 |
| Alex Da Corte (på Louisiana) |
Solen går upp över grannbyn på andra sidan motorvägen. Idag ligger vinden på, det dånar därbortifrån. Månens halva svällde lätt över magen och strålande gult nu i morgontimmarna. Katten är ute. Vi börjar bli gamla nu, hon och jag.
April och maj gör alltid så ont. Dessa. Månader. Allt ska pressas in. Varje andetag räknas. Beställer rosor. Sover dåligt igen. Tänker på vad Facebook gör med oss. Att istället för ett öppet rum har det blivit ett tyst tillhåll. Där alla bevakar varandra och allt kan missförstås. Kanske räcker det med galna matbilder, gulliga barn, knäppa klipp och fräsiga resor? Det är det vi klarar av. Vi kanske inte ska ta upp viktigare saker och känslor alls? Det gör för ont i oss att vi tycker så olika. Hur kan den där snälla X tycka så tokigt om Y och så vidare. Foliehattstrollen med sitt tjatter vinner normmark, många backar anda stretar på. Det tossiga normaliseras. Vi delas upp och det var väl inte meningen ändå? Det är väl därför jag har så svårt att skriva här numer. Min anonymitet är borta och mina barn kan drabbas. Vi kanske inte är där än, att vi klarar av att prata med, och lyssna på, varandra? Vi kanske föredrar att bli arga över eventuella olikheter istället? Vi måste kanske vara face to face för att klara dialogen. Höra tonfallet: tolka informationen och känna vibben. Vi är för känsliga och för självupptagna ibland.
Ja, april och maj handlar alltid om akut överlevnad. Sen kommer sommaren och då går jag sönder. Varje sommar drömmer jag om att träffa vänner från förr. Varje sommar blir jag alldeles för trött. Men som fåglarna kvittrar. Som jag räknar våra sparrisar. Femton stycken och skördedags till helgen tänker jag. Rabarbern bågnar och tomatplantorna ska snart sättas ut. Tänk om vi kunde ha en liten get i trädgården? Och några hönor! Tänk om vi kunde göra ost till våra gammeldagsa tomater? Tänk om jag kunde uppbåda lite energi. Jag drömmer så tokigt om självhushåll.
Puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar