The real girlfriend

Automatic lover... 

Förlåt, inte meningen att göra något gulligt av detta men kom att tänka på Lars and the Real Girl.

”Tre snabbisar i veckan, då känner sig mannen sedd och bekräftad. Dock bör inte kvinnan själv ta initiativ till samlag, då känner sig mannen tvärtom pressad och blir ledsen.”  (Arbetaren)  

Läste en debattartikel om sexdockorna/-robotarna för en tid sedan och man menade på att det förstörde mannens sexualitet än mer:

”Från tidigare forskning på liknande områden vet vi att den typ av fantasier som stimuleras av ny teknik ofta leder till verkligt våld mot flickor och kvinnor. Tydliga paralleller går att dra till pornografiforskningen där sambandet mellan konsumtion av pornografi leder till sexistiska attityder mot kvinnor och faktiskt våld. Om pornografi som av många uppfattas som ”att titta på något” kan inspirera till övergrepp, vad förväntar vi oss då att människoliknande robotar som män interagerar med ska leda” till?”

Det må vara sant, och alltsammans är ju djupt obehagligt, men det första jag tänkte var: varför, - och vem? Varför känner man sig tvungen att i värsta fall ta ett lån och köpa en (ovillig) docka att ligga med? Och det är inte bara kvinnordockor, så att hävda kvinnohat, enbart, är fel. Men så mycket bättre än att gå och köpa en människas kropp var min andra tanke. Det är fruktansvärt sorgligt att det finns en marknad för människor och dockor att ligga med, men tänker ibland på funktionsnedsatta som har svårt att få till det med partners, men som längtar efter sex/närhet. Men är våra drifter verkligen  rättigheter? 

Minns den skånska sexologen och sociologen som hade en hälsning från gatan, hon bönade kvinnorna att ligga med sina män så att de inte skulle ut och köpa en annan människas kropp istället. Vi kanske skulle prata mer om det också? Att vi har det svårt med lust och olust och hur kan vi lösa detta? Att förbjuda räcker inte, vi behöver förstå varför också. För jag förstår verkligen inte (om man inte är funktionsnedsatt då). Jag känner också flera kvinnor som har mer sexlust än sina män, men en sak är jag ganska säker på och det är att de kvinnorna varken skadar dockor eller andra människor på grund av sin oförlösta sexdrift. 

Sedan kanske en hacker kan programmera om robotarna till hämndlystna mördarmaskiner eller till kropp som kan hålla om med en hand som kan klappa en ledsen kind (eller klia en ensam längtande rygg). Eller så måste vi börja tala med varandra (och ordinera tvångsterapi åt alla). 

Oh I need you
See me, feel me, hear me,
Love me, touch me
Your body's cold
There's not a hand to hold

/Dödendödendöden 

Optimism

I feel the earth move under my feet

i en ding ding

Dottern kallar mig opitimist.  Gissningsvis för att det mesta går att lösa, inom rimlighetens gränser, men ändå. Letar inte fel. Letar lösningar. Backa. Överblicka. Jag med mitt ledsna hjärta, trötta hjärna och oron, oron, oron. Orkar inte. Samtidigt: wow, vi lever! Amazing, med amerikanskt tryck i pipan och uttal. Vi drar lasset en dag till. Fy vad vi är bra. Eller inte. Rätt misslyckade, men ändå: wow, vi lever! Denna inre lille glädjefilur jag har i min hjärna som trots livets ups and downs hela tiden viskar: det kommer att bli bättre. Det reder sig. Är denna positiva del av mig, mitt i all min bitterhet och cynism, destruktiv också i någon mening?

"Is it any accident that at a time when we have become acutely aware of the challenges concerning global climate change, we have also created this bubble of social media? I find social media and media culture generally to be a vapid, desperate, self-aggrandizing circus of species-specific solipsism — ironically, the stupidity of our species might be its only legacy." Eugene Thacker 

Orkar inte med människor, älskar människor. Ja, Gud, så dumma vi är som inte är snällare mot varandra. Obegripliga är vi. Tänk om och tänk om och så vidare. 

Att logga in på Facebook är som att dras med i människors annalkande sammanbrott, rese-och matvanor, att se sina vänners fantastiska engagemang i evenemang i närmiljön, skrytet, lurkandet, fiskandet av bekräftelse, älskandet, applåder och skratt - och den ständigt närvarade döden. Kanske är det ändå döden som forfarande förenar oss, när vi slipper positionera oss (utöver att hylla bäst och komma först) så mycket. Det är bedrövligt och sorgligt med döden. Punkt. Den är faktisk oacceptabel, men vi tar det samtalet en annan dag. Jag är också där, i bubblan, letar efter bekräftelse. Men mitt liv är så innehållslöst att snart kommer mina Facebook-minnen att handla om vad mina vänner gjorde i närheten av mig förra året.

- Och alla som reser så mycket och långt, jag blir glatt generad. Inte för att de är med och pajar miljön men för att de gör det så lätt och glatt men mer diskret (inte i flödet, utan i händelser). Skulle också vilja strunta i sånt (inte tro på klimatkrisen) samtidigt drar vi till Paris snart och vad vi har för bortförklaring till det vet jag inte, med flyg. Bara ett sista litet flyg, sen lägger vi av. Beroendet, som ett sista glas vin eller en cigarett. Det är sista flygresan. På riktigt. Lovar. Hmmm, men Kreta för 2999  inklusive fruskost. Hmmm. Billigare än Stockholm helt klart.
Tågresandet kommer att bli för rika människor med oändligt med semesterdagar, fungerande nerver/hjärnor, pengar och lugna barn samt flyget för dem som skiter i allt, eller hittar på en strategi kring kompensation via annat: vaddå vi köper nästan alltid ekologiskt och äter inte kött. Just min lilla resa till Prag/Taiwan/LA saknar betydelse i det stora hela. Bra att vara fattig då, då kan man vara snäll mot miljön utan att offra något. Heja fattigdomen...

Håller jag på att tappa förståndet, spökar min hjärna med mig eller håller vi på att slukas upp av ett jätteslukhål. Känns som att jag ska tippa omkull, som att huset lutar, att gravitationen pressar mig nedåt. Är det ett ålderstecken, eller ett tecken i tiden? Ett tecken på upplösning. Nej, usch, lämnar detta spår. Jag ska nog hålla min galenskap för mig själv. Låtsats att det regnar, för det gör det ju ibland.

Fasar inför sommaren. Torkan förra året, då Skåne blev (halm)gult. Ska vi dränka oss i Aperol spritz och vänta på att algblomningen går över så att vi kan ta oss ett dopp. Sår några frön och tänker: det vänder (väl?).

Puss!
/Dödendödendöden

Move on

Läser förra inlägget och ryser. Vilken svada. Vilken förvirring. Move on, finns inget att se här. Nej, vad heter det nu igen? Cirkulera! Tack, tröga minne. Kommer att bli lika snurrigt igen, tyvärr.

Åren går, skinnet hänger. Det vänder aldrig verkar det som. Försöker förtvivlat hålla bitarna på plats. Fokuset darrar och kränger. Upphör hela tiden.
Har försökt vara social: gått på en konsert, titta på konst och träffa en person från förr. Det funkar givetvis inte. Nu ligger hemmet i ruiner (nej, det är inget fejkat gullestök med barn som ”tokat till det lite”), barnen blir oroliga och maken ligger på sängen och har ont.
Jag är ensam i detta.

Skriver i någon slags upprördhet detta på Facebook: näh.


Nej, jag är ingen skribent. Jag är fri i ordet på så sätt.

Puss!
/Dödendödendöden

Naturen

De senaste dagarna har livet återkommit; hjärtat fyllts av eufori och ystra småfåglar tjattrat runt i grupp medan rovfåglar, likt stenstoder, stilla spejat efter smått. Vi avvaktar nyfiket varann, våren och jag. Knopparna, blev små blommor i kluster och hav, och påskliljor såg jag så sent som igår. Förmiddagsljuset skirt, dagen klar, solen känns på kinden och övergår i rosaguld med flygplansstreck på himlavalvet, sen solens sista mörkröda eld som färgar allt. Den blodröda backdropen med de svarta konturerna av grenar och hus. 

Men att bo i stan är som att bli fråntagen de verkliga årstiderna. Jag går lyckligt omkring i vårljuset med brustet hjärta. Saknar jorden, trädknopparna, doften av gödsel, vedbrasa och hav, men man tager vad man haver. Att bo i en stad är som att få en pool, istället för ett hav. Jag gillar verkligen städer, men jag älskar havet. Men så länge poolen är ren och går att simma i så är den också rätt så himla bra. 

Jag har läst en del böcker, det går väldigt långsamt för mig efter stroken, men jag kämpar på. Det är en slags fascinerande, livsviktig medicin. En stor mängd av dessa böcker har handlat om andra världskriget, det har helt enkelt slumpat sig så. Litterära, många judiska, genier från Frankrike, Ungern, Polen, Italien, Österrike, Tyskland, och böcker om romer, ryssar, tyskar, barn, unga och vuxna. Jag har kunnat skapa mig en liten knivsudd, av en gigantisk bild. 

Ibland har jag funderat på om det omedvetet handlat om en förberedelse på vad som komma skall. 

Blev så gripen när jag läste Jenny Maria Nilssons Kärlek utan mellanhänder:

”Allt är gud” är vad panteism innebär, en föreställning om att universum är besjälat av en kraft som håller ihop det. Vår art har vittnat om den känslan så långt tillbaka som det förekommer källor och förmodligen ligger den till grund för vår fallenhet för andlighet. Kärlek erfar jag alltså på ett liknande vis, en sammanhållen kraft i mitt liv; ett hav från vilket en droppe kan slita sig och bli till specifik kärlek till en älskare, ett barn, naturen, eller människosläktet.

Förnimmelsen finns i mina tidigaste minnen, innan jag hade ett abstrakt tänkande: mina barnögon såg solljus silas genom en gardin, bilda ett ljusspel på väggen och jag fylldes av ljusets värme och lekfullhet. Som flicka gick jag upp till det stora, snälla fåret (jag bodde bredvid en bondgård), lutade mig mot henne, inväntade skymningen, iakttog hur stjärnorna trädde fram, och det var som om jag kunde höra planeterna i sina banor däruppe. Livsberusning kom över mig, kärleken flödade mellan mig och alltet – vi var ett.”

Jag sjöng för varje blomma, jag värmde mig på golvets solkatter, pendlade fläckvis mellan varmt och kallt och jag trodde på tomtar och troll.  

 En gång i tiden så gick jag en kulturlinje, det kom ett gäng invandrare på studiebesök en dag. Min fröken lät mig läsa min text allra sist. Den handlade om att vara liten och värma sig just så. Besökarna strålande mot mig resten av dagen, för till saken hör att vi alla har varit små. Jag förstod för första gången någonting om våra universella upplevelser, det stora med det lilla, men även ordens betydelse för andra än bara mig.

Tittar ut genom bilfönstret, ett tågfönster, in i skogen, bort över gläntan, slänten, över horisonten. Den där lyckan över naturen nu, men den dagen då vi skulle kunna slitas isär, då naturen inte längre finns som en del av mig, som en naturlig tillgång. När vindar, hav och skog kan innebära något annat än just det. När fåglarna upphör att sjunga och när solen inte rör en sådan som mig. För i vittnesskildringarna har naturen upphört att vara natur, blivit en slags tyst fond, ett blodindränkt neutrum. Det är drabbande: när inget längre är vad det alltid så självklart har varit. Att vardagen kan slås sönder och förändras kan jag känsomässigt begripa, men inte när en skog inte längre är en skog. Man beskriver sista dagen innan bortförandet/kriget, solen och staden som fortsätter som om ingenting har hänt (precis som när jag en gång dör), eller att den sista sommaren var varm och ljus och att fåglarna inte sjunger åter förräns kriget har tagit slut.

Sista blicken, solen skiner över tallstammarna. De ser ut att vara av guld.

/Döden döden döden 

Svin

#metoo:

Så här: statistisk fakta är att män är största faran för barn, kvinnor och andra män vad gäller fysiskt och sexuellt våld, och därom tvista få. Att kvinnor också kan vara dumma/onda vet vi också. Men bland alla tusentals vittnesmål från kvinnor jag läst så är det bara en enda kvinna som skriver att hon själv också gjort illa. Vem har inte varit ett svin, utnyttjat åtrån, varit känslomässigt slarvig, eller rentav grym? Av misstag, eller medvetet.

Jag tänker att det är som parterapi, det kommer aldrig att bli bättre om bara en har ansvar för skuld och arbete och då bär hela relationen i sin hand. Missbruk, medmissbruk, bekvämlighet, sex, olika behov och spelet om makten/framgången, och så vidare. Är det okej att ligga med någon för att få ett jobb? En ömsesidig transaktion, som många som gillar ordet sexarbetare brukat hävda? Är jag en satans moralist? En sån som inte tror på genvägar utan arbete, en som läst för många sagor och arbetarklasslitteratur: om man är flitig eller kreativ så blir det oftast rätt okej, trots allt. Man ska bruka jorden, smörja skorna och säga artigt hej. Man ska hjälpa den som är svagare och inte ljuga så mycket och sen försöka, försöka, försöka tills hjärtat slutligen säger stopp. 

Samtidigt lever vi i ett samhälle som inte överensstämmer med vår (min) bild av verkligheten. Vi tror att barn ska skyddas, att svårt sjuka ska få hjälp, att lärare är kloka, att doktorn ska kunna bota nästan allt. Polisen ska vara en rättskaffens slitvarg som gillar kaffe, och den som jobbat ett helt liv ska få ha det bra vid sin pension. Vi tänker att det ska löna sig att göra rätt, men så knackar sjukdom, livet eller något annat på och helt plötligt är du inte mycket värd. Det är lustigt det där.

Hur navigerar vi denna sörja av ojämlikhet? Att hårt arbete eller studier inte lönar sig, utan boendeform, skönhet eller ett startkapital är den enda vägen fram.

Jag önskar att jag var lite mer svartvit. Inte famlade, ramade omkring. Jag önskar verkligen att världen såg annorlunda ut.

/Döden döden döden

Vaknade vid fyra, och småfåglar sjöng. Sätter på kaffet, letar efter iPaden, laddar mobilen. Nacken stel. Det kliar i hårbotten. Luskammar mig. Inga ägg, inga gnetter, inga löss. Det är ändå som att det alltid kliar nu för tiden. Borde klippa mig. Tona håret, skaffa nya glasögon. Get a life. Jag har ett jättebra liv. Ett stukat trasigt slitigt fantastiskt alldeles underbart liv. Kan inte klaga. Ska inte klaga. Jag lever för stunderna när barnen har det bra; när alla är lite glada och mjuka och doftar gott. För att vi ska överleva offrar vi allt annat. Det är bara så. 

Det där med JC och Katarina skaver i mig, men orkar inte gå i opposition. Gå emot det väldiga kollektivet av hat. Hatet mot kvinnor, män och kulturarbetare i en salig röra. Vill pilla lite i såret för att förklara att det aldrig är så lätt. Jag förstår faktiskt ingenting. Kanske är jag så pass skadad att jag inte förstår var gränserna går? Att det är som det är och blir som det blir. Men man ska vara snäll, såklart.

Tittar på bilder. Mina bilder, andras bilder. Så fantastiskr många bra det finns, och hjälp så många som bara är sisådär. Sörjer att jag saknar språket, kanaler, kontakter, ork och social begåvning. Att jag inte har en lärare. Att jag aldrig haft en lärare, en mentor eller släkting som är poet. 

Att varje dag är en kamp med minnet, ordet, orken. Biter och håller ihop.

/Döden döden döden

Stranger things

Alla dessa fantastiska tv-serier. Väntar på flera nu, ovan är en av dessa. 

/Döden döden döden 

Flickorna

Just Like You (Viagra boys)

och pojkarna.

(Foto: Kate Barry ❤️) 

Börjar skriva, avslutar inget. Texterna upphör på grund av krångel. Vill hålla allting cleant och rakt, men det blir alltså bara en enda sörja. Kanske tänker jag att eftersom jag är så fruktansvärt ointressant, oberömd och trött, så måste det till en extra kort och lättläst text. En säljande radda ord som snabbt går ner.

Naeh. Kanske tänker jag att jag måste komma på analysen själv däremot. Och kanske är jag på tok för trött för det. Orkar knappt läsa en artikel längre.

Julen kom och gick. Smärtfri och lugn. Förkylning och en ny glassmaskin: Bellini, blodklementin, körsbär, stracciatella.. 

Visst måste jag släppa Forum snart? Människor som aldrig varit där tycks tagit debatten, och när polemiken firar nya triumfer har som vanligt ingen alla rätt, eller fel. Lena Andersson hade i alla fall rätt gällande en sak (wow, va?) och det är att om kvinnor ska betraktas som jämnbördiga bör de betrakta sig själva som annat än beskyddskrävande offer:

När nu så gott som all lustlös sexualitet ska rubriceras som våldtäkt är det inte bara en förolämpning mot människans komplexitet och sensibiliteter. Det är också omodernt, bakåtsträvande och en inlåsning i hederskulturella föreställningar. Kvinnan klarar inte av att freda sig på ett adekvat sätt, hennes sexualitet och kropp är heliga ting liksom hennes psyke; hon är oberörbar eftersom hon är så svag. Strävan är inte längre efter kvinnans autonomi och suveränitet jämte mannens, utan efter erkännande av hennes sårbarhet och skörhet.” (Lena Andersson, DN)    

Håller helt med dig Lena, utöver det faktum att lustlös sexualitet inte någonsin rubricerats som våldtäkt juridiskt,  så vitt jag känner till, samt det faktum att när den som sitter på makten bestämmer över sexet så är det själva våldets brytpunkt. Sedan kanske lustlöst liv och sex är själsdödande och etiskt/moraliskt intressant, men den diskussionen lämpar sig inte här och nu känner jag.
Men är vi inte alla offer, tänker du? Jo, för omständigheter, normer, gener och biologi. Det finns också saker som är oroande med Jean Claude-domen, som borde gnaga i oss alla oavsett. Men jag orkar inte läsa varken domslut eller protokoll. Orkar helt enkelt inte. Kanske är allt solklart ändå? 

Men jag har varit inne och nosat på männens oförmågor förr; uttryckt tankar kring neuropsykiatriska diagnoser men alltid möts av generad tystnad. Men varför i hela friden daltas det så då? Varför behandlar vi män (inte alla yadayada) som om de vore imbecilla sluskar; klarar inte av ett jota själva, men oj, vad skickliga de är på att slakta gris, peka med hela handen, sexa eller spexa sig, spela gitarr och engagera sig på gränsen inom autismspektrat i hobbyn sin. Så oroande men friskt att läsa om hjärnornas könsolikheter ändå. - I knew it, som Monica Geller skulle ha sagt. Eller, visste vi inte alla detta hela tiden? Älskar vi inte olikheterna ändå? Samtidigt den isande insikten att män alltid älskar män mest. Så vi står och stampar och hoppas på något som inte finns men vi måste tro på för själva livets existens: alla människors lika värde. Utan tron på detta går vi under.

Puss!
/Döden döden döden

2018

Går mot sitt slut.

Vågar inte tänka det kan inte bli värre, för det kan det, men det har varit ett vidrigt år. Hemskt. Förintande. Förgörande. Förkrossande. Fullständigt utmattande och orimligt belastande. Jag vill att det vänder och blir roligare och bättre. Får jag önska mig det? Letar efter ett ord som sätter fingret på geggamojan av sorg, oro och utmattning. Känslan av självhat som växt fast likt lavar på min hud. Värdelöshetskänslorna. Är de avskrapningsbara? Gjorde jag för mycket? Jag visade mina bilder, det enda som är bara mitt. Skulle inte gjort det. Det kostade, men gav ingenting. Jag blev för trött. Den ansvarsfördelning min avdelning bär tål inte avsteg från gruppen. Då rasar allt och blommor dör. 

Vaknade 02:45. Igår vid 03.23. Sov lite på dagen, efter möte på sjukhus med ett barn. Jag sitter på bussarna, åker fram och tillbaks med de små, eller själv. Håller ihop med lim och en vilja och en ork som inte finns. Det finns ingen hjälp att få som räcker till. En samhällsapparat som numera är uppbyggd på ett sätt som omöjliggör ett tillfrisknande.

Ibland tröstar jag mig med att likt den bittra rättshaveristen tänka ni hade aldrig i hela livet klarat av det som jag bär. Jag är starkare än er, era friska självtillräckliga... men så är det fult att tänka, ävenomdetfortfarandeärsant. Ni gnäller över ingenting. Att inte orka mellan jobb, resor, aw:s, konserter, middagar, fester, utställningar, luncher, träning och ditten eller datt. Jag vill ta en frisk person som tycker att hen är en kämpande jätteviktig prestationsmaskin och kasta bort högt över fjällen. Torka mina händer och titta bort. Fast så känner jag bara ibland. Ni är alla jättehärliga och duktiga, såklart. Fortsätt ni att berätta om en förträfflighet så kämpar vi andra på, på riktigt, i tystnad i vårt fula vredesmod. Åh, jag vill också vara frisk och aningslös! 

Nu är klockan 03:53. Kanske kan jag sätta på kaffet snart? Eller testa sömnen (vill du verkligen inte komma till mig någon gång?). 

/Döden döden döden 

Tvånget

Tvingar fram några ord.
I morgon ska jag pressa fram orken. Trycka ut den sista krämen.

/Döden döden döden

Superstudio

Arkitektur

Är man låg kan man alltid googla Superstudio.

Bazaar, Giovannetti, 1969, divano componibile © Toraldo di Francia

En annan dag ska jag skriva om rädslan mot funktion. Vem beställer, ritar, konstruerar, bygger och betalar för ickefungerande offentliga byggnader till exempel? Varför blir det så fruktansvärt fel; fult och användarovänligt samtidigt? Så ohållbart. Om det åtminstone hade varit lite vackert eller kul. Ska människor som aldrig badar beställa eller rita badhus? Ska människor med uppenbara mentala problem rita gator i stadsmiljö? Jag är helt övertygad om att det inte är någons fel, utan allas. Som när man vant sig vid en trasig sak och varken lagar eller byter utan ändrar sitt beteende istället.

Adolfo Natalini alla mostra Superarchitettura, Galleria Jolly 2, Pistoia 1966 © Toraldo di Francia

Superstudio, Autoritratto, 1973, collage © Toraldo di Francia

Loneliest person

Never apologize 

Born to live 

and to die

Forever loving you. 

Bilder och text och en låt 🖤.

Som vanligt hittar jag inte mycket i svensk media, 

men har inte letat jättemycket heller. Kommer kanske?

Historielösheten. Och kvinnorna. 

/Döden döden döden

Den ensammaste staden i världen

Some are here and some are missing 

Konstigt tyst efter Åsa Lindeborgs text om sorg och ansvar tycker jag. Varför sa vi inte alla snälla ord när vi kunde?  Varför sa vi aldrig i från? I tid.
Jag vet, alla värjer sig mot självreflektion. Det är bara för tråkigt. Härja, hugga, blunda, tiga, vänta, slåss, skälla eller skylla på någon annan är festligare, men ändå:

”Alla borde öppet diskutera sina formuleringar och publiceringar i stället för att försöka springa ifrån dem genom att peka på alla andra. Alla tidningar hakade på Aftonbladets granskning. Den som skrev hårdast om Benny Fredriksson vid hans avgång var Karin Olsson.   

Andra borde diskutera det de aldrig skrev eller sade.  

Det var åtskilliga som tyckte om Benny Fredriksson och räknade honom som sin vän. Det hade kanske hjälpt honom om de bett om spaltutrymme i december 2017 i stället för i mars 2018 när allt var för sent. Tystnaden överslätas som ett uttryck för det miserabla tillståndet Metoo-hösten 2017. Ingen kunde ju säga någonting, för Metoo-jakobinerna var gaaaaalna. Det är att skylla ifrån sig bristen på civilkurage. Sådant visar man när omgivningen är som mest fientlig.”  Läs hela texten av Åsa Lindeborg, Aftonbladet. 

Är i min barndomsstad. Ingmar Bergmanstan. Den är sig lik. Som en sten som jag aldrig någonsin kommer att kunna rucka. Samma gamla stängda dörrar och trevligt folk. Jag har aldrig passat in men ändå trivs jag korta perioder här. Det är nog den ensammaste staden i världen.

Jag begrep inte Gretas text, den var väl en spaning, en typisk lördagstext? En vackert illustrerad gäspning som ville provocera lite lätt. Alla läste in så mycket, mer än vad som faktiskt stod. Den kändes eventuellt något onödig, men alla generationer måste få hålla på med sitt. Vi befinner oss i olika faser i livet bara. Däremot var Gretas svar på all kritik lysande! Konstigast var Linda Skugges reaktion annars. Den gamla provokatören. Linda skrev däremot jättebra om infantiliseringen av vårt språk, så en text behöver inte utesluta en annan. Man måste inte tycka lika/olika hela tiden. Öppna era hjärtan (jag skojar och jag skojar inte) och testa lite självständigt tänkande någon gång. 

Klart att alla fulsnygga 40, kanske 50 och mer därtill, blir provocerade.  Klart att det är tröttsamt med vackra ungdomar som tycks få allt. Så lätt. Det är som med våra barn, vi måste älska och älskar dem även om de är otacksamma och dumma i huvudet ibland. Vi var också snygga och dumma i huvudet en gång i tiden. Vi trodde på nätters magi och svindlande möten och fingrar och tår och trassligt hår med rödvinsrosiga kinder och älskar vi varann? Vi trodde att vi kunde få allt. Och det var nära. Sen blev det på ett annat sätt. Vi blev äldre.

Now I sit with different faces
In rented rooms and foreign places
All the people I was kissing
Some are here and some are missing
In the nitneteen-nineties
I never dreamt that I would get to be
The creature that I always meant to be
But I thought in spite of dreams
You'd be sitting somewhere here with me

(Lowe/Tennant) 

/Döden döden döden 

De orunkbara

och hypokriterna

Jag hatar alla jämlikt; oavsett ras, kön, status, ålder, läggning eller eventuell funktionsnedsättning. För att inte låta så hård så älskar jag ju lika fritt, nästan. Utan skuld är jag inte. Jag är också rasist, på mitt sätt. Bedömer människor efter orättvisa, hemska parametrar. Helt reflexmässigt, omedvetet. För ni som tror att klasskamp är något uppenbart enkelt eller att invandrare inte är rasister känner nog inte särskilt många människor utanför den egna sfären gissar jag. Vi hör ihop i den här fördomssörjan. Lika lika som olika. Dessutom måste vi acceptera att det finns onda människor, och människor som inte fattar, även om det kan kännas läskigt och frustrerande. Andas ut. Acceptera. Gråt en skvätt. 

Min hjärna krullar ihop sig av ointelligenta människor. Den liksom ruttnar ihop och blir sur, förvirrad och olycklig, kanske rentav av lite kränkt. Känner nästan hur nervtrådarna vrider sig spattigt skevt och nervöst. Samtidigt är jag rätt medioker själv. De flesta tenderar ju att tycka att de är mer unika än de är. Moi aussi! Att jag är mer Zlatan än en random kille på affärn’, innerst inne (bara ingen annan som förstår). Tänker på alla som är smartare än mig, ruttnar era hjärnor också ihop? Av mig? Förlåt! Förlåt alla för att jag är som jag är. Dum, ogin, trött och dan.

Har svårt att släppa Forum och #metoo och hela baletten för jag blir påverkad. Borde följa mina mer intelligenta medsystrars behagfulla tystad, diskretion. Men förstår. De vill kunna göra karriär. För innerst inne vet vi alla att #metoo är en chimär: att inga strukturer har förändrats. Det är ingen revolution (än), även om jag innerligt önskade att det vore så. Läs Ebba och Sara-citaten i texten De Aderton.
Nu, ett år senare, börjar medierna tycka att det är pyttelite dags för ”självrannsakan”. Som jag vrålat om detta i en tom tunna länge. Så om Katarina får gå, men Horace sitta kvar då har absolut ingenting hänt. Absolut ingenting. Det är därför alla fortfarande sitter blickstilla i båten. Det skvalpar lite på ytan i den blanka sjön. Det är alles.

Det första jag tänkte när skandalen blev ett offentligt faktum var: wow, vems tår, fötter och knäskålar måste han inte ha krossat? Varför just nu? 

”För där var de, allihop. Rödvin i plastglas, chips i skålar, ute på balkongen trängdes de med sina cigaretter. Här var kritikern som kramade om mig och tackade för min bok, här var redaktören som ville att jag skulle skriva på hennes kultursida, här var den äldre kollegan som gav mig en broderlig klapp på axeln och en respektfull blick som bara kunde betyda en sak: Välkommen.” Jens Liljestrand, Expressen Kultur. 

TsnoK: Precis (och TACK) - och på tiden! Lite det jag frågade Matilda Gustavsson: ” - än DN och Expressen då? - På riktigt, minns xx verkligen ingenting? - Kan du inte fråga dina andra kollegor då? Nej, ”ingen visste nåt’”). Mina erfarenheter från Forum var ju bra, ett av de roligaste jobb jag haft faktiskt. Den unga tjejen som gick till medierna (om sexterrorn) ville inte jobba kvällar och servera vin*. Däremot är Anna Karin Bylunds hjärtskärande brev och vittnesmål  ett avgrundsdjupt ångestvrål.  Skenheliga skithögar (🤭).

Tone Schunnesson:
What is love?
Baby don't hurt me
Don't hurt me
No more...

Linnéa: Din bror, din son, din man, din far, din bandkamrat, eller din vän. Sluta spela dumma, comrades.

Puss!
/Döden döden döden

* All heder åt henne, även om jag kan tycka att det är lite, lite märkligt att reagera mot vin samt kvällsjobb när man jobbar med konst- och konsertverksamhet... Men, visst, det är luttrade kvinnor som jag som låter allt fortgå som är en stor del problemet. Och de män som bara tittar på. Vi som vill vara duktiga och överleva på något sätt. Det är tyvärr inte olagligt att vara ett svin, även om det vore önskvärt det ibland.

Losing my head

Egendomligt förfarande.

Hade helt missat denna katastrof.

Egendom tycks alltid vara mer värt att värna och skydda. Skydda värdet. Inte människan. Inte kränka kommunen eller kapitalet: det ska kännas, på riktigt.

Katten skäller. Måste knäppa upp mina blåa manchesterbyxor. Byxorna är höga i midjan och gör baken platt. Härligt med detta osmickrande mode, låter mig se ut. Städat kylskåpet i flera timmar, blev alldeles slut. Som att jag inte redan vore alldeles slut, nu är jag slutare. Allra slutigast i hela Slutigistan. Dricker fulkaffe (pulverkaffet är fulast, det kan vi väl ändå vara överens om i alla fall?) barnen jagar flåsande efter lördagsgodiset. 

Öronen sjunger susande metalliskt som ett utryckningsfordon. Oioioihhh ooioioioooh.

Orkar inte skriva klart.

/Döden döden döden

Don't push me 'cause I'm close to the edge
I'm trying not to lose my head
It's like a jungle sometimes
It makes me wonder how I keep from going under

Mighty Girl

Kulturfolk

Åsa Vs Donald 

Nu får media och folk skärpa sig. Faktum är att människors liv krossas och inte bara förövarens  och offrens utan alla runtomkring, förintas, och det inte kul.
Minns glädjen många visade när Khadaffi slogs ihjäl framför tv-kamerorna. Djuriskt skitbeteende, folk. Drevare och mobbare och tysta observatörer (medlöpare). - Och jag är så less på omyndigförklarandet av både män och kvinnor. Tror att det var därför Katarina Wennstams Sommar i P1 var så bra, hon hatade inte män (eller omyndigförklarade dem). Jag förväntar mig mer av er/oss (alla) också.
Vi har problem med olika (tystnads)kulturer. Här är för övrigt en grundläggande och bra text om våldtäktskultur om ni inte fattat än, och strukturer - och det är det vi borde jobba med, inte skiva skojartiklar och klippa och klistra i Åsa Lindeborgs text (hon hade, trots att jag reserverar mig kraftigt mot en del, också några poänger, faktiskt). Debattläget är på fucking (förlåt!) botten och jag som är ”ett ingenting” känner mig intellektuellt fullständigt chockad över nivån. Jag mår illa över glädjen man visar när Katarina Frostenson kölhalas. Jag känner inte Katarina, men känner ju människor som drabbats av sina partners och det finns ett oändligt hav av litteratur och kunskap kring äktenskapsdynamik, misshandel och olika former av psykologi och (med)missbruk som inte är så överfestligt för den drabbade att befinna sig, vilket borde tas viss hänsyn till. Men visst, drottningen är inte människa, hon ska göras ner och behandlas som en fantasifigur. Jag fattar skadeglädjen, men det är ändå vidrigt. Har hon inte redan förlorat nästan allt?

Och ni som väljer att vara enkelspårigt dumma i huvudet: nej, jag försvarar inte en enda förövare i hela universum men jag förväntar mig lite självrannsakan och eftertänksamhet också (utom mot den och den då...). Och borde inte allmänintresset vara större och mer berättigat när en allmänläkare begår upprepade övergrepp mot barn egentligen? 

"Matilda Gustavssons gräv var klanderfritt skött" skrev någon, och jag håller helt med, men det känns skakigt att hon ska skriva en bok om Forum, en plats hon sänkt, stängt och aldrig själv besökt. Antingen blir det en jättespännande bok, eller så bara mjölkar man in i det sista. 

Och mina nackhår reser sig när jag tänker på den gruppvåldtagna kvinnan i Fittja och jämför hennes fall och domslut, där det faktiskt fanns teknisk bevisning och snabbt polisiärt ingripande, mot en ansedd akademikers. När det gäller kvinnorna som anmälde Martin Timell och Jean Claude eller Cissi Wallins anmälan så ser jag ingen större skillnad på männens makt, övergrepp eller bevisföring (ord mot ord) om man hårddrar det något. Så att vi skulle vara lika inför lagen och kunna anmäla är ju en sanning med viss modifikation. Cissi har en förtalsanmälan att vänta och blev av med ett jobb om jag förstod rätt. Så, jo, om du är ansedd så KANSKE du får din sak prövad, men se fasiken till att du kan gråta trovärdigt nog. Så fira den högutbildade kvinnans framgång, men sörj även dina systrars rättslöshet och beakta faran med trovärdighet samtidigt.

Nej, jag vet inte vad jag tycker om något längre.

Puss!
/Döden döden döden

Höstsol

I mörkret. 

/Döden döden döden

Det vilar något overkligt över världen

 Från morgon till kväll. 

Åh, vad jag älskar hösten. Svart är himlen. Håret omöjligt. Månen fluffar upp nattmolnen framför sig. Det doftar av snö och tång: älsklingsdoft. Vinden! Vinden! Den kyligare luften och gräset är så  frodigt grönt. Vårblommor i parken samsas med höstsvampar och blekgula löv. Försöker glömma att nyss var det hett, så hett och knastertorrt att hela min värld blev bränd och skabbigt gul. Att havet här var varmt. Att parker liksom torkade bort. För nu, nu är det höst och grönt och brunt. Äpplen, rosor, kål och svamp och nu, nu tittar äntligen åter vardagen fram.  Dags att plocka nötter, torka svamp. 

Vi ränner runt. Vi springer, irrar omkring. Vi mår eländigt. Fattar inte hur vi klarar det, hur vi står ut. Fattiga och förvirrade spelar vi att också vi kan vara med. Det är en evig kamp om tid och ork och medel och mål. Intressen, kontra verklighet. Nej, vi är aldrig på krogen, på bio eller spa. En konsert om året och rabatter, reor hit och dit. Bokar 195-kronors resor och framförhållningen är ett måste, med nästan allt. Mannens alla mediciner, snarkmaskin och förstörda kropp men han jobbar på ändå. Jag tar mitt råttgift, orkar lite till och glömmer nästan allt. 

Förstår inte skillnaden på Cissi Wallins trovärdighet och den bildade kvinnans. Det är en röra inom mig. Vem gråter vackrast, vem ömmar vi för? Förstår helt enkelt inte varför Cissi är mindre trovärdig, och en annan kvinna mer. Ingen petar i ämnet. Alla sitter stilla, tyst. Man pratar om annat, viktigare saker: Annie Lööf, Donald Trump och sånt. Bevisläget. Bevislägen. Tänker på Timell, den gruppvåltagna kvinnan där det trots allt fanns tekniska bevis. Fattar inget mer än att den om redan har alltid måste få lite mer. 

Avskyr att jag tillhör en generation som vant sig vid övergrepp, att ”navigera kring dem” och den bitterhet, eller snarare avundsjuka, men också eufori, jag kan känna över yngre kvinnors självklara känsla för jämlikhet och rättvisa. Samtidig som jag tänker att även detta fortfarande, alltid, är en fråga om bildning eller klass. Ser opererade, stympade, tillrättalagda, ihoppressade, tighta, överbystiga unga kvinnor överallt. Men vilka naturligt långa ögonfransar de har ändå... Det är spännande att göra om sig. Det är också härligt att få vara den som bara är.  Rättigheter, skyldigheter, självkänsla och kön. Ain’t that easy.

/Döden döden döden

The making of a movie star

Fascinationen.

Diane Arbus: Two ladies at the automat, NY, 1966

(Gammal text.) Kom att tänka på den idag när jag läste om det vita kuvertet i Natalia Kazmierska text i Aftonbladet. Kanske ska man inte lägga ut allt man reagerar på. Kanske är det ok...

Läser Jenny Maria Larssons text om Lena Anderssons text om #metoo och ansvar och moral. Sedan läser jag Lenas svar på Jenny Marias text och så tänker jag att de skriver väldigt elegant de där två. Lena svarar under tidspress, vilket märks. De har sannerligen språket, men fortfarande denna självupptagna (förlåt, men jag läser och tolkar dem så) aningslöshet. Älskar att läsa det dock. Att jobba som kulturjournalist och inte känna till kulturprofilens renommé känns ju ytterst ovanligt i alla fall, och att tillskriva Forums källare en spänning, nerv och närhet till det otillåtna utan att ha varit där känns skrattretande naivt. Att tala om förbjuden konst, säg, är inte detsamma som att leva ut, som i ett Stockholmskt Sodom och Gomorra. Jag tror att en kväll på Etagé i Malmö bjuder på mer depravation än 30 års verksamhet i Forums källare. Faktiskt. Det kunde vara nog så spännande ändå. Dessutom: image, ära och en intressant aura kan man leva länge på.

Som rök- och nikotinfri sedan snart femton år erkänner jag villigt att rökare nästan alltid är roligare. Om det inte finns evidens idag, så kommer det ha bevisats i framtiden, var så säkra. Skitstövlar har ju ofta en förmåga att vara lite festligare också.

På avstånd, som jag ju numer alltid är, så känner jag en oro över de drabbade (offer, vittnen, vänner, partners och förövare) även om upprördheten över alltings förljugenhet och övergrepp också vilar här. Man kan tycka om människor som har gjort fel. Man kan också ha fel om människor man tyckt om. Gilla någon som varit raktigenom bedrövlig.
Ser kommentarer, märker tystnaden från andra. De som ruvar under täcket tills domen är klar. Ser att de som klagar, förlöjligar och avskyr är sådana som en gång velat vara nära. Vara med. Förstår hur svårt det måste vara för dem som vittnar, som faktiskt fortfarande kan tycka om. Sällan, kanske aldrig, är någon enkom dum. Ni vitsvarta missar alltid oss grå, vi som vill förstå.

Han har gjort fel. De har många andra med. Män(niskor) med makt tenderar att tro på livsprivilegiets  ansvarsfrihet. Kvinnorna, har likt vågor har följt med, eller drunknat. Nu hoppas jag att han blir rättvist dömd (och sedan rik på filmrättigheterna om sitt liv). Svensk media, ni har skapat en kändis. Och inte en enda kulturjournalist eller politiker har bett om ursäkt för att de medvetet, i vissa fall till och med gillande, tittat bort. Jag väntar forfarande. Men Jenny Maria försökte tappert (bort)förklara sig och diskutera lite ansvar och moral i alla fall. Vad som händer med Svenska Akademien är upp till knugen/Horace/min lilla katt nu, antar jag.
De vuxna som jag har letat efter hela mitt liv finns inte, och faktum är att vi bara är barn som åldras som ibland gör nya barn. Sen dör vi.

Jag lider med dem som bär på allt och på riktigt offrar, offrat, något (mod och moral hör sannerligen samman) och jag tänker att Karin Olsson nog kan ha rätt:

Mycket talar för att Arnault kommer att frias. Det är nästan alltid svårt med bevisen i sexualbrottsmål, särskilt när förundersökningen skett så långt efteråt. 

En del surrar dock om att det kommer bli annorlunda den här gången. Detta för att Arnault inte är en "riktig svensk", ingen Timell som är grabben hela dan. Det anses lättare att fälla en utlänning, en slem fransos som man kan låta bära hundhuvudet för metoo. Fan tro´t. 

Rökning är trots allt skadligt för hälsan, men det var oerhört trevligt så länge det varade - och det luktar fortfarande så himla gott. Men jag röker inte för det.
(Men när väl demensen slår till lär jag ha glömt bort att jag har slutat. Då ska jag sitta på mitt lilla rum och ta mig en cigg och undra vad mer jag kan ha gömt bort. Tändaren, ja, var la jag den sist...)

/Döden döden döden 

September

Den vackra månaden.

Regnet överljöd staden tidigare, men nu ljuder det tärande surrandet igen. Borren som mal. Måste stänga fönstret för att hjärnan ska få en chans. Samtidigt behöver jag luft. Ibland doftar stan liv och natur: hav, snö, blommor och sånt som vi tar för givet, men oftast avgaser, olja, matos, avlopp, sopor och annat som vi tvingas på, täckas av. Drar trasan över barnen vita sängar, ett svart tunt damm fastnar, smyger sig in i varje vrå.

Fåglarna fortsätter kraxa. 

Kaffet kallnar. 

Det gula, torra i somras blev till grönt som nu försiktigt gulnar på igen. Trädbarkens flagor fortsätter falla likt mjäll på okänds axel, ner på bakgatan i närheten av vårt hus. Kala står trädens stammar, lena och oskyddade. Det prunkar igen. Ljusblå, strålande klar bakom kritvita lätta moln lyser himlen. 

September. Den vackra månaden. 

/Döden döden döden