The hardest button to button

Har länge varit frustrerad över att så många myndigheter och stater alltid fokuserat på straffet. Så sällan på vården, rehabiliteringen, bakomliggande orsaker (och det som får blommor att gro). Den där ständiga reptilhjärnan; hämnd och repressalier. Aldrig ansvar för vår nästa. Som att mitt/vårt eller någon stats ansvar skulle ta slut som om någon annan straffas: ”något är gjort”. Frågan är aldrig vad har vi gjort/kan göra, utan vilket straff som eventuellt utdömts. Det är så fattigt. Så sorgligt. Så otroligt fördummande. Jag begriper givetvis det känslomässiga behovet av hämnd, men det skapar inte fred eller bättring, bara hat och förbittring.

Martin Gustafsson: Vi har sprungit rakt i den terrorns fälla Hamas gillrade för oss. 

Och när jag ändå inspirerades av fel Ron Howard häromdagen blev jag nu bra glad när jag läste äkta Jack White och hans skoningslösa Trumpkritik på Facebook nyss. Länk, Jacks Instagram.

/Döden döden döden 

Läs denna text ❣️

 

Ron Howard

I'm a liberal, but that doesn't mean what a lot of you apparently think it does. Let's break it down, shall we? Because quite frankly, I'm getting a little tired of being told what I believe and what I stand for. Spoiler alert: not every liberal is the same, though the majority of liberals I know think along roughly these same lines:

1. I believe a country should take care of its weakest members. A country cannot call itself civilized when its children, disabled, sick, and elderly are neglected. PERIOD.

2. I believe healthcare is a right, not a privilege. Somehow that's interpreted as "I believe Obamacare is the end-all, be-all." This is not the case. I'm fully aware that the ACA has problems, that a national healthcare system would require everyone to chip in, and that it's impossible to create one that is devoid of flaws, but I have yet to hear an argument against it that makes "let people die because they can't afford healthcare" a better alternative. I believe healthcare should be far cheaper than it is, and that everyone should have access to it. And no, I'm not opposed to paying higher taxes in the name of making that happen.

3. I believe education should be affordable. It doesn't necessarily have to be free (though it works in other countries so I'm mystified as to why it can't work in the US), but at the end of the day, there is no excuse for students graduating college saddled with five- or six-figure debt.

4. I don't believe your money should be taken from you and given to people who don't want to work. I have literally never encountered anyone who believes this. Ever. I just have a massive moral problem with a society where a handful of people can possess the majority of the wealth while there are people literally starving to death, freezing to death, or dying because they can't afford to go to the doctor. Fair wages, lower housing costs, universal healthcare, affordable education, and the wealthy actually paying their share would go a long way toward alleviating this. Somehow believing that makes me a communist.

5. I don't throw around "I'm willing to pay higher taxes" lightly. If I'm suggesting something that involves paying more, well, it's because I'm fine with paying my share as long as it's actually going to something besides lining corporate pockets or bombing other countries while Americans die without healthcare.

6. I believe companies should be required to pay their employees a decent, livable wage. Somehow this is always interpreted as me wanting burger flippers to be able to afford a penthouse apartment and a Mercedes. What it actually means is that no one should have to work three full-time jobs just to keep their head above water. Restaurant servers should not have to rely on tips, multibillion-dollar companies should not have employees on food stamps, workers shouldn't have to work themselves into the ground just to barely make ends meet, and minimum wage should be enough for someone to work 40 hours and live.

7. I am not anti-Christian. I have no desire to stop Christians from being Christians, to close churches, to ban the Bible, to forbid prayer in school, etc. (BTW, prayer in school is NOT illegal; *compulsory* prayer in school is - and should be - illegal). All I ask is that Christians recognize *my* right to live according to *my* beliefs. When I get pissed off that a politician is trying to legislate Scripture into law, I'm not "offended by Christianity" -- I'm offended that you're trying to force me to live by your religion's rules. You know how you get really upset at the thought of Muslims imposing Sharia law on you? That's how I feel about Christians trying to impose biblical law on me. Be a Christian. Do your thing. Just don't force it on me or mine.

8. I don't believe LGBT people should have more rights than you. I just believe they should have the *same* rights as you.

9. I don't believe illegal immigrants should come to America and have the world at their feet, especially since THIS ISN'T WHAT THEY DO (spoiler: undocumented immigrants are ineligible for all those programs they're supposed to be abusing, and if they're "stealing" your job it's because your employer is hiring illegally). I believe there are far more humane ways to handle undocumented immigration than our current practices (i.e., detaining children, splitting up families, ending DACA, etc).

10. I don't believe the government should regulate everything, but since greed is such a driving force in our country, we NEED regulations to prevent cut corners, environmental destruction, tainted food/water, unsafe materials in consumable goods or medical equipment, etc. It's not that I want the government's hands in everything -- I just don't trust people trying to make money to ensure that their products/practices/etc. are actually SAFE. Is the government devoid of shadiness? Of course not. But with those regulations in place, consumers have recourse if they're harmed and companies are liable for medical bills, environmental cleanup, etc. Just kind of seems like common sense when the alternative to government regulation is letting companies bring their bottom line into the equation.

11. I believe our current administration is fascist. Not because I dislike them or because I can’t get over an election, but because I've spent too many years reading and learning about the Third Reich to miss the similarities. Not because any administration I dislike must be Nazis, but because things are actually mirroring authoritarian and fascist regimes of the past.

12. I believe the systemic racism and misogyny in our society is much worse than many people think, and desperately needs to be addressed. Which means those with privilege -- white, straight, male, economic, etc. -- need to start listening, even if you don't like what you're hearing, so we can start dismantling everything that's causing people to be marginalized.

13. I am not interested in coming after your blessed guns, nor is anyone serving in government. What I am interested in is the enforcement of present laws and enacting new, common sense gun regulations. Got another opinion? Put it on your page, not mine.

14. I believe in so-called political correctness. I prefer to think it’s social politeness. If I call you Chuck and you say you prefer to be called Charles I’ll call you Charles. It’s the polite thing to do. Not because everyone is a delicate snowflake, but because as Maya Angelou put it, when we know better, we do better. When someone tells you that a term or phrase is more accurate/less hurtful than the one you're using, you now know better. So why not do better? How does it hurt you to NOT hurt another person?

15. I believe in funding sustainable energy, including offering education to people currently working in coal or oil so they can change jobs. There are too many sustainable options available for us to continue with coal and oil. Sorry, billionaires. Maybe try investing in something else.

16. I believe that women should not be treated as a separate class of human. They should be paid the same as men who do the same work, should have the same rights as men and should be free from abuse. Why on earth shouldn’t they be?

I think that about covers it. Bottom line is that I'm a liberal because I think we should take care of each other. That doesn't mean you should work 80 hours a week so your lazy neighbor can get all your money. It just means I don't believe there is any scenario in which preventable suffering is an acceptable outcome as long as money is saved.

Ron Howard

Vaknade någon gång vid 04 (hurra…) och såg detta inlägg på Facebook och Ron Howards vänliga blick så jag tog mig tiden att läsa vad han skrivit. Finns det någon som inte kan skriva under detta lilla manifest? Jag lägger ut på bloggen tänker jag, men kollar först och ser att det var en annan Ron Howard som delat texten som är skriven av Gallagher Witt (författare med flera olika alias och fokus på erotik). Så nu har även du läst texten hoppas jag. Lika bra även, om avsändaren är en annan. Men ändå en slags besvikelse… 

/Döden döden döden 

Malmöfestivalen

Så nära. På håll. 

/Döden döden döden 

Lola Dupre!

Den enda konst jag behöver, just nu. 

LOLA DUPRE

(Just a phase I am going through)

Det frätande ljuset

End of summer 

En bild av Elisabeth Ohlsson på Kristina Lugn från utställningen på Fabriken i Bästekille 

Hämtar tvätten som hängt över natten. Brygger mitt kaffe. Solen bränner genom gliporna, molnsjok i olika form och känsla flyter över himlen. Ömsom dis, ömsom mörker och så det frätande ljuset. Alla andra sover, utom jag, och katterna. Och något eländigt larm som aldrig slutar tjuta. 

Läser om det dåliga barnafödandet i en text om för långa studier och en annan om bostadsbristen och kan tillägga alla tusen texter om nedlagda sjukhus och brister på BB och allmänna kommunikationer som vi läst genom åren, inte heller stärker detta den generella tryggheten inför barnafödandet så värst superdupermycket. 

Att samtidigt då slå ett slag för marknadshyror = alla fina lägenheter med vettiga hyror blir ännu dyrare och oåtkomliga för vanligt folk, kanske inte är så välgenomtänkt, ändå? Men gissar att stora delar av borgerligheten kommer att slå sig blodig för rätten att omöjliggöra attraktiva bostäder för människor som inte har hunnit skaffa sig onödigt lång utbildning, bra jobb eller fett med deg. Precis som det kämpades för att sluta ta ansvar för miljön och klimatet. Lägg ner statens järnvägar (det gick jättebra!) ännu mer. Ja, ja, ja, allt det där övergår mitt förstånd. 

När någon sedan skriver om den hopplösa lantisstilen i Stockholm så bekräftar även det att för höga hyror dödar inflödet av intressanta människor, dvs all kultur (mode) och spänning med mera, även om DN:s ledare skriver Så jag slutade ängslas och lärde mig älska kändismärken. Ok, rika människor kan vara fascinerande på håll, som någon slags projektionsyta på Instagram, men intressanta är de sällan. 

Sedan, listan över journalister som kräver att Gaza öppnas för bevakning. Det jag såg var de vars namn jag saknade, vilket säger säger en hel del om tillståndet på svenska tidningshus och dagens arbetsvillkor. 

Dagen har nu gått. Lyssnar på Nina Simone genom väggen och nu är det visst tid för mat. 

Jag såg en fågel idag, den flög så högt, 

Och jag tänkte på frihet, hur fjäderlätt den måste vara.

Men sedan tänkte jag på dig och insåg, 

Att riktig frihet är att ha någon som förstår en, 

även när man flyger lågt. (Kristina Lugn)

/Döden döden döden (känner det stora vemodet rullar in) 

Ständigt aktuellt

 

Superfin utställning. Kanske orkar jag lägga upp fler bilder, men inte just nu. Att det blev en historielektion, som tyvärr visar att exakt samma problem är lika aktuella nu som då känns chockerande. Har vi inte kommit längre (!?) är en drabbande känsla i mig. 

Det är i rummet om Döden utställningen slutar och börjar sväva. Ofantligt vackert och tungt, marken skälver till. Om konst har en plikt så det kanske just där och då alla krav uppfylls. Skönhet, livets ofattbara förgänglighet och hjärnan börjar krulla sig på riktigt. Det känns. Att något så sorgligt också är så vackert är svårt att förstå. 

/Döden döden döden 

A way of seeing

Från The Red Hand Files:

”I discovered that the initial trauma of Arthur’s death was the coded cypher through which God spoke, and that God had less to do with faith or belief, and more to do with a way of seeing. I came to understand that God was a form of perception, a means of being alert to the poetic resonance of being. I found God to be woven into all things, even the greatest evils and our deepest despair. Sometimes I feel the world pulsating with a rich, lyrical energy, at other times it feels flat, void, and malevolent. I came to realise that God was present and active in both experiences.”

Måste ut och gå. Rensa skallen. Stan är full av folk med smink, som doftar starkt av duschtvål och parfym. De går gärna i bredd. Vill själv inte bli sedd. Sista slurken kaffe. Skärp dig människa. Ut ut ut. Orkar inte. Somrarna knäcker mig fullständigt maj, juni, juli, augusti, sen börjar återhämtningen till höstlovet och jul. Det är inte många månader om året det kanske finns en chans till sortering av liv och lite inre frid. Att somrarna måste vara så vidriga. Andra verkar ju rätt glada med sina grillar, gräsklippare och håriga ben. 

Men om jag ska se på världen med andra ögon, så visst stålar solen, visst är det vackert, ack så grant. Visst värker kroppen, men hjärtat slår. 

När jag väl närmar mig havet och doften av tång fyller min inandning tåras min blick (det är sant!) av glädje.  En enkel människas korta ögonblick av tacksamhet och eufori. 

/Döden döden döden  

The Giving Tree

Och trädet var lyckligt… 

Så här avslutar AI:

Ultimately, "The Giving Tree" is not a simple tale with a single, clear moral. It invites readers to reflect on the different aspects of giving, taking, love, and sacrifice, and to consider the potential consequences of our actions in relationships and with the environment.

Hur kan den ta slut på detta sätt? Vid varje omläsning som liten en önskan om ett slut med en förklaring. Ett lyckligare slut. 

När jag nu googlar Shel Silverstein ser jag att han skrivit The Ballad of Lucy Jordan…  

/Döden döden döden 

STELLA POLARIS

 Någon slags riktning? 

Förlåt om jag stör, mitt i semestern och allt, men just nu lever vi i ett land där det finns politiker och journalister högerut som kallar idén om alla människors lika värde för vänsterextrem. Vår kära regering samarbetar med ett gammalt rasist- och nazistparti, struntar för det mesta i miljö, sjukvård, omsorg, kultur och skola, som de flesta av oss tycker är vansinnigt viktigt. Oavsett politisk inriktning. (Men kul med billig bensin, dålig kollektivtrafik och ökade bidrag till de med högst inkomster som behöver ekonomiskt stöd till städ eller renovering hemma. Tjofaderittan hambo.)

Min morfar, född i Innsbruck, för ung för kriget (smugglade grejer i skogen) hatade Hitlerjugend, han hade även stora problem med den auktoritära katolska kyrkan. Diciplin var inte hans melodi. Hans storebror var officer och satt som krigsfånge i Ryssland, efter krigsslutet gick han därifrån hem till Österrike. Det var många efter kriget som gick och letade och irrade på vägarna efter liv och hem som försvunnit i flera bemärkelser. Han ägnade återstoden av sitt liv åt socialt arbete och körde runt i Alperna på motorcykel långt efter 80. Det pratades aldrig om kriget. Det är förkrossande med krig men min släkt var det alltså inte särskilt synd om. Morfar gick med bröd till gettot, så tjänades extra pengar. Han skrek om hjälp efter ett skärp åt en granne, mycket upprörd (jag trodde tidigare att det var hans känsla för stil, men det var så nazisterna gjorde för att kränka sina offer, i stort som smått). De tog inte bara, liv, lem och hem utan även hängslen och livrem, rätten att klä sig ordentligt och se anständig ut. Det är en genomvidrig ideologi, om någon mot förmodan missat det. Morfars mamma, änka med fyra barn, gick med en baguette under armen för att slippa heila. En snabb nickning mot de utposterade nazisterna istället. Bakade bröd. Det var hennes protest och överlevnadsstrategi. Alltid undrat hur jag själv skulle reagera. Slinka undan eller stå på barrikaderna. Vem vet? Vet du?

Vet generellt för lite, men vet att min morfar hatade nazisterna. En ingift i släkten, i Uppsala, docent och allt, var medlem i det svenska nazistpartiet i sin ”naiva ungdom” som student (han älskade f.ö. Gösta Bohman). Det här höll min lillebror på att gräva i och ville skriva om, nu blev det inte så. Gissar att pappren ligger sparade/slängda någonstans. Det var inte särskilt ovanligt i borgerligheten, men inte heller här något det pratas om. Fick reda på detta för några år sedan bara, då det dök upp i en flytt. Andra släktingar i Uppsala stod upp för judars rätt att komma in i landet och tog emot flyktingbussar och flyktingar efter kriget. Min mormor, som var lotta, beskrev krigstiden ”som ett äventyr”... Träffade mormors vän, fantastiska Mirjam, som berättade om koncentrationslägret hon varit på, som sommargäst hos han som en gång varit medlem i nazistpartiet… Min mormors föräldrar kallades "judarna i Svartbäcken" p.g.a efternamn, de var inte judar, de var socialliberala folkskollärare som tyckte att man skulle få göra sitt maskrosvin ifred, men när BSS och deras gelikar härjade som mest vandaliserades familjegraven vid ett par tillfällen. Så kan bara gissa hur de med verkligt judiskt ursprung har det.

När jag var nyfödd lärde min mamma känna en ung engelsk student och hans familj, han var från England med sekulär judisk bakgrund. Så växte upp med böcker som (fina, men helt obegripliga) The giving tree, Dylan Thomas och bilderböcker om fascinerande Döda havet och kibbutz. När den engelska familjen, journalister, for till det förlovade landet blev de bestörta och illa berörda över hur illa ställt det var med solidariteten och all ökad fanatism, och detta måste ha varit redan 80-90-talet. Det som sker i Gaza har inte skett i ett vakuum. 

När min mormor skiljdes från morfar så kallades det för ”bristande vandel” och höll på att kosta henne hennes magisterexamen. De träffades för övrigt på Flustret, ett välkänt litet danspalats nog alla Uppsalabor känner till. Han jobbade i disken där, även på restaurang Tre Liljor, hon var student. Han gick till sjöss för bättre arbetsmöjligheter och kom aldrig tillbaks. Han dog samtidigt som skeppet M/S Stella Polaris sjönk utanför Japans kust. En gång i tiden ansetts som världens vackraste kryssningsfartyg. Där var han inköpsansvarig, innan han blev skeppshandlare i Malmös gamla hamn. 

Det finns ett ständigt mantra om vänstern och kommunismen, men högern och rasismen/nazismen sopas alltid under mattan. Jag vet inte hur ni, mina vänner, känner er delaktiga i världen och hur era släktingar agerat i kris- och krigstider, under förtryck, men att medierna inte lyfter detta mer med ministern och hans mycket aktivt rasistiske son är obegripligt för mig. Det som sker i USA, på Gaza och det Medelhavets flyktingar upplever är bortom all logik och humanism. Och nu har jag inte ens kommit till vädret. Må bäste människa kasta första sten. 

Per Svensson, han hade skrivit om detta ur ett sant kritisk, kunnigt och humanistiskt perspektiv. En ledstjärna i denna tid, i intellektuell kris. Hur övrig svensk media väljer att i olika grad tona ner ministerns föräldraansvar, politik och säkerhet kopplad till våldsbejakande högerextremism låter jag vara osagt, men Sofia Mirjamsdotter skräder inte orden i VT. Skönt. 

/Döden döden döden

Sommarlov

Paris 

 

 

Om jag hade kunnat åka till Paris hade jag kollat in David Hockney på Foundation Louis Vuitton. Ser ut som att de har kraftfullt målade väggar i några av salarna, bara en sån sak gör mig glad. Han målar vår och sommar så att du överlever vintern. Såg en stor utställning på Centre Pompidou 2017, men tydligen ska den aktuella utställningen vara ännu mer omfattande! På utställningen 2017 fick vi besökare inte fotografera vilket inte innebar någon förändring av hur konsten upplevdes för mig, vilket jag tror var intentionen. Åh! Måste skaffa en rosa ram till min Portrait of an Artist (Pool with Two Figures)-poster. Kommer att bli fint mot blågrön vägg. Ingen kan någonsin anklaga mig för att jobba snabbt i alla fall. 

Sedan hade jag traskat förbi Maison Gainsbourg och MEP (Maison Européenne de la Photographie) eller Jeu du Paume för att avsluta kvällen med ett öppet fönster mot någon gata efter maten på torget strax intill…. Små museer och enkla restauranger är alltid bäst.

Drömmar och verklighetsflykt när det ofattbara vansinnet aldrig tycks ta slut, utan bara ökar och ökar. Får påminna mig själv om att de flesta människor egentligen vill varandra väl, men hur kan vi äldre förklara att en gång i tiden var normen gästfrihet och att ta hand om sjuka och svaga. Inte digitala flöden och polemik.  Jag saknar ord för det som sker just nu.  Men känns skönt när Emma Bouvin i DN skriver det rätt ut, den där tajmingen Netanyahu pysslar med; att skapa undergång och skifta fokus så fort människor börjar protestera. Piss på alla dessa diktatorer, härskare, despoter, makthungriga och hagalna oligarker och terroristgrupper, allihop.  Resten av mänskligheten vill nämligen leva i fred och frihet: dra sula på parketten, titta på tv, odla körsbärsträd, spela yatzy på stranden eller sticka en hatt till katten. Finns så mycket att göra, men så ska några osäkra genomläskiga individer ställa till det. Så less på dem. 

Så Paris känns inte så dumt att drömma om ändå, eller en bra bok och lite matrester i Malmö med solen gassande utanför. 

/Döden döden döden

Rörorna

Jag är monstret - filmen om Freddie Wadling på SVT Play är så fin, även Eran, punk i tre delar, rekommenderas varmt. 

Nedan bilder har poppat upp i flödet med jämna mellanrum. Borde väl skriva något reflekterande över röran, den yttre eller inre (det ena behöver inte utesluta det andra). Prata om diagnoser och genier men nu bara vilar jag i dessa bilder en stund och konstaterar att det kan se både väldigt jobbigt och lite mysigt ut. 

Var la jag mina glasögon nu igen…. ? 

Fotograf: Bleddyn Butcher, lånat från The Guardian. 

Perry Ogden, Francis Bacon's studio, 7 Reece Mews, London

1997

Kids return

Sommarmusik med Kids return fotografi: Ella Herme lånat härifrån.

Barnen provar mina gamla kläder, gammalt skryt faller platt, annat flyger oväntat högt. Dom sitter som en smäck. Väcker minnen. Sommarmusik. Den som spar, han har (för mycket skräp*). 

/Döden döden döden 

(*se kommande inlägg). 

Men det är de unga kvinnorna och omsorgen som är framtiden.

Ljuset i mörkret

Åh, vilken morgon. Kaffet blev för blaskigt och jag är fortfarande krasslig, men fåglarna kvittrar och dagen gryr. 

2000-talet måste bli kvinnornas århundrade skriver Carsten Jensen i DN:

”De flesta kvinnor står för helt andra värden än många män. Av historiska, uppfostringsrelaterade och biologiska skäl. Historiskt sett har kvinnor reducerats till det så kallat svagare könet. Men i sin marginalisering har de utvecklat egenskaper som på lång sikt gör dem till det starkare. Vi vet med säkerhet att om inte kvinnors fokus på omsorg och empati hade dominerat i familjer och barnuppfostran skulle vi i dag inte existera som mänsklighet. Vi hade för länge sedan gått under av andligt förfall, hat och krig.”

Givetvis kommer många reagera på denna text och vissa formuleringar - och kvinnor känna sig minimerade till omsorgsmaskiner, men han är något på spåret. Att, till exempel, dela på arbetet med den tysta listan och fatta vikten av alla omsorgers betydelse skulle gagna planeten och mänskligheten är hyfsat enkel matematik, och är något vi behöver lyfta. Solidaritet och vänlighet är bara bra. Men snälla, det kryper i min kropp när det skrivs om biologi (jag har inget emot biologi, men vi är människor främst). Sedan har jag ingen koll på varför han likställer Mette Fredriksen med ett gäng kvinnor från extremhögern, men det kanske någon vän av ordning kan förklara för mig? 

/Döden döden döden 

Nights are for love

 

Titellåten till Étoile, Prime Video (Sherman-Palladino).

Eller Teenage dreams? 

Skånsk vinter

Nu kommer ljuset igen

Men känner mig ful och sliten, ser botox och fillers överallt…  Blir min revolt fri ansiktsbehåring och gulaste tänder i ett race redan förlorat av mig? 

Rensade skräpmail och helt plötsligt dök det upp dels gulliga mail från läsare av blogginlägget De Aderton från 2017 NU (!?) men även mail från journalister och andra, som velat komma i kontakt med mig då. Jag har verkligen inte koll på det där med datan och internetet, men undrat någon gång varför ingen överhuvudtaget hörde av sig, förutom Matilda, innan knäcket, men där mina erfarenheter och min berättelse kanske inte riktigt passade in i den litterära och journalistiska idén/frågeställningen/berättelsen (inte bra tv nog?); allas gemensamma ansvar och frågorna kring vem och vilka som styr med mera. Ja ja….  Tusen år försent och nu styrs landet av människor som hatar gemensamt ansvar och kanske allt som är gemensamt (och framtiden troligtvis) och USAs befolkning har valt en president som vill ta över Gaza och Grönland med nasse-Elon som sidekick, och någon person som uppenbarligen inte är frisk i huvudet har fått vapenlicens och skjuter ihjäl helt oskyldiga människor (man ska givetvis inte skjuta på någon) på en skola i Örebro. Och nepobabies har avhandlats till leda och ingen förändring i sikte, bara fördjupad cementering av orättvisor och ojämlikhet. Det röstar vi för. Hurra. Ärvda olika sorters kapital är det enda som räknas. Allt är så ofattbart rubbat, tråkigt och kasst just nu. 

Jo, jag kan lyssna på småfåglarnas kvitter också och kaffet är gott (jag uppskattar dessa stunder av stilla själslig lyx) men hade gärna haft en kaka och mer sinnesro till. För hur kravlar man sig upp i någon slags normaltillstånd igen? 

Sedan försöker jag skärp mig. Tänker på vågen av unga som följde Greta, de som protesterar mot orättfärdiga krig. Jag vet ju att förändring är möjlig, men vi måste orka med det också. Tya kämpa. Problemet, som jag skyller på, är kanske att fienden, den som inte vill gott är i form an slajm full av smuts, en gegga helt omöjlig att kommunicera med. Hur ställer man om sig mentalt när inget är normalt längre? Man forsätter hoppas och tro. I guess. 

❤️

/Döden döden döden. 

Malmö melankoli

A Festivus for the rest of us

En kylig natt och månen, dimhöljd i sin slöja. Allt gräddigt svart. Det är så vackert att man skulle kunna dö. Jag har stressat mellan reor och stela höfter. Billigt, ont, och vilka fynd (som jag vill skryta om). 

Jag är ju ett ingenting. Ingenting kan jag och det som funnits försvann. Mina barn skrattar och växer ikapp och ifrån. De väljer hur allting ska se ut. Jag swishar och drömmer om den tid som flytt. Ibland läser jag, oftast gäller det bara att stå ut.  I morse tänkte jag: jag älskar min liv (hur räligt det än är är jag allt ändå en lyckans ost).

När jag läste om romantiken så kände jag i mitt grumliga lilla vättehjärta att det är ju jag. Det som är min melodi. Det är svårt för en osäker ironiker, men till mitt och mina olycksbröders försvar: vi kunde inte bättre, det är bara för att orka, och för kunna stå ut. 

Malmö melankoli

…Hade jag velat döpa mina samlade Malmöbilder till. Men melankoli, detta vackra ord, är ju en djupare form svårmod än en ordinärt tung depression. Detta petande med ord. Kan det rent estetiska övertrumfa exaktheten någon gång ibland? För så sorglig är verkligen inte ensamheten eller Malmö, hela tiden. Himlen över havet ger mest en stillsam eufori. Sedan läser jag i DN Birnbaums recension av Romantiken på Nationalmuseum, nära dig:

”Renässansens filosofer lyfte fram melankolikern som lider av för mycket svart galla i kroppen. Den dunkla saften skapar tröghet och inre mörker, men kan också ge upphov till plötsliga blixtar av inspiration. Melankoli är en form av passivitet som möjliggör ögonblick av extas. På många sätt föregriper de analyserna romantikens tankar om geniets komplexa själsliv.”

Är det bara den dunkla saftens tröghet, men även plötsliga blixtar av inspiration? Melankolins passivitet som fladdrar mellan slöhet och extas över all världs skönhet? Äsch. Ork int mer. 

Konsten går runt, runt, runt och det är så utmattande ibland. Hör knappt något på ena örat. Fullständigt decimerad, märklig, tafatt, häften människa, hälften ingenting. Förlåt, vad sas? 

Några månader senare... Har fått hörapparat! Tjoho. Kriget i Gaza bara fortsätter  precis som debatten om Bogdan och konstnärlig forskning och Da Costas och Sveriges rättslöshet.

Det är utmattande att allt redan är gjort. Att uppfinna hjulet om och om igen, som att alla barn gör sina egna misstag trots alla föräldrars, av egen dårskaps erfarenhet, kloka råd.  Att min bild redan fanns 1921, att andra imiterar det du gjort, men säljer det stort, som egetystat smör. Det är banne mig bara till att hålla tyst. Önska God Jul och gott nytt år. Någonstans fladdrar alltid någon kappa till, precis som ljuset och molnen och mörkret och konsten och människans längtan efter fred och kärlek och ett litet andetag till bara forsätter. Än så länge fortsätter det. Den där evigheten, som aldrig fanns. 

Nu vaknade det eviga bullret, nu tog den lilla, lilla tiden slut. Nu ska jag duka fram och tända ljus och försöka vara klok, tålmodig och snäll.  Familjen sover, andas, skrattar eller skriker och jag försöker räcka till. Det går så där. Och alla mammor som sliter sitt hår och hetsar varandra med sin duktighet och jag vill bara ropa: SLUTA NU med era granar, dukar, fester, girlanger, sprit och ljus, ert storslagna överdåd som spöar allt. Chilla. Men så går det ju inte till, alla måste ju ha egenkryddad sill (andas, bit ihop, allt blir bra osv.).

Jag saknar lillebror.  Hej du! Happy festivus for the rest of us. Jag hoppas att du har det bra. 

/Döden döden döden

Repliker, morgontidingen

(Någon augustimorgon) 

Som dagarna flyr. 

Kan dumhet vara en identitetspolitisk kraft?

frågar sig Andrev Walden i DN idag. 

Och Johan Croneman ondgör sig i samma tidning över mediernas bevakning av bolånen, och jag håller med om allt, men tycker att han missar att inkludera Hyresgästföreningen. 

Exakt nu meddelar nyheterna att bankerna cashat circa en miljard på bolån DET SENASTE KVARTALET.

Och Ica fortsätter vinstmaskinen medan medierna berättar att prisökningarna beror på klimatförändringarna (de skriver om olika väderfenomen som hetta, bränder, översvämningar med mera).

... och som grädde på moset ska SJ lägga ned Uppsalapendeln. Det är verkligen ytterst viktigt att försämra alla möjligheter till bra och snabb kollektivtrafik. Trångt, smutsigt och dyrt, gärna så lite konkurrens som möjligt - och fler måste välja bilen. Geni på den. 

Roland Paulsen river i alla fall loss lite skarp kritik mot Svenskt Näringslivs kampanj mot arbetares möjlighet till sänkt arbetstid. och då ramlar jag in på Malmös kommunala bostadsbolag som generöst delar med sig en halv miljard av hyresgästernas hyror till fina Malmö Live och har en historia av att dela ut bonusar till personalen och har infört 4-dagars arbetsvecka, men låter husen förfalla och har infört, tillsammans med Hyresgästföreningen, aggressivt omotiverade marknadshyror (also known as Malmömodellen) och DN skriver om att en liten standardgrej de flesta har, bredband är flera hundra kronor  dyrare, för hystergäster. 

Sedan skrev Susanne Nyström något om att kommunerna ska anställa läkare, och jag minns att jag, efter att ha läst om en svårt sjuk (nu avliden) kvinnas sista kamp om hjälp från kommunen, och min enda tanke var: kommunerna ska inte leka vård. Förstatliga. Bara gört. 

/Döden döden döden

Hästar

Kan någon förklara detta för mig? 

/Döden döden döden

Det går en vind över vindens ängar

Kvinnlig revansch. 

Från Serien Kleo på Netflix. ☝🏽

Stränderna i Skåne är sköna och när Teslafolket har badat färdigt och plockat skogens guld återstår mest vågornas brus, måsar, trutar och lenaste sand, precis när sommarkortet tagit slut. Så du måste ha bil. Det har ju inte alla, snipp, snapp snut, så var kollektivtrafikssagan slut. Det är mycket få stränder och skogar som har bra kollektivtrafik till sig, det är nog uträknat så. För att hålla kreti och pleti borta i möjligaste mån. Vi lever i ett samhälle som låtsat vara solidariskt men gör allt för att öka klyftorna och försämra för dem som har det sämst. Kanske inga OS-guld, men att så snabbt som möjligt försämra möjligheterna för miljön, utsatta sjuka människor och unga - och samtidigt sälja ut välfärden till privata aktörer och agera uselt i regioner och kommuner, då är vi banne mig värda guld, och bäst! Ja, ja, så länge du äger ditt boende är du i alla fall hyfsat safe, om du inte är ensamstående, arbetslös eller pensionär med hög elförbrukning, det vill säga. 

Tittat på dokumentären om Anita Pallenberg och serien Kleo, rekommenderas! Även tittat på dokumentärerna om ett par svenska vissångare och det enda jag känner är: jävla karlar…

Foto Michael Cooper, filmen finns på SVT Play ☝🏽

Konst. Gemenskap. Andlighet. Naturen. Skriver en som vet:

”Philosopher, neuroscientist and psychiatrist Iain McGilchrist says we require three things to attain a meaningful life. The first is feeling part of a wider community – family, friends, and society in general. Second is an understanding of nature and a connection to the natural order of things, which McGilchrist feels we have largely lost. Finally, we need to form a relationship with the sacred or divine – this can be found in art, music, poetry and religion, where we acknowledge the ineffable and all-encompassing force that holds the world together.”

Sockernos för sockernos försvinner bort. De är med oss i fåglarna idag. Glöm aldrig döden. Tänker jag.

Vörda kretsloppet. 

Var så snäll du bara kan. 

/Döden döden döden 

The flow of everything

" ...Åtminstone är det så Marabouparkens utställning ”The flow of everything” tycks vilja operera. Här är det ingen historia som berättas, inget narrativ eller något content som framförs. Det är oerhört befriande.

På sistone verkar nästan alla estetiska diskussioner jag stött på och snart sagt varenda utställning jag sett handla om konstens innehåll, narrativ och levd erfarenhet. En sådan oerhörd fördumning av vad konst är."

(Tack Emet Brulin ❤️❤️)