torsdag 27 juni 2013

Snobbar som mobbar


Henri Matisse  - Dalia-bukett och vit bok

På midsommarafton delade jag en länk på Facebook. Den handlade om språklig mobbning, något jag gått och retat mig på en tid. Jag kan själv falla in i det (och ibland blir det bara för tossigt), även om jag inte gapar om det; dels för att jag inte är tillräckligt språkligt stark, men kanske främst för att jag aldrig fallit för visa mig duktig för fröken-grejen. Däremot kan jag stilla tänka, helt sant och hemskt fördomsfullt, att den som skriver så illa kan ju inte ha alla hönor hemma. Så enkelt att klanka ner på andra. Så lätt (speciellt om man varit duktig och tänkt som en livrädd fyrkant hela sitt liv). Så gör något själva. Sitt inte och känn er duktiga i stugorna, briljera lite för oss vanliga med er fantastiskt språkliga korrekthet istället. Att ni vet skillnad på dem och de och så vidare. Skriv en vacker ballad eller ett stycke kriminalroman. Gör något, eller håll näbben - och det gäller alla opublicerade gnällspikar oavsett konstform eller utövning. Våga, eller näbben, helt enkelt. Pust, så fick jag ur mig det också... Skönt. Artikeln tycker jag hur som helst att du ska läsa och reflektera lite över. Själv hörde jag dåligt under min uppväxt, och gör det till viss del fortfarande. Det var, om man ska uttrycka sig milt, spännande i skolan och lätt overkligt, socialt som inlärningsmässigt, men vi tar det en annan dag. Sammanfattningsvis: Dolda handikapp är igen jättehöjdare.


Henri Matisse Fönstret

Mig får ni gärna mobba (språkligt). Jag står ut med det, men jag är också uppväxt i en hyfsat akademisk miljö där alla var och är duktiga på språk. Själv har jag knappt gått i skolan, sorgligt nog.  Ändå, tack vare min bakgrund, I assume, känner jag mig fri och kan välja att skriva fel, bara för att det känns skönt. Jag tror, men det här kan jag ju inte säga egentligen, då jag saknar fläskiga akademiska meriter, att de flesta, normalbegåvade människor skulle kunna lära sig i princip vilket yrke som helst, med viss inkörningsperiod, precis som en ung professor sa en gång. Jag tror verkligen det, även om det finns yrken undantagna. Men som sagt, det här får jag inte säga eftersom jag saknar just akademisk bakgrund och det är inte heller något akademiker gärna tillstår. Däremot vet jag att utbildning är viktigt, men det behöver inte betyda mer än att du förhoppningsvis lättare får jobb. Att leverera, tänka abstrakt, kreativt eller analytiskt kommer inte per automatik för att du tagit 120 p i nordiska språk, säg. Även om det kanske säger andra saker om dig (som att du är intresserad av språk, trivs i skolan, har svårt att få jobb och så vidare). Själv skulle jag bli överlycklig över feedback. Tänk att få gå i skolan, diskutera text, eller att ha en redaktör (vilken lycka!), eller någon annan utomstående med örnkoll och språklig skärpa. Utvecklas, och det kan man få möjlighet till i skolbänken. Vi andra, självlärda, får skämmas och inse att begreppet mångfald inte rör oss på något sätt.

Så om du tycker att du är vansinnigt duktig på grammatik, stavning eller språk rätt och slätt, gör något fint av det istället för att raljera över andra på nätet. Bara ett tips i all välmening, och tänk lite på att du inte har en aning om bakgrunden till varför vissa inte kan skriva, eller gå i skolan. Som sagt läs artikeln av Linda Lundqvist.

Så avslutningsvis lite om kultur och näringsliv. Återigen min favoritdevis: Det ena behöver inte utesluta det andra.

Först ett gammalt utspel från Svenskt Näringsliv och sedan lite Jan Gradvall och radion om det kulturlösa näringslivet (bara för att det är mysigt).


FRED och KÄRLEK!
/Döden döden döden



Så ytterligare ett tips om en tv-serie ni inte bör missa: Krigets unga hjärtan (Unsere Mütter, unsere Väter). Om ni inte grillar, badar och umgås med människor förstås. Det förekommer visst i vissa kretsar.



onsdag 26 juni 2013

Favorit i repris



Om du råkar ha missat franska tv-serien Gengångare, titta härMogwai-soundtracket är också fantastiskt, lyssna själv

Snobbar som jobbar

The Eye Has to Travel


Diana Vreeland, foto: Richard Avedon


Och för guds skull, missa inte den här dokumentären. I alla fall inte om du blir glad av människor som vågar och kan tänka lite självständigt och fritt. Konstnärligt. Jag begriper att Diana Vreeland tillhörde de privilegierade och det är verkligen lättare då. Möjligheterna och friheten, men känslan för form och modet att sticka ut var hennes.

/Döden döden döden

Hemma




Just nu ligger livet i träda. Väntan, livet och nuet. Fingrarna, tankarna och tangenterna trillar, stannar och ramlar över varandra. Hakar upp sig. Orden blir tjocka: Trögflytande och konstiga. Jag vill berätta om Ingmar Bergmanstan. Jag vill berätta om Sanatoriet i skogen, på kullen vid de två sjöarna. Jag tror att det kommer, men just nu kämpar jag för normaliteten. Att begripa fattigdomen och tröttheten. Låtsas lite. Låta skenet bedra och ljuga en smula. Försköna för att stå ut. Att låtsas att livet inte är i vägen för livet. För det är precis så det är.

Eder
/Döden döden döden samlar sig

måndag 24 juni 2013

Sitta stilla



Jag är på rehabiliteringsutredning, vecka två. Den goda vården, och kanske blir den min. Leker vanlig med barnen under helgen, minus människor och sånt. Ramlar lite, famlar, men solen och kaffet och de där pigga fåglarna gör dagarna ljusa. Och annat: Barnen, de vackra barnen, allra mest. 
Sedan sorgen över samhället och rättviseförfallet. Tröttheten och den mänskliga och etstetiska korruptionen väcker något i mig. Jag är intresserad. 

Återkommer vänner. 

Puss!
/döden döden döden 

torsdag 20 juni 2013

Goddag

Edward Gorey-illustration

Jag är fortfarande alldeles för trött.

Solen skiner och luften är klibbig.

Lästips 1
Lästips 2

Och artiklarna hör ihop, som allt annat.

Kärlek och fred vänner,
/Döden döden döden återkommer

tisdag 18 juni 2013

Godnatt


E Gorey illustration


Jag har försökt ge Jante fingret. 
Kanske hela mitt liv, (men nu får jag spö). 

Orka kämpa. Orka lite till?

Puss från skogen 
/Döden döden döden 

fredag 14 juni 2013

Simhallsestetik

Esther Williams.  Simmade vackert ute som inne. RIP <3. 

Jag har förverkligat nästan alla mina drömmar. Kanske har jag haft för få, varit alltför realistisk, ödmjuk, eller bara haft det lyckosamt på det viset? Men några drömmar jag gått bet på. Den största missen är väl att jag aldrig blev barnstjärna. Kändes lite deppigt, när jag var omkring 25 och insåg att loppet var kört. Trots en ganska omogen inställning till mycket, så var det alltså inte längre möjligt. Hade väl inte några direkta idéer om hur, eller inom vilket gebit, men steppdans och konstsim ingick alldeles extra mycket i barnstjärnefantasierna. Längtan efter att kunna spela harpa och få korkskruvslockigt hår* fanns väl i och för sig också, men det känns varken omöjligt eller särskilt intressant idag. Nu ska jag bara åka genom Paris i en öppen bil en varm sommarnatt (med vinden i mitt supertjocka och fluffiga hår)... Och...


Puss och fredagsmys!
/Döden döden döden bjuder på sig själv idag, om än lite tveksamt.

*Som fasligt elaka Nellie Oleson i Lilla Huset på Prärien hade. Hon hade fint hår.

En kall dag i december?




Man ska inte skriva i affekt. Man ska inte skriva när man är i det. Man ska skriva om det sen, med distans. Kanske med ett mått analys. Reflektera lite lättsamt kring samhällets förfall. Världens, eller den egna lilla kollapsen. Inte med kniven mot strupen. Inte med små barn och ett liv att försöka leva.

Men jag ska peppa. Inse att det faktiskt regnar och blåser. Att det doftar mäktigt. Sommar.
Äta lite Medelhavsfrukt. Inte förlora greppet och hoppet inför öppen ridå. Kämpa. Kanske är det bara en vanlig förkylning? 

Så inför helgen, några tips:
Russin är inte godis men eko är bra.
Tänk lite och hälsa hövligt.
Bli inte sjuk, ät frukt och unna dig en god ost då och då.

Puss!
/Döden döden döden borde kanske hållit näbben idag.










torsdag 13 juni 2013

Sköna lilla regn





Förtvivlan. 
Förnekelse.
En dag till.  Grått och fint. 
Tungt och blött. 
Simhallssdags igen?

Fred och kärlek 
/Döden döden döden älskar regnet 

onsdag 12 juni 2013

Ledan och tröttheten.


Pollock i mitt huvud

Lyssna på lite lugnt och fint, eller skämta om eländet? Trött, men än skiner solen. Vilar. Funderar i cirklar. Har varit 'bara mamma' en vecka i Ingmar Bergmanstan, och det har varit rätt så fantastiskt. Jag är trött. Tröttare än på länge, och jag vet att det är tjatigt, men så ser livet ut. Politiken ett skämt, som så mycket annat. Ingen som lyssnar. Ingen som tar in, men så lär man sig ett och annat om livet. Det som varit och det som är. Människor från förr och den gosiga distansen. Lära känna sig själv en smula. Kämpa mot det kassa? Det förljugna och rädda. Lite lagom sådär.

Puss,
/Döden döden döden bara finns


söndag 9 juni 2013

Ingmar Bergmanstan


Det är fint här i Ingmar Bergmanstan. Krisen känns avlägsen och Fyrisån glittrar med näckrosor, vass och smuts. Unga och kära. Vackra är ni. 

Läste några av mina blogginlägg precis, den lilla sover, och inte är det särdeles imponerande. Däremot är det skönt, att precis som dessa dagar passat i solig idyll, att inte tänka en redig tanke; befinna sig i loj radioskugga några dagar, äta körsbär och bara finnas till. Knappt ett moln på himlen. Kaffet smakar alltid kaffe. 

Kärlek!
/Döden döden döden