja, ja, allt det där övergår mitt förstånd. 

När någon sedan skriver om den hopplösa lantisstilen i Stockholm så bekräftar även det att för höga hyror dödar inflödet av intressanta människor, dvs all kultur (mode) och spänning med mera, även om DN:s ledare skriver Så jag slutade ängslas och lärde mig älska kändismärken. Ok, rika människor kan vara fascinerande på håll, som någon slags projektionsyta på Instagram, men intressanta är de sällan. 

Sedan, listan över journalister som kräver att Gaza öppnas för bevakning. Det jag såg var de vars namn jag saknade, vilket säger säger en hel del om tillståndet på svenska tidningshus och dagens arbetsvillkor. 

Dagen har nu gått. Lyssnar på Nina Simone genom väggen och nu är det visst tid för mat. 

Jag såg en fågel idag, den flög så högt, 

Och jag tänkte på frihet, hur fjäderlätt den måste vara.

Men sedan tänkte jag på dig och insåg, 

Att riktig frihet är att ha någon som förstår en, 

även när man flyger lågt. (Kristina Lugn)

/Döden döden döden (känner det stora vemodet rullar in) 

Ständigt aktuellt

 

Superfin utställning. Kanske orkar jag lägga upp fler bilder, men inte just nu. Att det blev en historielektion, som tyvärr visar att exakt samma problem är lika aktuella nu som då känns chockerande. Har vi inte kommit längre (!?) är en drabbande känsla i mig. 

Det är i rummet om Döden utställningen slutar och börjar sväva. Ofantligt vackert och tungt, marken skälver till. Om konst har en plikt så det kanske just där och då alla krav uppfylls. Skönhet, livets ofattbara förgänglighet och hjärnan börjar krulla sig på riktigt. Det känns. Att något så sorgligt också är så vackert är svårt att förstå. 

/Döden döden döden 

A way of seeing

Från The Red Hand Files:

”I discovered that the initial trauma of Arthur’s death was the coded cypher through which God spoke, and that God had less to do with faith or belief, and more to do with a way of seeing. I came to understand that God was a form of perception, a means of being alert to the poetic resonance of being. I found God to be woven into all things, even the greatest evils and our deepest despair. Sometimes I feel the world pulsating with a rich, lyrical energy, at other times it feels flat, void, and malevolent. I came to realise that God was present and active in both experiences.”

Måste ut och gå. Rensa skallen. Stan är full av folk med smink, som doftar starkt av duschtvål och parfym. De går gärna i bredd. Vill själv inte bli sedd. Sista slurken kaffe. Skärp dig människa. Ut ut ut. Orkar inte. Somrarna knäcker mig fullständigt maj, juni, juli, augusti, sen börjar återhämtningen till höstlovet och jul. Det är inte många månader om året det kanske finns en chans till sortering av liv och lite inre frid. Att somrarna måste vara så vidriga. Andra verkar ju rätt glada med sina grillar, gräsklippare och håriga ben. 

Men om jag ska se på världen med andra ögon, så visst stålar solen, visst är det vackert, ack så grant. Visst värker kroppen, men hjärtat slår. 

När jag väl närmar mig havet och doften av tång fyller min inandning tåras min blick (det är sant!) av glädje.  En enkel människas korta ögonblick av tacksamhet och eufori. 

/Döden döden döden  

The Giving Tree

Och trädet var lyckligt… 

Så här avslutar AI:

Ultimately, "The Giving Tree" is not a simple tale with a single, clear moral. It invites readers to reflect on the different aspects of giving, taking, love, and sacrifice, and to consider the potential consequences of our actions in relationships and with the environment.

Hur kan den ta slut på detta sätt? Vid varje omläsning som liten en önskan om ett slut med en förklaring. Ett lyckligare slut. 

När jag nu googlar Shel Silverstein ser jag att han skrivit The Ballad of Lucy Jordan…  

/Döden döden döden 

STELLA POLARIS

 Någon slags riktning? 

Förlåt om jag stör, mitt i semestern och allt, men just nu lever vi i ett land där det finns politiker och journalister högerut som kallar idén om alla människors lika värde för vänsterextrem. Vår kära regering samarbetar med ett gammalt rasist- och nazistparti, struntar för det mesta i miljö, sjukvård, omsorg, kultur och skola, som de flesta av oss tycker är vansinnigt viktigt. Oavsett politisk inriktning. (Men kul med billig bensin, dålig kollektivtrafik och ökade bidrag till de med högst inkomster som behöver ekonomiskt stöd till städ eller renovering hemma. Tjofaderittan hambo.)

Min morfar, född i Innsbruck, för ung för kriget (smugglade grejer i skogen) hatade Hitlerjugend, han hade även stora problem med den auktoritära katolska kyrkan. Diciplin var inte hans melodi. Hans storebror var officer och satt som krigsfånge i Ryssland, efter krigsslutet gick han därifrån hem till Österrike. Det var många efter kriget som gick och letade och irrade på vägarna efter liv och hem som försvunnit i flera bemärkelser. Han ägnade återstoden av sitt liv åt socialt arbete och körde runt i Alperna på motorcykel långt efter 80. Det pratades aldrig om kriget. Det är förkrossande med krig men min släkt var det alltså inte särskilt synd om. Morfar gick med bröd till gettot, så tjänades extra pengar. Han skrek om hjälp efter ett skärp åt en granne, mycket upprörd (jag trodde tidigare att det var hans känsla för stil, men det var så nazisterna gjorde för att kränka sina offer, i stort som smått). De tog inte bara, liv, lem och hem utan även hängslen och livrem, rätten att klä sig ordentligt och se anständig ut. Det är en genomvidrig ideologi, om någon mot förmodan missat det. Morfars mamma, änka med fyra barn, gick med en baguette under armen för att slippa heila. En snabb nickning mot de utposterade nazisterna istället. Bakade bröd. Det var hennes protest och överlevnadsstrategi. Alltid undrat hur jag själv skulle reagera. Slinka undan eller stå på barrikaderna. Vem vet? Vet du?

Vet generellt för lite, men vet att min morfar hatade nazisterna. En ingift i släkten, i Uppsala, docent och allt, var medlem i det svenska nazistpartiet i sin ”naiva ungdom” som student (han älskade f.ö. Gösta Bohman). Det här höll min lillebror på att gräva i och ville skriva om, nu blev det inte så. Gissar att pappren ligger sparade/slängda någonstans. Det var inte särskilt ovanligt i borgerligheten, men inte heller här något det pratas om. Fick reda på detta för några år sedan bara, då det dök upp i en flytt. Andra släktingar i Uppsala stod upp för judars rätt att komma in i landet och tog emot flyktingbussar och flyktingar efter kriget. Min mormor, som var lotta, beskrev krigstiden ”som ett äventyr”... Träffade mormors vän, fantastiska Mirjam, som berättade om koncentrationslägret hon varit på, som sommargäst hos han som en gång varit medlem i nazistpartiet… Min mormors föräldrar kallades "judarna i Svartbäcken" p.g.a efternamn, de var inte judar, de var socialliberala folkskollärare som tyckte att man skulle få göra sitt maskrosvin ifred, men när BSS och deras gelikar härjade som mest vandaliserades familjegraven vid ett par tillfällen. Så kan bara gissa hur de med verkligt judiskt ursprung har det.

När jag var nyfödd lärde min mamma känna en ung engelsk student och hans familj, han var från England med sekulär judisk bakgrund. Så växte upp med böcker som (fina, men helt obegripliga) The giving tree, Dylan Thomas och bilderböcker om fascinerande Döda havet och kibbutz. När den engelska familjen, journalister, for till det förlovade landet blev de bestörta och illa berörda över hur illa ställt det var med solidariteten och all ökad fanatism, och detta måste ha varit redan 80-90-talet. Det som sker i Gaza har inte skett i ett vakuum. 

När min mormor skiljdes från morfar så kallades det för ”bristande vandel” och höll på att kosta henne hennes magisterexamen. De träffades för övrigt på Flustret, ett välkänt litet danspalats nog alla Uppsalabor känner till. Han jobbade i disken där, även på restaurang Tre Liljor, hon var student. Han gick till sjöss för bättre arbetsmöjligheter och kom aldrig tillbaks. Han dog samtidigt som skeppet M/S Stella Polaris sjönk utanför Japans kust. En gång i tiden ansetts som världens vackraste kryssningsfartyg. Där var han inköpsansvarig, innan han blev skeppshandlare i Malmös gamla hamn. 

Det finns ett ständigt mantra om vänstern och kommunismen, men högern och rasismen/nazismen sopas alltid under mattan. Jag vet inte hur ni, mina vänner, känner er delaktiga i världen och hur era släktingar agerat i kris- och krigstider, under förtryck, men att medierna inte lyfter detta mer med ministern och hans mycket aktivt rasistiske son är obegripligt för mig. Det som sker i USA, på Gaza och det Medelhavets flyktingar upplever är bortom all logik och humanism. Och nu har jag inte ens kommit till vädret. Må bäste människa kasta första sten. 

Per Svensson, han hade skrivit om detta ur ett sant kritisk, kunnigt och humanistiskt perspektiv. En ledstjärna i denna tid, i intellektuell kris. Hur övrig svensk media väljer att i olika grad tona ner ministerns föräldraansvar, politik och säkerhet kopplad till våldsbejakande högerextremism låter jag vara osagt, men Sofia Mirjamsdotter skräder inte orden i VT. Skönt. 

/Döden döden döden

Sommarlov

Paris 

 

 

Om jag hade kunnat åka till Paris hade jag kollat in David Hockney på Foundation Louis Vuitton. Ser ut som att de har kraftfullt målade väggar i några av salarna, bara en sån sak gör mig glad. Han målar vår och sommar så att du överlever vintern. Såg en stor utställning på Centre Pompidou 2017, men tydligen ska den aktuella utställningen vara ännu mer omfattande! På utställningen 2017 fick vi besökare inte fotografera vilket inte innebar någon förändring av hur konsten upplevdes för mig, vilket jag tror var intentionen. Åh! Måste skaffa en rosa ram till min Portrait of an Artist (Pool with Two Figures)-poster. Kommer att bli fint mot blågrön vägg. Ingen kan någonsin anklaga mig för att jobba snabbt i alla fall. 

Sedan hade jag traskat förbi Maison Gainsbourg och MEP (Maison Européenne de la Photographie) eller Jeu du Paume för att avsluta kvällen med ett öppet fönster mot någon gata efter maten på torget strax intill…. Små museer och enkla restauranger är alltid bäst.

Drömmar och verklighetsflykt när det ofattbara vansinnet aldrig tycks ta slut, utan bara ökar och ökar. Får påminna mig själv om att de flesta människor egentligen vill varandra väl, men hur kan vi äldre förklara att en gång i tiden var normen gästfrihet och att ta hand om sjuka och svaga. Inte digitala flöden och polemik.  Jag saknar ord för det som sker just nu.  Men känns skönt när Emma Bouvin i DN skriver det rätt ut, den där tajmingen Netanyahu pysslar med; att skapa undergång och skifta fokus så fort människor börjar protestera. Piss på alla dessa diktatorer, härskare, despoter, makthungriga och hagalna oligarker och terroristgrupper, allihop.  Resten av mänskligheten vill nämligen leva i fred och frihet: dra sula på parketten, titta på tv, odla körsbärsträd, spela yatzy på stranden eller sticka en hatt till katten. Finns så mycket att göra, men så ska några osäkra genomläskiga individer ställa till det. Så less på dem. 

Så Paris känns inte så dumt att drömma om ändå, eller en bra bok och lite matrester i Malmö med solen gassande utanför. 

/Döden döden döden

Rörorna

Jag är monstret - filmen om Freddie Wadling på SVT Play är så fin, även Eran, punk i tre delar, rekommenderas varmt. 

Nedan bilder har poppat upp i flödet med jämna mellanrum. Borde väl skriva något reflekterande över röran, den yttre eller inre (det ena behöver inte utesluta det andra). Prata om diagnoser och genier men nu bara vilar jag i dessa bilder en stund och konstaterar att det kan se både väldigt jobbigt och lite mysigt ut. 

Var la jag mina glasögon nu igen…. ? 

Fotograf: Bleddyn Butcher, lånat från The Guardian. 

Perry Ogden, Francis Bacon's studio, 7 Reece Mews, London

1997

Kids return

Sommarmusik med Kids return fotografi: Ella Herme lånat härifrån.

Barnen provar mina gamla kläder, gammalt skryt faller platt, annat flyger oväntat högt. Dom sitter som en smäck. Väcker minnen. Sommarmusik. Den som spar, han har (för mycket skräp*). 

/Döden döden döden 

(*se kommande inlägg). 

Men det är de unga kvinnorna och omsorgen som är framtiden.

Ljuset i mörkret

Åh, vilken morgon. Kaffet blev för blaskigt och jag är fortfarande krasslig, men fåglarna kvittrar och dagen gryr. 

2000-talet måste bli kvinnornas århundrade skriver Carsten Jensen i DN:

”De flesta kvinnor står för helt andra värden än många män. Av historiska, uppfostringsrelaterade och biologiska skäl. Historiskt sett har kvinnor reducerats till det så kallat svagare könet. Men i sin marginalisering har de utvecklat egenskaper som på lång sikt gör dem till det starkare. Vi vet med säkerhet att om inte kvinnors fokus på omsorg och empati hade dominerat i familjer och barnuppfostran skulle vi i dag inte existera som mänsklighet. Vi hade för länge sedan gått under av andligt förfall, hat och krig.”

Givetvis kommer många reagera på denna text och vissa formuleringar - och kvinnor känna sig minimerade till omsorgsmaskiner, men han är något på spåret. Att, till exempel, dela på arbetet med den tysta listan och fatta vikten av alla omsorgers betydelse skulle gagna planeten och mänskligheten är hyfsat enkel matematik, och är något vi behöver lyfta. Solidaritet och vänlighet är bara bra. Men snälla, det kryper i min kropp när det skrivs om biologi (jag har inget emot biologi, men vi är människor främst). Sedan har jag ingen koll på varför han likställer Mette Fredriksen med ett gäng kvinnor från extremhögern, men det kanske någon vän av ordning kan förklara för mig? 

/Döden döden döden 

Nights are for love

 

Titellåten till Étoile, Prime Video (Sherman-Palladino).

Eller Teenage dreams? 

Skånsk vinter

Nu kommer ljuset igen

Men känner mig ful och sliten, ser botox och fillers överallt…  Blir min revolt fri ansiktsbehåring och gulaste tänder i ett race redan förlorat av mig? 

Rensade skräpmail och helt plötsligt dök det upp dels gulliga mail från läsare av blogginlägget De Aderton från 2017 NU (!?) men även mail från journalister och andra, som velat komma i kontakt med mig då. Jag har verkligen inte koll på det där med datan och internetet, men undrat någon gång varför ingen överhuvudtaget hörde av sig, förutom Matilda, innan knäcket, men där mina erfarenheter och min berättelse kanske inte riktigt passade in i den litterära och journalistiska idén/frågeställningen/berättelsen (inte bra tv nog?); allas gemensamma ansvar och frågorna kring vem och vilka som styr med mera. Ja ja….  Tusen år försent och nu styrs landet av människor som hatar gemensamt ansvar och kanske allt som är gemensamt (och framtiden troligtvis) och USAs befolkning har valt en president som vill ta över Gaza och Grönland med nasse-Elon som sidekick, och någon person som uppenbarligen inte är frisk i huvudet har fått vapenlicens och skjuter ihjäl helt oskyldiga människor (man ska givetvis inte skjuta på någon) på en skola i Örebro. Och nepobabies har avhandlats till leda och ingen förändring i sikte, bara fördjupad cementering av orättvisor och ojämlikhet. Det röstar vi för. Hurra. Ärvda olika sorters kapital är det enda som räknas. Allt är så ofattbart rubbat, tråkigt och kasst just nu. 

Jo, jag kan lyssna på småfåglarnas kvitter också och kaffet är gott (jag uppskattar dessa stunder av stilla själslig lyx) men hade gärna haft en kaka och mer sinnesro till. För hur kravlar man sig upp i någon slags normaltillstånd igen? 

Sedan försöker jag skärp mig. Tänker på vågen av unga som följde Greta, de som protesterar mot orättfärdiga krig. Jag vet ju att förändring är möjlig, men vi måste orka med det också. Tya kämpa. Problemet, som jag skyller på, är kanske att fienden, den som inte vill gott är i form an slajm full av smuts, en gegga helt omöjlig att kommunicera med. Hur ställer man om sig mentalt när inget är normalt längre? Man forsätter hoppas och tro. I guess. 

❤️

/Döden döden döden. 

Malmö melankoli

A Festivus for the rest of us

En kylig natt och månen, dimhöljd i sin slöja. Allt gräddigt svart. Det är så vackert att man skulle kunna dö. Jag har stressat mellan reor och stela höfter. Billigt, ont, och vilka fynd (som jag vill skryta om). 

Jag är ju ett ingenting. Ingenting kan jag och det som funnits försvann. Mina barn skrattar och växer ikapp och ifrån. De väljer hur allting ska se ut. Jag swishar och drömmer om den tid som flytt. Ibland läser jag, oftast gäller det bara att stå ut.  I morse tänkte jag: jag älskar min liv (hur räligt det än är är jag allt ändå en lyckans ost).

När jag läste om romantiken så kände jag i mitt grumliga lilla vättehjärta att det är ju jag. Det som är min melodi. Det är svårt för en osäker ironiker, men till mitt och mina olycksbröders försvar: vi kunde inte bättre, det är bara för att orka, och för kunna stå ut. 

Malmö melankoli

…Hade jag velat döpa mina samlade Malmöbilder till. Men melankoli, detta vackra ord, är ju en djupare form svårmod än en ordinärt tung depression. Detta petande med ord. Kan det rent estetiska övertrumfa exaktheten någon gång ibland? För så sorglig är verkligen inte ensamheten eller Malmö, hela tiden. Himlen över havet ger mest en stillsam eufori. Sedan läser jag i DN Birnbaums recension av Romantiken på Nationalmuseum, nära dig:

”Renässansens filosofer lyfte fram melankolikern som lider av för mycket svart galla i kroppen. Den dunkla saften skapar tröghet och inre mörker, men kan också ge upphov till plötsliga blixtar av inspiration. Melankoli är en form av passivitet som möjliggör ögonblick av extas. På många sätt föregriper de analyserna romantikens tankar om geniets komplexa själsliv.”

Är det bara den dunkla saftens tröghet, men även plötsliga blixtar av inspiration? Melankolins passivitet som fladdrar mellan slöhet och extas över all världs skönhet? Äsch. Ork int mer. 

Konsten går runt, runt, runt och det är så utmattande ibland. Hör knappt något på ena örat. Fullständigt decimerad, märklig, tafatt, häften människa, hälften ingenting. Förlåt, vad sas? 

Några månader senare... Har fått hörapparat! Tjoho. Kriget i Gaza bara fortsätter  precis som debatten om Bogdan och konstnärlig forskning och Da Costas och Sveriges rättslöshet.

Det är utmattande att allt redan är gjort. Att uppfinna hjulet om och om igen, som att alla barn gör sina egna misstag trots alla föräldrars, av egen dårskaps erfarenhet, kloka råd.  Att min bild redan fanns 1921, att andra imiterar det du gjort, men säljer det stort, som egetystat smör. Det är banne mig bara till att hålla tyst. Önska God Jul och gott nytt år. Någonstans fladdrar alltid någon kappa till, precis som ljuset och molnen och mörkret och konsten och människans längtan efter fred och kärlek och ett litet andetag till bara forsätter. Än så länge fortsätter det. Den där evigheten, som aldrig fanns. 

Nu vaknade det eviga bullret, nu tog den lilla, lilla tiden slut. Nu ska jag duka fram och tända ljus och försöka vara klok, tålmodig och snäll.  Familjen sover, andas, skrattar eller skriker och jag försöker räcka till. Det går så där. Och alla mammor som sliter sitt hår och hetsar varandra med sin duktighet och jag vill bara ropa: SLUTA NU med era granar, dukar, fester, girlanger, sprit och ljus, ert storslagna överdåd som spöar allt. Chilla. Men så går det ju inte till, alla måste ju ha egenkryddad sill (andas, bit ihop, allt blir bra osv.).

Jag saknar lillebror.  Hej du! Happy festivus for the rest of us. Jag hoppas att du har det bra. 

/Döden döden döden

Repliker, morgontidingen

(Någon augustimorgon) 

Som dagarna flyr. 

Kan dumhet vara en identitetspolitisk kraft?

frågar sig Andrev Walden i DN idag. 

Och Johan Croneman ondgör sig i samma tidning över mediernas bevakning av bolånen, och jag håller med om allt, men tycker att han missar att inkludera Hyresgästföreningen. 

Exakt nu meddelar nyheterna att bankerna cashat circa en miljard på bolån DET SENASTE KVARTALET.

Och Ica fortsätter vinstmaskinen medan medierna berättar att prisökningarna beror på klimatförändringarna (de skriver om olika väderfenomen som hetta, bränder, översvämningar med mera).

... och som grädde på moset ska SJ lägga ned Uppsalapendeln. Det är verkligen ytterst viktigt att försämra alla möjligheter till bra och snabb kollektivtrafik. Trångt, smutsigt och dyrt, gärna så lite konkurrens som möjligt - och fler måste välja bilen. Geni på den. 

Roland Paulsen river i alla fall loss lite skarp kritik mot Svenskt Näringslivs kampanj mot arbetares möjlighet till sänkt arbetstid. och då ramlar jag in på Malmös kommunala bostadsbolag som generöst delar med sig en halv miljard av hyresgästernas hyror till fina Malmö Live och har en historia av att dela ut bonusar till personalen och har infört 4-dagars arbetsvecka, men låter husen förfalla och har infört, tillsammans med Hyresgästföreningen, aggressivt omotiverade marknadshyror (also known as Malmömodellen) och DN skriver om att en liten standardgrej de flesta har, bredband är flera hundra kronor  dyrare, för hystergäster. 

Sedan skrev Susanne Nyström något om att kommunerna ska anställa läkare, och jag minns att jag, efter att ha läst om en svårt sjuk (nu avliden) kvinnas sista kamp om hjälp från kommunen, och min enda tanke var: kommunerna ska inte leka vård. Förstatliga. Bara gört. 

/Döden döden döden

Hästar

Kan någon förklara detta för mig? 

/Döden döden döden

Det går en vind över vindens ängar

Kvinnlig revansch. 

Från Serien Kleo på Netflix. ☝🏽

Stränderna i Skåne är sköna och när Teslafolket har badat färdigt och plockat skogens guld återstår mest vågornas brus, måsar, trutar och lenaste sand, precis när sommarkortet tagit slut. Så du måste ha bil. Det har ju inte alla, snipp, snapp snut, så var kollektivtrafikssagan slut. Det är mycket få stränder och skogar som har bra kollektivtrafik till sig, det är nog uträknat så. För att hålla kreti och pleti borta i möjligaste mån. Vi lever i ett samhälle som låtsat vara solidariskt men gör allt för att öka klyftorna och försämra för dem som har det sämst. Kanske inga OS-guld, men att så snabbt som möjligt försämra möjligheterna för miljön, utsatta sjuka människor och unga - och samtidigt sälja ut välfärden till privata aktörer och agera uselt i regioner och kommuner, då är vi banne mig värda guld, och bäst! Ja, ja, så länge du äger ditt boende är du i alla fall hyfsat safe, om du inte är ensamstående, arbetslös eller pensionär med hög elförbrukning, det vill säga. 

Tittat på dokumentären om Anita Pallenberg och serien Kleo, rekommenderas! Även tittat på dokumentärerna om ett par svenska vissångare och det enda jag känner är: jävla karlar…

Foto Michael Cooper, filmen finns på SVT Play ☝🏽

Konst. Gemenskap. Andlighet. Naturen. Skriver en som vet:

”Philosopher, neuroscientist and psychiatrist Iain McGilchrist says we require three things to attain a meaningful life. The first is feeling part of a wider community – family, friends, and society in general. Second is an understanding of nature and a connection to the natural order of things, which McGilchrist feels we have largely lost. Finally, we need to form a relationship with the sacred or divine – this can be found in art, music, poetry and religion, where we acknowledge the ineffable and all-encompassing force that holds the world together.”

Sockernos för sockernos försvinner bort. De är med oss i fåglarna idag. Glöm aldrig döden. Tänker jag.

Vörda kretsloppet. 

Var så snäll du bara kan. 

/Döden döden döden 

The flow of everything

" ...Åtminstone är det så Marabouparkens utställning ”The flow of everything” tycks vilja operera. Här är det ingen historia som berättas, inget narrativ eller något content som framförs. Det är oerhört befriande.

På sistone verkar nästan alla estetiska diskussioner jag stött på och snart sagt varenda utställning jag sett handla om konstens innehåll, narrativ och levd erfarenhet. En sådan oerhörd fördumning av vad konst är."

(Tack Emet Brulin ❤️❤️) 

Blundar

 

Att vara hjärntrött i en högexplosiv familj med olika behovskrav utan någon som helst möjlighet till ensamhet/tystnad/återhämtning är inget annat än tortyr. Jag vill verkligen inte klaga, det finns så mycket vackert och fint, men det enda jag behöver är lite ensamhet - för att kunna andas, komma tillbaka för att orka städa, sköta ekonomin, administrationen, sjukvården för mig och barnen och tvätten och sorteringen, planeringen, träningen(!?). Allt som ska lagas. Gardinerna som måste upp, stolar lagas, sängar säljas. Skor att spraya. Blommor att vattna. Kläder och skor. Recept att hämta. Barns bankkort som spärrats av klantighet. Pengar som tar slut. Jord att slänga. Balkong att sanera. Det är som att alla andra är på semester. Själv löses jag upp i en sörja av stress, kognitiv malfunktion och ont. Svajar hit, än dit. Högarna växer inför hösten medan rösterna är så gälla att det skär i hela min kropp. Det hostas, skriks, harklas, Fortnite, HIMYM, det bara pågår. Tänk om jag älskat ljud, vad lycklig jag hade varit då! 

När en lämnar, knackar nästa på. Det går i ett, ett, ett. Ett elakt skämt? Sen i väg på korta små trevliga utflykter med två kids och vet att sedan måste det tvättas, packas om. Torkas. Skakas. Bäddas. In och ut, tvättas. Pratas. Jämföras. Petas i detaljer om vems skulden egentligen är. Vi skrattar ändå lite och ingen kan säga att jag inte gjorde mer än väl. Vinkar av den andre som återigen bara stannar hemma och gör mest ingenting (om jag varit själv hade kunnas andas (för att orka städa) lite grann, jag behöver så lite, ändå tillåts jag ej) samtidigt som min hjärna slutat fungera. Rösterna. Ljuden. Alla ljuden!  Bruset. Tv-jinglarnas oupphörliga skval, Och jag är redan trött, för nästa tvätt och högar av skit som jag måste plocka upp. Det roliga åka bortet innebär bara merjobb. Det ser ut som när jag lämnade när vi kommer hem. Mannens cancer behandlas med kräm och sol. Det var så klart en lättnad. Men för barnen är allt farligt ändå. Joel skulle absolut inte dö. Han skulle resa med F och de hade livet framför sig. Så röjet sparas vänligt åt mig.  

Men jag hade kunnat vara bosatt i Sudan eller Gaza eller någon annanstans där vattnet varit farligt och livet sannerligen vidrigt och skört. Så när jag ändå har lite kaffe, en snygg kimono och nyklippt hår borde jag ju ändå kunna bjuda på en tilltufsad kropp, knopp och själ. De ständiga avbrotten.  Just do it, liksom.  Bit ihop. Var glad. Jag kan (ju försöka) regera, som Olle ändå sjöng. Men jag tar nog bara en kaffe, och tyvärr inte en cigarett. 

/Döden döden döden 

Gasljus i GP.

Tydligen behöver Mikaela Blomqvist slå upp ”makt” för det är ett så ointressant begrepp för henne att hon knappt känner till det. Bra öppning, klassisk härskarteknik. Precis som att kalla elakheter för satir. Fattar du inte att jag skojade!?  Någon har ”fantasier” och det är ”konspirationer om makt”, och så vidare. Hade hon hoppat över förminskandena och inte låtsat om att hon vore helt utan makt, så hade hon eventuellt vunnit debatten elegant, men inte med gasljus över allt. Hon försöker sedan vidare rädda sig själv genom att angripa slöa recensenter i nästa text. Ja ja. 

Sofia Lilly Jönsson, vi som kan läsa förstår. Lyckligtvis helt utanför sfären och ambitioner,  kan jag säga som det är (i alla fall som jag uppfattar det).

/Döden döden döden 

Sommarstan

Ingen sa att de älskade mig

Okänd dam i vad jag skulle vilja påstå i nästan Ossian Theselius-färgskalan. 

Gjorde min väntan på bussen lite glad (I got style and the style I got is my own).  

På avstånd älskar jag nästan alla människor. 

När det gäller att fotografera dem handlar det om olika saker, men viktigast av allt för mig är kanske självaste hållningen.  Tidigare har jag tänkt att det är rörelser jag vill fånga, men det sitter till syvende og sist i hur allt bärs upp. Sedan älskar jag kläder. Hur tänker vi när vi klär oss varje morgon? Strategierna, hur ser de ut? Jag köper inte: viktigaste är att det är bekvämt/slitstark/funkar på jobbet osv. Det kan vara jättebekvämt och ekonomiskt, men det ligger alltid någon slags liten statement därunder och vilar.

Tänk om människor kunde säga: jag klär mig för att inte synas, för att jag vill känna mig fin, markera min rikedom, politiska hemvist, kriminella livsstil eller visa mina fasta lår, dölja mina tår. Jag klär mig i chinos för att min stilguru Janne på Dressman och min morfar hade alltid sådana på. För att jag lyssnar på trollrock och gillar nordiska barrträd mest av allt föredrar jag grönt och svart - och alltid väst och läderhatt. Om vi finge analysera tankens omedvetna, eller modemedvetna, tråd lite mer. Så roligt. 

Vi pratar om skönhet, jag och barnen och det ilar och skär. Det är komplicerat minst sagt. Det finns ett starkt intresse - och ointresse, samtidigt. Mormor såg ju ut som Taylor Swift när hon var ung. Jag tycker (givetvis) att kidsen är alldeles fantastiska vackra som dom är. Samtligt undslipper det mig att: det finns en status i att vara snygg; det gör livet enklare på många sätt. Varför ljuger jag inte!? Man behöver ju inte vara snygg om man är riktigt vass på något eller har god självkänsla eller är rolig för att få vissa fördelar, men live blir lättare om man har skrattgropar eller ögon att drunkna i. Tyckte att det var kul att att Myrna Lorentzon välformulerat beskrev medvetenhet kring sina snygghetsprivilegier i Aftonbladet kort därefter. Kanske är Myrna mest orolig över att förlora sina privilegier, men att vara medveten om dem är ett friskhetstecken oavsett vad. Skånsk semi-nepo också. Hon behöver bara jobba på att vara snäll eller rolig så är hon en livets vinnare, tänker jag. Men det kanske hon redan är? 

De som anser sig förtjänta av fördelar framför andra och förnekar sina privilegier är värsta sortens typer, därför så uppfriskande när Kevin Bacon, likt Myrna Lorentzon, står för hur gött det kan vara med privilegier, oavsett om det är gener, begåvning eller både och. 

Bacon utklädd: 

”Men den nyfunna friheten var inte som han trott. Snabbt upptäckte Bacon nackdelarna med att smälta in i mängden.

– Människor trängde sig förbi mig utan att vara artiga, säger han till Vanity Fair och fortsätter:

– Ingen sa att de älskade mig. Jag tvingades stå i kö för att köpa en kaffe eller vad som helst. Jag tänkte att det här suger. Jag vill gå tillbaka till att vara känd, säger han till tidningen.” 

/Döden döden döden 

När linden blommar

har vattnet blivit tillräckligt varmt för utomhusbad.

Regnet faller tungt i sjok från himlen, det doftar paradis och några småfåglar kvittar försiktigt från någonstans. Stänger fönstret om ljuvligheterna eftersom fläktarna tvärsöver gården ilar och skär i min hjärna. Måste skaffa hörselkåpor. Hur många år har jag inte dragit på det? Nästa månad. Då ska jag. Redan nu är pengarna slut. Fast vi behöver gå till frisören. De räknas som vuxna nu. Det är alltid något som behövs. måste has, göras. Något dyrt. Allt är dyrt. Så vansinnigt dyrt. Men gröt är billigt förstås. 

Sommaren började bra, vanliga utmattningen från helvetet, men så är det ju vart år. Varje sommar. Varje höst. Varje lov. Varje jul. Varje födelsedag. Men vi överlevde, barnen gick ut sina läsår. Hon med dubbla diagnoser och skrattet från himmelen lämnade grundskolan med 335 (hjälp jag skrev 235 tidigare, tänk om hon sett…)  meritpoäng och en genomlycklig och glad 9:ornas bal i en av mina gamla loppisklänningar. Just denna från Sopstationen, när det låg vid Carlsgatan till. Minns hur glad jag var när jag fann den. I polyester, med blommor på. Kvinnan som jobbade där blev så glad över min glädje över klänningen att hon lyckligt tjoade ut att det verkligen var rätt person till just denna klänning. Att jag förtjänade den. Klädminnen etsar sig fast lika starkt som dofter, texturer och människor ibland. I alla fall för mig. Jag hade så länge letat efter en bröllopsklänning med blommor på. Helt omöjligt just då. Nu förtiden är det ju blommor på allt. Då fanns det ränder, prickar, grafiska mönster, vad som helst, men inget vitt med blommor på. Tiden går och alla förändringar smyger sig på, liksom bakifrån, för att att sedan påstå att det alltid/aldrig varit si eller så, att hjärnan hittar på. Låter ju helknäppt att det inte fanns en vit klänning med vackra blommor på, men så var det sommaren 2011. Så det fick bli siden och vitt. Inte fy skam det heller. 

… vi kämpade på bra i maj. Mannens cancerdiagnos och whiplashskada, andra diagnoser, barnens diagnoser; då spelar inte en trasig hjärna, hand och dålig balans så stor roll. Någon måste göra det som ingen annan vill eller kan. Jag tänker: i sommar ska jag vara förberedd på sommaren, stormen. Det ska vara anständigt hemma så att alla från norr som vill till Skåne ska kunna ha någonstans att sova och äta. Orka aktivera barnen lagom hela tiden. Röra mig. Röra oss. Göra fint. Lappa. Laga. Jag ska bara putsa ett fönster per dag (annars ramlar jag och slår ihjäl mig), rengöra toaletten ordentligt från grunden och be barnen hjälpa till med något rum, skafferiet? Och mannen. I små korta intervaller. Det klarar de kanske av? En 20 min varje dag gör ändå stor skillnad! Jag är så pepp så ni kan inte tro. Vill att barnen ska bada och äta också. Sliter, svettas på. Jag tror att jag alltid tänkt att kämpar jag bara klart, så får jag belöningen sen (ett städat hem, en vilopaus eller göra något jag själv tycker om: träffa en vän, fotografera, dricka kaffe, gå till en skog eller ett hav, bada eller läsa en bok. Orka läsa en hel morgontidning rentutav?). Mitt enorma behov av ensamhet och återhämtning har dock visat vara sig vara en fullständig omöjlighet. En olöslig ekvation. Jag blir alltid sjuk av detta; psykiskt och fysiskt nedbruten. Minns sommaren 2022, blev biten av en lekande hund, bröt och snedställde en tå och sedan skallskadan på det med pajad balans, öra och nacke, så himla sköj. 2023 en pajad tumme, sekundärt handled. I år skulle det inte bli så.  Jag skulle vara förberedd.  Sorterar en garderob. Tar ETT fönster. Går några ärenden. Handlar mat. Det är mer än jag förmår, skickar barnen till havet, och min belöning ska vara en dopp i havet med vila/bastu tänker jag, sen, ikväll. Så har en smurf glömt bikinitrostan, skickar fula sms: fuck you, jag tar livet av mig osv osv så jag sätter mig på bussen, lämnar trosan, får en kram och ett tack, känner mig lika dum som snäll. Borde satt ner foten. Sagt nej. Men det är svårt när hotet kan innebära en rymning som sommaren med polishelikopter över Ribersborg. Det är liksom inte så himla lätt. Att välja sina strider. Rymning, sitta i polisbil eller bli ännu tröttare.  Då känns söndermalandet av mina kognitiva förmågor ändå som ett bättre alternativ. Kanske kan jag vila lite i morgon? 

Så jag åker fram och tillbaka till havet. Den lilla plan jag haft försvann. Simmar och bastar och kroppen och jag för trött. Men bra för själen, tänker jag. Vaknar med lite smärta som sedan accelererar trots att jag gör som jag lärt mig att man ska: ignorera smärtan. Det blev inte jättebra. Så nu går jag med kryckor och har förskräckligt ont. Någon disk. Någon nervrotspåverkan. Och jag tänker: ge mig lite städhjälp någon gång. Någon? Nä. Såklart inte. Men det är ändå härligt att rut- och rotbidragen finns, men bara för dem som behöver det minst. Inte för sjuka, bara för rika. Det är lite lusigt. Eller kusligt, rentav. 

Det där med hjärntröttheten är så hopplöst att förklara, vara i.  Jag är en hyfsat bra person om jag får vila någon gång ibland. Synd bara att det tycks så fullständigt utom räckhåll för mig. En arg äldre dam ber mig skynda mig i kassan på Lidl. Min långsamhet provocerande henne enormt. Ju mer hon stressar mig, denna fräscha pensionär, desto svårare får jag att skynda mig. Hjärnan behöver tvärtom, lugn och ro. Jag fumlar på. Hon hade nog bråttom till golfen, bokklubben eller något. Hade hon varit snällare om jag suttit i rullstol? Är inte ens i närheten av något good enough. Inte i närheten av någon hjälp om jag inte organiserar hela arbetet själv. Drar i allt. Jag orkar inte det. Men måste. Orkar inte.  Måste. Ju. Det. Ändå. Äldre blir arga på mig. Barnen tycker att jag beter mig dement och jag bara springer och letar efter min svans, eller mina glasögon. Köper födelsedagspresenter och betalar räkningar. Sitter med 1177. 

Så jag dricker mitt kaffe. Skriver detta mög. Oroar mig över min cancer, är den tillbaka? Ska jag verkligen ha så här ont? Oroar mig över makens. I morgon ska vi fira födelsedag. Det är en jäkla press men väldigt, väldigt fint. 

Så känner jag doften från livet i skogen, parkens träd (har ni också omfamnats av vindarna från lindarna och rosorna över stan, jag dånar, av och till) och havets tång och blommorna på balkongen prunkar på. Regnet är bara bra. Har fått en inbjudan till att ha en liten utställning i höst som gör mig så hjärtans glad.  Katterna hoppar fram och tillbaka, lägger sig på rygg och sträcker ut armar och ben och visar sina lurviga magar och i DN är det en välformulerad debatt om fågelljud på film. Oväntat. Kul. Det finns helt klar prestige och känslor inbäddat här. Har inte hunnit lyssna på något Sommar i P1 än, men dotterns favorit, so far, är Birgitta Ohlsson, så börjar nog där. Hur underbart är ändå inte livet? Även om det också kan göra ont. I det lilla vilar jag. 

Här, i väntan på en buss,

 finns en barnbok som väntar 

på två små barn och en kvinna med en cape.