Budapest tur och retur

Hotellet och badet

Skriver för att inte glömma. Kommer att fylla på allteftersom, men lägga ut innan det försvinner från min horisont och känns alltför passé. 

Jag kom fram. Jag vandrade och jag irrade runt. Jag badade och bastade. Åt gott och fett och lite sött. Spottade ut en bit stör, jag som älskar fisk och allt, men inte stör helt klart.

Det var väldigt skönt att vara själv, men vissa insikter slog mig hårt: att det inte finns någon plats jag kan smita till för ro. Hur mycket mina barn och min man än stör min hjärnas gång (som en stickning som måste repas upp, och börjas om och om och om och om och om igen varje gång jag blir avbruten; var var jag? minns inte... får repa upp och starta om, helt om. Igen. Är jag själv så hinner jag i bästa fall med ett litet, litet stycke.) men jag behöver mina barn och min man. Inte bara känslomässigt, utan som mina ledsagare... Återknytningspunkterna. En inte alltigenom lättsam insikt. Detta beroende; ett beroende av att ledas in och på rätt spår (hela tiden). Så min hjärna fick vila från avbrott, men ändå denna förtvivlade förvirring: valutan? Det blir svart: hur skulle jag tänka och räkna? Tar med mig allt utom adressen dit jag ska. Inget wifi. Irrar runt. Hur tar jag mig från A till B?Minns inte namnet på gatan, men antal broar att passera. Tror jag. Huvudet utan struktur. Sådant är livet numer och jag har ingen annan att skylla än mig själv. Eller farbror doktorn då, om man ska vara petig.

Dagarna har varit fina, i ett dis av overklighet och diesel. Budapest är snällt att åka till allena. Jag kunde vara ifred och fri med det, bredvid alla möjliga konstellationer av människor och grupper. Det var skönt. Dessa pampiga hus. Att vara i Europas hjärta, och att ha råd till det ett par dagar. Vila. Tystnaden på rummet. Som att sugas in i ett vakuum, i en palatsliknade byggnad med möblemang från förr om än med tveksam stil och fräschör. Vaknar. Äter en långsam frukost med näsan ut över grågrönt Donau, sen ner i mobilen och guideboken. Jag behöver inte låtsas att jag vet och kan allt. Sen nästa uniform: baddräkt, tofflor och badrock. Turkiska badet. Simhall. 40c eller 38c eller 36c? Tänk att få välja, eller doppa sig i något som känns som en isvak mitt i alltihop. Simmar lite. Sätter mig och bara glor och är en stund i varm bassäng. Sen värmer solen och torkar mig sakta. Flopp plopp, tofflorna traskar och slaskar. Så stort, får ingen grepp om lokalerna. Vilse i vilan, men det gör inte så mycket. Alla är lugna och vänliga. Och nu får männen bada i damernas turkiska bad och kvinnorna i männens. Männens var lite hetare och lite vackrare, men allt som allt som i en stillsam saga.  

Parken på ön
Margitsziget

På ön finns det simhallar, badhus, spahotell och till och med ett Grand hotell. Skog och öppna platser, kapell, vattentorn, spelande fontän, mini-zoo, fik och diverse cyklar att hyra. För en stund kändes det lite lättare att andas och hade jag inte varit så förtvivlat kissnödig hade jag nog njutit än mer. Gott kaffe fick jag i mig. Så centralt, en paus från avgaser och de tusen nyanserna av grått. Det gjorde mig gott. Löven, gulnar och glödgas i små fläckar, men än råder blommor och grönt.  

  

Staden  

Så överdådigt, skönt, bedagat och slitet. Så fattigt och så rikt och så väldigt, väldigt vackert. Något för nästan alla. 

New York Palace

Alldeles trött, högblank i ansiktet och vid första anblickens bord fick jag sitta. Guld och sammet, krusiduller en masse. Skatan i mig njöt maximalt, men just där och då hade det nog varit bättre att vara två. Rekommenderar detta till alla med en faiblesse för guld från förr.  Mysrys och en air av ett svunnet Europa. Eller är vi  på väg tillbaka?   (Observera: helt fantastiskt var det faktiskt.) 

Ja, att åldras, om hösten. Jag återkommer till det och sorgen, som droppar som fläckat ett ark. På resande fot och allt. Alla människor jag aldrig kommer att lära känna, alla böcker jag aldrig kommer att hinna läsa och den människa jag faktiskt aldrig någonsin kommer att bli. Eller helt lära känna. Livet som jag inte riktigt förstår hur jag ska förhålla mig till. Det är ju bara här och nu och ett litet ögonblick. Så vackert och så precist - och det kan vara gott och ändå kännas tungt. Ska vi bara förmultna för att sedan återuppstå?   

/Döden döden döden