Får man verkligen lov?
Jag vaknar när det fortfarande är alldeles mörkt. Fantastiskt skönt, några sekunder av vakenhet i stillsamhet och ro. Tassar ner och sätter på både lite finkaffe och bryggaren. Fyller min mugg och sen termosen. Tänder ett par ljus. Det blåser friskt där utanför. Jag i velour och tofflor till. Håret skulle gör Nick Nolte stolt, men ögonen lurar ingen.
Känner mig orolig och glad över min resa till Budapest. Snart... Jag längtar och bävar. Försöker planera mina dagar. Kommer jag att våga mig ut, dricka kaffe på världens bästa café på gamla New York Palace, eller det där andra fiket, med den fantastiska cappuccinon? Eller kommer jag att fastna på rummet som ett litet knytt, med en bok (men vilken bok ska jag ta med mig!?) och bara vila och känna efter? Översköljas. Känna mig fri och sorgsen, lycklig eller rädd? Jag kommer att simma och få bakelser till frukost. Inte för att det är det godaste som finns men bara för att de kommer att stå där söta som bara bakelser kan vara: på en vacker vagn och allt. Jag ska dricka mitt kaffe långsamt och titta ut över Donau. Titta bort och titta ner. Kommer någon att tränga sig ner bredvid mig, prata oavbrutet om sig själv, eller kommer jag att känna mig overkligt ensam bakom jugendblommigt glas? Kommer jag att lyfta blicken alls?
Jag har aldrig rest bort själv utan en plan, en specifik aktivitet, ett möte eller arbete. Nu ska jag bara vila några dagar alldeles alldeles själv. Jag har ofattbart dålig samvete över den här resan. Över att jag känner behovet och att jag tar mig friheten. För en som är sjuk och trött och inte alltför rik inte får ha det riktigt bra: man ska vara tacksam över att man lever och sen bara sitta tyst. Inget väsen, bara tacksamhet. Kröka lite klädsamt på sig. Men man (jag) självdör; imploderar sakta. För hur mycket jag än alltid uppskattat och behövt ensamhet, så har jag också alltid älskat människor. Inte alla och i måttlig mängd, men i det stora hela. Det där med ett sammanhang och speglingar och nyfikenhet, ni vet.
Ensamheten skapar så många konstiga sorger och funderingar: behöver en sådan som jag trevliga kläder? Ska jag inte bara gå och köpa mig en OnePiece och ett par fräsiga foppatofflor till och ge upp istället? Det vore liksom passande. Som att sjukdom skulle utplåna alla behov och drömmar (för rättigheter vill jag verkligen inte kalla det; det här gäller ju bara under just vår tid och våra omständigheter). För jag träffar aldrig några kollegor, jag åker aldrig på kurs och jag existerar inte i några som helst gruppsammanhang. Däremot kan mitt friska gamla jag vara avundsjuk på mitt sjuka jag. Lyckan i att bara få vara. Det är bara det att mitt varande är en evig kamp och enorm frustration. Så lååååååååååååååååååååångsam och så hackig, med ont och yrsel till. Men jag ska att kämpa tills jag dör. Jag ska hitta min plats och fylla min funktion, men det går så fasligt sakta bara.... Polletten trillar liksom aldrig ner.
Tror bland annat att det var filmen The Grand Budapest Hotel som fick mig att tippa över. Välja att våga, knasigt nog. Sist vi var där var i krispig råkyla och sol, med ammande kropp och fantastisk mat. Nu är det höst och jag är mol allena. I promenadskor och allt. Vad ska jag se? Har laddat ner appen med kartor och bussturer. Jag samlar mig; - Ja, för så ilar hjärtat till. Blir rädd för att träffa på järnrörs-Erik, bli rånad och att flyga. Och barnen. Om jag dör, vem ska då älska dem på Uppländsk vis? Nej, vilken rädd liten fis jag är. Så otroligt oroligt lagd. Och får man ta med sig mobilen och pengar på badet? Livets små och stora frågor, man får jobba med dem alla.
Världens bästa kaffe? Vågar jag mig dit?
Nu är himlen lätt och blå. Barnen leker helt trivsamt och termosen snart tom. Dags för frukost. Och helg!
Puss!
Döden döden döden, packar ner Waran-halsband, guldblus och oron för en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar