söndag 29 januari 2017

Händer det

Den ödmjuka lyckan 


Kelly Wearstler-stolar

Andrev Walden uttrycker sig alltid så bra: "Att stå på toppen av SD och säga att det inte är ett rasistiskt parti är fortfarande lite som att hålla in magen när man väger sig." Som vår tid ser ut just nu, i alla möjliga avseenden.
I början av Åkessons politiska karriär tror jag att har var rädd för sina klantiga, öppet rasistiska, aggressiva och helgalna partikamrater som föll som vissna tulpanblad över ett smusigt bord, sedan insåg han vi kommer undan med allt. Nu skrattar han hela vägen in till jobbet var dag.  Tralalalala, vi kommer undan med allt.

När man har det så bra som vi har det här hemma är det svårt att ta till sig det som just nu sker runt om i världen. Alla jag känner eller har träffat som flytt från krig eller politiskt förtryck säger alltid två saker: vi hade det väldigt bra, sen: det gick så himla fort. Även om det smyger sig på och det som sägs låter helt ofattbar så sägs och menas det på riktigt. Det är bara så svårt att tro att det finns människor som vill ont och inte vill andra väl. 

Hur gör vi när vi är på flykt när barnen är sjuka, när vi har mens, när vi vill ha vårat lilla morgonkaffe? När vi saknar vatten och toalett. Varje dag, den ödmjuka lyckan över det liv jag just nu har, idag. 

Flytten in till stan, från det vackra landskapet med gödsel, fågelsång och den älskade doften av tång och hav till en annan slags ro. Enkelhetens ro. Att slippa den ständiga orons malande oro. Hyresrätten och den kommunala skolan. Två kliv till mat, post och allt sånt där. Försöker andas. Försöker hitta en plats för varje sak. 

Hittar fantastiska stolar. Händer att sitta på. I guld.


/Döden döden döden slår sig ner

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar