Döden döden döden : Fjärde klassens

matematik

Skolan skolan skolan

Vad säger man? Jag tillhör dem som verkligen tycker att skolan är bland det viktigaste som finns. Fråga min man, han tycker att jag är en riktig lärarkramare. Men jag tillhör även dem som har obehagliga minnen från skolan. Så å den ena sidan älskar och vördar jag utbildning och bildning (lyckost er med det!), men å den andra sidan så begriper jag att lärare inte är gudar, utan vanliga människor: med brister och hjärtan som slår - och det är här problemen uppstår. Kanske framförallt när kommunerna och riskkapitalisterna inte reder ut uppdraget på ett tryggt vis. Det finns säkert en sjö full av bra privata utbildningsbolag, och superbra kommunala skolor, men riskkapitalisterna måste väck från allmännyttan.

Men lärare är inte bara människor, de kan också vara föräldrar. Läs: Föräldrar, sluta lägga er i! från Arena. I Vesna Prekopics artikel riktar lärarna och Vesna, tidigare rektor, säkert med visst fog, kritik mot föräldrar som lägger sig i. Samtidigt berättar en lärare om ett aktivt val och byte av skola för sitt eget barn. Det är en lång artikel som beskriver problemet med, och om, och hur jobbigt det är med alla föräldrar som inte respekterar lärarna och som lägger sig i för mycket (ja, det är riktigt urkigt). Jag begriper och förstår att det måste kännas svårt, framförallt med rörligheten/valfriheten: och kanske är det en av de främsta orsakerna till varför vi bör vara lite mer försiktiga med för stor kundmakt i det allmänna?
Sen kan vi föräldrar läsa om lärarna som tycker att föräldrarna engagerar sig för lite också. Så hjälp oss villrådiga föräldrar att lösa denna ekvation. Kan ni inte skicka en föräldramanual till oss, så att ni och våra barn får det bra. Och vore det kanske inte bättre att satsa på att informera oss om diverse brister i ledning eller kommun, så att vi föräldrar kan hjälpa till att påverka på det sättet, istället för att klanka ner på oss. Vi råkar ju ha exakt samma mål och drömmar som ni lärare: EN GOD ARBETSMILJÖ FÖR LÄRARE OCH ELEVER. Så att ni lärare får syssla med ert uppdrag på ett bra sätt, och barnen lära sig mesta möjliga, gärna under anständiga förhållanden. Vore det inte att föredra? Jag är nämligen så trött på att läsa raljanta texter av lärare som föraktar föräldrar som älskar sina barn. Vi märker nämligen om det är smutsigt, mycket sjukfrånvaro, dålig mat, mobbning och så vidare och vill bara barnens (och lärarnas) bästa. Så resonerar väl ni också kära lärare när det gäller era egna barns skolgång, eller hur? Det är inget krig mellan oss. Kriget handlar om andra saker (typ: pengar och politik).

När jag växte upp fick man misslyckas. Min generation fick misslyckat flera gånger till och med. Vi kunde testa oss fram och mogna lite på vägen i de flesta fall. När mina föräldrar växte upp var det mer eller mindre på en räkmacka, även om de inte verkar förstå att uppskatta och begripa detta riktigt själva. När nu mina barn växer upp, så är det med kniven på strupen av och till - både för föräldrar och barn (kanske speciellt barn till ensamstående, sjuka och övrigt svaga i samhället har drabbats extra hårt, vilket jag inte går in mer på här och nu, men ni vet..).
När barn sätts i särskola på grund av att kommunerna inte står ut med att betala för extralärare eller -stöd, eller när barn med, eller med eventuella, diagnoser far som rön för vinden för att inga pengar finns till deras förfogande i skolan. När man inte får misslyckas. Under dessa förhållanden vill man alltså börja med betyg i fjärde klass 'för att man gör det i andra länder' och för att man 'inte alltid kan lyssna på all forskning'. Ja, så resonerar Björklund, på ett ungefär. I vissa länder stenar man människor till döds, i andra länder äter man myror (tillägg: och inget fel med myror). Man måste inte göra som i andra läner. Det är i alla fall urusla argument för betyg i fjärde klass, om ni frågar mig. Så, om vi bortser från forskningen (vilken man ju egentligen inte ska), så måste vi ta upp det där andra med betygsdilemmat här och nu. Det där tråkiga faktumet att lärarna råkar vara människor. Hur rättvisa är betyg - och hur viktiga och sanna är de, de facto? Handlar det om kunskap, eller om din utveckling, eller hur mycket du kämpat till exempel? Handlar det om hur söt, inställsam, rar och hjälpsam du varit under terminen, eller hur skicklig du är på att memorera glosor?

Mitt enda förslag, för jag har ett väldigt enkelt, är att slopa betygen och gå på de nationella proven (tillägg: när barnen blivit äldre!) för att få en kunskapsindikation (vilket behövs för framtiden när det gäller jobb, kunskapsmål och utbildning gissningsvis). Om lärare eller föräldrar känner ett enormt behov av att klassificera små människor ooh känsliga individer - hitta på något annat (snälla nån). Kunskapsmätningar behöver det inte vara något fel med, däremot att tro att en lärare kan vara fullständigt objektiv och rättvis, och inbilla sig att en klassificering skulle hjälpa en människa att bli bättre. Sen när (?) och speciellt nu, när världen står i brand och konkurrensen för oss, de 99%, hårdnar alltmer.

Ja, det här har gått och gnagt i mig sedan skoltiden. Jag har älskat vissa lärare, men också blivit väldigt dåligt bemött (och nu uttrycker jag mig mycket diplomatiskt) genom åren. Jag begriper att dessa viktiga människor är just bara människor. Och det är inte så bara. Men hur många har inte fått ett passionerat intresse dödat av en dålig lärare och i värsta fall fått sin självkänsla krossad - och samtidigt hur många har inte sett kunskapens ljus och känt eufori med andra pedagoger? Ja, förstå hur fruktansvärt viktiga lärarna är, och förstå samtidigt att vägen fram kan inte vara att bråka på föräldrarna och hetsa barnen mer. Det räcker nu.

I den här texten har jag inte sagt att skolan eller lärarna på något sätt inte är bra. Jag har talat om resursfördelning, betygsproblematik och kommit med en allmän uppmaning till oss det berör: Att inte hacka så mycket på varandra. Okej?

Vi är nämligen helt lost i den här matematiken. Allesammans verkar det som.