Snobbar som mobbar

Henri Matisse  - Dalia-bukett och vit bok

På midsommarafton delade jag en länk på Facebook. Den handlade om språklig mobbning, något jag gått och retat mig på en tid. Jag kan själv falla in i det (och ibland blir det bara för tossigt), även om jag inte gapar om det; dels för att jag inte är tillräckligt språkligt stark, men kanske främst för att jag aldrig fallit för visa mig duktig för fröken-grejen. Däremot kan jag stilla tänka, helt sant och hemskt fördomsfullt, att den som skriver så illa kan ju inte ha alla hönor hemma. Så enkelt att klanka ner på andra. Så lätt (speciellt om man varit duktig och tänkt som en livrädd fyrkant hela sitt liv). Så gör något själva. Sitt inte och känn er duktiga i stugorna, briljera lite för oss vanliga med er fantastiskt språkliga korrekthet istället. Att ni vet skillnad på dem och de och så vidare. Skriv en vacker ballad eller ett stycke kriminalroman. Gör något, eller håll näbben - och det gäller alla opublicerade gnällspikar oavsett konstform eller utövning. Våga, eller näbben, helt enkelt. Pust, så fick jag ur mig det också... Skönt. Artikeln tycker jag hur som helst att du ska läsa och reflektera lite över. Själv hörde jag dåligt under min uppväxt, och gör det till viss del fortfarande. Det var, om man ska uttrycka sig milt, spännande i skolan och lätt overkligt, socialt som inlärningsmässigt, men vi tar det en annan dag. Sammanfattningsvis: Dolda handikapp är igen jättehöjdare.

Henri Matisse Fönstret

Mig får ni gärna mobba (språkligt). Jag står ut med det, men jag är också uppväxt i en hyfsat akademisk miljö där alla var och är duktiga på språk. Själv har jag knappt gått i skolan, sorgligt nog.  Ändå, tack vare min bakgrund, I assume, känner jag mig fri och kan välja att skriva fel, bara för att det känns skönt. Jag tror, men det här kan jag ju inte säga egentligen, då jag saknar fläskiga akademiska meriter, att de flesta, normalbegåvade människor skulle kunna lära sig i princip vilket yrke som helst, med viss inkörningsperiod, precis som en ung professor sa en gång. Jag tror verkligen det, även om det finns yrken undantagna. Men som sagt, det här får jag inte säga eftersom jag saknar just akademisk bakgrund och det är inte heller något akademiker gärna tillstår. Däremot vet jag att utbildning är viktigt, men det behöver inte betyda mer än att du förhoppningsvis lättare får jobb. Att leverera, tänka abstrakt, kreativt eller analytiskt kommer inte per automatik för att du tagit 120 p i nordiska språk, säg. Även om det kanske säger andra saker om dig (som att du är intresserad av språk, trivs i skolan, har svårt att få jobb och så vidare). Själv skulle jag bli överlycklig över feedback. Tänk att få gå i skolan, diskutera text, eller att ha en redaktör (vilken lycka!), eller någon annan utomstående med örnkoll och språklig skärpa. Utvecklas, och det kan man få möjlighet till i skolbänken. Vi andra, självlärda, får skämmas och inse att begreppet mångfald inte rör oss på något sätt.

Så om du tycker att du är vansinnigt duktig på grammatik, stavning eller språk rätt och slätt, gör något fint av det istället för att raljera över andra på nätet. Bara ett tips i all välmening, och tänk lite på att du inte har en aning om bakgrunden till varför vissa inte kan skriva, eller gå i skolan. Som sagt läs artikeln av Linda Lundqvist.

Så avslutningsvis lite om kultur och näringsliv. Återigen min favoritdevis: Det ena behöver inte utesluta det andra.

Först ett gammalt utspel från Svenskt Näringsliv och sedan lite Jan Gradvall och radion om det kulturlösa näringslivet (bara för att det är mysigt).


FRED och KÄRLEK!
/Döden döden döden



Så ytterligare ett tips om en tv-serie ni inte bör missa: Krigets unga hjärtan (Unsere Mütter, unsere Väter). Om ni inte grillar, badar och umgås med människor förstås. Det förekommer visst i vissa kretsar.

Favorit i repris

Om du råkar ha missat franska tv-serien Gengångare, titta här. Mogwai-soundtracket är också fantastiskt, lyssna själv. 

Snobbar som jobbar

The Eye Has to Travel

Diana Vreeland, foto: Richard Avedon

Och för guds skull, missa inte den här dokumentären. I alla fall inte om du blir glad av människor som vågar och kan tänka lite självständigt och fritt. Konstnärligt. Jag begriper att Diana Vreeland tillhörde de privilegierade och det är verkligen lättare då. Möjligheterna och friheten, men känslan för form och modet att sticka ut var hennes.

/Döden döden döden

Hemma

Just nu ligger livet i träda. Väntan, livet och nuet. Fingrarna, tankarna och tangenterna trillar, stannar och ramlar över varandra. Hakar upp sig. Orden blir tjocka: Trögflytande och konstiga. