Tröst i natten?

Gloria Steinem

 femaleinspiration.com

❤️

Det vänder väl?

Vi kan väl låtsas det i alla fall? 

Oj. En arg och viktigt text att läsa och att sprida! 

En annan text som politisk depression. 

Vrede, rädsla eller uppgivenhet, vi är många som behöver varann.

Det måste vända.  

Puss

/Döden döden döden 

När jag inte kan sova

tittar jag på bilder.  

Rosa, mat och fina teckningar, här skulle jag troligtvis stå ut.

(It's a statement)

Ja, musik, mat och män. "Without music I should wish to die," Läs mer här <3. Eller vänd huvudet  åt ett helt annat håll, och läs om musiker, män och väldigt unga flickor. Ett helt annat trasigare, men ändå, sorgligt invant, perspektiv. Tack Anna D <3 och vad ska ska man säga? Orkar inte riktigt. 

Skriva det kan jag inte.

Kärlek.

/Döden döden döden 

 thestylejunkies.com

Skymningsljus

I flera dagar har jag letat efter snabel-a:et, men kommer inte på kommandot. Jag tänkte att det kunde vara intressant att veta. Förstå hur hjärnan min fungerar. Så där lite knasigt, eller inte alls, om man ska vara sån. 

Röda och rosa lyser molnens magar. Som blodgrapesaft lockar horisonten och den klart lysande blå himlen bakom molnens mörkare konturer. Små, nätta, länkade med massiva sjok: mot stan och natt, flyter molnen så tätt på rad. Bort från mig.

Borde cykla mot ängarna och känna livet, men orken är för längesedan slut. Önskar att det fanns någonting att drömma om, men det gäller mest bara att stå ut. Några dagar till. 

Önskar att jag visste mer. Att jag orkade det där och dit igen. Nu mörknar molen, men himlen lyser än så snällt, så ljuvt, och klart. Alla djuren kämpar duktigt på med sitt. Kaniner, katter, fåglar och igelkottsungar små. Allt ligger lite här och lite där, men i buskarna rasslar det till då och då. 

Hur mycket jag än avskyr somrarna så är nätterna bland det vackraste som finns. Lite värme och den söta doften av torra barr och sand, och havet, givetvis. Suset och tusen små björklövs visslingar och shhhh. En natt. En kväll, en solnedgång. I morgon ska vara glad och snäll igen.

Nu är alla molnen borta, en flygplansmotor ylar som stormen gastar till en liten husventil. Bara skriva några rader för att känna att jag faktiskt finns till.

<3 

/Döden döden döden 

Döden

Precis så här är det. Det är det här jag försöker förklara om och om igen. Om DÖDEN och sjukdomsinsikten.

Fåglarna fortsätter att kraxa, sjunga och småprata med varandra, precis som om att ingenting har hänt. 

❤️

/Döden döden döden 

och lite spontant...

Om Grekandskrisen: jag, som har dålig koll, tänker spontant att ge ett nytt sms-lån för att täcka ett tidigare sms-lån och kräva en skuldsanering som kräver att låntagaren ytterligare sänker sina möjligheter att få in pengar och skapa en rimlig bas att stå på (och återbetala) inte känns helt sunt. Men jag kan ha fel. 

Så här resonerar Joseph Stiglitz, nobelpristagare och professor (ett lästips i all välmening),

Kämpa!
/Döden döden döden så fruktansvärt trött... Förlåt. Snurrigt.

Oavslutat

Om GREKLAND <3

- och att stå i skuld

Fick Alexandra Pascalidous bok Kaos: Ett grekiskt krislexikon. Väldigt enkelt, rakt, reflekterande (kritiskt) och tydligt språk. Ett osentimentalt krislexikon med människan i fokus. Kapitel uppdelade efter grekiska lånord som blivit stora delar av världens gemensamma: Etik, Historia, Tragedi, Ekonomi, Demokrati, Skola, Politik, Drama och så vidare. En dotter kräkte dessvärre ner boken en natt, så jag har inte kunnat läsa klart den. Jättetråkig, men ändå: varningslamporna blinkar och sirenerna tjuter: EMPATI, SOLIDARITET. Tänk, läs, lyssna och lär:

'Man säger nej när Greklands regering föreslår höjda skatter för rika och vinstrika företag.

Man säger nej när det föreslås nedskärningar i försvaret.

Istället kräver man sänkta fattigpensioner, sänkta löner och höjd matmoms.

Inget annat duger.'

Läs hela här: Johan Ehrenberg ETC. Jag ska snart läsa Alexis Tsipras tal, om jag hinner och orkar. Annars, lite kort om tigandets politik och Greklands sak är faktiskt vår och avslutar med det tyske filosofen Jürgen Habermas (Dagens Nyheter):

'...Denna upplösning av politiken i marknadsanpassning kan måhända förklara att 

företrädarna för den tyska regeringen, undantagslöst högmoraliska människor, så oförskämt förnekar sitt politiska medansvar för de förödande sociala följder som de ändå måste ha räknat med när de i Europarådet genomdrev det nyliberala sparprogrammet.

Men vad det här verkligen handlar om är inte en moralisk pinsamhet, utan den politiska kärnan: de politiska eliterna i Europa får inte längre gömma sig för sina väljare och själva undvika de alternativ som en politiskt ofullständig valutagemenskap ställer oss inför. I de europeiska ödesfrågorna måste det vara medborgarna, inte bankerna, som har sista ordet.

Jag har varit i Grekland jag vet inte hur många gånger sedan slutet av sjuttiotalet. Ensamstående mammor med barn båtluffade med oss små. Jag har sett mörka förtrollade nätter i Aten och det var tydligt, även för ett barn, att det här: det är en magisk plats. Jojosar med blinkande lampor i, sesamkringlor, solrosfrön och pistagenötter. Varma mörka nätter, små labyrinter till gränder med historien och de grekiska gudarna som en dov påminnelse om den egna litenheten. Vi har sovit på en gräsplätt vid ett träd vid Pireus hamn. Barn och mammor. En förlorad värld. Idag sover andra på Atens och Pireus gator och det ter sig helt vansinnigt så här i efterhand. Vi barn gick också upp för Sifnos (eller var det Samos?) högsta berg för att sova på golvet i en klosterbyggnad och fick där se den största korsspindeln vi någonsin skådat. Vi kastade upp mat till den blixtsnabba bjässen. Detta för att det ryktades om att det skulle vara Egeiska havets vackraste soluppgångar där, men spindeln minns jag bättre, med handen på hjärtat. Det är ju sånt som barnen minns; smakerna och äventyren: strapatserna och de annorlunda efterrätterna att fantisera om. Och vi gick och vi gick med våra barnaben.

Paros, Antiparos, Sifnos, Samos, Egina och Thassos, Santorin, Lefkas och Kreta. De år vi åkte till Grekland under sommaren var vi barn aldrig sjuka brukar min mamma berätta. Vitaminer, vila och sol, en hel månad. Jag står i en slags skuld till Grekland rent personligen. Det finns så mycket mer att se och lära.

Men det är inte bara personligt. Det är så mycket större än så. Och viktigare. Tror att det kallas DEMOKRATI: grunden till jämlikhet, tror jag man kan säga.

Lite mer om Grekisk livsstil som kan vara lite annan läsning än den om det så kallade Eurosamarbetet. Eftersom jag känner mig lite lättsam och generös mitt i all oro så bjuder jag er på världens trevligaste köttbullsrecept. Som en hommage till mina grekiska somrar. Jag är ingen skrytis, men mina köttbullar är väldigt goda. Så, nedan, min svenniga version av grekiska köttbullar som jag tror att även en grek skulle uppskatta! Hoppas det i alla fall.  Och perfekt att frysa in.

Kärlek!

/Döden döden döden

Mina grekiska köttbullar med fokus på lamm, vin och mynta:

För dig som är som mig: omärkvärdig, men med stor kärlek till god mat och lätt förvirrad (man tager vad man haver).

lammfärs
mynta
timjan
vitpeppar
cayennepeppar
basilika
ströbröd (alt. lite kokt potatis)
ägg
fet mjölk
riven liten lök och vitlök
lite kanel
salt

- enkelt och ekologiskt och färskt i möjligaste mån: tjoffa i ingredienserna, nästan som vanliga köttbullar, och det är såklart fritt val på kryddorna... låt lammfärsen vila lite medan du gör: den vanliga lilla såsen: stek lite hackad lök och vitlök i olivolja, på med lite passerade (välj själv!) tomater och bra med vitt vin. sen kanelstång, ett par nejlikor, mynta, basilika, timjan och andra önskade örter. om/när du vill eller låt koka med hela tiden. kanel och mynta är väldigt kärleksfulla tillsammans. äsch, gör precis som du vill ha tomatsåsen själv.

jag steker gärna upp lite fläsktärningar gyllenbruna, i slutet morötter och delar dem i önskade bitar/strimlor/skivor i stekpannan en kort stund och lägg över alltsammans i botten på en ugnsfast form. kör i vilka grönsaker som helst förresten...

kör på dina lammfärsbullar. på halvhög värme (typ 7 på en 9-gradig skala). jag brukar göra ganska stora. snygg yta och lägg ner bullarna allt eftersom i ugnsfasta formen. häll på mer vin i tomatsåsen om du vill... när du stekt dem klart, häll över tomatåsen och in i ugnen på 200-250 tills det puttar om allt och du känner på dig att de är klara. ös lite sås om du vill på bullarna också. beror ju på hur mycket sås du väljer att göra... eller som vi gjorde i går: låt bullarna puttra i såsen på 50-100 grader halva eftermiddagen.

Ris, pasta, potatis anything goes och så sallad till. pluppa i lite feta och oliver sen om du vill.

Mat man blir snäll och glad av.

WE ARE THE FREAKS

och rädslorna.

Olle Ljungström, Nina Simone, Nick Drake, Jason Molina och så fortsatte det. Melankolin och allt det vi knappast nämner. Sambanden och vilka vi är. Vem, eller vilka vi hör ihop med. Läser om Jan Gradvalls skräck och Karin Johannisson och jag känner igen mig. Ska försöka lyssna på hennes Sommar om Tårar.

Längtar till Ingmar Bergmanstan, älskar Malmö. Fortfarande en främmande fågel i villalandskapet, men det är vackert här om man sväljer isoleringen. Lagren av isolering. Allt har sitt pris. Precis som det där med tiden. Utmätt och begränsad, ständigt. Fan ta mina öron. Det slutar aldrig tjuta, får aldrig vila nog. Paniken. Rädslorna. Alla dessa rädslor. Min mänskliga otillräcklighet. Våra gemensamma och högst personliga mardrömmar.

Jan Gradvalls rädslor låter precis som de jag träffat som drabbats av krig berättat om. Den insikten. Den. Där. Insikten. Att helt plötsligt är allt det som var du borta utom din kropp och hjärtat som bultar och slår, pickar som ett nyfött barns. En fågelunges livslust och skräck. Och det gick så fort. Några dagar till. Jag är sådan också. Jag vet att det kommer: förr eller senare kommer allt att se helt annorlunda ut. Jag vet att människor inte orkar ta ansvar över mer än sig själva, om ens det. Po Tidholm skrev fantastiskt fint, klart och inkännande utan pekpinnar. Svante Weyler om det jag tjatat om så länge. Mitt land och mitt folk, alla dessa öar. Egentligen är vi inte mer än geografiskt sammanbundna. Länkade av närheten. Alla försöker nå ut: lyssna på mig. Några analyserar och någon berättar fint. Summan är att vi måste börja ta ansvar för varandra om vi ska kunna fortsätta leva. Så tror och känner jag. Det ringer i öronen. Nej, ingen som lyssnar ändå. Önskar att jag kunde skriva så snällt och så klokt. För oss som vill fortsätta tro.

Blyerts i mjölk, det doftar ömsom fläder, ömsom skog. Jord. Längtar alltid bort nu för tiden. Måste ta tag i det. Ja, jag vet. Men jag är i nuet och häret också. Ständigt mitt i ett andetag. Jag tänker på vem jag är och jag är jorden. Att naturen är min nationalitet, mitt Heimat. Att jag är kopplad till vissa trakter och dofter. Jag kan inte säga att mitt ursprung är vackrare eller bättre än någon annans. Det tycker jag inte. Bara att ur denna jord är jag sprungen och den rör mig väldigt starkt. Jordens, skogens, mossans och den tångiga havsremsans doft. Dessa är jag en del av. Men alla känner inte på samma vis, så är det också.

Boggs: "Nästa amerikanska revolution kommer inte att handla om jämlikhet

 utan om vad det innebär att vara människa"

Så fortsätter spellistan: Cortex The Freaks och jag tänker att så är det ju. Fast vem är vad egentligen.

Fred och kärlek.

/Döden döden döden så trött.

Och det här pratade vi om till frukosten: NASAs genomgång om vad som orsakar klimatförändringar. Kort, trevlig grafik och oerhört tydligt. Det är upp till oss nu, även om det känns knöligt och svårt. Kolla in!!

Party pooper del 2 och 3

Den allmänna glädjen och valfriheten 1)

Läste fint som Daniel Boyacioglu skrivit i samband med midsommarfirandet och tänkte på mig själv och andra jag känner. Jag är ganska så svensk och i princip aldrig bortbjuden under de stora helgerna och firandena (nyår, bröllop, midsommar och så vidare). Eller väldigt sällan i alla fall. Vi är många som inte får vara med, eller plats. Tänkte bara att det kanske kunde vara en sorglig lindring för den som söker efter landet, eller tillhörighet. Vi som blir nervösa av Pripps Blå-dagar, eller inte riktigt passar in. Bara nästan får vara med. Vi finns också, även om det säkert är en klen tröst. En annan sak som folk inte heller berättar är hur värdelöst och tråkigt det kan vara på den regniga skärgårdsön, även om det nästan alltid blir väldigt vackert på bild, förstås. Klaustrofobin som kan uppstå och killen med gitarren och BLICKEN som vill tvinga dig att sjunga Bon Jovi-låtar när du hade kunnat mysa med en film och en vän eller haft hela tivoli för dig själv. Just sayin', det finns andra stigar att gå, men man vill så klart få möjlighet att välja själv... Och att grilla är för övrigt nästan alltid gott.

 Hey boy... 3)

Skrev ungefär så här igår på facebook om Ola och glädjen, och jag vet att en massa andra människor redan har skrivit mer och bättre, men jag satt och funderade när jag åkte den skakiga bussresan hem. Jag funderade över det här med avsändarens betydelse:

Jag tycker att det är underbart att och ge och få komplimanger, däremot är det inte alltid det känns legio. Det är ju där skon klämmer. Ibland kan jag gå länge och reta mig på att jag inte sa: vilka fantastiskt fina skor du har, eller: wow schyssta lökar (nej, så säger man ju faktiskt inte!) och sedan, långt senare, berömma någon för något som hunnit bli daterat som en fin frisyr eller kloka åsikter för länge, längesen. Det kan bli lite krystat. Det finns gränser och vissa regler. Men jag har också påverkats av HD-Olas krönika och jag tror och hoppas fortfarande att det var/är ett skämt. Jag och allmänheten, misstänker jag i alla fall, är fullständigt ointresserade av att veta huruvida det rycker i hans baguette, eller inte, när han ser vissa: observera, inte snygg-snygga tjejer, utan mer ful-snygga, på tåget till och från jobbet. Jag kan inte heller säga att det handlar om sexualitet i egentlig mening, jag känner ju inte Ola. Jag vet inte exakt vad han menar med glädjen, men hade han blandat in tanter, farbröder, barn och konduktörer så hade glädjen känts något mindre obehaglig för mig. Vad jag som kvinna läser in är att han spanar in, objektifierar och bedömer. Fast hade ramaskriet blivit exakt lika högljutt, om säg, Ryan Gosling skrivit samma typ av krönika? Ja, sånt man kan tänka på när man åker buss. Nej, ni är säkert inte ytliga alls.

Så jag tycker lite synd om miljön nu, då Olas framtid som pendlare troligtvis är över. Kanske en redaktör skulle ha läst och talat mer med honom innan publicering? Man får nämligen vara vardagssnäll, glad i folk och vänlig. Det gör (nästan) alla glada. Det är det där andra som är lite knivigare.



 Pusspuss

/Döden döden döden

Party pooper

Bieffekter

Det mesta går att lösa, men ibland får man ta hjälp av varandra.

Man vill ju inte vara den som är den och  en sån som sabbar en mysig sommarmorgon, men eftersom det hänger tunga moln över oss idag så passar jag på:  Jo, det var det där med miljön. Är det verkligen så förskräckligt att satsa på miljön? Är vinsten och låtsasjobben alltid viktigast? Verkligen? Om bina (se) och arternas undergång (läs). Finns inget humoristiskt här alls och vi som gillade att skratta så mycket...

Fast så skriver Niklas Orrenius om Engellau också, så  lite humor i Dagens Nyheter blev det allt till första koppen kaffe, trots allt. Anställningstrygghet och lön för mödan är väl bara den kapitalstarkes rätt - because we are worth it? Hela vägen till banken, fniss fniss fniss.

Puss puss puss

/Döden döden döden

Som klister

Dagarna. Dagarna som bara går. Simskola måndag till fredag och kyliga vindar. Blommorna blommar och tomatplantorna växer samtidigt som jag bara vill hytta med näven och känner att det här är faktiskt inte okej. Att det väl vore rimligt att få ha det varmt här hemma med? Låta kroppen slappna av lite grann. Det är ingen ordning på sakernas tillstånd. Hela vintern gick jag och trånade efter vintern, sedan kom våren och bara gled förbi och häromkvällen kände en strimma i luften. Det första jag tänkte var: oh, vilken klar och friskt liten vind, tills jag kände den: hösten! Nu hoppas jag ju innerligt att det bara var en släng av något annat och att värmen kommer hit och upp till oss. Förväntningar är svåra att brottas med ibland. 

Jag orkar, hinner och kan inte skriva. Jag tror att jag håller på att bli galen ibland. Av trötthet, sorg, leda eller medelåldersfnatt. Något som alltid skaver. Stöket och det det fina. Som en vemodig film som jag inte kan styra över alls. Jag bara fortsätter att gå, helt utan riktning. Och sen: The End? Allt det jag inte kan påverka.

Min mormor sa något i stil med (när det gällde vänner) att när man tycker att alla andra är dumma så är det oftast en själv som har störst problem. Just nu är jag i en sådan loop, en uppgivenhetsloop när det gäller sakernas och världens tillstånd: jag ger upp! Jag orkar inte läsa om fler dumheter inom sjukvården, EU, fattigdom, orättvisors, bin som dör och svåra sjukdomar. Kan inte folk bara skärpa sig, liksom. Men jag vet, det fungerar inte riktigt så. Så jag håller näbben och borde väl vässa mina klor. Istället filar och borstar jag mig mjuk och len i kanterna. Jag vet inte vad som är bäst. Det är väl mig det är fel på förmodligen. 

Dagarna i Paris lämnade ett hål i mitt hjärta. Sov så sött och tungt, drog benen efter mig och all denna vänlighet. Sol och värme, gott gott kaffe. En kopp café noisette och ett glas vatten, merci (merci, my little way of saying thanks, merci for being you..).. Eller något i den stilen.  30 grader varm, ett häftigt regn och så har det dunstat bort på ett par minuter max. En park och vackra rosor och att fortfarande blir sedd. Att en blick, ett regn, en ost och några lugna varma dagarna kan göra så mycket. Fylla en med både glädje, vila, sorg och en slags livspanik. Jag jobbar på att njuta, fånga livet i det lilla men jag måste få drömma om det det stora ibland. Eller så är det bara dumt. Jag vet ärligt talat inte.

Jag vaknar i arla morgonstund, utvilad och overklig på något sätt. Lutar mig ut över den varma lugna lilla Parisgatan med håret, risigt på ända. Nattlinnets hål är decimeterstora i spetsen och allt är solkigt och nött. Om någon sett mig hade de tagit mig för en clochard. Nu har jag köpt mig ett nattlinne i sidentrikå och ett med hjärtan på, samt ett knallrött läppstift. Tack Skatteverket. Att känna sig fin inifrån och ut. Nödvändigt, om man kan. Ibland.

Så avslutningsvis, se nu på Mina två liv #minatvåliv på SVT play. Så fantastiskt jättebra och viktigt.
Snälla alla rädda, nu jobbar vi tillsammans med det där som kallas empati och tolerans. Och sluta kriga och tävla, jag pallar inte mer. Att alla måste ha rätt hela tiden. Orkar inte med det mer. Det är så... Det är så, så otroligt töntigt.

Idag gifter sig F och C och jag stannar hemma med flickorna. Fint på två helt olika sätt. Merci, my little way of saying thanks, merci for being you... Som klister och eventuellt (?!) något bättre än Barbie Girl som jag gått och nynnat på en tid.

Puss och håll i midsommarkransarna!

/Döden döden döden 

Paris ❤️

Känner mig omskakad men glad. Det är en väldigt vacker stad. 

/Döden döden döden

Mom's Snaps, 1970

Leslie Krims
Nude America

Aktuellt i Paris. 

Känner igen mig. 

Trött. 

Jättejättejättejättejättejättetrött. 

Bilderna och jag, och oredan med dem. 

På min kropp. I mitt huvud. 

Vilar. Snart resa bort. Igen. 

Dåligt samvete och inget att tala om. 

Får man göra så här? Kan man verkligen?

Längtar och vill hem på en och samma gång. 

Hänger inte med. Håller inte riktigt ihop. 

Lite sol och matoset från köket. 

Mycket bra pris på pärlhöns på Ica i veckan och murklor från Bryssel. 

Grönt från trädgården. Det är Lyxen.  

Trädgården som prunkar över och vinden som sliter i träd och buskar. 

Små syrénklasar på gräsmattan. Gräsmattan och tusenskönorna. 

En trehjuling och färg som flagnar. 

Vi reder inte riktigt ut det, men det doftar väldigt gott. 

I morgon kogödsel och kaffe, om det inte regnar förstås. 

God kväll <3

/Döden döden döden 

Mary Ellen Mark

Gliding Birds

<3

/Döden döden döden

Coat Of Many Colors

Mina två liv

(Magritte: The Son Of Man, 1964)

Efter mina år med trasig hjärna och den fruktansvärda tröttheten (fatigue and weakness låter och stämmer bättre på något vis) så är förlusten av identitet något av det svåraste: to be, or not to be. Eller vem är jag nu? När minnet läcker som fil genom en sil. Vem är jag om jag inte minns mina minnen och erfarenheter. När människor mest är vaga förnimmelser. Det bildas en slags tomhet och lätt desperation kring det vardagliga, och samtidigt längtan efter... Så försvann orden, eller var det bara ett ord? Säkert ett viktigt och helt avgörande, förklarande, ord. Kanske.

(Magritte: The Lovers, 1928)

Allting kretsar kring identitet och tillhörighet. Precis som karaktärerna i Game of Thrones är du på jakt efter din rätt att vara den du anser dig vara, borde bli, eller har varit? Trots omständigheter du inte kan kontrollera. Den ständiga förändringen och förfallet i något slags rakt nedstigande led. Det är upp till mig att hitta ett vettigt sätt att angripa mitt liv på. Som att jag inte klarar av att leva ut som en sjuk och samtid lider av att människor i min omgivning inte förstår. Så hopplöst och så värdelöst. Att vara sämre än man vill tillstå. Att vara mamma och kvinna i värld där man förväntas så mycket och inte reder ut det i sin lilla isolering. Där vården kretsar kring den sjuka, men inte den faktiska verkligheten och världen utanför. Jag förstår varför man satsar mest på dem med pengar; det är för att det är för dem det finns en möjlig, positiv, rehabiliteringsprognos. Den (vad jag tror omedvetet) ojämlika vården. Vi måste börja tala om det här. Där vården säger: köp städhjälp, köp matkassar och köp dig lite frihet och friskhet. För det är så det fungerar, om du är kvinna i alla fall. Du köper dig din hälsa. Du köper dig en lugnare andning. Du kan lindra dina symptom. Det är orättvist och orättfärdigt. En ständig vinter för de allra svagaste. 

