Allt nedan har jag skrivit om förr, men kanske lite mer avvägt. Jag har tjatat och jag har frågat mig själv, och ut i rymden. Inte har jag blivit så mycket klokare. Frågorna kvarstår ju, men så här tänker jag:
Jag vill ha ett samhällssystem som tar hänsyn till
miljön. Bra vatten, mat, luft, djurliv, tågtrafik, natur; bästa möjliga förutsättningar för allt levande med andra ord. Man skulle kunna tycka att det är det som kallas för sunt förnuft, men det finns alltså människor som på allvar tror att vi inte kan göra något åt miljön om inte ett pyttelitet gäng först fått härja företagarsansvarsfritt.
Sen tar vi ansvar, sen ska vi hjälpa till, vi måste bara bli riktigt, riktigt rika först (the trickle down effect). Jag älskar i det stora hela
företagande, det är baske mig ofta väldigt kreativt och bra, men avskyr ord som entreprenörsanda (vad tusan, kalla dig säljare vetja!).
Läs den här fantastiska artikeln i DN. Vi är på väg dit nu nämligen. I raketfart.
Jag vill att alla arbetarklassens
kvinnors löner höjs rejält så att alla faktiskt
kan dela sin föräldraledighet. Allt annat vore grymt, speciellt mot barnen
Om
skolan, om
ROT & RUT och
de fattiga och rika: låt våra barn vara trygga och få lära sig i en riktigt fin och bra miljö; bygg slott, inte baracker. Ge lärarna (en rejäl lön och) en chans i hela Sverige och i alla områden.
Bygg bra, låt alla få ta del av
RUT och
ROT, eller slopa helt. Har du låg inkomst (RUT och ROT) eller bor i hyresrätt (ROT) får du inte begagna dig av dessa skatteavdrag. Förstår ni detta? Och inbilla er inte att ROT-gubbarna anställer arbetslösa,
eller städfirmorna för den delen, de tar bra ofta in folk från anda låglöneländer eller slarvar med avtalen. Så, please, försök inte lura i mig att dessa bidrag gagnar någon svensk arbetslinje i alla fall. Låt människor jobba sex timmar, så kanske folk orkar ha lite
sex och fler fick arbeta istället. Det ska inte bara vara de
välbeställdas rättighet/möjlighet att jobba mindre, vara lediga längre, resa långt, slippa städa, motionera, skaffa läxhjälp, köpa ekologiskt. För de rika jobbar allt mindre och tjänar alltmer. Faktiskt.
Och det här syns visst i skilsmässo-statistiken såväl som
livslängd och hälsostatus. Det är lättare att älska och leva om man får tid och ro till det. <3 <3 <3 <3
Så sjukvården, hjärtebarnet.
Jag är otroligt trött på att man går ut i media med information om att man aldrig förr har man satsat så mycket pengar på välfärden, när pengarna faktiskt inte hamnar där. Räkna lite. Tänk lite. Tänk lite till och om polletten fastnat någonstans på vägen, här en snabböversättning: om pengarna försvinner till skatteparadis, hur kan man då hävda att de har hamnat i välfärden? Om du har svårt att förstå vad sjukvårdspersonalen säger, eller statistiken på anmälda patientskador så fråga runt lite. Det pågår en livsfarlig och allvarlig kris inom
i princip all vård idag. Vad hände förresten med läkarsekreterarna, ambulanserna, cancervården, strokevården, psykiatrin, barn och ungdomshälsan och rehabiliteringskedjorna som inte håller -
eller upphört att existera? Jag vill att unga som gamla som är olyckliga ska kunna få träffa en psykolog, inte en riskkapitalist eller egennyttig 'entreprenör', när livet gått sönder. Att vi ska låta sjuka få bli friska. Ge dem redigt med sjukvård, rehabilitering, respekt och pengar. Spotta inte på dem som har det sämst. Var snäll. Tänk lite. Tänk lite till på den rådande
skatteomfördelningen.
Att vara lite svensk och det där med arbetsrätten.
Jag är stolt över att vara en hyfsat neutral svensk och mycket tacksam över att jag har fått växa upp så här tryggt (även om jag i hemlighet drömmer om en vacker Medelhavsvilla, man får fantisera fritt), för jag hatar krig, och förhoppningsvis du med. Jag kan absolut tänka mig en allmän värnplikt (allmän alltså, inte bara boysen) men begriper verkligen inte varför vi skulle gå med i
NATO helt plötslig. Precis som det där med
uppluckrad arbetsrätt från krigsmannen
Janne Björklund. Vet ni, arbetsgivarna gör sig lätt av med folk ändå. Verkligen, och fråga vilken bemanningsanställd som helst, eller timanställd, frilansare eller vikarie för den delen. Eller bara någon som blivit lite äldre och tröttare. Fråga runt lite. Gör lite research bland vänner eller i media. Fråga mig annars, så kan jag länka dig vidare. Det är inte helt okomplicerat, men vi behöver verkligen inte göra det ännu värre för de värst utsatta. Eller hur?
Ja, hur vill du leva? Hur vill du att andra ska ha det? Tänk på vilka partier som kämpat - på riktigt, och inte bara hävdar det så här i efterhand - för arbetarnas, de homosexuellas, kvinnornas, flyktingarnas och barnens rättigheter. Allas rättigheter (semestern, skolan, sjukvården och yada yada). Pssst, de flesta vill verkligen vara med, men allt färre får det. Jag vill att alla ska vilja hjälpa till lite mer. Jag tycker också väldigt mycket om fred och frihet, men också om ansvar och kärlek.
Jag önskar att en folklig kille som, säg Fredrik Backman, hade skrivit den här texten och att alla hade någon att klappa på. Och snälla älskade feminister, jag är med, en av er givetvis, men sluta prata för mycket om patriarkala strukturer och genusperspektiv: prata om livet istället. Det är skitviktigt. Speciellt just nu. Tänkte på det när jag såg Jimmie och Gudrun på tv. Han slinker undan med papegoj- och härskarstil då han mest möter andra lika priviligierade, men mer väluppfostrade individer (läs: politiker och journalister). SD-folket kan mest av allt liknas vid rättshaverister och det blir oerhört tydligt när man ser hur
Kent Ekroth inte kan möta vanliga ungdomar till exempel. Vanliga människor kan de inte rå på, bara försöka lura. Allas lika värde är nämligen inte en floskel, det är något värt att kämpa för. Hur olika vi än är.
Ja, hur gör vi? Och du, du är inte Stalinist för att du vill allas väl. Du är bara en vanlig miljövänlig humanist.
Avslutningsvis, några ord om kärlek. Direkt till dig, Jimmie:
"... Kalla mig naiv, man kan ägna ett liv åt att försöka begripa kärlek och frånvaron av kärlek och vad den gör med våra liv, och det är både bortom politik och samhällsdebatt, och en del av det. Som en vän skrev i ett brev för en tid sedan:
”Kärleken? Den mest överreklamerade och undervärderade sak som finns. Ibland, om man träffar på den, måste man rusa, ibland måste man stanna, och avstå. Ibland, om man rusar, kan det bli förfärligt. Ibland, om man avstår, kan det också bli förfärligt, fast på ett annat sätt. Ibland kan man göra både och, ibland kommer man undan med det. Men kärleken finns, och den måste få finnas, man måste ge den rum att finnas. Annars finns vi inte.”
/Döden döden döden
