Repliker, morgontidingen

(Någon augustimorgon) 

Som dagarna flyr. 

Kan dumhet vara en identitetspolitisk kraft?

frågar sig Andrev Walden i DN idag. 

Och Johan Croneman ondgör sig i samma tidning över mediernas bevakning av bolånen, och jag håller med om allt, men tycker att han missar att inkludera Hyresgästföreningen. 

Exakt nu meddelar nyheterna att bankerna cashat circa en miljard på bolån DET SENASTE KVARTALET.

Och Ica fortsätter vinstmaskinen medan medierna berättar att prisökningarna beror på klimatförändringarna (de skriver om olika väderfenomen som hetta, bränder, översvämningar med mera).

... och som grädde på moset ska SJ lägga ned Uppsalapendeln. Det är verkligen ytterst viktigt att försämra alla möjligheter till bra och snabb kollektivtrafik. Trångt, smutsigt och dyrt, gärna så lite konkurrens som möjligt - och fler måste välja bilen. Geni på den. 

Roland Paulsen river i alla fall loss lite skarp kritik mot Svenskt Näringslivs kampanj mot arbetares möjlighet till sänkt arbetstid. och då ramlar jag in på Malmös kommunala bostadsbolag som generöst delar med sig en halv miljard av hyresgästernas hyror till fina Malmö Live och har en historia av att dela ut bonusar till personalen och har infört 4-dagars arbetsvecka, men låter husen förfalla och har infört, tillsammans med Hyresgästföreningen, aggressivt omotiverade marknadshyror (also known as Malmömodellen) och DN skriver om att en liten standardgrej de flesta har, bredband är flera hundra kronor  dyrare, för hystergäster. 

Sedan skrev Susanne Nyström något om att kommunerna ska anställa läkare, och jag minns att jag, efter att ha läst om en svårt sjuk (nu avliden) kvinnas sista kamp om hjälp från kommunen, och min enda tanke var: kommunerna ska inte leka vård. Förstatliga. Bara gört. 

/Döden döden döden

Hästar

Kan någon förklara detta för mig? 

/Döden döden döden

Det går en vind över vindens ängar

Kvinnlig revansch. 

Från Serien Kleo på Netflix. ☝🏽

Stränderna i Skåne är sköna och när Teslafolket har badat färdigt och plockat skogens guld återstår mest vågornas brus, måsar, trutar och lenaste sand, precis när sommarkortet tagit slut. Så du måste ha bil. Det har ju inte alla, snipp, snapp snut, så var kollektivtrafikssagan slut. Det är mycket få stränder och skogar som har bra kollektivtrafik till sig, det är nog uträknat så. För att hålla kreti och pleti borta i möjligaste mån. Vi lever i ett samhälle som låtsat vara solidariskt men gör allt för att öka klyftorna och försämra för dem som har det sämst. Kanske inga OS-guld, men att så snabbt som möjligt försämra möjligheterna för miljön, utsatta sjuka människor och unga - och samtidigt sälja ut välfärden till privata aktörer och agera uselt i regioner och kommuner, då är vi banne mig värda guld, och bäst! Ja, ja, så länge du äger ditt boende är du i alla fall hyfsat safe, om du inte är ensamstående, arbetslös eller pensionär med hög elförbrukning, det vill säga. 

Tittat på dokumentären om Anita Pallenberg och serien Kleo, rekommenderas! Även tittat på dokumentärerna om ett par svenska vissångare och det enda jag känner är: jävla karlar…

Foto Michael Cooper, filmen finns på SVT Play ☝🏽

Konst. Gemenskap. Andlighet. Naturen. Skriver en som vet:

”Philosopher, neuroscientist and psychiatrist Iain McGilchrist says we require three things to attain a meaningful life. The first is feeling part of a wider community – family, friends, and society in general. Second is an understanding of nature and a connection to the natural order of things, which McGilchrist feels we have largely lost. Finally, we need to form a relationship with the sacred or divine – this can be found in art, music, poetry and religion, where we acknowledge the ineffable and all-encompassing force that holds the world together.”

Sockernos för sockernos försvinner bort. De är med oss i fåglarna idag. Glöm aldrig döden. Tänker jag.

Vörda kretsloppet. 

Var så snäll du bara kan. 

/Döden döden döden 

The flow of everything

" ...Åtminstone är det så Marabouparkens utställning ”The flow of everything” tycks vilja operera. Här är det ingen historia som berättas, inget narrativ eller något content som framförs. Det är oerhört befriande.

På sistone verkar nästan alla estetiska diskussioner jag stött på och snart sagt varenda utställning jag sett handla om konstens innehåll, narrativ och levd erfarenhet. En sådan oerhörd fördumning av vad konst är."

(Tack Emet Brulin ❤️❤️) 

Blundar

 

Att vara hjärntrött i en högexplosiv familj med olika behovskrav utan någon som helst möjlighet till ensamhet/tystnad/återhämtning är inget annat än tortyr. Jag vill verkligen inte klaga, det finns så mycket vackert och fint, men det enda jag behöver är lite ensamhet - för att kunna andas, komma tillbaka för att orka städa, sköta ekonomin, administrationen, sjukvården för mig och barnen och tvätten och sorteringen, planeringen, träningen(!?). Allt som ska lagas. Gardinerna som måste upp, stolar lagas, sängar säljas. Skor att spraya. Blommor att vattna. Kläder och skor. Recept att hämta. Barns bankkort som spärrats av klantighet. Pengar som tar slut. Jord att slänga. Balkong att sanera. Det är som att alla andra är på semester. Själv löses jag upp i en sörja av stress, kognitiv malfunktion och ont. Svajar hit, än dit. Högarna växer inför hösten medan rösterna är så gälla att det skär i hela min kropp. Det hostas, skriks, harklas, Fortnite, HIMYM, det bara pågår. Tänk om jag älskat ljud, vad lycklig jag hade varit då! 

När en lämnar, knackar nästa på. Det går i ett, ett, ett. Ett elakt skämt? Sen i väg på korta små trevliga utflykter med två kids och vet att sedan måste det tvättas, packas om. Torkas. Skakas. Bäddas. In och ut, tvättas. Pratas. Jämföras. Petas i detaljer om vems skulden egentligen är. Vi skrattar ändå lite och ingen kan säga att jag inte gjorde mer än väl. Vinkar av den andre som återigen bara stannar hemma och gör mest ingenting (om jag varit själv hade kunnas andas (för att orka städa) lite grann, jag behöver så lite, ändå tillåts jag ej) samtidigt som min hjärna slutat fungera. Rösterna. Ljuden. Alla ljuden!  Bruset. Tv-jinglarnas oupphörliga skval, Och jag är redan trött, för nästa tvätt och högar av skit som jag måste plocka upp. Det roliga åka bortet innebär bara merjobb. Det ser ut som när jag lämnade när vi kommer hem. Mannens cancer behandlas med kräm och sol. Det var så klart en lättnad. Men för barnen är allt farligt ändå. Joel skulle absolut inte dö. Han skulle resa med F och de hade livet framför sig. Så röjet sparas vänligt åt mig.  

Men jag hade kunnat vara bosatt i Sudan eller Gaza eller någon annanstans där vattnet varit farligt och livet sannerligen vidrigt och skört. Så när jag ändå har lite kaffe, en snygg kimono och nyklippt hår borde jag ju ändå kunna bjuda på en tilltufsad kropp, knopp och själ. De ständiga avbrotten.  Just do it, liksom.  Bit ihop. Var glad. Jag kan (ju försöka) regera, som Olle ändå sjöng. Men jag tar nog bara en kaffe, och tyvärr inte en cigarett. 

/Döden döden döden 

Gasljus i GP.

Tydligen behöver Mikaela Blomqvist slå upp ”makt” för det är ett så ointressant begrepp för henne att hon knappt känner till det. Bra öppning, klassisk härskarteknik. Precis som att kalla elakheter för satir. Fattar du inte att jag skojade!?  Någon har ”fantasier” och det är ”konspirationer om makt”, och så vidare. Hade hon hoppat över förminskandena och inte låtsat om att hon vore helt utan makt, så hade hon eventuellt vunnit debatten elegant, men inte med gasljus över allt. Hon försöker sedan vidare rädda sig själv genom att angripa slöa recensenter i nästa text. Ja ja. 

Sofia Lilly Jönsson, vi som kan läsa förstår. Lyckligtvis helt utanför sfären och ambitioner,  kan jag säga som det är (i alla fall som jag uppfattar det).

/Döden döden döden 

Sommarstan

Ingen sa att de älskade mig

Okänd dam i vad jag skulle vilja påstå i nästan Ossian Theselius-färgskalan. 

Gjorde min väntan på bussen lite glad (I got style and the style I got is my own).  

På avstånd älskar jag nästan alla människor. 

När det gäller att fotografera dem handlar det om olika saker, men viktigast av allt för mig är kanske självaste hållningen.  Tidigare har jag tänkt att det är rörelser jag vill fånga, men det sitter till syvende og sist i hur allt bärs upp. Sedan älskar jag kläder. Hur tänker vi när vi klär oss varje morgon? Strategierna, hur ser de ut? Jag köper inte: viktigaste är att det är bekvämt/slitstark/funkar på jobbet osv. Det kan vara jättebekvämt och ekonomiskt, men det ligger alltid någon slags liten statement därunder och vilar.

Tänk om människor kunde säga: jag klär mig för att inte synas, för att jag vill känna mig fin, markera min rikedom, politiska hemvist, kriminella livsstil eller visa mina fasta lår, dölja mina tår. Jag klär mig i chinos för att min stilguru Janne på Dressman och min morfar hade alltid sådana på. För att jag lyssnar på trollrock och gillar nordiska barrträd mest av allt föredrar jag grönt och svart - och alltid väst och läderhatt. Om vi finge analysera tankens omedvetna, eller modemedvetna, tråd lite mer. Så roligt. 

Vi pratar om skönhet, jag och barnen och det ilar och skär. Det är komplicerat minst sagt. Det finns ett starkt intresse - och ointresse, samtidigt. Mormor såg ju ut som Taylor Swift när hon var ung. Jag tycker (givetvis) att kidsen är alldeles fantastiska vackra som dom är. Samtligt undslipper det mig att: det finns en status i att vara snygg; det gör livet enklare på många sätt. Varför ljuger jag inte!? Man behöver ju inte vara snygg om man är riktigt vass på något eller har god självkänsla eller är rolig för att få vissa fördelar, men live blir lättare om man har skrattgropar eller ögon att drunkna i. Tyckte att det var kul att att Myrna Lorentzon välformulerat beskrev medvetenhet kring sina snygghetsprivilegier i Aftonbladet kort därefter. Kanske är Myrna mest orolig över att förlora sina privilegier, men att vara medveten om dem är ett friskhetstecken oavsett vad. Skånsk semi-nepo också. Hon behöver bara jobba på att vara snäll eller rolig så är hon en livets vinnare, tänker jag. Men det kanske hon redan är? 

De som anser sig förtjänta av fördelar framför andra och förnekar sina privilegier är värsta sortens typer, därför så uppfriskande när Kevin Bacon, likt Myrna Lorentzon, står för hur gött det kan vara med privilegier, oavsett om det är gener, begåvning eller både och. 

Bacon utklädd: 

”Men den nyfunna friheten var inte som han trott. Snabbt upptäckte Bacon nackdelarna med att smälta in i mängden.

– Människor trängde sig förbi mig utan att vara artiga, säger han till Vanity Fair och fortsätter:

– Ingen sa att de älskade mig. Jag tvingades stå i kö för att köpa en kaffe eller vad som helst. Jag tänkte att det här suger. Jag vill gå tillbaka till att vara känd, säger han till tidningen.” 

/Döden döden döden 

När linden blommar

har vattnet blivit tillräckligt varmt för utomhusbad.

Regnet faller tungt i sjok från himlen, det doftar paradis och några småfåglar kvittar försiktigt från någonstans. Stänger fönstret om ljuvligheterna eftersom fläktarna tvärsöver gården ilar och skär i min hjärna. Måste skaffa hörselkåpor. Hur många år har jag inte dragit på det? Nästa månad. Då ska jag. Redan nu är pengarna slut. Fast vi behöver gå till frisören. De räknas som vuxna nu. Det är alltid något som behövs. måste has, göras. Något dyrt. Allt är dyrt. Så vansinnigt dyrt. Men gröt är billigt förstås. 

Sommaren började bra, vanliga utmattningen från helvetet, men så är det ju vart år. Varje sommar. Varje höst. Varje lov. Varje jul. Varje födelsedag. Men vi överlevde, barnen gick ut sina läsår. Hon med dubbla diagnoser och skrattet från himmelen lämnade grundskolan med 335 (hjälp jag skrev 235 tidigare, tänk om hon sett…)  meritpoäng och en genomlycklig och glad 9:ornas bal i en av mina gamla loppisklänningar. Just denna från Sopstationen, när det låg vid Carlsgatan till. Minns hur glad jag var när jag fann den. I polyester, med blommor på. Kvinnan som jobbade där blev så glad över min glädje över klänningen att hon lyckligt tjoade ut att det verkligen var rätt person till just denna klänning. Att jag förtjänade den. Klädminnen etsar sig fast lika starkt som dofter, texturer och människor ibland. I alla fall för mig. Jag hade så länge letat efter en bröllopsklänning med blommor på. Helt omöjligt just då. Nu förtiden är det ju blommor på allt. Då fanns det ränder, prickar, grafiska mönster, vad som helst, men inget vitt med blommor på. Tiden går och alla förändringar smyger sig på, liksom bakifrån, för att att sedan påstå att det alltid/aldrig varit si eller så, att hjärnan hittar på. Låter ju helknäppt att det inte fanns en vit klänning med vackra blommor på, men så var det sommaren 2011. Så det fick bli siden och vitt. Inte fy skam det heller. 

… vi kämpade på bra i maj. Mannens cancerdiagnos och whiplashskada, andra diagnoser, barnens diagnoser; då spelar inte en trasig hjärna, hand och dålig balans så stor roll. Någon måste göra det som ingen annan vill eller kan. Jag tänker: i sommar ska jag vara förberedd på sommaren, stormen. Det ska vara anständigt hemma så att alla från norr som vill till Skåne ska kunna ha någonstans att sova och äta. Orka aktivera barnen lagom hela tiden. Röra mig. Röra oss. Göra fint. Lappa. Laga. Jag ska bara putsa ett fönster per dag (annars ramlar jag och slår ihjäl mig), rengöra toaletten ordentligt från grunden och be barnen hjälpa till med något rum, skafferiet? Och mannen. I små korta intervaller. Det klarar de kanske av? En 20 min varje dag gör ändå stor skillnad! Jag är så pepp så ni kan inte tro. Vill att barnen ska bada och äta också. Sliter, svettas på. Jag tror att jag alltid tänkt att kämpar jag bara klart, så får jag belöningen sen (ett städat hem, en vilopaus eller göra något jag själv tycker om: träffa en vän, fotografera, dricka kaffe, gå till en skog eller ett hav, bada eller läsa en bok. Orka läsa en hel morgontidning rentutav?). Mitt enorma behov av ensamhet och återhämtning har dock visat vara sig vara en fullständig omöjlighet. En olöslig ekvation. Jag blir alltid sjuk av detta; psykiskt och fysiskt nedbruten. Minns sommaren 2022, blev biten av en lekande hund, bröt och snedställde en tå och sedan skallskadan på det med pajad balans, öra och nacke, så himla sköj. 2023 en pajad tumme, sekundärt handled. I år skulle det inte bli så.  Jag skulle vara förberedd.  Sorterar en garderob. Tar ETT fönster. Går några ärenden. Handlar mat. Det är mer än jag förmår, skickar barnen till havet, och min belöning ska vara en dopp i havet med vila/bastu tänker jag, sen, ikväll. Så har en smurf glömt bikinitrostan, skickar fula sms: fuck you, jag tar livet av mig osv osv så jag sätter mig på bussen, lämnar trosan, får en kram och ett tack, känner mig lika dum som snäll. Borde satt ner foten. Sagt nej. Men det är svårt när hotet kan innebära en rymning som sommaren med polishelikopter över Ribersborg. Det är liksom inte så himla lätt. Att välja sina strider. Rymning, sitta i polisbil eller bli ännu tröttare.  Då känns söndermalandet av mina kognitiva förmågor ändå som ett bättre alternativ. Kanske kan jag vila lite i morgon? 

Så jag åker fram och tillbaka till havet. Den lilla plan jag haft försvann. Simmar och bastar och kroppen och jag för trött. Men bra för själen, tänker jag. Vaknar med lite smärta som sedan accelererar trots att jag gör som jag lärt mig att man ska: ignorera smärtan. Det blev inte jättebra. Så nu går jag med kryckor och har förskräckligt ont. Någon disk. Någon nervrotspåverkan. Och jag tänker: ge mig lite städhjälp någon gång. Någon? Nä. Såklart inte. Men det är ändå härligt att rut- och rotbidragen finns, men bara för dem som behöver det minst. Inte för sjuka, bara för rika. Det är lite lusigt. Eller kusligt, rentav. 

Det där med hjärntröttheten är så hopplöst att förklara, vara i.  Jag är en hyfsat bra person om jag får vila någon gång ibland. Synd bara att det tycks så fullständigt utom räckhåll för mig. En arg äldre dam ber mig skynda mig i kassan på Lidl. Min långsamhet provocerande henne enormt. Ju mer hon stressar mig, denna fräscha pensionär, desto svårare får jag att skynda mig. Hjärnan behöver tvärtom, lugn och ro. Jag fumlar på. Hon hade nog bråttom till golfen, bokklubben eller något. Hade hon varit snällare om jag suttit i rullstol? Är inte ens i närheten av något good enough. Inte i närheten av någon hjälp om jag inte organiserar hela arbetet själv. Drar i allt. Jag orkar inte det. Men måste. Orkar inte.  Måste. Ju. Det. Ändå. Äldre blir arga på mig. Barnen tycker att jag beter mig dement och jag bara springer och letar efter min svans, eller mina glasögon. Köper födelsedagspresenter och betalar räkningar. Sitter med 1177. 

Så jag dricker mitt kaffe. Skriver detta mög. Oroar mig över min cancer, är den tillbaka? Ska jag verkligen ha så här ont? Oroar mig över makens. I morgon ska vi fira födelsedag. Det är en jäkla press men väldigt, väldigt fint. 

Så känner jag doften från livet i skogen, parkens träd (har ni också omfamnats av vindarna från lindarna och rosorna över stan, jag dånar, av och till) och havets tång och blommorna på balkongen prunkar på. Regnet är bara bra. Har fått en inbjudan till att ha en liten utställning i höst som gör mig så hjärtans glad.  Katterna hoppar fram och tillbaka, lägger sig på rygg och sträcker ut armar och ben och visar sina lurviga magar och i DN är det en välformulerad debatt om fågelljud på film. Oväntat. Kul. Det finns helt klar prestige och känslor inbäddat här. Har inte hunnit lyssna på något Sommar i P1 än, men dotterns favorit, so far, är Birgitta Ohlsson, så börjar nog där. Hur underbart är ändå inte livet? Även om det också kan göra ont. I det lilla vilar jag. 

Här, i väntan på en buss,

 finns en barnbok som väntar 

på två små barn och en kvinna med en cape. 

Om allt och ingenting.

 

Nä usch, det går inte att skriva alls med iPaden. Den väljer ord på ett sätt som gör det omöjligt att skriva, tyvärr.  Men lämnar dagens inlägg med att det inte handlar om förändringar utan förluster och jag saknar, känner vemod över den tid som flytt. Kristoffer Leandoer skrev fint om Aris Fioretos Grå kvartett i DN i helgen 8 juni. Saxar liten (se nedan). 

…. forsätter om Nick Caves The red hand files och texten om Brian Ferry. 

Look at us now

…oh, there's just an empty space

Tuija Lindström (och Jesper Örtman): ”Med guide på stranden”, ur serien ”Look at us”, 2000. 

Sorry borry, för uruselt språk, men tiden är knapp, tankarna många och fladdrar förbi, på tok för fort. 

En dotter bakar. Ständiga avbrott. Livet är kort. 

Jag for till Landskrona för att titta på Tuija Lindström-utställningen och lyssna på ett samtal. Det var en fin försommarvarm afton med solen över strandlekande tonåringar och ensamvandrare med hundar, de gröna bladens skuggor fladdrade vid mina skitiga skor.  Det var ett stillsamt, intressant och avspänt samtal mellan ”Niclas Östlind (fil dr i fotografi) och Jenny Källman (fotograf och konstnär) samtalar med utställningens curator Mia Bengtsson Plynning kring Tuija Lindströms gärning som professor vid Högskolan för Fotografi och Film, nuvarande HDK-Valand – Högskolan för konst och design.”

Själv vill jag bara förstå exakt vad i bilderna i serien Look at us now som gör dem så iögonenfallande fantastiska; lågmälda men extatiska i sin perfekta (chilliga) komposition. De chockar mig. Kan inte sätta fingret exakt på vad som gör dessa bättre än allt annat, typ.  Eftersom jag precis skrivit lite om att fotografera med f***** så undrade jag om samtalet även skulle glida över till vår samtid och den som nämndes ”som Tuija nog tyckt väldigt mycket om var, ta da: Arvida Byström. Ja, kanske det!? Jag ska i alla fall försöka åka förbi Dunkers och kolla in hennes utställning,  som enligt Dennis Dahlström ”Speglar samtiden på ett sjukt träffsäkert sätt”. Precis som att sex, pengar och kulturarv är lättaste vägen till mer pengar och kulturell status. Rikemansbarn som provocerar.  Ja ja… Intet nytt under solen. Allt handlar om cash och kontext, I guess.  

Arvida Byström , intervju i Nöjesguiden 2013:

Hanna Antonsson, dotter till fotograf/konstnär Lotta Antonsson? Orkar inte bry mig. Konst förutsätter arv eller sisu, helt klart. Men rättvist är det inte.  

/Döden döden döden  

Lite blandat och hjärtat dunkar på

 

Det finns få saker som gör mig mer rörd än när människor enas för att slåss för sina, eller andras, rättigheter.  Själv står jag extremt sällan på barrikaderna och det kanske är dåligt av mig. Kände hur som helst exakt samma rörelse, i dubbel bemärkelse, när jag tittade på Disco-dokumentärserien på SVT Play som filmen Pride (som vi ser 16:e december varje år): 

1. Rock the boat 

2. Aint' no stoppin' us now

3. Stayin’ alive

Hur är det möjligt att inte vilja dra en sula på parketten nör man lyssnar på det här? 

Tittar på ABBA-dokumentären med teensen, ena dottern:

- Vad har hon (Agneta) för shampoo?  

- Timotej, det fanns bara det shampoot på den tiden, svarar jag… 

 - Jag vill ha det i så fall, suckar hon. 

❤️🙌🕺🏽💃🏼🪩✊❣️

USP

(Uniqe selling point) 

Vem är du då? 

Grete Stern 

Alla är sjuka och trötta och dagarna går. Försöker konstruera berättelser efter teman. Det går inte jättebra. Jag är tom och jag hatar teman. Jag är också outsägligt trött och sliten och min foundation helt slut. Jag avskyr att tävla i fotografi. Skickar pliktskyldigt in någon bild, anstränger mig inte. Det kanske är dumt. Allt känns alltid som efterkonstruktioner, och jag har aldrig gått någon konstskola eller på universitet, där man får möjlighet att undersöka olika berättelser och värka fram idéer kopplade till banala erfarenheter som sedan (helst) ska gestaltas som unika. Det banala är allmängiltigt, så kanske därför intressant? Tolkningen, ”analysen”. Det är inget fel med det, men jag blir bara generad. Jag vet fortfarande inte vem jag är. Jag ”undersöker” vem jag är var dag.  Och det kan se rätt olika ut, beroende på dagsform, helt klart. Kanske borde jag undersöka mitt utanförskap, precis som alla andra? 

Nä, jag blir galen på min oförmåga att välja berättelsen om mig. Det finns massor. Ingen. Men jag vägrar sätta på mig någon etikett. Det är dumt, jag vet. I samband med en utställning jag blivit utvald till stod det i och för sig om mig att läsa att jag varit hjärndöd, brain dead. Tänker på det ibland. Kanske ändå en very uniqe selling point… 

Sonia Hedstrand skriver ju allra vassast just nu. Att hon vågar veva så hårt, jag blir upprymd, lite glad.  Jag undrar när hon ska börja skriva om kvinnorna som fotograferar med f***** bara. Det intresserar mig. Det porrigt plastiga, hårda och nakna som … Är det frigörelsen? Upplever inte någon kvinnlig blick där.  Är för trög… Snälla, förklara för mig. Titta på mig och min rosa mus. Nu fick jag ställa ut. (Förlåt!). Jag kommer nog på något, men min känsla, den som gnager i min arma själ, är att berättelsen, avsändaren och paketeringen är viktigare än själva konsten. Och att en kropp alltid är en kropp och det rimmar fortfarande på…  rosenknopp... Sockertopp… ) Så jag protesterar lite här. Jag kan såklart ha fel -  jag gillar också fina paket. 

Blommorna kommer år efter år.  Det är underbart, men roar mig inte just nu. Att varje år fånga nya tussilagos och lägga ut på Instagram, det finns en stor gemenskap där. Bland villaägarna i alla fall. Nu kommer rapsen, grillen, duvan, måsarna och kaffet det har sakta kallnat i min hand. 

För vems berättelse är egentligen intressant? 

/Döden döden döden

Där jag befinner mig nu

Min allra viktigastw lille text 

= min allt (allra) 

Min allra viktigaste lilla text 

(Tredje gången gillt osv. Det kanske klarnar efter du läst nedan tex (text)?)

Det blir bara tjat. Jag står stilla. Blir inte ens en vacker staty av det. Ibland undrar jag vad den automatiserade, högst ofrivilliga digitala gåvan, vi kan kalla den ordpolisen, kommer att göra med mitt/vårt språk; väljer andra formuleringar än önskade för att slippa tjatet om att det är grammatiskt inkorrekt och att ordet inte finns. Det finns visst, jag får böja som jag vill. Och ibland blir det fel, men ännu mer så med ordningsmakten.  Det flyter. Jag gnäller.  Det ensamma rummet finns inte. Det bränner i min panna. Värker i min kropp. Brusar i mina öron. Det är tråkigt. Jag vill göra något fint. 

Öppnar fönstret ut mot stan (inte motsvarande). Nästintill omöjligt att flytta markören. Ord slås ihop, markers (markeras) och plockas bort. Går inte att ändra eller korrigera. Känner mig ändå ganska positiv. Varför blir ”positiv” felmarkerat? Vargleende (varför!) tar skärmen ifrån (sätter nu en punkt) mig mitt ynka lilla språk. Hur gör alla andra? Eller är det bara mina fingrar som inte klarar nåt’? 

Det doftar friskt och bra ikväll. I Malmö kan du inte sova med öppet fönster för du vet aldrig hur vinden och plastfolie (platsolje!) fabrikens utsläpp tänkt samebys (samarbeta!). Du kan vakna med finnande (rinnande!) ögon och svår huvudvärk (föreslår här: huvudbör, korrigeras till huvudförhandling, när jag sedan ska skriva huvudbör, föreslås äntligen huvudvärk, som markeras blått till huvudvärd (vad/vem (Ven!) är det?).

Hur själsdödande och stressige (stressigt, skulle jag sjr7ba (skriva). Jag vill också kunna skriva ett par rader, ett sms eller ett Mail (mail) utan att texten dörr (dött!!!!) innan jag hunnit skruva *skriba) (skriva!) Hej. 

Läste två gin (fina) dikter idag. Har tränat med ett barn. Mitt trötthetskänsla (trötthetsland!) saknar alla gränsle (gränser). Är jag ensam i denna avgrund? Är detta början på slutet? Nar (när) Ai/apple/… slutningen dödade vår, i alla fall min, kommunikation? Kommunikation blåmarkerat, (blåmarkerat blir rödmarkerat). Känner mig ändå ganska helad (glad). Alltså positiv (positiv inte markerar (markerat!) denna gång. 

Orkade du lösa (läsa) hela texten, blev det ena (ens!) en text? 

Puss och godnatt, gick i alla fall att skriva. Hurra! (Blåbär (blev ett ?-tecken efter Hyra (Hurra). 

Förkortad (förlåt!!!) 

Gula tänder är starka tänder

Storgatan 9 c

Längtar efter min mormor. Hennes gamla lägenhet, som hon kallade våning, men faktiskt bara var en alldeles, helt vanlig, tre rum och kök-lägenhet. Hon hade kristallkrona, den var flott. En liten. Inte vräkig. En trea med balkong mot domkyrkan, men jag minns mest träden utanför. Och det osynkande plinget från järnvägsbommarna som signalerade norrgående tåg. Trygghetens sång. Skrivbordet med brevknivar och minnen från förr. Byrån. Soffan i ”salongen”. Soffan i vardagsrummet. Små grupper. Allt litet. Det finaste jag visste. Och köket, rutigt golv och världens minsta frysfack, där kunde vi frysa in vår hemmagjorda päron- eller ananasglass i en aluminiumform. Från Prinsessornas kokbok. Linfrön i vatten över natten. 

Vi satt bredvid varandra och tittade på tv. Fransk film. Komedi. Fleksnes kunde vara kul. Hon var magister och lärare i språk. Vi tittade på Trollflöjten och jag blev som besatt. Skrev brev till Bergman och såg en framtid där. Då och då  makade hon sig lustig i sin fåtölj och jag misstänkte att hon satt och fes. Med emfas: absolut inte! Vi hade det så trevligt ihop, vi två. 

Te, fralla med ost. Ibland marmelad, eller lemon curd. Köttbullar. Väst, kjol och blus. Kobent, gula långa tänder (gula tänder är starka tänder!) och det tunna håret på spolar när hon inte hann till frissan.  En gång for hon till jobbet i Stockholm utan kjol. Så hon fick shoppa en ny i nylonstrumpor och kappa. En annan gång hade hon med sig soporna på tåget. Soppåsen slog hon alltid in i papper och knöt sedan om med ett kraftigt snöre och avslutade med en rosett, så ner i sopnedkastet. Till hennes försvar så for hon nog med tidigaste tåget till jobbet i storstan. 

Hon var ensamstående, även om morfar skickade en enorm chokladask med kungen och drottningen på varje jul. Hon hävdade att hon älskade det. Hon träffade sina vänner, allra mest Tant Barbro med kjol, klackar och guldspegel som gick från golv till tak. Tant B var tjusig och hade en speciell och mycket vacker röst. Hon rökte. Blev äldst av allihop. Hon bodde först i en villa med vild trädgård och en vind fylld av skatter, och sedan intill kyrkogården, högst upp. Med sin spegel och pumpsen på. Mormor hade röda mjuka inneskor med svart rosett. 

Vichyvatten och jordnötsringar och pommes pinnes till snacks, om det skulle vara fest. Jag känner doften nu av skysås och tamburens nätta damm. Citrontvål i snöre, oljekulor till badet och Yardley English Lavendel funkar till allt.  

Jag hade också en farmor som alltid trodde på mig. 

/Döden döden döden  

Freddie Burretti-kostym till 'Life on Mars?' 1972

På SVT play just nu.

God jul

Oh la la, nu ligger jag här i min kammare i min nybäddade säng med en kopp rykande kaffe och en spinnande katt på mitt bröst. Vinden slår igenom ventiler och fönster. Pengarna slut men barnen oväntat nöjda. Långkål, köttbullar, Janssons, sill och allt annat blev bra. Vi lyckades till och med spela ett spel utan handgemäng, måste säga att jag känner mig rätt nöjd.

Pee-Wee’s Playhouse Christmas Special

Från Lina Wolffs julnovell i SvD: 

”Har du upplevt det? sa Hieronymus, vad sa jag, att ljuden försvinner när du accepterar dem, nej sa jag, det har jag aldrig upplevt, men jag är ju överkänslig och då är det bara att bita ihop. Hieronymus lutade sig då fram över bordet, la sin hand på min och sa: Det är säkert sant att du är en mycket ljudkänslig person. Men precis som paranoida personer kan bli förföljda och hypokondriker svårt sjuka, så kan även ljudkänsliga människor blir utsatta för outhärdliga, högdecibelliga ljud.

Och han nöjde sig inte med att säga det, utan fortsatte: Ni ljudkänsliga är utan tvivel den privilegierade världens mest självklara och försvarslösa kanonmat. Ni kan aldrig vinna eftersom världen alltid har en oifrågasättbar rätt till sina ljud. Världen har rätt att snarka, leka fritt, prata högt i telefon med högtalaren på, gasa hutlöst, fylla kosmos med fläktar, ropa ut nästa station på en öronbedövande volym. Någonstans sitter ni ljudkänsliga i kulissen och darrar, jagade byten utan röst, med vaxbefläckade proppar långt instuckna i örongångarna och en enda lång våt dröm om tystnad.

Det blev faktiskt helt stilla runt bordet när han talat klart. MögJohan flackade oroligt med blicken, såg på mig som om han ville säga att du ska väl inte börja böla nu.”

Det är ett misslyckande att jag fortfarande inte lyckats förklara min trötthet, när jag ser utbrända och utmattade människor likt elitstränade Duracellkaniner hamra fram liv med fester, resor, kurser, jobb, sporter, dekorationer, nya fester, sociala sammanhang i en aldrig sinande ström. Mycket och allt. Hela tiden. Och själv ligger jag och skakar i min säng av utmattning och hittar varken ord eller kraft och har inte ens orkat fotografera en endaste bild, skriva en endaste julhälsning eller träffa en endaste människa. Att tröttheten innebär att undvika så mycket intryck, ljud, människor och aktiviter för att hjälpligt orka det mest basala, äta, sova (vill inte skriva dö) för mig. Men känner mig lyckligt nöjd över mina köttbullar och barn. Jag tar liten plats. 

Vi sket i gran i år, fast självklart ville jag ha en ändå. En stor och pampig Hollywood-gran. Tre mot en, betyder att en vinner i vårt hushåll. Det är märkligt, men annars känner sig den ensamme överkörd. Så vi körde inte över honom i år. Jag bara önskade att jag kunde tänka: - vad skönt, vi struntade i gran i år, och mena det. Nä, det blev en riktigt bra jul i år, utan gran, även om jag önskade mig en stor och ståtlig en. Man kan inte få allt en viktigt insikt för mig.  Jag har ju mina böcker. Mina barn. Och mycket mer. För det känner jag mig glad. Det ger mig lite ro. 

Kram och god jul! 

Texterna finns bara i mitt huvud, ett ständigt pågående samtal. Sen är de borta. Som dagarna. Som blommorna. Allt vissnar bort. Det gror just inga knoppar här. 

Julia Margaret Cameron

 "I longed to arrest all the beauty that came before me

and at length the longing has been satisfied."

Att skriva att somrarna är värst tillför intet nytt. Att stilla undra varför det alltid är samma människor som gillar krig som också vurmar för mer polismakt, ojämlikhet, hårda straff, billigare bensin och kärnkraft är skrämmande, något kittlande, att tänka på. Jag begriper att det finns behov av el och bränsle och någon slags polis och fredsbevarande styrkor, men inte varför dessa män (inte alla…) slåss så innerligt hårt för det allra farligaste, kortsiktigaste och skadligaste jämt? Nog finns det någon forskning kring detta fenomen? Nog finns det annat vi borde fokusera på? Men denna undran tillför inte universum något nytt. Bara sorg. Någon slags konservativt anabolt testosteron som krossar mänskligheten med den arge megalomanens humör.  

Så jag går här i ruinerna av mitt liv och vattnar blommorna och ser barnen växa upp. Den lilla skärvan som är jag vet inte sin plats. Jag sörjer lillebror, men njuter av solen, kaffet, vänligheter, en mjuk kattass och livet varje dag. Det är så stört. Jag kan inte ens vara fullständigt olycklig trots att jag gått sönder för länge sen. Det är gåva, jag förstår det, att se det vackra och kunna njuta av doften av dagg. Där gror alltid en strimma hopp, fast mina drömmar de tynar sakta bort. 

Kan inte skriva om lillebror utan att börja gråta. Det finns ingen preskriptionstid för sorg och saknad även om det finns en social förväntan kring det. 

Gick i solen en förtrollad morgon och tänkte: han bor verkligen i mig. Tänkte att det var fantastiskt att ha haft en bror och en människa som ständigt överskattade mig. Så dumt och fint ändå!? Nog var han kritisk. Irriterad. Visst skämdes han ibland. Men han älskade verkligen mig. Hur jag kunnat gå över lik, till världens ände, för hans skull. Det står skrivet i var sten. 

/Döden döden döden 

Fragment ur paradiset -

Jonas Mekas:

SVT Play:

”Dokumentär om den amerikanska avantgardefilmens gudfader Jonas Mekas (1922-2019) liv och gärning, vision och poetik. "I’m not interested in reality, I’m interested in poetry" säger Mekas som så gott som varje dag under 70 år filmade det han såg. Han var också skrivande poet, en hängiven beskyddare av analog film, grundare av tidningen ”Film Culture” och Anthology Film Archives i New York, och en föregångare som haft stor betydelse för filmare som Warhol, Walters, Scorsese och Jarmusch, vilket de själva vittnar om i filmen. En unik inblick i New Yorks sjudande konst- och filmscen som kommer nära mannen och konstnären Mekas. Amerikansk dokumentärfilm från 2023, av K.D. Davison.”

(Också en film om att vara man, människa och konstnär utan ett land)

Dear Memories – Magnumfotografen Thomas Hoepker

Fin dokumentär på SVT Play 

  

 

/Döden döden döden

Anpassningsstörningarna

”Sällan lyfts det egna ansvaret och de egna valen fram. Men man kan, som en av mina närmaste bekanta när stressen började rendera alltmer kognitiv påverkan, välja att ta ett par rejäla kliv nedåt i karriärtrappan i stället för att passivt ”bli sjukskriven” och älta ”är-det-här-tacken-tankar”.” Hanne Kjöller, DN  2 mars 2023

Ja, vad ska man säga? Det finns en skärpa som glimrar vasst i mörkret och texterna är stundom briljant enkelt formulerade, träffsäkra och lättlästa. Ofta uttrycker Kjöller sig så ogenerat frankt att det blir på gränsen till det humoristiska och allt är säkert grundat i en nästan välmenande enkel livsfilosofi: du får vad du förtjänar. Eller: allt är möjligt bara du skärper dig. Hon kan ha både rätt och fel i samma text, men undrar inte ni, precis som jag, vem bekantingen som valde att downshifta är? Hur personen lever, bor, och lite om denne persons ekonomiska verklighet? Är det säg någon av Jenny Strömstedts kaliber eller en ensamstående mamma som jobbar som undersköterska med barn och bor i hyresrätt? Sånt kan ju ha viss betydelse för valmöjligheterna att gå ner i tid också. Den så kallade verkligheten.  

Den mer besuttna delen av befolkningen vars eviga mantra är att de med minst pengar ska rätta mun efter matsäcken gör mig vansinnig, och så har de mage att diskutera ordet hunger och havregryn på det. Själva klarar de i princip ingenting utan bidrag och lever en närmast parodiskt handikappanpassad tillvaro med hjälp och ekonomiskt stöd och bidrag till i princip allt från läxhjälp, barnpassning, matleveranser, bolåneräntor, städning och bygga på bostad och sommarstugor, och oftast behöver de inte ens lämna hemmet för att arbeta, men bidrag till bensin till bilen/bilarna och all el de förbrukar måste de ju ändå få. Och resa jorden runt hela tiden samtidigt (och kanske down shifta, medan de med lägst inkomster måste jobba tills de stupar). Men gud nåde att den als-sjuke ska få rätt till anpassningar i hemmet i tid. Det finns banne mig gränser för hur mycket eventuellt fusk i assistansbranschen vi kan tolerera trots allt. Hanne visade i alla fall på ödmjukhet och hederlighet när hon publicerade svaret på sin text om allt detta fuskande. Att vi fortsätter att ge till dem som har mest är obegripligt, men ännu svårare har jag att förstå hur de står ut med sig själva. 

Men det är intressant att vi uppgivet rycker på axlarna och i princip accepterar kriminellt usla arbetsförhållanden, fusk och slavlöner när det gäller bygg, service och städ (och skola, vård och omsorg och järnvägsunderhåll med mera), men ajabaja den som har behov av hjälp. Hur kunde vi bli så moraliskt korrupta så snabbt i Sverige, jag fattar det bara inte.  Vi har olika lagar i Sverige som säger att alla har rätt till ett drägligt liv, men det är tydligen oviktigt att följa dessa lagar så länge man kan skylla på fuskare istället för att hjälpa vanliga människor som av olika skäl kan ha det svårt att klara sig ekonomiskt eller praktiskt.  

Samtidigt jobbar SVT oförtrutet på med produktioner om adelns finstämda charm (och helt plötligt sitter du och tänker att det där med fideikomiss kanske inte är så pjåkigt ändå*) och ger luft åt kända människor som fattat moraliskt tveksamma beslut mer luft i rutan (Margaux och Persona non grata osv). Hanne Kjöller försvarar både vännen PM Nilssons ålafiske i DN och Lena Anderssons drapa i SvD mot mindre bemedlade människor på Twitter (se ovan) och vurmar samtidigt för att utbrända människor ska sänka sina krav:

”Det blir hon som ges valet att byta jobb, byta chef, gå ned i arbetstid, skilja sig, flytta till något mindre, sänka kraven hemma, kräva mer av barnen, göra upp med en orimlig och curlande mamma-roll, välja bort dyra utlandssemestrar och så vidare. Svårt? Säkert. Men alltså nödvändigt om man vill komma ur situationen.”

Jag får det inte riktigt att gå ihop.  

Psssst. 

”Men anpassningsstörning, får jag förklarat för mig, beskriver egentligen bara att det (för tillfället) finns ett glapp mellan förmåga och krav. Diagnosen säger inget om det är kraven som är för höga eller individens förmåga som är för låg. Lösningen ligger i att överbrygga det glappet oavsett vems ”felet” är.”  

Bil- och bostadsägarnas oförmåga att betala ränta, el, bensin och  renoveringar själva menar hon då? 

Jag vet, vissa har det kärvare än förr, d.v.s. en person med normalinkomst kanske inte ska kunna åka till Seychellerna under vintern och medelhavet under sommaren och någon liten norsk skidtur, tivoli och weekendresor eller ha allt i marmor i köket? Men ska verkligen bara de med allra mest pengar få mest bidrag till el och renoveringar? 

/Döden döden döden  

*  Jag tyckte i alla fall att Greve Hamilton verkade vara en mycket hyvens kille, men så tänkte jag ett varv till, för även om han en skön och seriös filur med hjärtat på rätta stället, så är frågan om det verkligen är SVTs jobb att berätta det för oss? Han hade väl kunnat bo i en vanlig i villa i Vellinge också utan att det skulle gått någon större nöd på honom?