Jag försöker vara så ärlig jag kan utan att spilla över för mycket. Det går inte alltid lysande. Så sann det går att vara utan att det blir odrägligt. Igår såg vi på Mina två liv på SVT och det var ett mycket bra, välartikulerat och modigt program. Den vackra ärligheten. Mitt det högst personliga och unika, och ofattbart komplicerade, samtidigt så allmängiltigt. Det är svårt att förstå det som drabbar den som inte förstår, eller kan förklara, riktigt själv. Det finns inget vettigt svar på frågan varför. Som med minnet: hur ska jag kunna förklara hur det kändes eller var, när jag inte riktigt minns. Jag minns bara att det inte blev riktigt bra. Andra minns att jag var lamslagen av trötthet, värk och i flera dagar. Men inte jag. När allt blir bättre så känner jag mig bara glad. Nu tjuter det i mina öron, det visslar och det skriker. Jag håller ut. Jag håller ihop så gott det går. 

Ann Heberlein sa något om att man ska vara med människor som verkligen känner en. Det ska jag stäva efter. Och att vara snäll bland andra snälla. Lappa och laga. Vårda. Vi bildar våra lapptäcken av det gemensamma och det privata.

En sång från förr

/Döden döden döden

Läsförsåelsen

Reptilerna

Blev så glad när jag läste Kajsa Ekis Ekmans (hon är bara så bäst ibland) text om Zarembas senaste artikelserie i DN. Om textens innehåll, med kristallklar analys, som vanligt. Jag snubblade själv till ett slag på grund av erfarenheter av egenmäktighet med barn. Där en förälder, en man, i fallet jag tänker på, tvingades ge upp kampen om barnet för barnets skull. För att inte slita sönder mer. Trots rätt i rätt och laga mening, all kärlek och de förlorade åren. Men alltid: barnet först. Alltid. Skilsmässor kan göra troll av vanligt folk. Den här mannen blev behandlad sämre än misshandlande incestföräldrar och sådant är väldigt svårt att förstå. Att alla står handfallna och livrädda vid sidan om. Och samtidigt, det är föräldrarnas känslor och intressen man fokuserar på. Aldrig barnens. Intrigmakare och människor i sorg. Krossade hjärtan och hämndlystnad likaså. Ja, reptilhjärnor på högvarv ska man passa sig noga för, men jag gissar att nästan vem som helst kan trilla dit?  Det gör så himla, himla ont bara (och: vuxnana, ni ska veta bättre). Så Ebba Witt-Brattströms raseri kändes friskt och lite himlastormande även om min tankes melodi går ungefär såhär: Varför nu, kära du? Varför nu, kära du? 80-tal, 90-tal, 00-tal så varför just nu, kära du? Men jag gissar att det ska jag nog skita i. Frågorna är trots allt ständiga (läs Ekis-texten, snälla) och tiden flyter liksom bara på. Sen var den här etc-texten också uppfriskande, fenomenet går att applicera på de flesta män och grupper om man tänker efter. Musikbranschen, sportvärlden, och alla andra världar känns det som. Vi rasar och vi faller. Kravlar oss upp, och sen, det vet vi inget om. På samma vis i ny kostym: på repeat. Vi måste bara våga prata om det. Även om det svåraste (ursinnigt och tragiskt om övergrepp och rätten att uttrycka sig fritt om dem). Vi är sällan så unika eller ensamma som vi tror och känner oss. Det är modigt, ärligt och starkt att att ta itu med sina problem, erfarenheter och känslor efter bästa förmåga; det är väldigt sorgligt och själsdödande att blunda för dem i för stor utsträckning. Sen kan man väl vara en glad och ytlig lax också. Och att alltid tänka när man läser en text, eller hör någon tala: vad är det som sägs, eller skrivs på riktig; inte hur, utan vad. Så: Barnen barnen barnen och när föräldrarna brister måste andra finnas till. Det borde vi väl alla vara överens om. Vi är liksom vuxna nu.

Ibland tänker jag att livslögnen nog är den värsta. Men man får jobba med det där.  Ständigt, och om man orkar och vill ta ansvar för sig och sina nära. 

(❤ Läs Jan Gradvall om samhällsfaran med ojämlikhet ur ett journalistiskt perspektiv. Eftersom min tankeförmåga och känsla för språk brister (hade väl  tänkt knyta ihop säcken med något i stil med barnens rättigheter, manligheten och allas rätt till utbildning; och därmed ett språk och en rimlig chans yadayada), men lämnar jag över till Rich (från Brain Pickings) istället):

'We have become a pyramidic society of the omnivorously acquisitive few, an insecure, dwindling middle class, and a multiplying number of ill-served, throwaway citizens and workers 
[resulting in] a kind of public breakdown, with symptoms along a spectrum from acute self-involvement to extreme anxiety to individual and group violence.'

Kärlek och kaffe,

/Döden döden döden

Och Adrienne Richs-citatet ovan passar så väldigt fint ihop med ämnet människorna vi inte ser och dem vi inte anser har några som helst rättigheter att leva drägliga liv (på lyckligt lottades bekostnad i alla fall). Här: Lena Sundström och så Niklas Orrenius och Josefin Sköld om detta. Och för dem utan empatisk förmåga: tänk på er egen säkerhet. Vill du äta på en restaurang där människor inte har råd att vara sjuka? Vill du flyga flygplan, eller åka buss, taxi, ambulans, tåg med personal som inte mår bra? Vill du bli opererad i ett dåligt städat rum? Vill du känna det ständiga hotet, till och med från maten. Har du råd med rikigt usla löner och villkor  på rikigt? Eller gillar ni bara spänningen, living, lite fniss-fniss, on the edge. Nä, bra löner och liv åt alla.

Tycker du om gamla tryck. Här fanns en del fina <3

Lilla hjärtat

Undantagen

.

Medelhavet. Bara så. Medelhavet, sand och sol. Värmen och det goda brödet. Långkoksdrömmarna. Dra benen långsamt efter sig. Bara benen långsamt efter sig. En kopp kaffe och en gratis kaka till. Det smakar sött och friskt och gott. Mer. Örter och blommor sveper som strimmor i luften. Lite grillad fisk någonstans där borta. Ödlorna rasslar snabbt förbi men tankarna är ack, så tröga. Simmar några tag, blir trött. Vilar. Ropar min flickas namn om och om igen. Hon går sin egen väg. Orädd och fullständigt disträ, eller på en plats som jag inte riktigt hittar till. Vi skrattar. Vi skrattar åt min tjatiga röst. Jag låter inte klokt. Hon klättrar. Hon kastar en sten, hittar en snäcka och längtar efter glass och lemonad. Om och om igen. Hon och jag. Vi två. Lägger oss tidigt, hon sover lugnt och tungt. Utslagen på barns vis. Rosor på blek hud och håret vitt, svettigt och vilt. Jag kan inte riktigt slappna av. Tänker på svarmaskerade IS-män med sablar och min maktlöshet. Hur blev det så här?! Men när veckan går mot sitt slut har även jag börjat sova lite mer. Läsa det orkar jag inte. Tänker att hit skulle man åka i vinter och drabbas av det stora blå. Ödsligheten och tankens lilla skärvas skärpa. Havets dån och du. Eller jag.

Här hemma är himlen vit som kristyr med små droppar av regn. Syrén och jordgubbsblommorna prunkar stolt, sparrisen sträcker sig som långa, lätt kröka fingrar, mot världen och ljuset. Det doftar, men på ett kulnare vis.

Puss

/Döden döden döden 

Återhämtningen

Jag önskar alla den. 

/Döden döden döden 

Ljuva maj

Have mercy

Trött så att jag skakar. Vidrigt i allt det vackra. Försöker låtsas att det går att bära. Det gör så ont bara. Överallt. När döden, i teorin, känns som en befriare. Det är den tröttheten, den värken och de konstiga kroppsliga reaktionen ni inte kan begripa. Och slipper se. Att vara så trött och så (för)krossad, utan att vara deprimerad. 

Min man sa: Du är motsatsen till en ögontjänare. Du gör precis tvärtom. Ja, så sant, den där tvångsmässiga dumheten. Jag visar er inte hur sjuk jag är, och låter det vara så. Vi pratar om det ibland och det skrämmer mig att min otydlighet gör att det finns, säkert lätt begåvnings-störda eller naiva, men i alla fall, människor som tror att det är min man som sköter ruljansen. Till exempel. Eller att jag är frisk, när jag är sjuk. Men jag erkänner, jag skyltar inte med det. Min börda, och mina barns liv (men jag ger er min morgon). 

Det läggs på hög, men känner mig glad ändå. 

För vännerna och familjen. 
För att det doftar så ljuvligt; 

så fantastisk (satans*) gott.
Vi skördar vår sparris

ikväll blir det kanske rabarberkompott.

Detta lyxliv, mitt i sorgen, och värken. 

Så nu flyr vi fältet, lilla M och jag för en liten, liten stund. Vi tänkte skriva på en liten bok, eller bara äta glass. Jag älskar livet och respekterar det högt. Precis som döden som alltid finns här ibland oss. Försöker stilla det stressade hjärtat. Fånga nuet, den där omöjliga möjligheten. Nu, nu, nu, var är du nu, lilla du? 

Fick en födelsedagspresent på posten, den ska vi använda, lilla M och jag: skissa våra drömmar i. 

Tack, kära vän. 

Jag tänker också att man ska passa sig för så himla mycket när man är sjuk. Avundsjukans gröna svavelos. Att bli för fattig. Att bli för sjuk. Att ta plats. Att unna sig fel. Vara för glad. Jag undrar varför det är så? Vad beror den mänskliga empatibristen på, rent psykologiskt? Finns det ett namn på denna sjukdom; när människor blir galna och fyllda av vrede över att tänka sig att dem som har det sämst: svårt sjuka, flyktingar, psykiskt sjuka och så vidare, eventuellt skulle kunna få ha det lite bra, men är helt okej med överdriven lyx hos dem som har det bäst? Varför sticker det som eld och nålar i en vanlig, vänlig själ? Jag begriper inte det.

Här en artikel om utmattningssyndrom och högersidig skada på hjärnan, vilket jag drabbades av på grund av stroken. Det är inte exakt likadant, men nära. Den där oförmågan att planera, få någon som helst överblick och så människor som som låter (alla dessa ljud: vardagsterrorn!). Det som inte syns, men som gör hela världen så obegriplig och svår att förstå sig på. Stressens konsekvenser, eller bara bristande sjukvårdskompetens. Så alla mina fina vänner: bli inte sjuka den här sommaren heller. Lova mig det, okej? Och ta det med lite ro och en kopp kaffe, eller nåt'. Vi kan väl låtsas en pyttestund att man kan välja i alla fall.

Jag hukar mig för Jante och mig själv, men reser mig för de små. De mjuka två. 

/Döden döden döden
(p.s. är en ovanligt lyckligt lottat människa i alla avseenden ändå)

Morgondagg i stora tofflor. Endast jag och katten är vakna. 

* förlåt

Sjukdomsinsikt

Det saknas. Nästan överallt. 

En klok läkare sa till mig att bara för att människor är sjuka blir de inte snällare för den sakens skull. De som redan är arga blir inte mer frimodiga, utan argare. Rädslor har en förmåga att påverka oss. Det är inte lätt att vara sjuk, och det är inte lätt att vara nära, eller ens perifert, heller. Att veta hur man ska lägga sina ägg lagom varsamt. En person jag känner (LL <3) som drabbats av cancer men är frisk nu delade den här sidan och jag tänker att de där korten hade jag också gärna fått! <3 Well put, sanna mina ord. Sedan kan vi inte heller förvänta oss att alla ska förstå hur vi vill bli behandlade när vi drabbas av sjukdom, eller sorg. Vi kanske inte vet det själva ens en gång, men korten är bra.

Såg också en rolig, eller kanske udda, TED-talk, där en neurolog som drabbats av en vänstersidig stroke berättar om sina upplevelser. För nog händer det saker med en, och alla runtomkring en, när man blivit sjuk, även om alla inte når insikt eller nirvana, för den sakens skull. Ibland vill man gråta, ibland måste man få skratta. 

Vi måste satsa på vården: sjukvård, behandling, rehabilitering åt alla så snabbt som möjligt. Det kostar för mycket för samhället med alla primära och sekundära skador och (onödiga) dödsfall. Det kostar så oändligt mycket mer för hela samhället än den regionala vårdbudgeten. Jag lovar och svär. 

Livet betyder ingen annat än vägen mot döden. Låt vägen vara så vacker, intressant och sann som möjligt. Nej, jag lever inte som jag lär, jag är inte ens i närheten av det, men jag vill och jobbar väl på det när det finns minsta möjliga ork. Man kämpar ju på så gott man bara kan (och det vänder väl, om inte annat...?). 

Puss!

/Döden döden döden

Några pyttesaker till bara, det var ett viktigt inslag om barns könsidentitet på Aktuellt för ett par kvällar sedan. Samma kväll var det även ett inslag om barnfetma och båda inslagen diskuterades med inbjuden, sakkunnig gäst. Var det bara jag som reagerade på programledarens ton, påståenden och frågor? Kanske speciellt när det gällde barnfetman och den press och familjära mobbningen barnen utsätts för. Jag blev lite illa berörd. Så kan man ju undra över varför man fokuserar så på barnen. Man måste väl finna orsakerna, inte enbart symptomen, om ni förstår hur jag tänker? 

- och varför i hela friden sa ingen någonting (Steve Reich)?? Det vilar ett slags overklighetsskimmer över detta. 

Hope and faith

Some public service!

 

Så i morgon Den enda vägens politik på SVT Dokument Inifrån kl 20.00: När nationalekonomernas nya teorier blir politik, så beskrivs besluten ofta som nödvändiga och oundvikliga. Keynes på 30-talet och Friedman på 70-talet startade dramatiska förändringar där samhällsutvecklingen tog en helt ny riktning. Är det dags igen? - Och kanske vi borde tala mer om att det är vetenskapligt bevisat att marknaden inte klarar av att reglera sig själv* lite oftare? Inget ont om företagsamhet, det är inte det saken gäller alls. 

Puss och unite!

/Döden döden döden drömmer och hoppas.

Några andra tips: Snowden (som gjorde det han gjorde för vår skull) och avslutningsvis landbygden, och min fromma förhoppning är att vi flyttar ut och förgyller glesbygden tillsammans och bort från stan, eftersom ingen har råd att bo där. Så lite mer järnväg på det, men hade jag dollars och körkort hade jag kört den här lite då och då också. <3   

* gäller det mesta.