Födelsedagskostymen

Löparrumpan

Jag kan andas igen, men inte skriva. Tankarna, viljan och något mer finns, men inte förmågan. Bloggen ser bäng ut. Vet inte. Orkar inte. Kan inte... Känner mig ganska så värdelös.

Nu ska jag sätta på mig ett par spandexliknande löparbyxor. Jag begriper dem inte och inte heller denna vurm efter att visa upp sin kropp. Eller är alla bara naturligt lyckliga och avspända i och med sina kroppar? Lyllos er. Eller är ni smygexhibitionister och jag missat någon hemlig kod? Ingen ser väl fräsig ut i cykelbyxtights? Man eller kvinna, liten som stor? Jag förstår bara inte. 

Jag frågade de oförstående, (mycket ointresserade) löparskorsförsäljarna om det inte fanns bra, lite längre tröjor i sportigt material? Att jag inte ville glänsa med löparrumpan på byn och de tittade på mig som om att jag inte var riktigt med. Som att de aldrig hört någon fråga samma sak, med 'tanten är ju inte riktigt klok-blicken'. Jag är okej med min kropp. Den är ytterst normal och trivsamt medelmåttig, men den är liksom min.

Jag tittar på Astrid Lindgren-filmatiseringar och ser nakna barn och tycker att det känns lite för nära. Inte oskuldsfullt och fint, bara naket och inpå. Påtvingat. Kanske är jag för pryd? Eller har allt det där påtvingat naturliga i min uppväxt gett mig ett behov av att vara lite privat? Påklädd.

Så jag gör som jag tror att de flesta gör. Jag låtsas att det är lite bättre än det är. Rumpan sitter ju där den sitter och ingen ser väl det jag ser. Det är bara jag som är onormal. 

Eder

/Döden döden döden