"Världen är alltså full av män som kompenserar sin rädsla för avgrunden med våld, övergrepp eller grumliga lögner, och kvinnor som inte ser nåt annat syfte med livet än att kastrera dessa män och ofarliggöra dem till bebisar. Tonåringarna inger lite mer hopp, men problemet är att det bara är män som får förbli rebeller i vuxen ålder. Kvinnliga outsiders avfärdas som psykfall eller trashbrudar." Aase Berg SR 17 dec 2015
Katarina Gospic <3 (DN 4 mars 2016) förklarar så fint i Du är dum - hon vet varför det jag surt liknar vid sockerbeteende och det Aase Berg formulerar så bra i ovan citat och Jenny Maria Nilsson likaså (se, länk och citat länk nedan). Den stora skräcken för att vara människa: att känna att man lever. Det som jag ibland brukar kalla lättjan, men det är nog fel. Jag tycker väldigt mycket om Katarin Gospic, hon verkar både snäll och väldigt klok.
Men man måste ju respektera rädslorna och osäkerheten, och jag förstår mekaniken (läs tidigare inlägg här, här eller här) men jag vantrivs i dess närhet, och med mig själv av och till. Jag är verkligen inte bättre än någon annan, men det börjar liksom klia och skava över hela kroppen. Vissa människor tror att vara trygg med sig själv är lika med att inte ifrågasätta sig själv och sina val. Jag hävdar motsatsen. Däremot kan man inte rota och böka hela tiden och jag begriper ju hur skönt det måste kännas att hoppa reflektionen. Lite som det där med socker-kickarna (ska försöka se den där dokumentären, men ta den med en nypa salt). Men samtidigt måste man ju få chilla: köpa sig en påse gotter, lyssna på skämmiga låtar och känna liiivet på ett eller annat sätt också, men kanske inte hela tiden? Ibland kan det nog vara klokt att bara lyssna på sina andetag, eller på någon annans. Gå ett par varv extra runt huset, tänka ett steg till. Inte döva ångesten med att shoppa en ny grill, mura murar, eller skylla allt på alla andra. Ja, det här skaver verkligen i mig.
I Norrland (Po Tidholm) läste jag om terapeuten (minns ej exakt) som kom och talade med männen i gruvan, vilka sen åkte hem till frugan och ville skilja sig/utvecklas. Tvi vale, det går ju int' för sig. Precis som staten, eller var det staden(?), som införde en slags medborgarlön i USA och helt plötsligt ville kvinnorna skilja sig. För att de kunde, för de hade råd att ifrågasätta sin situation. Tvi, vale, det gick inte heller för sig i en kristen kommun (förlåt, har ingen länk så ta det som fria fantasier fram tills dess att jag hittat artikeln). Nu är jag ingen som tycker att folk ska skilja sig på en höft, och jag väldigt svårt att tro att någon tar särskilt lätt på ett havererat äktenskap, däremot är jag rätt säkert på att fler skulle må så mycket bättre tillsammans om de vågade ta tag i det där jobbiga någon gång då och då. Jag köper inte att ett långt äktenskap är bättre bara för att det är långt. Jag ser de olyckliga munnarnas grin. Jag ser era flackande blickar. Jag ser mitt eget åldrande och min trötta blick. Kanske är det därför man inte vill höja några löner och mer eller mindre tvingar människor till skuldsättning, för att kedja fast människor i (ekonomisk, praktisk och känslomässig) ofrihet? Man ska alltid kämpa, men det finns gränser. Läs när äktenskapets tystnad bli till ett livstidsstraff, bara för att (SvD 2/3-16).
... "Snyggast uttryckte Carl Gustav Jung det ”Inget blir till medvetenhet utan smärta. Människor gör allt, oavsett hur absurt det är, för att undvika att konfronteras med sin egen själ. Men upplysning sker inte genom att du föreställer dig allt i ljusa figurer, utan genom att du medvetandegör det mörka.” Citatet kan med fördel göras till broderi och hängas upp i både hem och på arbetsplatser.
Om personlig utveckling känns rolig så är något fel." (Jenny Maria Nilsson, SvD) <3
Jag tänker att det här inte bara gäller i politiken, utan även i kärleken: självaste livet. Våga vara lite sannare på något sätt.
Kärlek (ikväll blir det chili och tacofiesta här hemma. Sombrero time! Ay, me encanta)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar