Sommar B:na.

Kärlek och anarki 

Biten (av en hund) 

Bruten (tå) 

Bajs (tre meters djupt, orenat toalettavloppsvatten, d.v.s. Malmö kanal, gled dotterns fina mobil i) 

Blod (i örat, smäll i huvudet, ont i nacke, rygg, ögon, huvud, öra) 

Den ogenerade kapitalistiska entreprenörsandan i tv-serien KÄRLEK & ANARKI, som är så knäpp och rolig och ändå så ömt på pricken att man sätter i halsen, känner man igen från den vinsthungriga skolan och vården. Dess uselhet och rovgirighet överlever bara på grund av personalen som nog oftast vill göra rätt och gott, fast dom inte får. 

/Döden döden döden 

Ackumulation

”Det är så här det ser ut”

Sommaren är alltid en lång farsartad fasa. Den börjar innan sommarlovet då aktivetetsmängden eskalerar på en inhumant vis för familjen. Alla familjer, I guess. Vården, skolan och aktiviteter som ska maxa allt, så att de ska kunna tas ledigt sen. I samma veva ska det letas avslutningskläder, och eftersom jag vet hur det var förra sommaren har jag tjatat hela våren men en kan inte bestämma sig innan en annan har bestämt sig och det blir en meltdown om det blir fel. Så jag springer på vidriga köpcentrum, med vidrig och alltför hög musik och letar skosnören eftersom de gamla ”har blåst bort” och köper en klänning och en hoddie jag tycker är rätt så ful och jag ser på kassörskorna sätt att jag beter mig märkligt, och själv vill jag bara lägga mig ner och dö.  Fast jag egentligen bara vill orka andas och tänka och sova lite och kanske läsa en bra bok. Varva ner. 

Sen börjar sommarlovet. Frukost, lunch och middag. Kläder tvättas. Disken diskas och helt plötslig har någon startat ett honungsbakprojekt som flyter ut över möbler, golv och vett. Ont i knäet. Ont i handleden.  Yrsel. Barn som behöver vila, olika aktiviteter, kompisar, glass och en känsla av lov. Någon vägrar bada fast väggarna rinner av svett. En annan vill gå på stan och hjärnan skriker no, no, no så jag skriver till myndigheter och sjukvården att jag orkar faktiskt inte mer. Det har jag gjort sedan vi flyttade in till stan, och alla virrar på huvudet och säger att vad tråkigt, vi tar det sen. Vi har så många olika förvaltningar och myndigheter och så många kockar vilket tyvärr resulterat att ingen har något helhetsansvar eller grepp idag. Och jag blir stressad och olycklig av detta och försöker tänka att nog alla ändå menar väl. ”Det är så här det ser ut” säger en annan och vi suckar och mitt hjärta slår och skuttar och minnet har helt ramlat bort. Det är ensamt att sakna minnet av allt som nyss varit. Åren, dagarna och namnen, händelserna som försvunnit. Viktiga och oviktiga grejer borta, huller om buller. Min gamla hörselnedsättning räddar mig hjälpligt.  Det vill säga ett liv av att låtsats att jag förstått (d.v.s. hört), även om jag ser på vissa att de bara ser en person som de uppfattar som helt väck. Vilket iofs också är helt rätt. Försöker vara positiv. Försöker be om råd och stöd. 

Vi åker ut på landet som snart inte kommer att finnas kvar. För oss i vart fall. Någon lagom rik och händig kommer att ta över mormors lilla hus. Jag har packat ner två barn och kläder och ogräset har växt någon meter högt. Jag börjar andas ut. Sätter de yngre i arbete och på en kaffekopp, när jag packat upp. Handlar på Coop och drar in en lättnadens suck och känner doft av trädgård och fuktig jord i värme och… ser gladorna sväva över villaträdgårdarnas stilla värld och tänker på små rädda möss. 

Ett samtal om skärmbegränsningar resulterar i att barnen drar ut på cykeltur. Med hjälmar, kex och EN mobil med gps , - max en halvtimme, barn. Det känns helt underbart! Sen ska vi äta och lägga upp en plan. Dom skickar foton på kossor och ber om att få cykla lite, lite till. Javisst. Känner mig glad och generös. Hör av er om exakt si, och då. Barnens sommarkroppar. Inget vatten eller solkräm, jag säger: nu är det dags att vända hem. Då dör mobilen, kontakten bryts och den frimodiga moderns lycka bryts till skräck. Tittar på deras skärmdumpade gps-karta och bilderna av kor. Dom har cyklat långt och vad som är cykelväg för dem är inte detsamma som för dig eller mig. Och jag ju vill ge dem frihet att växa, cykla, vara barn, hitta egna vägar fram, och samtidigt aldrig släppa taget och det är svårare än man kan tro. Min man på väg utomlands och jag vill bara hitta barnen och inte hamna i ett evighetssamtal kring vems felet är, eller oroa någon och verka hysterisk i onödan, så jag försöker få tag på polisen som mest nog jobbar med ressugna svenskars pass (kontoret på torget är obemannat och på 11414 är det omöjligt att komma fram trots min röst meddelar ”försvunna barn”. Så cyklar snabbt, snabbt till polisens obemannade kontor och bultar på fönsterrutor och hoppas in i det sista på någon arbetsför polisperson, stolpar sen in på kommunens lilla kontor. Den rediga kvinnan säger ”stackars, stackars dig” (som inte har bil!).  Jag cyklar snabbt snabbt hem till stugan igen. Det rör sig om ett par timmar sammanlagt, känns som en evighet. Barnen har cyklat hem. Polisen ringer upp (mailat dem då man inte kan sitta i telefonkö med barn på eventuell landsvägsvift/kidnappning/påkörning). Hon säger: - ring 112 nästa gång och skaffa barnen en powerbank.  I hettan, på smala krökta asfaltsvägar utan vägrenar eller vittnen har de trampat fram, men lyckats shoppa dryck och glass och bränt sina armar och då, när stråtrövarna är hemma, faller modern, jag, mentalt helt ihop. Och jag gläds över att dom har sett kossor, rört sig och varit farliga som ju barn ändå alltid är och ska vara (i lagoma doser) men hjärnans trasighet och själens ensamhet så var det något som brast. Kanske bidrog det faktum att jag precis då läser en deckare om barn som försvunnit efter en cykeltur på Gotland. Kanske lite… Kanske av stress och sorg och den absoluta omöjligheten till ensamhet (återhämtning) bidrar. Kanske, kanske, kanske, jag inte inte orkar mer?  Så jag skriver någon förvaltningschef, jag bryter tån, jag sitter med 1177 och vikarier som pratar kyligt myndighetsspråk som är så platt och dumt att hjärnan krullar sig, men jag tänker att det är hennes enda sätt och skydd mot att göra något endaste pyttigt fel. Så hellre göra inget än att göra gott eller försöka hjälpa till. Det är sorgliga tider vi lever i. Så någonstans förstår jag att alla måste resa, äta och dricka massor mellan sommarhus, konserter, villaliv, klippor, hav, båtar, vinflaskor, ruiner och skoskav vid en sommarsjö. Hela tiden, oavbrutet. En slags överlevnadsmekanism. Det är faktiskt för jobbigt att ta in tiden vi lever i för en tänkande människa. Då är det skönare att ägna sig åt sitt, medan andra drunknar. Helt enkelt välja, att titta bort. 

Det gör allt så komplicerat. Världen är så vacker. Nästan alla vill väl väl på något vis, leva och göra gott?  Och samtligt marscherar vi rakt in i ett moraliskt dunkel, och jag tror att många tänker att det kan inte fortsätta så här, någon måste göra något? Fast det bara fortsätter, och det bara förvärras och jag tänker lite slött att om det är så här illa så måste någon annan stor och klok säga stopp.  Det finns ju pengar till vaccin, att rädda banker och företag, det finns resurser till krig och städ- och bolåneränterabatt? Räcker inte medlen då till allmän välfärd, vård, bevarande av skog och natur, skola, vatten, bostad och mat åt alla då? Naturligtvis vill vi hjälpa den som är skadad eller svag. Väl? Visst vill vi att allt ska gå bra i längden också? Inte vill vi ha torka, svält och krig? 

Så veckorna och pengarna rasslar bort. Frukost, lunch och middag och så alla mutorna (jag menar belöningarna, givetvis!), aktiviter, fikor, kollo, födelsedagspresenter och när vi står på köpcentret och jag har två barn, ett barn på ridläger (tre-timmar-om-dagen-svindyrt) och det andra med på födelsedagsshoppning och jag får stressflipp (min hjärna är på riktigt helt jävla paj) och min fina utbrister: - mamma , du ser helt sjukt manisk ut! Så har hon givetvis helt rätt. Min arga konstiga röst. Min trasiga skalle. Jag skäms så förskräckligt. För jag ska rodda kalas, presenter, städning, dukning,  packa inför kollo osv osv och jag sover inget och jag skriver förvaltningschefen igen att jag är orolig över min hälsa, hon som verkar väldigt snäll, som ändå säger vi tar det med någon annan, sen.  Och det enda jag hade behövt är återhämtning, men vi får alltså ta det sen. I nästa liv? 

Och tån hade ju gått av och ser ut som en prinskorv, men Capio vill inte titta på den utan jag ska ignorera smärtan och köra på Alvedon. Jag är van vid att ignorera smärtan, så det får gå bra. Läkaren skriver i journaler  att ”patienten ter sig stressad”. Jo, men visst! I hear ya. 

Så barnen är på kollo och jag orkar inte röra mig ur fläcken. Ett steg i taget. Helt förstörd. Orkar absolut ingenting. Allt gör ont. Så fort jag känner mig det minsta bättre väller sorgen över min lillebror över mig. Tror att den är det sundaste, sannaste och verkligaste i mitt liv just nu. Samtidigt funderar jag över om jag ska medicinera bort sorgen för att orka fortsätta detta vansinneslopp. 

Så som mitt liv är just nu är det kanske ändå en skänk från ovan det där minnet som slutat fungera. Eftersom i morgon är en annan dag och då är alla sorger borta igen. 

/Döden döden döden 

Vart är vi på väg?

 

Vaknar 02. Tar en melatonintablett och försöker somna om, utan framgång. Så trött att jag förlägger allt. Små kvitton. Stora kvitton. Viktiga kvitton. Kaffeskopan. Glasögonen. Väskan. Snurrar runt, runt, runt. Det var något annat viktigt jag glömt, men glömt bort vad det var. Googlar tecken på demens.  Går ut på gatan med en dotter, vi ska till doktorn men måste fråga henne ”vart är vi på väg?”.  Jag har sannerligen ingen susning. 

Att jag tappar språket, inte bara orken/kvittona/åren. Att jag aldrig får vila. Alla andra åker bort, jag åker till. Till saker som gör mig trött.  Vill bara gråta. Pratar med min lillebror. Han lever kvar. När insikten når mig slår jag bort den. Att jag måste sitta med 1177 hela dagarna gör mig galen. Försöker göra rätt. Känner ilskan och sorgen bubbla i mig. Frustrationen och oron (lärare och elever dödas i skolor, skolor segregeras, länder i ruiner, du googlar resor till Medelhavet fast du inte ska, ingen vanlig människa har råd att bo,  rika blir rikare, sjukvården till barnen i spillror, psykiatrin famlar i mörkret, allt måste vara så stort och flott, samtidigt skrumpnar vårblommorna ner och ersätts av sommartjockt och valpar föds och någon dör). 

Ser det ljusa. Jag gör ju det. Skrattar så att jag håller på att kissa på mig. Försöker förmå dottern att skratta med och känna livet förlängas flera timmar av det som spritter till i själen av ett rejält flabb. Våga flamsa och göra fel, kära barn. Livet är så hemskt ändå. Låt oss skratta, låt oss glädjas över varje vackert fluffigt moln. 

/Döden döden döden 

När texterna ligger för länge blir de grammatiskt inkorrekta. 

Råttans vår

Drömmer om råttor. Påsken passerade. Sprang som en skållad. Först Uppsala med H för att hänga med mormor. Vi träffade Joels J o J och morfar och sen ett dygn i Sthlm. Bodde på hotel, våning -2 och i tvätteriet, i källaren, stod en mördartyp och min vän K skrev att det nog kunde vara Sthlms traffickingcentrum. Fick fantasin att skena. H bjöd på sällskap, promenad, middag, vin och böcker. Gick St Eriksgatan fram, älskar forfarande Sthlm. Köpte blommor. Såg ”schnitzel och billig öl” och himlen och solnedgången smeka även Babels torn. 

Efter frukosten tog jag gröna linjen till Joel och satt och hulkade så diskret jag kunde. Alla hus och människor och så vattnet och ljuset och relationer som finnits på gröna linjen mot säg Farsta strand. 

Citronfjärilar och påfågelsögon fladdrade ystert omkring och solen värmde och dagen gick. Det är ingen lek. Jag skulle vilja bosätta mig där. I ett tält i någon dunge. Allt annat känns som ett svek. Som storasyster hade jag ett uppdrag, det var en slags beskyddarverksamhet. Jag misslyckades med det. Satte i kungsängsliljan i jorden, som upplänning han ändå är (inte var), så solrosen från J och så annat från mor och mig… Till exempel en kruka förgätmigej. K kom med bulle och en termos kaffe och sin gladhjärtade hund. Solen och fåglarna sjöng men fläcken snö låg ännu kvar. 

Hemma i Malmö. Hinner ta mig en dusch och packa, lasta om. Vi tar oss till Tomelilla, letar efter ved och dammar och svabbar av. Sanerar efter en råtta som levt dött och hittar spår och jag längtar efter klorin.  Coop på torget lever ännu kvar. Bo Olsson säljer låtsatsved gjord på rester och sågspån/flis, och känner en doft av Ikea och björk och huset blir sakta varmt. 

Vi äter kött och grönt och fisk och sill och dricker lite rött och rosé och bubbel och gullvivan har på några ställen tittat fram.  Vi rostar bröd och dricker kaffe och jag längtar hela tiden ut. Några ägg, choklad och mormors påskakakor och sen far vi hem.  Vi äter grillad korv i Vellinge och jag blir lätt biten av en gullig hund.  Jag får antibiotika och stelkrampsspruta och innan dess hinner dörrlåset paja ihop, så MKB-Peter kommer och jag springer efter första bästa buss. Av antibiotikan kan man få ”svart och hårig tunga” det var mig något helt nytt.  Jag drömmer om råttor men jag har sovit gott.

En sten

Taget med en väldigt gammal mobiltelefon. 

Vid vår egen sten.  Vid vägens ände. 

Kan ni tro.

Med västlig sol och östlig himmel, 

ett barn som aldrig velat posera. 

 

Synvillor

Diane Arbus, Untitled (6), 1970–71. © The Estate of Diane Arbus.

I onsdags var jag på Louisianas Arbus-utställning. Solskenet är så disigt på vägen dit att skeppen ser ut att sväva bland molnen, från tågfönstret sett. 

Bilderna är fina. Älskar många av dem. Vi är ju formade av allt tidigare fotografi. Dom där blickarna.  Skärpan. Rörelser och ljus. Allt det jag älskar med fotografi. Någon slags början. Efter visningen är det en film med ett gammalt artist talk med Arbus och hon fnissar och skrattar mycket. Känner nästan ett obehag men tänker inte gå in mer på det. Det som spritter i mig är glädje, i att det (människor/motiv/bilder) inte behöver vara perfekta för att bli alldeles storartat konstnärligt hänförande ändå. Den digitala fotovärlden känns alltmer som kitsch. 

Det är lugnt på Louisiana även om det är knökfullt i restaurangen och jag tittar på instagramfolket som har råd med frukost och rosé. Och havet, det är genomskinligt klart.  Promenerar. Tittar på tyger, tavlor, nyförvärv och folk. Människor är nästan alltid roligast att studera.  Jag älskar oss människor. Vi är så dumma, rörande och fina på en och samma gång.  Vi är så små och ändå känner vi oss som i centrum av allt. Någon med pärlor på sina glasögon, en annan i hatt. 

Under mossa och morän

Det har varit en skimrande, om våren, hoppfull helg. Hanterbar blåst och milt och klart utan att bli för mycket åt något håll. Fint. Nu dundrade nog ett militärt flyg förbi. 

I fredags hamnade jag på gamla begravningsplatsen i centrala Malmö, och det skulle jag inte gjort. Hjärtat fullständigt tillintetgörs på några sekunder. Min bror ligger under alla världars jord. Under alla blomsterknoppar, björklöv, krattat grus och alla tallars barr. Under mossa och morän. Han ska inte vara där.  Han ska vara här. Han ska vara med J och med F och vara chill, rolig, ifrågasättande, kritisk, snäll och kär. Han ska titta på mig med sin frustrerade, oroliga, lite ledsna blick som säger saker jag inte vill veta av. Vi ska prata om jobbiga grejer, musik och litteratur. Garva och gnälla. Prata om våra föräldrar, partners, tv, politik och barn. Om varandras bekymmer och förhoppningar. Han ska försöka mästra mig om musik och jag himla med ögonen och vi båda säga: det blir bättre sen.

Jag får gömma mig för tårarna kommer och det stora hulkandet är så nära.  Vågorna. Stormarna, störtfloderna och dagarna i kav lugn. När får man kasta sig på marken och vråla: nejnejnej!! egentligen?  Nä, man ska visst försöka hålla ihop. Jag skyndar hem, sen till sjukhuset och tar mitt blodprov. Sen åter hem. Vila. Greja. Betala räkningarna. 

En fin person jag inte hört ifrån på länge hör av sig och frågar om hen får bjuda på lunch. Jag måste tacka nej, jag är ett sådant vrak. Jag kan gå sönder offentligt när som helst. 

/Döden döden döden 

Against Interpretation

… I’ve studied the way a con works more than anybody needs to. You watch the spectacle, but you’re not paying attention to what’s being marketed.”

Skriver Rachel Williams om Inventing Anna i Vanity Fair. 

Vi vill bli hänförda, duperade, förförda men blundar ibland för vem eller av vad. 

Vivian Maier

Som av en händelse snubblar jag över Susan Sontags text Against Interpretation från 1966 (DN) efter att ha skrivit en hastig ansökan till en sommarkurs på distans i fotografi, som jag ändå inte får gå pga att sjuka med förvärvade hjärnskador inte får förkovra sig. Men kan inte låta bli att söka trots allt.  Kommer inte heller att komma in, eller kunna tillgodogöra mig kursen eftersom mitt minne läcker som ett såll, men ändå.  Mitt liv håller liksom på att ta slut, precis som alla andras, men vi struntar i det nu.  Än går den gamla skutan, än skiner solen på alpens topp. 

Försöker beskriva att jag har ”ett stort behov av att utvecklas och kontextualisera mitt bildberättande.”. Utvecklas, givetvis, men det andra? Är det ändå inte djupt tragiskt eftersom det innebär att bilderna bara blir värda något utifrån kontext och inte som verk i sig. Eller är så dåliga att de behöver en förklarande översättning, ett budskap och undermening från mig? Betraktarens intelligens eller estetiska känslor underkänns. Sedan vill vi väl ändå samma sak, men konstnärligt uttryck, skolning, tidpunkt, slump, kontakter och begåvning varierar. 

Så 1966 kom Sontags text ut i en bok med samlade essäer och behandlar detta ämne utifrån litteratur- och konstkritik främst, och sökandet efter mening/undermening snarare än form, estetik och uttryck. Och jag kan lätt gå in och läsa vilken Artist statement som helst och alla kommer att skriva samma text men med olika ord kring det undersökande, personliga, om makt och strukturer, arv, natur, kultur, historia, utanförskap, identitet, våld, och sexualitet och så vidare och så vidare. Här, en bild av *** det betyder *** och ***… man kommer att använd sig av ord som praktik, narrativ, tonalitet, undersökande osv.  Eller vara övertydlig och gräll, tekniskt maxad och provokativ. Har den fotografiska bilden nått vägs ände? Den får inte finnas i sin egen rätt, utan ett färdigformulerat budskap och berättelse? Är alla bilder redan tagna, är alla himlar redan målade?  

Jag säger inte att sammanhang är fel, absolut inte, men det känns allt oftare som en (efter)konstruktion. Då skulle det enda intressanta fotografiet idag vara journalistiskt/dokumentärt. Kanske. 

Jag är och lyssnar på ett tal. På scenen en kvinna i tårar och svart och jag har kameran i väskan. Fotografer fotograferar och jag tänker, jag skulle lätt kunna ta den bästa bilden. Ljuset och vinkeln där jag står är perfekt.  Men kameran ligger kvar i väskan.  Det är ju sjukt att tänka så. Kanske handlar det bara om en sista mental suck hos en som egentligen givit upp. 

Jag tittar efter gamla tavlor på auktionssajter och det gör ont i mig. All konst som ingen vill ha. Som någon lagt möda på och sin kärlek i. Alla sånger som aldrig kommer att bli sjungna mer. Ja, vi ska ju alla dö.

Läser nu på morgonen Marianne Lindberg De Geers sågning av de kvinnliga skulptriserna i Expressen och återigen slungas jag in i konstens premisser. Kontext före konst, som Sontag skriver om. Läste ingen Susans text, eller ansågs hon ha fel? 

Fick svara på en enkät från en medlemsförening som jobbar med fotografi och jag svarade så sanningsenligt och tydligt jag orkade, man tyar ju oftast inte det, men skrev i alla fall till dem att det är dumt att utestänga människor utan fotografisk utbildning. All form av konstnärlig exkludering är ju i sig okreativ och ofri i sin form (åberopar Joseph Beuys och tänker på Vivian Maier t ex, kära ***…).  Men klubbar för inbördes beundran är troligtvis gissningsvis enda vägen in. 

(På Vivian Maiers hemsida läser jag om Vivian Maier Scholarship Fund och tänker vad otroligt fint och om att det ska gå till kvinnliga (UNGA!) fotografer och kanske är det rätt, men skulle det finnas ett enda stipendium i världen att söka för självlärda medelålders kvinnor utan sociala färdigheter så borde det väl ändå varit här? Kan man ju få tycka i alla fall.) 

Andres Lokko skriver också om kritik. Och kanske, pga att musikkritikern inte bara jobbar med att formulera och beskriva det outsagda, utan det uttryckta (konsten!) så når det inte heller finrummen direkt. Jag åberopar Sontag igen. Det var en del eleganta och tänkvärda formuleringar där. Hos både Sontag och Lokko, men den senare är roligare såklart. 

Ja, livet forsätter. Månen har lyst starkt var natt. Sover dåligt.  Alltid är nån sjuk. Jag är deppig, men bara att tugga i sig. 

”One discovers the light in darkness, that is what darkness is for; but everything in our lives depends on how we bear the light. It is necessary, while in darkness, to know that there is a light somewhere, to know that in oneself, waiting to be found, there is a light.” (James Baldwin)

Ska vi låtsas det så länge, det insipprande ljuset kanske kommer, sen… 

/Döden döden döden

Mono no aware/awareness of impermanence

Alltings förgängligheten, eller kretsloppet. Jag vet inte längre vad jag tror på, eller vad jag ska göra för att göra mig själv eller någon annan lite glad. 

Läste om Duras i The Marginalian*: 

the novel’s protagonist-narrator receives a telegram from Saigon, carrying news that her younger brother has been killed at twenty-seven, she receives the news as a kind of mistake, a “momentary error” eclipsing theuniverse, filling her soul with outrage “on the scale of God.” She realizes with the stab of hindsight that her brother had always appeared immortal to her, purely by virtue of being her beloved brother.

Drömde om honom i natt. Eller rättare sagt, hans ställföreträdande kopia var där. Vi var på en fest. Havet och ljuset, måste varit en ljus sommarnatt, och jag tror att vi befann oss i en lägenhet i Helsingborg. Allt var ljust och vitt. Han, låtsats-Joel, stod vid diskbänken och pulade med någonting. Jag och en bekant jag aldrig träffar, men hon är en sådan där man alltid blir glad av att se, satt på golvet. Vi tittade på honom, sen varandra och började gråta båda två. Saknar honom så. 

Jag är i smärta. Sorg, det låter alldeles för lätt. 

/Döden döden döden 

 *I samband med texten om Warren Ellis Nina Simone’s gum . 

Det är som att tålamodet tryter nu.

Hjälp till självhjälp

Stulet från nätet,  minns ej från vem. förlåt. 

Det där farliga stadiet. Jag tänker att det är och har varit i mig länge. Att samhällets fullständiga moraliska kollaps sakta dränker mig. Hur länge kan man trampa vatten i stormigt hav? Hur länge kan en titta bort? 

Det finns ingenstans i Sverige, för en svensk medborgare, att vända sig vid kris. Du får hoppas på egna nätverk och kontakter. Kanske Facebook-vänner kan hjälpa dig ur en prekär vård- eller bostadssituation?  Det skulle kanske kunna vara Svenska kyrkan då, men annars står vi utan hjälp vad det gäller all vård, skola, socialpsykiatri, bostäder, missbruk, psykiatri, sociala myndigheter, våldsamma relationer,  - och samtliga kommunala verksamheter för funktionsvarierade och så vidare, och så vidare fullständigt icke-existerande. Allt ligger nere, men åt lite certifieringar och nya klistermärken finns det än lite resurser kvar.  Än så länge, och höll på att glömma, flåshurtiga konsultlöner, givetvis. Det som skapats är en rundgång av utbildad personal som inte får eller kan utföra sitt jobb på grund av lönsamhetskrav eller teknikalitet kring på vems ansvar uppdraget vilar 

Hur att hantera samhällets och det egna förfallet utan att slitas sönder mentalt är frågan jag brottas med dygnet runt. Att människor får vara sjuka i flera år utan rätt diagnos. Kan jag hitta leken med drömmarna om förändring inom mig igen, eller är det enda rimliga att ge upp, för sinnesfridens skull?  Mitt inre trots har burit mig genom livet och den imbecillas enkla glädje över livets dråpligheter. Att finna ljuset i mörkret har varit min grej. Hur mörkt det än har varit har jag ändå lyckats se den rosa strimman guld därborta. Gryningen. Skymningen. Månen. Molnen. Doften av död och liv i samma jord.  Glittret över sjön och trollen i skogen. Någon Sidney Sheldon-fantasi, en vacker sång eller en perfekt laxtartar. 

Begriper att det kan kännas som ett märkligt, högst privat, känsloläge, vilket det kanske också är, men det är inget nytt. Alls. Precis som att vissa grupper i samhället åt ett visst politiskt alltid älskar kärnkraft, militär- och polismakt a.k.a. ”ordning och reda”, och inte riktigt tror på det där med långsiktighet som miljön och en skola för alla och nästan alltid tar fula matbilder, för att nämna några enkla exempel. Så finns vi andra, som famlar efter lysknappen, förstånd och luft i detta nu. 

Jag har läst två böcker av vitryskan Svetlana Aleksijevitj, Bön för Tjernobyl och Kriget har inget kvinnligt ansikte. Jag kan ingenting om Ryssland eller Ukraina, mer än det lilla. Kan inte särkilt mycket om någonting, men jag begriper att vi måste vända om någon gång. Mot något förståndigare. När jag läste om Tjernobyl, mitt under pandemin, så slogs jag av att vi, vi som bor här i detta kalla förvirrat ängsliga lilla land, är precis lika fogligt naiva, annars är vi genant besvärliga foliehattar. Vi böjer oss och gör som dom säger (oftast från Stockholmshållet eller som i Ukraina, från Moskva). Vi hade ingen krisberedskap. Vi stöttar/stöttade inte vårdens personal. Vi visade inte heller någon solidaritet mot de sköraste.

Igår passerade bussen ställe efter ställe, fullknökat med folk och mat och dryck på vart bord, och jag erfor en mildare eufori för den festande skarans skull. Våren är här. Fåglarna kvittar och byxorna måste ha krympt, men någonstans går föräldrar med koliksjuka barn i minusgrader/torka och vet inte vart dom ska ta vägen. Hur kunde vi bli så bekväma att vi tror att vi har mer rätt än andra att ha det bra och bara stressar i väg på första bästa skid-/solsemester. Vi får resa, men vi måste dela med oss. Står inte ut med de rikas överflöd när psykiskt sjuka bor på gatan och pojkar skickas ut i krig. Är det att vara galen idag, att vilja väl? 

/Döden döden döden 

Grodyngel

 

Så fort jag fått vila lite väller all förtvivlan över mig. När det handlar om att överleva dagen hinns inga känslor med. Kan inte lyssna på musik längre utan att bli ledsen. Orkar inte fotografera mer. Jag har tappat lusten för livet men kämpar på. Ändå. Det är som att jag vet att det kan bli bättre, men också mycket värre, sen. 

Lilla H tittar efter grodyngel i dammen och frågar: - snälla, får jag ta med några hem? Desperat längtan efter husdjur besvaras med ett auktoritärt nej. Jag känner hennes längtans sorg, och tänker, sen… 

/Döden döden döden 

Benevolence

Lär mig nya ord varje dag. 

Käre Gud, förlåt för allt, och käre Gud tack för allt du givit mig, förlåt för allt igen, men nu får du lämna tillbaka min lillebror. Det räcker nu.  Så går tankarna i huvudet. Det räcker nu. Det räcker nu. Det räcker nu. Det räcker nu. Det räcker nu. Det räcker nu. 

Ibland, när jag går ner till stranden, till havet, fåglarna och hundarna så tänker jag att lillebror är där ibland dem. Försöker visa mig något. Kanske stylar sig och störtdyker så att jag ska kunna ta en riktigt bra bild, men det vill sig aldrig. En gång tog jag bilden jag längtat efter men hade visst linsskyddet på. Ibland, när jag känner att NU, NU, NU så dör kameran. Så har det varit flera år. Kanske känner kameran av min spänning. Kanske måste jag bli mer ödmjuk?  En missad bild är också en bild, men ändå inte. Mest en fantasi.  

/Döden döden döden 

Kallbad

Bestraffning av de avundsjuka (nedsänkning i frysande vatten i evighet).

Såg bilden och tänkte bara: åh, vad härligt att bada…

Från Stephen Ellcocks facebooksida. 

Punishment of the envious *, from 'Les calendriers et compost des bergers' (The Shepherds' Calendar) ,

1493, Printed by Guy Marchant, Paris. 
Angers, Bibliothèque municipale, SA 3390, fol. 34r
Full title : [Calendrier des Bergers]. Icy est le compost et kalendrier des Bergiers Nouuellement refait et austrement

 compose que nestoit parauant. Paris: Guy Marchant [in part for Antoine Vérard], April 1493.
(* Immersion in freezing water for eternity)

/Döden döden döden 

Ekorrens ickelinjära känsla för stil

Vad vi behöver 

Made for walkin’ 

(all over you)?

Det stormar utanför. Fönstren skallrar och stekpannorna vibrerade mot varandra på köksväggen, så jag trodde att det var kyrkklockorna som slog där ute i blåsten precis. Så hann flyktiga tankar om krig och tacksamhet swisha förbi och ”betalar man full hyra vid krig?” och lysande: ”jag orkar inte det (krig)” innan vardagstankar som ”varför är det bara jag som går ut med matsoporna hela tiden?” (även om andra här hemma säkert känner likadant), medan jag förbereder morgonens frukostdukning. Finns fördelar med att sova dålig. 

Det låter som att balkongen ska blåsa av just nu. Intressant väder sa en meteorolog på tv och någon annan får en gammal pelargon i huvudet. 

I den trånga båt vi sitter i just nu är det svårt att vara politisk eftersom varje tå tycks öm och tiden med covid har gjort oss mer sårbara, utsatta och ensamma; beroendet av andra människor har utan tvekan  tydliggjorts, precis som saknaden. Jag älskar människorna i mitt liv. Den här sårbarheten öppnar upp för både solidaritet och rädsla, känslor som inte passar optimalt ihop med förvirringen och våra behov. 

Hur har människorna det på Tonga? Och när, under vår livstid, har miljöpolitik varit viktigare än nu? Jag ville ju bara ta det lite lugnt. Vila. Dricka mitt kaffe. Läsa en bok. Inte kivas. Inte att fönstren ska blåsa in. 

Men om vi ändå talar lite om politik så skrev Karin Petterson precis om Elina Pahnkes text om bell hooks och jag blev så glad eftersom det var en lysande text som jag glömt bort. Karins var också bra. Maria G Franckes svar förstod jag inte riktigt i sammanhanget, eller så läser vi text på helt olika sätt. Jag har knappt sovit på två dygn, så pardon my french - och jag kan givetvis ha helt fel. Kvinnor är nästan alltid utsatta, men det var väl egentligen inte där skon klämde? Elina Pahnke skriver i och för sig om medelklasskvinnor (stadsministern!?) men jag läste texten som exempel på ett samhälleligt och politiskt förlorat humanistiskt och medmänskligt perspektiv, när allt kommersialiserats och människor med makt/privilegier inte tycks bry sig, eller ser och förstår hur andra har det. Olika sorters skit och verkligheter, kanske man skull kunna säga?  För Petterson och Pahnke fick ju rätt, medelklassens kvinnor speglade sig i texten och började radda upp böcker de läst, inte orättvisor och ojämlikhet. Så tolkar jag det, men ger G Francke rätt i ”Och: varför använda sitt utrymme i spalterna åt att klaga på vad som inte skrivs – i stället för att bara göra det, eller bereda platsen?”. Lite klassisk ändudå-retorik, relevant, även om K Petterson avslutade sin text med självkritik angående just detta. Kanske problemet är att det aldrig blir debatt om de andra frågorna (varför städar inte stadsministerns man och varför blev städbranschen inte bättre med RUT-bidraget t ex?), men vi nappar på det andra (skrev ju själv om skönhetstoket för inte så längesen och kände spontant att det är väl helt okej att ministern har städhjälp men varför har hon, hennes partner och Säpo sådan erbarmlig koll?).  Det blir för mycket yta och navelskådande helt enkelt.  Hos mig med bör tilläggas.

”Det vita medelklasskiktets feminism är en i grunden patriarkal rörelse, menar hooks, eftersom den inte gör upp med det rådande systemet. I samma sekund som kvinnosakskvinnorna utropade att de ville ha samma rättigheter som männen, avslöjade de sin klassposition. För svarta kvinnor i USA speglades inte drömmen om frihet i sina fäders eller bröders livssituation. De var omgivna av män som, likt dem själva, saknade politisk och ekonomisk makt. Föga förvånande resulterade därför de vita kvinnornas kamp i att svarta kvinnor började utföra det reproduktiva arbete medelklassen tidigare ägnat sig åt. De blev låsta till det hem som feminismen sade sig frigöra kvinnor ifrån.” Elina Pahnke, Sydsvenskan

När jag en gång började med bloggen så bar jag en rädsla för självupptagenhet så jag försökte skriva om annat jag såg. Ville också berätta om, och kanske processa svåra saker, utan att bli för självutlämnande eller utsätta mina barn eller mig själv för fara eller skada i ett land med nästan 20% Sverigedemokrater och godtycket som ledord inom stat, det privata, region och kommun (inte alla, men många). Därav under pseudonym. Kanske närde jag en dröm om meningsfullhet, försöka göra något litet, trots allt. Men jag har rullat min sten och aldrig riktigt kommit fram. Det blev mest någon slags dagbok ändå. 

Nu går jag här hemma med julstöket bland påsar som inte sorterats färdigts än. Försöker identifiera mig med den speglande medelklasskvinnan, men det vill sig inte när jag hasar runt med dammråttorna släpandes efter tofflorna, märkt efter en månader i sorg och en månad med covid. Min hjärna fixar inte mer. Om ni ser en ekorre rusa runt bland träden, upp och ner och hit och dit så beskriver det mina tankars linjäritet, i kombination med en kropp som inte hänger med. Jag känner allt oftare: jag ger upp. 

Kolla! Vet ni!? 

Jag hade tagit bort det fula handfatet och hotell-glasskivan, men annars rätt perfekt.

Lite blommor, badskum och bra musik, och så några snittar och champagne…

Ibland räcker det med lite bra musik för att känna sig glamourös när man tar ett bad. 

Om man nu haft ett badkar.

Så om man vill kakla om i rosa (eller citrongult eller himmelsblått) som Clara Cornet i Paris, så kan du ju använda ROT-bidraget till hantverkare (oftast importerad (det låter så hemskt) arbetskraft utan avtalsenlig lön precis som stadsministerns städbolag), detta från våra gemensamt inbetalda skattepengar för att snygga till det/höja värdet lite. Och pratar vi villaägarna, bidragskarusellen och elpriserna så var det ju fint att de får tillbaks (inte bidrag, utan ”kompensation”) från staten för att elbolagen went 🍌🍌🍌 med fakturorna i vinter. På grund av att marknaden verkligen inte klarar av att reglera sig själv, vad dom rackarna än påstår. Samma bidragsberoende villaägare som glatt röstar på partier som vill ha en fri marknad, behöver alltså ”kompensation” för att klara av den fria marknaden. Exakt samma människor som gärna skuldbelägger människor som har det svårt, på riktigt. Detta är inte villaägarnas fel, men ett strukturellt, politiskt och moraliskt moras. 

”Jag har i många år sagt att om vi bygger kablar till kontinenten så för vi in höga elpriser i Sverige så det är snarare hon* som håller med mig. Jag är stor vän av frihandel och det är självklart att man som energibolag ska få handla med omvärlden. Men man ska inte använda skattepengar för att lägga ut kablar för att få upp de svenska elpriserna till kontinentens prisnivå. Det får kraftföretagen göra. Det gynnar kraftföretagen men missgynnar elkonsumenter och företag.” SSABs ordförande Lennart Evrell (från Göran Greiders text i Dala-Demokraten, länk ovan). *Noshi Dadgostar

Nu, alla kära vänner och fina familj, jag tycker verkligen inte att att era elräkningar var något ni förtjänade, det är sannerligen vansinne alltsammans, men jag tycker att kritiken ska ligga på elbolagen. Inte att staten ska gå in och täcka över idiotin (då förändras inget  mer än det akuta just nu, men så är det ju valår i år förstås).  Ju högre förbrukning desto högre bidrag.  Största villan vann. Som vanligt. Pensionärer, ensamstående, sjuka och studenter eller arbetslösa med minimala marginaler i äldre hus är kantänkas lite mer drabbade och oroligare, än säg Persbrandt och Lundell just nu. Men då säger den som får maxat bidrag: ja, men man måste jobba och tjäna pengar och ha pengar på banken för oförutsedda utgifter till den som inte klarar ut det, men det här kravet gäller som vanligt enbart fattiglappen. Så politiken handlar om att överkompensera över- och medelklassens behov av minimalt motstånd eller hotet mot easy livin’ och komfortlivet. Det är så det går skam på torra land. Här kommer jag tillbaka till de politiska perspektiven som Pahnke/hooks skrev om. Vem/vilka/vad jobbar politikerna egentligen för? Över- och medelklass med ägd bostad och så elbolagen, som skrattar hela vägen till banken, medan landets välfärd rasar ihop. Eller är jag orättvis nu? Kanske det.  Men ingen pratar om vem som städar hos vem och varför. Ingen bryr sig om hur byggfirmans arbetare har det. 

En reboot? 

Tänker på alla vänner som reser, människor jag älskar och håller av. Man ska inte resa under pandemier och inte heller av miljöskäl, men det enda som stoppar oss från (miljöanpassat) resande idag är brist på tid, pengar eller någon slags miljömedvetens moral. Jag förstår behovet, och ibland är det ju kris och viktig och kär familj att återse. Jag lägger inte detta på individen, utan det globala samfundet. Res mina kära. Ingen klimatkompensation i världen hjälper miljön, så rösta på förändringar och framtiden istället. Ta en sista sil innan rehabiliteringen (tittar på drabbande Dopesick just nu…). Dra en repa till Djakarta, Long Island eller Paris. Sen är det nog försent. Nä, kan man resonera så? Jag kan inte annat än se att våra liv i överflöd är en slags missbruk. En resa, skiva, mobil eller ett gymkort, levainbröd, hemma-spa eller ett par boots till bara, snälla, sen är det slut. Lovar och svär.  

Jag måste knåda om min egen hjärna, behöver en reboot, jag känner det tydligt och klart. Orkar inte. Jag har själv en gammal flygbiljett till Paris som aldrig tycks kunna bli använd. Vem är jag i denna soppa. Inte Greta Thunberg i alla fall. 

Vi är många som älskar att resa. Moi aussi. Här Bowie på turné Denis O’Regan

Någon skriver, jag gör vad som helst bara vi räddar vården. Vården kan enbart räddas om kollektivtrafiken fungerar och människor kan vara hemma från jobbet om dom är sjuka. Allt hör alltid ihop. Finns inga genvägar. Vi smittas för att vi andas och lever nära varann. Tyvärr är vi dumma i huvudet så vi klarar inte ut det här utan ett bättre utbildningssystem heller. Kanske var coviden sista spiken i min mentala kista ändå. Alla slemhostare på trånga bussar och tåg. All falsk trygghet med vaccinet, motsägelsefullheten, min längtan efter vänner, fest, resor och glamour. Jag när och bär den i mitt eget bröst, men det som räknas är något annat. Jag vet ju det trots allt, men vet inte riktigt vad. Är det kärlek, vänskap, kunskap eller poesi? Jag gör ju inte vad som helst för att rädda världen. Jag finner ingen råd. Det finns nog inte heller någon nåd. 

Hela mitt liv har jag tänkt, det ena behöver inte utesluta det andra. Det har varit min devis, men jag har haft fel. Jag tycker att rosa är fint men jag behöver inte några rosa skor (just nu). Jag kan titta på bilder och prata med fåglarna. Är det att ge upp, eller att åldras en smula? 

/Döden döden döden 

Demokratisk konst

Pardon my French

"I understand the complexity surrounding photography, but as I find the use of mobile devices, art democracy - in many ways a means of democratization of the artistic expression (I love that!), I also notice that the screens tend to shield/isolate us from each other. "The now" is always somewhere else. 

To be able to see and document the beautiful (and absurd) in this sad, fragile world we live in keeps me going/searching. 

The eye is free!"

Så skrev jag på en fotosida en gång, och hur jag än vänder och vrider på det så misstänker jag att det är glädjen, eller det ursinniga behovet, av att fånga något som grunden för all skapande verksamhet. Och med mobil kan du ju det. Alla har inte tillgång till utbildningar, material, dyra appar, häftiga miljöer och så vidare, men livet är generöst på ögonblick. Jag älskar det. Ibland saknar jag mina gamla Sony Ericson-mobil. Och min gamla padda. 

Sedan är smaken som baken.

Puss!

Eder deppige /Döden döden döden 

Gammal/ung.

Världens minsta ögon.

Sorg av Anna Ancher (1902)

Att vara i sorg är vansinnigt självcentrerat slog mig omgående. Först skämdes jag, men eftersom jag så sällan tar mig och mitt på så stort allvar lovade jag mig själv att göra det nu. Det har varit viktigt för mig. Kroppen reagerade instinktivt på min (allas vår) förlust. Viss sorg går inte att värja sig ifrån. Att känna hur man går sönder i realtid och inte ha en aning om hur det ska gå till att lappa ihop sig hjälpligt är skrämmande, men det är sorg, en enorm sorg som dränker en. Brottas med plötsliga katastroftankar. Men ingen sorg, utan kärlek sägs det. Kanske är det trösterikt trots allt? Brukar annars alltid landa i känslan att det är mycket mer synd om alla andra, för att de helt enkelt är bättre än mig på att bejaka sina behov, berättelser och känslor, men den här gången tog även jag plats. Det är och har varit en process. 

Tänker lite slappt på: 

Politiken: Suck. Ändå lite bra att Strandhäll gjordes till människa. Många reagerade på det vansinniga i att hacka på en persons ordningssinne i och med en livskris. Bra. Tänk om hennes skulder hos Kronofogdemyndigheten kunde hjälpa dem som säg utsätts för våld i nära relationer, som inte kan få nya egna bostäder pga skulder, skapade av våldsutövaren, istället? Belysa frågan kring hur skulderna uppstår och ställa allmännyttan och det allmänna medvetandet mot väggen. Men gissningsvis kommer aldrig Annika Strandhäll, eller någon annan välavlönad politiker, få problem att skaffa en ny bostad pga Kronofogdemyndigheten och livet/döden, så ingen politiker i hela landet kommer heller lyfta ett finger för dem som är utsatta för våld. Inte ens när kvinnor eller barn dör ses några verkliga rutiner över. När det gäller våldet vi säger oss inte acceptera har vi synnerligen hög acceptans kring hur offren behandlas av samhället. Hjälpen som alltid uteblir eller förvärras i och med en separation. Eller omöjliggör en separation. #eftervåldet. Klistermärken och hbtq-certifieringar (oavsett kön eller inte) är bra, men hjälper  inga offer eller deras barn. 

Ointresset att bistå utsatta är intakt, och ansvars- och skuldfrågorna självdör, som vanligt. Valde att lyfta frågan om just våldet eftersom det varit så extremt aktuellt under året och alla så unisont varit överens om att våldet måste få ett slut, men inget verkligt, förändrande förbättringsarbete gjorts.

Skulder tenderar ju även att uppstå vid livskriser som vid arbetslöshet, olika former av missbruk, skilsmässor, plötsliga sjukdomar, dödsfall, och utan att chansa jättevilt, hos dem med diagnoser, vilka ofta har stora problem med ordning, relationer, ork, humörsvängningar och olika former av missbruk (självmedicinering). Så det vi borde prata mer om är hur skulderna uppstått, och varför skulderna bara får konsekvenser för vissa fuck-ups. Läs t ex DNs Saeed Alnahhals perspektiv, och hur vi kan hjälpa våldsoffer, kring det ekonomiska stigmat. Det finns idag inget stöd, eller samlad kompetens, för vuxna med diagnoser i Sverige. Misstänker att det skulle vara enormt kostnadseffektivt och djupt medmänskligt att börja där. Tjänar du mycket pengar kan du betala andra för att göra det du inte klarar av, orkar eller hinner i alla fall. Så Annika, snälla, skaffa en revisor (assistent, eller vad som helst) och be kollegorna på regeringskansliet (säg till Bostadsminister och biträdande arbetsmarknadsminister Johan Danielsson på Arbetsmarknadsdepartementet om ni vill rädda barn- och kvinnoliv, och Lena och Ardalan på Socialdepartementet om ni vill rädda ännu fler liv) och sätt lite press på kommuner och regionerna om staten är helt tandlös gällande vålds- och samhällsproblem. 

Eller så sammanfattar vi det så här: är det okej för en av Sveriges tyngsta ministrar att ha skulder hos Kronofogdemyndigheten på grund av sorg bör en misshandlad kvinna med barn med skulder kunna få ett lägenhetskontrakt också. 

Undrar så kring den där anden Andrev Walden hade ihjäl… Han lyckades hursomhelst helst skriva, fantastiskt roligt formulerat och ytterst politiskt, utan att nämna några namn, om något så fundamentalt som att livet är orättvist. Stadiga päron och hyfsad bakgrund ger dig chansen att fucka up, utan några större konsekvenser. Var ödmjuka inför detta, fellow fuck-ups. 

Covid: suck  (här finns det för mycket att tänka, kunna, tro och aldrig blir det riktigt rätt). Finns bara en enda sak: hänsyn och respekt skadar aldrig, resten i en salig röra. Men att vi smittar och smittas och vissa dör, det vet vi. Att vaccinet inte skyddar mer än tillfällig och mot allvarligare sjukdom (om du inte är i riskgrupp, för då kan du bli allvarligt sjuk ändå) vet vi också, och att vi med eventuella, mycket milda symptom, kan åka runt som superspridare på överfulla tåg, köpcentrum, restauranger och bussar också. Konsekvenserna oöverblickbara. Men vi vill ju bara ut. Träffa folk. Resa. Leva. I samband med lättnaderna inför höst- och vintersäsongen valde man även att återföra karensdagen och handsprit-flaskorna i affärerna tömdes väldigt fort. Tusen fingrar trycker på tomma pumpen i entrén. Genialt. Det är verkligen mycket jag inte förstår. Men till alla dårfinkars försvar, det är svårt att fatta allvaret med lite droppsnor i näbben. Lite snor har väl aldrig dödat nån?

”If policy makers want to limit the damage that Omicron and future variants do, they’ll have to better understand why people reject vaccines. Something as complex as vaccine hesitancy is bound to have many causes, but research suggests that one fundamental instinct drives it: A lack of trust. Getting people to overcome their hesitancy will require restoring their trust in science, their leaders, and, quite possibly, one another. The crisis of vaccine hesitancy and the crisis of cratering trust in institutions are one and the same.”  (Olga Khazan, The Atlantic)

 

Kvinnornas förlorade skönhet (jättesuck): Kvinnor som mår dåligt över sin förlorade skönhet (ni är snygga, eller vad vet jag, bla bla bla) och tillhörande privilegier är manipulativa psykopater tänker jag ibland. Framförallt tydligen fullständigt osjälvständiga. Eller? 

LANA DEL REY Beautiful

Vilket känslomässigt övertag att aldrig ha känt sig särskild snygg eller jobbat med sexet ändå! Finns några fördelar med dåligt självförtroende i alla fall. Tänk om ”de snygga” jobbat med vänlighet och humor istället? Litat på sin begåvning, intelligens, varit tacksamma, medvetna och ödmjuka inför övertaget. Jag tycker också att det kan kännas smärtsamt att se ut som en liten tant ibland, men eftersom jag inte kände mig särskilt snygg när jag var 25 heller, så känns ändå youth is wasted on the young mer relevant än att deppa över att män inte skulle vilja ligga med/åtrå en längre. Det är kul att vara snygg, klä sig färgglatt och lukta gott. Det funkar nästan överallt. Och män kan vara sorgligt ytliga, det håller jag såklart med om, men mannens blick och uppskattning, är det verkligen det enda som räknas? 

Till försvar för dem som vill se evigt unga ut och upplever att kvinnovärdet ligger där:  Inte förens männen stämmer upp i en kör: vi föredrar att jobba med kompetenta kvinnor med egna åsikter, lång erfarenhet och lättare ansiktsbehåring, före positiva 25-åringar utan barn som ställer upp på vad som helst för den goa stämningens skull, så kanske det finns visst fog för ängslan och sorg?  För jobbar man i det offentliga eller med att sälja in sig själv blir det givetvis mycket tydligare och mer komplicerat. Är man singel med längtan, jag fattar deppen. Men ändå, det är sorgligt att åren oundvikligen går. Det är det. Men samtidigt, skärp er.

Män tittar på mig. Och kvinnor, hundar och barn. Och inte bryr jag mig om ifall de vill ligga med mig eller tycker att jag ser för knasig ut. Röd i ansiktet, skitfult hår och världens minsta ögon om ni frågar mina barn. Jag vet. Jag ser nog rätt sliten ut. Jag vet inte ens hur jag ser ut. Är det verkligen viktigt? Många dagar är jag en osynlig fläck. 

Jobbar man med sex/makt, förförelsen, är det ju det viktigare förstås. Vissa har jobbat med manipulation sedan förskoleåldern och för dem blir knepigt när maktverktyget sakta glider dem ur fingrarna. Alla är vi fåfänga på våra egna vis, men vilket bottenbetyg för den egna kraften och kompetensen om den måste mätas via den manliga åtrån. Själv har jag valt förnekelsestrategin och den funkar för mig. Det är helt enkelt någon annans kropp tagit över min, typ. Orkar inte förklara närmare, men tänker: det vänder, fast jag vet att det inte gör det. Jag lever ju generellt på hoppet. Mina barn har knappt sett mig gråta, har aldrig manipulerat någon med gråten/sexet men har på ett sinnesjukt vis alltid letat efter en positiv vinkel. Inte för att jag är en särdeles positiv person, utan för att det gör livet uthärdligare och lättare att orka med. Det betyder inte att jag inte varit väldigt ledsen eller känt mig ovanligt ful, utan bara att jag präglats på detta sätt. Det vänder! Jag blir snyggare sen…

Men det är kring sex och makt det blir komplicerat. Horace tassar kring det med Ida Ölmedal i Sydsvenskan och vi kvinnor tassar kring varandra. Vi vet att sex, drama och skönhet är (minerad) mark/makt och vissa vill fritt kunna utnyttja denna makt efter behag och behov. Jag är tveksam till om denna makt är så härligt frigjord som vissa vill få den till, men detta är ett faktum. Finns även bland de kriterier kvinnliga psykopater huserar. Kanske handlar det bara om att få bestämma över de andra barnen på lekplatsen ändå? Men när makten och de självklara företrädena ruckas blir det svårt och det är det oron handlar om misstänker jag. Rädslan att allt det roliga och genvägarna ska ta slut. Jag och mina väninnor pratar om detta också. Det är mänskligt och mycket trist att känna sig mindre attraktiv/gammal, även om alla är lyckostar som åldrats likt bättre viner, utan att förstå det själva alla gånger. Men visst, Tareq valde precis en ”Pt-Fia” (hon är säkert alldeles fantastisk), så nog är och ung, fit och pigg roligare än trött, gammal och trist med progressiva, för en man i svängen. 

Begriper att det blir blurrigt (men vi kan, om vi vill, konstatera att nästan alla män är idioter) men exklusive alla manliga praktarslen så jobbar vi kvinnor oförtrutet på med vårt maktspel: sex, gråt och det eviga skitsnackandet. Det är tragikomiskt att vi inte kommit längre. 

För vad Thyberg gjort är helt enkelt att producera ännu en porrfilm – undantaget penetrationen – och placerat den i ett cinematiskt finrum. Vilket då på något magiskt sätt ska göra det till ”undersökning” i stället. Det borde få åtminstone publiken och kritikerkåren att känna sig manipulerade. Greppet går att jämföra med den gräsliga konstnären Richard Princes serie med Instagrammålningar, där han utan medgivande helt enkelt trycker upp sexiga unga kvinnors Instagraminlägg på canvasdukar som han ställer ut och säljer. (Saga Cavallin, DN).

Ja, det där sexandet i olika skepnader. Kanske är det bara våra drifter som driver oss, och vi använder oss av de medel vi har att tillgå. Jag vet verkligen inte, men lätt är det inte att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt alla gånger.  

Trots att jag kan checka av alla kriterier för klinisk depression (utom en djupare längtan efter att ta livet av mig) så är det allra, allra hetaste för mig nog drömmen om naturen och att få vila lite någon gång. Får svindel av blotta tanken på en gnutta lugn och lite ro. Det mest förbjudna lockar alltid mest. För vissa något naket, för mig ett hav eller en äppellund. Oj, nu blev jag alldeles rosig. 

Den här oerhörda förlusten i mitt liv gör mig kanske lite mindre sårbar, jag är ju redan sönder. Det ger ju både frihet och en känsla av meningslöshet.  

Med världens minsta ögon drar jag i mig lite kaffe och försöker hitta ordning i mitt inre kaos. Det går sådär. 

Behöver just nu bara prata lite med min bror. 

/Döden döden döden

Dag 1 Störtflod

Foto: Daniel Lindström (c)

Idag kom första snön. Vi jublar. Den töar bort. Vi glädjer oss ändå. 

Nu har jag gråtit i snart två månader. De nätter jag sovit dåligt gråter jag mindre på grund av utmattning, men när jag sovit gott sköljer sorgen och gråten över mig från morgon till kväll, och blir utmattad av det. Status quo. Det finns något friskt med sorgen och tårarna ändå, men att vara ledsen med krossat hjärta tär. Sorgens opålitlighet är komplicerad då den kan dyka upp när som helst. Allt påminner om dig, älskade bror. Har svårt att hitta någon ljusning. Inget kan få min lillebror åter. 

Läste att transformering av smärtan till något vackert genomförs genom att inse att alla lider. Jag vet inte om jag kan det. Jag förstår att alla lider, men att förvandla det till skönhet vet jag inte om jag reder ut, men tanken kring detta är den enda vägen fram. Käre Nick Cave. 

Ska få ställa ut bilder i en vacker miljö. Jag har extremt dåligt med pengar och kroppen och själen kippar efter andan och lusten och orken. Allt som behövs, saknas. Men jag ska göra mitt bästa. Givetvis. Gör. Gör. Gör.  Just do it… Det reder sig!! 

Livet har varit för tungt, för länge. Det har vilat ok, på ok på mina axlar och jag har burit mina ok så gott jag kunnat. Ibland har det gått bra, oftast har jag misslyckats. Det är svårt att vara ”nedsatt” och stark och klok samtidigt, men naturens skönhet har hela tiden varit gratis. På den, skönheten, har jag närt mig. På himlen, på havet, och på barnen. Gryningen och skymningen, förändringarnas ljus och mörker. Fåglarna. Löven. Elektriciteten. Hur vackert glittrar inte lamporna över svarta hav ändå? Känt sådan tacksamhet över den rosa himmelen, bussen som passerat och molnen som svävar fritt ovan oss. 

Vi talar om sorgen. De djupa känslorna det saknas ord för. Lidandet som känns som ångest. Känns som en depression. Melankoli. Som gör fysiskt ont och gör det svårt att andas. Likt vågor. Ja, man talar om vågorna som håller på att dränka en, sköljer över dig likt en tsunami. Störtflod på störtflod. Om att försöka hålla balansen. Försöka bry sig om livet samtidigt. 

Städar. Läser. Allt fladdrar. Tänker bra tankar, som försvinner. Autocorrect-funktionen löper amok. Dödar språket, flytet, avstavar, larvar sig enormt och hittar på. Som att livet inte vore svårt nog. Kan inte något fungera som det ska? 

Längtar efter min bror så att jag vill dö. Avundas alla som inte känt honom hela sitt liv. Som inte knutit en plastblöja runt hans mage, nupit hans kinder, sett honom gråta, vara en pajas, klippt och färgat hans hår, delat föräldrar och erfarenheter, skivor och drömmar om ett annat, lite bättre och roligare framtida liv. Processerna som startat. Väckt förhoppningar om nya tider. Ett annat liv. Läkning.

Jag är avtrubbad. Numb. Kan inte hitta min kärna. Ett flygplan dundrar högt förbi. Jo, jag har städat. Dricker mitt kaffe. Läser någon bok. Tänker att jag ska försöka med någon bild, istället för att tänka och känna och överleva hela tiden: göra. Är bara så otroligt trött. Hittar inte mig själv. Inte orden. Inte lusten. Inte kraften. Inte bilden. Inte känslan. Inte tanken. Inte orken. Allt bara passerar som ett ogreppbart fluff. Finns jag ens. Säger samma saker om och om igen. 

Att betrakta världen utifrån är jag van vid. Tänka att därinne sitter dom lyckade människorna i sina små kläder och har det bra… Jag vet att jag har fel, men utanförkänslan bär jag ändå. Men jag vet. Vi bär alla på vår smärta, vårt lidande, vår oro och sorg. Det är på hur vi bär detta vi skiljer oss åt. 

Jag är inget offer. Jag är i ett förvirrat tillstånd av tacksamhet och allra djupaste sorg. Jag gråter. Jag lever. 

Det blir inte bättre än så här. 

/Döden döden döden 

(Children, after all — like anyone we love — are mirrors for understanding ourselves, disquieting us most when they reflect what we most fear or struggle to comprehend in ourselves.) 

For a long time I knelt there, holding her hand… Afterwards I stood by the open window and looked through the crevice of the curtain. The shouts, laughter, and cries of the two children had come up into the chamber from the open air, making a strange contrast with the death-bed scene. And now, through the crevice of the curtain, I saw my little Una of the golden locks, looking very beautiful, and so full of spirit and life that she was life itself. And then I looked at my poor dying mother, and seemed to see the whole of human existence at once, standing in the dusty midst of it. Oh, what a mockery, if what I saw were all, — let the interval between extreme youth and dying age be filled up with what happiness it might!

Från text om Nathaniel Hawthorne i The Marginalian. 

Anteckningar 21 november 2021

Förra veckan: 

Ljuset strålar utifrån. Här inne vilar jag. Fullständigt utmattad. Rullatorer och småbarn passerar mig med lätthet trots att jag går så fort jag kan. Att vara ledsen tar på krafterna. Sömnbristen och annat likaså. Tänkt så mycket på sorg och döden och konst och livet, allt går i slowmotion, utom tiden, som går i ultrarapid. Jag hänger inte med. Alls. 

Hade en gratisnatt på hotell. Åt smörrebröd på färjan och nötter till kvällsvard. Stan är inlindad i ljusgirlanger och jag försöker ta det lugnt. Hjärnan vrålar ut, ut, ut. Hjärtat vrålar in, in, in, jag orkar inte mer. Kroppen fastnar, svajar, någonstans mittemellan. Somnade en bra stund innan Babel och sov till halv sex. En slags rekord i alla fall. Andas. Har ont i hjärtat hela tiden. Från den här sorgen finns inget sen. 

Att befinna sig i ett anonymt vacuum är befriande. I ett skönt litet rum med tv och snabbkaffe i pyjamas. 

Igår efter min färjetur nöp kölden kinden. Det kändes friskt och juligt underbart.  

/Döden döden döden 

Landskrona

Det är så tyst i Landskrona.

Oidentifierad konstnär. Halmstad auktionskammare. 

Behöver röra på mig. Orkar inte gå omkring i Malmöstad. En för liten stor stad. Tar tåget till Landskrona och hoppar av. Fattar inte väderstrecken. Var är havet? 

Grått och tyst. Allt har nästan samma färg. En rullator trippar sakta fram. Mot det grå, ligger löven gula där. Gult och grått, gult och grått. Brunt. Grönt och grått. Gult. Gult. Gult och grått. 

Havet ligger övergivet. Parkeringarna stilla. 

Tyst, tyst, tyst. 

Har yrsel av och till. 

Går en runda till och mot Konsthallen. Den ligger där i tystnaden bland löv, lera och träd. Går under cementbjälkar på träet runt och det ligger så övergivet, tyst och tomt. En flaska handsprit. En kontorsstol och husets fönster skiftar mellan insyn och ljus. Ser ett grönt atrium i husets hjärta. Det är vackert att det känns som att livet snart ska ta slut.

/Döden döden döden