Blommorna prunkar än. Löven mest i en enda mörkgrön nyans, om än fläckvist guldrött i solnedgången. Om våren doftar förväntan, så doftar höstarna mina förhoppning. Nu ska vi få vila och förkovra oss i mörkret, med skön musik och några svåra ord. Bli lite lugnare. Något klokare. Äta svamp och hålla hand. Fast det blir aldrig riktig så Gilmore Girls-sött som jag tänkt mig.
Just nu befinner sig min lilla värld i ett ingenmansland. Lite matos och en dieselpuff och så människa. En doft av ungdomlig parfymering eller cigarett. Men luften, i sig, bär inte med sig mer än så. Just nu: skördetid.
Tankarna fladdrar. Hjärtat slog så märkligt hårt i simhallen idag. (vissa dagar kommer jag inte ihåg hur man simmar, andra dagar skjuter jag fram som en pil). Tänkte att det vore också ett ställe att dö på. Sedan tankarna på oss. Oss simmare: pensionärer, barn, fattiga, rika, kända eller grå, några pyttesmå. Alla kroppar är där; världen i miniatyr. Jag tänker de här tankarna varje gång jag simmar. På hur vi beter oss mot varandra. Reglerna. Hur man får göra och vad som inte är okej. Jag tänker ofta på crawlarna, den där hänsynslösheten och samtidigt deras självupptagna stolthet över sina tighta badmössor, och att jag inte vågar säga till. Får en kallsup och tittar på klockan. Byter bana. Tänker på livet och på att jag nog mest bara vill simma ifred. Så dök sången upp idag på bussen. Hon sjunger så att jag faktiskt hör. Det låter som självkänsla. Eller så är orädd ordet jag söker? Jag simmar på.
Jag är ledsen, jag fångar inte orden med fingrarna alls.
Puss
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar