Den nya underklassen är akademiker i hyresrätter. Och pensionärer i hyresrätter.
Att göra en klassresa uppåt kräver inte läshuvud eller ambitioner, utan händighet (eller pengar eller tidig bostadskarriär). Klassresa nedåt: studera, jobba i det offentliga och hyr din bostad.
Staden luktar bara stad, men om natten, eller efter regnet som nu, doftar livet även här.
Ibland går jag ut på balkongen innan gryningen och andas in. Känner världen, sätter på kaffet och lyssnar på fåglarna och så tågen som yl när de bromsar in. Ser fönster som lyser likt ensamma strålkastare i mörkret och undrar vem. Det doftar hav och salt och sött och beskt och syrén - och päronblommorna täcker, likt snö, kullerstenarna.
Solen i trädgården, kaffet i termosen och magnoliaträd och gullvivor som visar vart våren står. Speglingar och skuggor, en tigerdräkt och en annans äckliga ostandedräkt.
Ena dottern föddes nöjd. Hon liksom riste till av välbehag när hon kommit ut; log och kroppen var stadig och trygg. Den andra skör och lätt, som vårblommorna.
Att leva i en familj där alla har funktionsnedsättningar tär. Familjen ramlar isär. Det finns inte heller professionell hjälp att få. Hela vårdapparaten bygger på att det finns minst en frisk (företrädelsevis ”kvinnan”) att lägga de flesta bördor på, eller att det finns medel (pengar till återhämtning och barnkvakter och således mer lättarbetat). När alla är nedsatta så står professionerna och kippar med ögonen, och så länge det inte finns hot om vräkning, fysisk misshandel eller missbruk (eller en mamma som kan gråta på rätt sätt) så får du klara dig själv. Höfta lite. Bita ihop. Blunda. Låtsas. Gå sönder, nästan. Samla ihop dig. Förnedra dig. Förbittras: finns det något sjukare än att lyssna på fullt friska lagom gamla föräldrar med fullt friska barn som klagar på att det är så himla svårt att orka efter
alla aw:s, shoppingar, helgresor, tjej- par-och killmiddagar, sportaktiviteter, hotel/spa-upplevelser (because i’m worth it), skidresor, ännu mer loppisfyndande, lite konfa, konserter och så vidare och ”men ändå tur att man kan jobba hemifrån ibland”? Dessa föräldrar gnäller och gnäller och gnäller över att det är så otroligt kämpigt med pusslet men vet samtidigt allt om hur andra föräldrar är - misslyckade och rätt kassa och dåliga. I alla fall mycket sämre. Snyft (fuck you!). Eller vad hände med tacksamheten, ödmjukheten och det där? Men så tänker jag, för att inte bli galen: 1) utan att ha upplevt riktiga motgångar eller sorger är det såklart svårt att förstå andra. Jag förlåter dig, människa utan erfarenhet av djupare sorg. 2) med största sannolikhet har även denna tanklöst självupptagne person det lite jobbigt själv. Kanske cancer eller en fru som slåss. Eller så är du bara dum... Vi vet ju inte allt om folk, på gott och ont. Så oavsett, måste även jag vara lite ödmjuk och tacksam ibland. Let it go. Let it go.
Det finns något som heter omvårdnadsbidrag (tidigare vårdbidrag)och merkostnadsersättning för barn (lika generöst som när man får semester för första gången i sitt liv efter att ha jobbat ihjäl sig på diverse produktioner, restauranger alla år (va!? får jag mer pengar när jag är ledig-chocken) eller köpt sig ett hus och får tillbaka pengar lagom till sommaren varje år för att man investerat i sitt boende som i regel ändå kommer att ge rejäl avkastning och är den lätt billigaste boendeformen. Wow, jag hade ingen aning om hur fett detta är. Varför har ingen sagt något*...?) som Försäkringskassan betalar till fullt friska föräldrar för att det är svårt att orka med och det kostar mycket tid, kraft och pengar med barn som ideligen slarvar bort, sliter på och tar sönder lite vad som helst, kanske sätter sig på fioler, kastar ipads eller krukor omkring sig och har behov och anpassningar, vård och aktiviteter som kostar. Barn som inte kan lämnas ensamma en sekund och vars föräldrar oftast är hyfsat socialt isolerade nervvrak pga att de aldrig vet om barnet får ett utbrott eller springer rätt ut i gatan. Dessa bidrag är så fantastiskt otroligt fina och generösa! Men om en förälder är säg halvtidssjukskriven finns det inga regler: ingen på den statliga myndigheten Försäkringskassan som vet, utan det blir från fall till fall, som vanligt. Du kan alltså få beviljat vårdbidrag med säg 25% men i värsta fall helt plötsligt anses frisk och bli av med din sjukpenning (och ditt SGI) eftersom du klarar av att ta hand om ett så pass funktionsnedsatt barn. För det finns nog inga sjuka föräldrar som har funktionsnedsatta barn i Sverige, och således inga tydliga regler kring hur detta ska behandlas på ett likvärdigt sätt, och inte enbart den unika handläggarens ”känsla”. De heltidsarbetande är således 125-200% friska. Förklara gärna matematiken för mig kära myndighet. Så mycket för lagar, tydliga regler och myndighetsutövning. Så de rika föräldrarna får, de friska får men inga andras barn är värda denna extra omsorg. Det är lustigt, men precis så här är samhället idag: vi bara ger och ger till dem som redan har och ökar på de sociala orättvisorna ännu mer - för det ska banne mig börjas i tid. Som ett extra barnbidrag till dem som redan (oftast) har: nu-kan-vi-lyxa-till-det-lite-i-sommar-bidragen till bourgeoisen. Jag unnar alla tärda föräldrar detta bidrag, men rätta till regelverken för tusan. Eller kalla det för friska medelklassbidraget istället och stå för att ni accepterar att barn till dem som har det tyngst utesluts ur alltfler skyddsnät och det sociala omsorgsarbetet. En ensam soc-mamma med barn med adhd, tror ni hon får en spänn i bidrag när Sverre sabbat jackan i plugget för tredje gången samma termin? Nä, rätt åt’na, viktigare att villa-familjen får välja att köpa en ny studsmatta för bidraget istället. Inget ont om studsmattor dock!
Att skuldbelägga offren, eller den som är liten eller sjuk, är ett enklare sätt att smita från det egna och det gemensamma ansvaret. Ja, för visst är det väl ändå barnens fel och skuld om mamma och pappa är sjuka på något sätt?
Kuckeliku
/Döden döden döden
* Detta är medelklassens svek (alla vet ju egentligen) mot hela samhället: den osolidariska blinda och ultranaiva roffarmentaliteten. Tystnaden, eller är det den trötta skammens blekhet?
Även socialdemokratins, som nu självdör framför våra ögon, då de sviker, inte bara fackföreningarnas medlemmar, utan i princip alla som är sjuka eller funktionsnedsatta: skola, vård och omsorg, arbetsliv och bostadspolitik - samtidigt, om man jämför med KD:s och SD:s hatpolitik så... eller börjar tänka på miljön, nej, då får man ännu mer ångest och sätter på en kanna till. En ork int mer.
Jag har saknat det. Hennes röst. Inte alla andras andningar och åsikter. Flås och skrik. Vet inte mer än så.
Svensk Filmundustri: Bo-Erik Gyberg (stillbild) Sven Nyqvist filmfoto.
Och tycker man om att fotografera infinner sig ändå en slags uppgivenhet inför faktumet att det är meningslöst när andra gjort det så mycket bättre förr.
Skrev detta i morse på Facebook, snörvlande och dan:
Okej, jag är förkyld och kanske mer skör idag, men vilken fin text (Patrik Lundberg)! Jag hatar det Sverige som håller på att dela landet i små orättfärdiga bitar. Där sjuka ska behandlas illa och inte får hjälp att bli friskare (men ska veta sin plats), där hyresgäster betalar extremt höga hyror (för bland annat skattesänkningar, inte underhåll), där det är dyrare att åka kollektivt än flyga utomlands och barn straffas för att föräldrarna inte kan ge mer, och orättvisorna staplas på varann; i ett land där de välbeställdas bidrag är belöningar medan de fattigas är något att se ner på. Jag är trött på vad som händer med vår uppfattning om vad som är rimligt, helt enkelt. Kom tillbaka den tid då alla jobb gav en lön eller pension som det gick att leva på och doktorn bestämde vem som var sjuk eller frisk. (Obs. Om någon är sugen på att missförstå: jag hatar inte Sverige, givetvis, men orättvisor, ok?)
Sedan kom denna text om Peter Hjörnes bidragsberoende i flödet, och orimligt äckligt är väl ändå ordet?
Vaknar strax efter fyra och känner mig utvilad. Sätter på kaffet, bryggaren brygger alldeles för långsamt. Tittar på kaffedropparna som sakta troppar av.
Nej, nu har det gått en vecka till. Jag har sovit av och till i natt. Den yngsta sjuk. Mjuk och het (39,7) och fåglarna gasar på ute på gatan. Kan man älska någon mer? Ystert hetsiga. Fåglarna verkar ha det rätt okej. Kaffet smakar gott.
En morgon till... några koppar till. Lyssnar på Sagas berättelse i SR. Så bra.
Den fina Josefin Nilsson-filmen kom alldeles försent, men efter metoo var äntligen Sverige med på att det de facto finns strukturella problem: att kvinnor ska passa sig och måste det, annars kan det åt pipsvängen. En kvinna kan bli av med jobbet eller bli ihjälslagen om hon uttrycker sig ”fel”. En kvinna ska vara behagfull eller tiga, men hon kan bli av med jobbet, bli ihjälslagen eller misshandlad ändå. Sedan finner jag det något anmärkningsvärt att Sara Danius återfinns även i Dramatens styrelse, hon är allt en skön tjejändå... och tänker på Lawen Mohtadistext om Katarina Taikon-filmen och jag känner igen varenda ord. Jonas Hassen Khemiris pratar om mikrovåld (här texten!) och jag tänker metoo. Youtoo?
”Det är väldigt lätt att enas om att det är fruktansvärt, men hur börjar det? Jag har fått höra på flera håll att alla våldsamma relationer börjar i psykologiskt våld. Det kan handla om kontroll över ekonomin, om att kritisera klädval, om att gradvis isolera sin partner från vänner och familj.”
Alla som förnöjsamt följer mobbaren och sedan ”ooppps, inte visste väl jag att det var såå allvarligt” och - nej, nu måste jag nog tänka på refrängen.
Att män kommer undan med mög i så hög grad är fortfarande ett mysterium, men även det ett faktum. Jag tror att människan kapitulerat för detta för längesen. Samhället gav upp, vi gav efter och gav dem rätten av rädsla och gammal vana, och gjorde väl det bästa av situationen. Försökte i alla fall. Alla vet. Egentligen.
Min ena dotter gick till frisören och rakade bort ganska exakt en fjärdedel av sitt hår. Hon är 10 år och har en vän i sin klass även om alla i klassen är snälla mot henne, utom pojkarna då, för ”dom är konstiga”. Hon avskyr att fixa till sig, borsta håret och bryr sig inte så mycket om hur hon ser ut. Hon sa till frisören att hon lever i nuet men vågade hon inte nu så kanske hon aldrig skulle göra det: yolo, hurra! Jag försöker styra frisören (lugg, kort hår, page, bob, toppning, kortare på ena sidan, anything goes, but..) eftersom jag vet att för tokigt kan bli katastrof på grund av en massa skäl, men ändå: hon är rakad när jag kommer tillbaka; det finns ingen mild övergång eller tanke på huvudets form eller flickan: det är långt spikrakt hår på ena sidan och rakat på andra, that’s it. Som efter en operation.
Men hon är nöjd och lillasystern blir galen av avundsjuka. Detta mod och konstiga estetiska sinne, men jag måste ju ge henne beröm för att hon vågade och på något märkligt vis blir jag glad över hennes känslas frihet. Jag backar henne även om mina tankar kring hur barn ska se ut får sig en törn. DETTA ÄR MIN FÅFÄNGA. Jag vänjer mig och hon är fantastiskt fin i håret på sitt sätt, men det bor sannerligen en starkt konservativ kvinna i mig. Gärna guldskor och hatt, men alltför tokiga frisyrer, nej, det finns faktiskt gränser för hur 10-åringar får se ut och: - inte under mitt tak, kära nån’! Men det är jag som får brottas med mina demoner och fördomar. Det är jag som har fel, och hon och frisören som har rätt, i sak, men även här återstår faktum: utseende och stil har betydelse. Vi människor, ack så innerliga och fria, hos oss kommer skönhet och bufflig självkänsla nästan alltid först, efter mannen, givetvis. Men bra att barnen vågar, så kan jag drömma om lugg, pagefrisyrer (eller Mia Farrow-kort) och knälånga kjolar bäst jag vill.
Samlar på bilder på Jean Seberg, Mia Farrow och samtalar sen om Jeanne D´arc helt apropå.
För det är detta mod som kan kosta så oerhört mycket som gör att vi inte alltid ser eller hjälper till när andra far illa. Det kostar enormt att vara modig: tycka annorlunda, se annorlunda ut, bete sig udda, säga ifrån, ifrågasätta auktoriteter eller försvara den som inte är med, eller är liten och svag. Och efter år av detta mod som mest bara kostar så ger vi oftast upp. Det brukar handla om överlevnad. De som alltid saknat mod observerar ju också att mod inte lönar sig. Förrän efteråt, när det är försent, och då är det befriande och lätt att vara modig, i grupp, - äntligen våga säga ifrån. Fint så, men det duger inte.
Som jag tidigare skrivit: vi bär alla ett ansvar över hur det ser ut. Och att dreva i grupp kanske är härligt, men bara om det ger något på riktigt och inte bara blir mobbing. Jag tror att vi mår bättre av att öppna upp för sanningen: att metoo betyder mycket för alla kvinnor oavsett hur mycket vi vill berätta, eller vill erkänna för oss själva. Kanske vore det något mer intressant att ta tag i problemet innan eller under tiden, och inte tjoa i grupp efteråt.
Men jag fattar fortfarande inte varför Josefin Nilsson-mannen fick villkorligt, varför Fittjafallets bevis inte räckte eller det stora flatheten när det gäller barn som far illa, medan en akademikerkvinnas ord väger så mycket tyngre, utan några bevis, utom (den akademiska) trovärdigheten. Lika inför lagen, pyttsan. Varför det är okej för polisen att slarva när det gäller övergrepp? Varför erkänner inte kulturmedia sin delaktighet i negligerandet, eller i värsta fall upplyftandet av den farlige, oansvarige och utlevande konstnärsmannen? Varför kostar mod så mycket? Varför erkänner vi inte att vi är fega, lata och rädda? Varför vill jag att min dotter ska se söt ut på rätt sätt? Jo, för att det är bekvämt, om man inte har ett säljande sätt och självförtroende i dna:t. Därför att vi vill att människor ska vara snälla mot oss; tycka om oss (och våra barn!) som vi är, men vi vågar inte tro på det fullt ut. Så vi gör oss till och räcker nästan aldrig fram en hand. På riktigt. Hjärtat bryr sig, men hjärnan vågar inte. Därför fortsätter vi vara så ensamma i mycket. Enbart vissa människor förtjänar visst vår sympati.
Samtidigt, blev så glad över Saga Berlin-dokumentären. Hon har fått hjälp! Hon har en familj och vänner och en sjukvård som stöttar, trots att allt blev så fruktansvärt kefft. Det är ju inte alla som har det så. Ett ljus i mörkret tänker jag. Någon får i alla fall hjälp ❤️.
Förlåt, inte meningen att göra något gulligt av detta men kom att tänka på Lars and the Real Girl.
”Tre snabbisar i veckan, då känner sig mannen sedd och bekräftad. Dock bör inte kvinnan själv ta initiativ till samlag, då känner sig mannen tvärtom pressad och blir ledsen.”(Arbetaren)
Läste en debattartikel om sexdockorna/-robotarna för en tid sedan och man menade på att det förstörde mannens sexualitet än mer:
”Från tidigare forskning på liknande områden vet vi att den typ av fantasier som stimuleras av ny teknik ofta leder till verkligt våld mot flickor och kvinnor. Tydliga paralleller går att dra till pornografiforskningen där sambandet mellan konsumtion av pornografi leder till sexistiska attityder mot kvinnor och faktiskt våld. Om pornografi som av många uppfattas som ”att titta på något” kan inspirera till övergrepp, vad förväntar vi oss då att människoliknande robotar som män interagerar med ska leda” till?”
Det må vara sant, och alltsammans är ju djupt obehagligt, men det första jag tänkte var: varför, - och vem? Varför känner man sig tvungen att i värsta fall ta ett lån och köpa en (ovillig) docka att ligga med? Och det är inte bara kvinnordockor, så att hävda kvinnohat, enbart, är fel. Men så mycket bättre än att gå och köpa en människas kropp var min andra tanke. Det är fruktansvärt sorgligt att det finns en marknad för människor och dockor att ligga med, men tänker ibland på funktionsnedsatta som har svårt att få till det med partners, men som längtar efter sex/närhet. Men är våra drifter verkligen rättigheter?
Minns den skånska sexologen och sociologen som hade en hälsning från gatan, hon bönade kvinnorna att ligga med sina män så att de inte skulle ut och köpa en annan människas kropp istället. Vi kanske skulle prata mer om det också? Att vi har det svårt med lust och olust och hur kan vi lösa detta? Att förbjuda räcker inte, vi behöver förstå varför också. För jag förstår verkligen inte (om man inte är funktionsnedsatt då). Jag känner också flera kvinnor som har mer sexlust än sina män, men en sak är jag ganska säker på och det är att de kvinnorna varken skadar dockor eller andra människor på grund av sin oförlösta sexdrift.
Sedan kanske en hacker kan programmera om robotarna till hämndlystna mördarmaskiner eller till kropp som kan hålla om med en hand som kan klappa en ledsen kind (eller klia en ensam längtande rygg). Eller så måste vi börja tala med varandra (och ordinera tvångsterapi åt alla).
Oh I need you
See me, feel me, hear me,
Love me, touch me
Your body's cold
There's not a hand to hold
Dottern kallar mig opitimist. Gissningsvis för att det mesta går att lösa, inom rimlighetens gränser, men ändå. Letar inte fel. Letar lösningar. Backa. Överblicka. Jag med mitt ledsna hjärta, trötta hjärna och oron, oron, oron. Orkar inte. Samtidigt: wow, vi lever! Amazing, med amerikanskt tryck i pipan och uttal. Vi drar lasset en dag till. Fy vad vi är bra. Eller inte. Rätt misslyckade, men ändå: wow, vi lever! Denna inre lille glädjefilur jag har i min hjärna som trots livets ups and downs hela tiden viskar: det kommer att bli bättre. Det reder sig. Är denna positiva del av mig, mitt i all min bitterhet och cynism, destruktiv också i någon mening?
"Is it any accident that at a time when we have become acutely aware of the challenges concerning global climate change, we have also created this bubble of social media? I find social media and media culture generally to be a vapid, desperate, self-aggrandizing circus of species-specific solipsism — ironically, the stupidity of our species might be its only legacy." Eugene Thacker
Orkar inte med människor, älskar människor. Ja, Gud, så dumma vi är som inte är snällare mot varandra. Obegripliga är vi. Tänk om och tänk om och så vidare.
Att logga in på Facebook är som att dras med i människors annalkande sammanbrott, rese-och matvanor, att se sina vänners fantastiska engagemang i evenemang i närmiljön, skrytet, lurkandet, fiskandet av bekräftelse, älskandet, applåder och skratt - och den ständigt närvarade döden. Kanske är det ändå döden som forfarande förenar oss, när vi slipper positionera oss (utöver att hylla bäst och komma först) så mycket. Det är bedrövligt och sorgligt med döden. Punkt. Den är faktisk oacceptabel, men vi tar det samtalet en annan dag. Jag är också där, i bubblan, letar efter bekräftelse. Men mitt liv är så innehållslöst att snart kommer mina Facebook-minnen att handla om vad mina vänner gjorde i närheten av mig förra året.
- Och alla som reser så mycket och långt, jag blir glatt generad. Inte för att de är med och pajar miljön men för att de gör det så lätt och glatt men mer diskret (inte i flödet, utan i händelser). Skulle också vilja strunta i sånt (inte tro på klimatkrisen) samtidigt drar vi till Paris snart och vad vi har för bortförklaring till det vet jag inte, med flyg. Bara ett sista litet flyg, sen lägger vi av. Beroendet, som ett sista glas vin eller en cigarett. Det är sista flygresan. På riktigt. Lovar. Hmmm, men Kreta för 2999 inklusive fruskost. Hmmm. Billigare än Stockholm helt klart.
Tågresandet kommer att bli för rika människor med oändligt med semesterdagar, fungerande nerver/hjärnor, pengar och lugna barn samt flyget för dem som skiter i allt, eller hittar på en strategi kring kompensation via annat: vaddå vi köper nästan alltid ekologiskt och äter inte kött. Just min lilla resa till Prag/Taiwan/LA saknar betydelse i det stora hela. Bra att vara fattig då, då kan man vara snäll mot miljön utan att offra något. Heja fattigdomen...
Håller jag på att tappa förståndet, spökar min hjärna med mig eller håller vi på att slukas upp av ett jätteslukhål. Känns som att jag ska tippa omkull, som att huset lutar, att gravitationen pressar mig nedåt. Är det ett ålderstecken, eller ett tecken i tiden? Ett tecken på upplösning. Nej, usch, lämnar detta spår. Jag ska nog hålla min galenskap för mig själv. Låtsats att det regnar, för det gör det ju ibland.
Fasar inför sommaren. Torkan förra året, då Skåne blev (halm)gult. Ska vi dränka oss i Aperol spritz och vänta på att algblomningen går över så att vi kan ta oss ett dopp. Sår några frön och tänker: det vänder (väl?).
Läser förra inlägget och ryser. Vilken svada. Vilken förvirring. Move on, finns inget att se här. Nej, vad heter det nu igen? Cirkulera! Tack, tröga minne. Kommer att bli lika snurrigt igen, tyvärr.
Åren går, skinnet hänger. Det vänder aldrig verkar det som. Försöker förtvivlat hålla bitarna på plats. Fokuset darrar och kränger. Upphör hela tiden.
Har försökt vara social: gått på en konsert, titta på konst och träffa en person från förr. Det funkar givetvis inte. Nu ligger hemmet i ruiner (nej, det är inget fejkat gullestök med barn som ”tokat till det lite”), barnen blir oroliga och maken ligger på sängen och har ont.
Jag är ensam i detta.
Skriver i någon slags upprördhet detta på Facebook: näh.
Nej, jag är ingen skribent. Jag är fri i ordet på så sätt.
De senaste dagarna har livet återkommit; hjärtat fyllts av eufori och ystra småfåglar tjattrat runt i grupp medan rovfåglar, likt stenstoder, stilla spejat efter smått. Vi avvaktar nyfiket varann, våren och jag. Knopparna, blev små blommor i kluster och hav, och påskliljor såg jag så sent som igår. Förmiddagsljuset skirt, dagen klar, solen känns på kinden och övergår i rosaguld med flygplansstreck på himlavalvet, sen solens sista mörkröda eld som färgar allt. Den blodröda backdropen med de svarta konturerna av grenar och hus.
Men att bo i stan är som att bli fråntagen de verkliga årstiderna. Jag går lyckligt omkring i vårljuset med brustet hjärta. Saknar jorden, trädknopparna, doften av gödsel, vedbrasa och hav, men man tager vad man haver. Att bo i en stad är som att få en pool, istället för ett hav. Jag gillar verkligen städer, men jag älskar havet. Men så länge poolen är ren och går att simma i så är den också rätt så himla bra.
Jag har läst en del böcker, det går väldigt långsamt för mig efter stroken, men jag kämpar på. Det är en slags fascinerande, livsviktig medicin. En stor mängd av dessa böcker har handlat om andra världskriget, det har helt enkelt slumpat sig så. Litterära, många judiska, genier från Frankrike, Ungern, Polen, Italien, Österrike, Tyskland, och böcker om romer, ryssar, tyskar, barn, unga och vuxna. Jag har kunnat skapa mig en liten knivsudd, av en gigantisk bild.
Ibland har jag funderat på om det omedvetet handlat om en förberedelse på vad som komma skall.
”Allt är gud” är vad panteism innebär, en föreställning om att universum är besjälat av en kraft som håller ihop det. Vår art har vittnat om den känslan så långt tillbaka som det förekommer källor och förmodligen ligger den till grund för vår fallenhet för andlighet. Kärlek erfar jag alltså på ett liknande vis, en sammanhållen kraft i mitt liv; ett hav från vilket en droppe kan slita sig och bli till specifik kärlek till en älskare, ett barn, naturen, eller människosläktet.
Förnimmelsen finns i mina tidigaste minnen, innan jag hade ett abstrakt tänkande: mina barnögon såg solljus silas genom en gardin, bilda ett ljusspel på väggen och jag fylldes av ljusets värme och lekfullhet. Som flicka gick jag upp till det stora, snälla fåret (jag bodde bredvid en bondgård), lutade mig mot henne, inväntade skymningen, iakttog hur stjärnorna trädde fram, och det var som om jag kunde höra planeterna i sina banor däruppe. Livsberusning kom över mig, kärleken flödade mellan mig och alltet – vi var ett.”
Jag sjöng för varje blomma, jag värmde mig på golvets solkatter, pendlade fläckvis mellan varmt och kallt och jag trodde på tomtar och troll.
En gång i tiden så gick jag en kulturlinje, det kom ett gäng invandrare på studiebesök en dag. Min fröken lät mig läsa min text allra sist. Den handlade om att vara liten och värma sig just så. Besökarna strålande mot mig resten av dagen, för till saken hör att vi alla har varit små. Jag förstod för första gången någonting om våra universella upplevelser, det stora med det lilla, men även ordens betydelse för andra än bara mig.
Tittar ut genom bilfönstret, ett tågfönster, in i skogen, bort över gläntan, slänten, över horisonten. Den där lyckan över naturen nu, men den dagen då vi skulle kunna slitas isär, då naturen inte längre finns som en del av mig, som en naturlig tillgång. När vindar, hav och skog kan innebära något annat än just det. När fåglarna upphör att sjunga och när solen inte rör en sådan som mig. För i vittnesskildringarna har naturen upphört att vara natur, blivit en slags tyst fond, ett blodindränkt neutrum. Det är drabbande: när inget längre är vad det alltid så självklart har varit. Att vardagen kan slås sönder och förändras kan jag känsomässigt begripa, men inte när en skog inte längre är en skog. Man beskriver sista dagen innan bortförandet/kriget, solen och staden som fortsätter som om ingenting har hänt (precis som när jag en gång dör), eller att den sista sommaren var varm och ljus och att fåglarna inte sjunger åter förräns kriget har tagit slut.
Sista blicken, solen skiner över tallstammarna. De ser ut att vara av guld.
Så här: statistisk fakta är att män är största faran för barn, kvinnor och andra män vad gäller fysiskt och sexuellt våld, och därom tvista få. Att kvinnor också kan vara dumma/onda vet vi också. Men bland alla tusentals vittnesmål från kvinnor jag läst så är det bara en enda kvinna som skriver att hon själv också gjort illa. Vem har inte varit ett svin, utnyttjat åtrån, varit känslomässigt slarvig, eller rentav grym? Av misstag, eller medvetet.
Jag tänker att det är som parterapi, det kommer aldrig att bli bättre om bara en har ansvar för skuld och arbete och då bär hela relationen i sin hand. Missbruk, medmissbruk, bekvämlighet, sex, olika behov och spelet om makten/framgången, och så vidare. Är det okej att ligga med någon för att få ett jobb? En ömsesidig transaktion, som många som gillar ordet sexarbetare brukat hävda? Är jag en satans moralist? En sån som inte tror på genvägar utan arbete, en som läst för många sagor och arbetarklasslitteratur: om man är flitig eller kreativ så blir det oftast rätt okej, trots allt. Man ska bruka jorden, smörja skorna och säga artigt hej. Man ska hjälpa den som är svagare och inte ljuga så mycket och sen försöka, försöka, försöka tills hjärtat slutligen säger stopp.
Samtidigt lever vi i ett samhälle som inte överensstämmer med vår (min) bild av verkligheten. Vi tror att barn ska skyddas, att svårt sjuka ska få hjälp, att lärare är kloka, att doktorn ska kunna bota nästan allt. Polisen ska vara en rättskaffens slitvarg som gillar kaffe, och den som jobbat ett helt liv ska få ha det bra vid sin pension. Vi tänker att det ska löna sig att göra rätt, men så knackar sjukdom, livet eller något annat på och helt plötligt är du inte mycket värd. Det är lustigt det där.
Hur navigerar vi denna sörja av ojämlikhet? Att hårt arbete eller studier inte lönar sig, utan boendeform, skönhet eller ett startkapital är den enda vägen fram.
Jag önskar att jag var lite mer svartvit. Inte famlade, ramade omkring. Jag önskar verkligen att världen såg annorlunda ut.
/Döden döden döden
Vaknade vid fyra, och småfåglar sjöng. Sätter på kaffet, letar efter iPaden, laddar mobilen. Nacken stel. Det kliar i hårbotten. Luskammar mig. Inga ägg, inga gnetter, inga löss. Det är ändå som att det alltid kliar nu för tiden. Borde klippa mig. Tona håret, skaffa nya glasögon. Get a life. Jag har ett jättebra liv. Ett stukat trasigt slitigt fantastiskt alldeles underbart liv. Kan inte klaga. Ska inte klaga. Jag lever för stunderna när barnen har det bra; när alla är lite glada och mjuka och doftar gott. För att vi ska överleva offrar vi allt annat. Det är bara så.
Det där med JC och Katarina skaver i mig, men orkar inte gå i opposition. Gå emot det väldiga kollektivet av hat. Hatet mot kvinnor, män och kulturarbetare i en salig röra. Vill pilla lite i såret för att förklara att det aldrig är så lätt. Jag förstår faktiskt ingenting. Kanske är jag så pass skadad att jag inte förstår var gränserna går? Att det är som det är och blir som det blir. Men man ska vara snäll, såklart.
Tittar på bilder. Mina bilder, andras bilder. Så fantastiskr många bra det finns, och hjälp så många som bara är sisådär. Sörjer att jag saknar språket, kanaler, kontakter, ork och social begåvning. Att jag inte har en lärare. Att jag aldrig haft en lärare, en mentor eller släkting som är poet.
Att varje dag är en kamp med minnet, ordet, orken. Biter och håller ihop.
Börjar skriva, avslutar inget. Texterna upphör på grund av krångel. Vill hålla allting cleant och rakt, men det blir alltså bara en enda sörja. Kanske tänker jag att eftersom jag är så fruktansvärt ointressant, oberömd och trött, så måste det till en extra kort och lättläst text. En säljande radda ord som snabbt går ner.
Naeh. Kanske tänker jag att jag måste komma på analysen själv däremot. Och kanske är jag på tok för trött för det. Orkar knappt läsa en artikel längre.
Julen kom och gick. Smärtfri och lugn. Förkylning och en ny glassmaskin: Bellini, blodklementin, körsbär, stracciatella..
Visst måste jag släppa Forum snart? Människor som aldrig varit där tycks tagit debatten, och när polemiken firar nya triumfer har som vanligt ingen alla rätt, eller fel. Lena Andersson hade i alla fall rätt gällande en sak (wow, va?) och det är att om kvinnor ska betraktas som jämnbördiga bör de betrakta sig själva som annat än beskyddskrävande offer:
När nu så gott som all lustlös sexualitet ska rubriceras som våldtäkt är det inte bara en förolämpning mot människans komplexitet och sensibiliteter. Det är också omodernt, bakåtsträvande och en inlåsning i hederskulturella föreställningar. Kvinnan klarar inte av att freda sig på ett adekvat sätt, hennes sexualitet och kropp är heliga ting liksom hennes psyke; hon är oberörbar eftersom hon är så svag. Strävan är inte längre efter kvinnans autonomi och suveränitet jämte mannens, utan efter erkännande av hennes sårbarhet och skörhet.” (Lena Andersson, DN)
Håller helt med dig Lena, utöver det faktum att lustlös sexualitet inte någonsin rubricerats som våldtäkt juridiskt, så vitt jag känner till, samt det faktum att när den som sitter på makten bestämmer över sexet så är det själva våldets brytpunkt. Sedan kanske lustlöst liv och sex är själsdödande och etiskt/moraliskt intressant, men den diskussionen lämpar sig inte här och nu känner jag.
Men är vi inte alla offer, tänker du? Jo, för omständigheter, normer, gener och biologi. Det finns också saker som är oroande med Jean Claude-domen, som borde gnaga i oss alla oavsett. Men jag orkar inte läsa varken domslut eller protokoll. Orkar helt enkelt inte. Kanske är allt solklart ändå?
Men jag har varit inne och nosat på männens oförmågor förr; uttryckt tankar kring neuropsykiatriska diagnoser men alltid möts av generad tystnad. Men varför i hela friden daltas det så då? Varför behandlar vi män (inte alla yadayada) som om de vore imbecilla sluskar; klarar inte av ett jota själva, men oj, vad skickliga de är på att slakta gris, peka med hela handen, sexa eller spexa sig, spela gitarr och engagera sig på gränsen inom autismspektrat i hobbyn sin. Så oroande men friskt att läsa om hjärnornas könsolikheter ändå. - I knew it, som Monica Geller skulle ha sagt. Eller, visste vi inte alla detta hela tiden? Älskar vi inte olikheterna ändå? Samtidigt den isande insikten att män alltid älskar män mest. Så vi står och stampar och hoppas på något som inte finns men vi måste tro på för själva livets existens: alla människors lika värde. Utan tron på detta går vi under.
Vågar inte tänka det kan inte bli värre, för det kan det, men det har varit ett vidrigt år. Hemskt. Förintande. Förgörande. Förkrossande. Fullständigt utmattande och orimligt belastande. Jag vill att det vänder och blir roligare och bättre. Får jag önska mig det? Letar efter ett ord som sätter fingret på geggamojan av sorg, oro och utmattning. Känslan av självhat som växt fast likt lavar på min hud. Värdelöshetskänslorna. Är de avskrapningsbara? Gjorde jag för mycket? Jag visade mina bilder, det enda som är bara mitt. Skulle inte gjort det. Det kostade, men gav ingenting. Jag blev för trött. Den ansvarsfördelning min avdelning bär tål inte avsteg från gruppen. Då rasar allt och blommor dör.
Vaknade 02:45. Igår vid 03.23. Sov lite på dagen, efter möte på sjukhus med ett barn. Jag sitter på bussarna, åker fram och tillbaks med de små, eller själv. Håller ihop med lim och en vilja och en ork som inte finns. Det finns ingen hjälp att få som räcker till. En samhällsapparat som numera är uppbyggd på ett sätt som omöjliggör ett tillfrisknande.
Ibland tröstar jag mig med att likt den bittra rättshaveristen tänka ni hade aldrig i hela livet klarat av det som jag bär. Jag är starkare än er, era friska självtillräckliga... men så är det fult att tänka, ävenomdetfortfarandeärsant. Ni gnäller över ingenting. Att inte orka mellan jobb, resor, aw:s, konserter, middagar, fester, utställningar, luncher, träning och ditten eller datt. Jag vill ta en frisk person som tycker att hen är en kämpande jätteviktig prestationsmaskin och kasta bort högt över fjällen. Torka mina händer och titta bort. Fast så känner jag bara ibland. Ni är alla jättehärliga och duktiga, såklart. Fortsätt ni att berätta om en förträfflighet så kämpar vi andra på, på riktigt, i tystnad i vårt fula vredesmod. Åh, jag vill också vara frisk och aningslös!
Nu är klockan 03:53. Kanske kan jag sätta på kaffet snart? Eller testa sömnen (vill du verkligen inte komma till mig någon gång?).
En annan dag ska jag skriva om rädslan mot funktion. Vem beställer, ritar, konstruerar, bygger och betalar för ickefungerande offentliga byggnader till exempel? Varför blir det så fruktansvärt fel; fult och användarovänligt samtidigt? Så ohållbart. Om det åtminstone hade varit lite vackert eller kul. Ska människor som aldrig badar beställa eller rita badhus? Ska människor med uppenbara mentala problem rita gator i stadsmiljö? Jag är helt övertygad om att det inte är någons fel, utan allas. Som när man vant sig vid en trasig sak och varken lagar eller byter utan ändrar sitt beteende istället.
Konstigt tyst efter Åsa Lindeborgs text om sorg och ansvar tycker jag. Varför sa vi inte alla snälla ord när vi kunde? Varför sa vi aldrig i från? I tid.
Jag vet, alla värjer sig mot självreflektion. Det är bara för tråkigt. Härja, hugga, blunda, tiga, vänta, slåss, skälla eller skylla på någon annan är festligare, men ändå:
”Alla borde öppet diskutera sina formuleringar och publiceringar i stället för att försöka springa ifrån dem genom att peka på alla andra. Alla tidningar hakade på Aftonbladets granskning. Den som skrev hårdast om Benny Fredriksson vid hans avgång var Karin Olsson.
Andra borde diskutera det de aldrig skrev eller sade.
Det var åtskilliga som tyckte om Benny Fredriksson och räknade honom som sin vän. Det hade kanske hjälpt honom om de bett om spaltutrymme i december 2017 i stället för i mars 2018 när allt var för sent. Tystnaden överslätas som ett uttryck för det miserabla tillståndet Metoo-hösten 2017. Ingen kunde ju säga någonting, för Metoo-jakobinerna var gaaaaalna. Det är att skylla ifrån sig bristen på civilkurage. Sådant visar man när omgivningen är som mest fientlig.” Läs hela texten av Åsa Lindeborg, Aftonbladet.
Är i min barndomsstad. Ingmar Bergmanstan. Den är sig lik. Som en sten som jag aldrig någonsin kommer att kunna rucka. Samma gamla stängda dörrar och trevligt folk. Jag har aldrig passat in men ändå trivs jag korta perioder här. Det är nog den ensammaste staden i världen.
Jag begrep inte Gretas text, den var väl en spaning, en typisk lördagstext? En vackert illustrerad gäspning som ville provocera lite lätt. Alla läste in så mycket, mer än vad som faktiskt stod. Den kändes eventuellt något onödig, men alla generationer måste få hålla på med sitt. Vi befinner oss i olika faser i livet bara. Däremot var Gretas svar på all kritik lysande! Konstigast var Linda Skugges reaktion annars. Den gamla provokatören. Linda skrev däremot jättebra om infantiliseringen av vårt språk, så en text behöver inte utesluta en annan. Man måste inte tycka lika/olika hela tiden. Öppna era hjärtan (jag skojar och jag skojar inte) och testa lite självständigt tänkande någon gång.
Klart att alla fulsnygga 40, kanske 50 och mer därtill, blir provocerade. Klart att det är tröttsamt med vackra ungdomar som tycks få allt. Så lätt. Det är som med våra barn, vi måste älska och älskar dem även om de är otacksamma och dumma i huvudet ibland. Vi var också snygga och dumma i huvudet en gång i tiden. Vi trodde på nätters magi och svindlande möten och fingrar och tår och trassligt hår med rödvinsrosiga kinder och älskar vi varann? Vi trodde att vi kunde få allt. Och det var nära. Sen blev det på ett annat sätt. Vi blev äldre.
Now I sit with different faces
In rented rooms and foreign places
All the people I was kissing
Some are here and some are missing
In the nitneteen-nineties
I never dreamt that I would get to be
The creature that I always meant to be
But I thought in spite of dreams
You'd be sitting somewhere here with me
Jag hatar alla jämlikt; oavsett ras, kön, status, ålder, läggning eller eventuell funktionsnedsättning. För att inte låta så hård så älskar jag ju lika fritt, nästan. Utan skuld är jag inte. Jag är också rasist, på mitt sätt. Bedömer människor efter orättvisa, hemska parametrar. Helt reflexmässigt, omedvetet. För ni som tror att klasskamp är något uppenbart enkelt eller att invandrare inte är rasister känner nog inte särskilt många människor utanför den egna sfären gissar jag. Vi hör ihop i den här fördomssörjan. Lika lika som olika. Dessutom måste vi acceptera att det finns onda människor, och människor som inte fattar, även om det kan kännas läskigt och frustrerande. Andas ut. Acceptera. Gråt en skvätt.
Min hjärna krullar ihop sig av ointelligenta människor. Den liksom ruttnar ihop och blir sur, förvirrad och olycklig, kanske rentav av lite kränkt. Känner nästan hur nervtrådarna vrider sig spattigt skevt och nervöst. Samtidigt är jag rätt medioker själv. De flesta tenderar ju att tycka att de är mer unika än de är. Moi aussi! Att jag är mer Zlatan än en random kille på affärn’, innerst inne (bara ingen annan som förstår). Tänker på alla som är smartare än mig, ruttnar era hjärnor också ihop? Av mig? Förlåt! Förlåt alla för att jag är som jag är. Dum, ogin, trött och dan.
Har svårt att släppa Forum och #metoo och hela baletten för jag blir påverkad. Borde följa mina mer intelligenta medsystrars behagfulla tystad, diskretion. Men förstår. De vill kunna göra karriär. För innerst inne vet vi alla att #metoo är en chimär: att inga strukturer har förändrats. Det är ingen revolution (än), även om jag innerligt önskade att det vore så. Läs Ebba och Sara-citaten i texten De Aderton.
Nu, ett år senare, börjar medierna tycka att det är pyttelite dags för ”självrannsakan”. Som jag vrålat om detta i en tom tunna länge. Så om Katarina får gå, men Horace sitta kvar då har absolut ingenting hänt. Absolut ingenting. Det är därför alla fortfarande sitter blickstilla i båten. Det skvalpar lite på ytan i den blanka sjön. Det är alles.
Det första jag tänkte när skandalen blev ett offentligt faktum var: wow, vems tår, fötter och knäskålar måste han inte ha krossat? Varför just nu?
”För där var de, allihop. Rödvin i plastglas, chips i skålar, ute på balkongen trängdes de med sina cigaretter. Här var kritikern som kramade om mig och tackade för min bok, här var redaktören som ville att jag skulle skriva på hennes kultursida, här var den äldre kollegan som gav mig en broderlig klapp på axeln och en respektfull blick som bara kunde betyda en sak: Välkommen.”Jens Liljestrand, Expressen Kultur.
TsnoK: Precis (och TACK) - och på tiden! Lite det jag frågade Matilda Gustavsson: ” - än DN och Expressen då? - På riktigt, minns xx verkligen ingenting? - Kan du inte fråga dina andra kollegor då? Nej, ”ingen visste nåt’”). Mina erfarenheter från Forum var ju bra, ett av de roligaste jobb jag haft faktiskt. Den unga tjejen som gick till medierna (om sexterrorn) ville inte jobba kvällar och servera vin*. Däremot är Anna Karin Bylunds hjärtskärande brev och vittnesmål ett avgrundsdjupt ångestvrål. Skenheliga skithögar (🤭).
Tone Schunnesson: What is love?
Baby don't hurt me
Don't hurt me
No more...
Linnéa: Din bror, din son, din man, din far, din bandkamrat, eller din vän. Sluta spela dumma, comrades.
Puss!
/Döden döden döden
* All heder åt henne, även om jag kan tycka att det är lite, lite märkligt att reagera mot vin samt kvällsjobb när man jobbar med konst- och konsertverksamhet... Men, visst, det är luttrade kvinnor som jag som låter allt fortgå som är en stor del problemet. Och de män som bara tittar på. Vi som vill vara duktiga och överleva på något sätt. Det är tyvärr inte olagligt att vara ett svin, även om det vore önskvärt det ibland.
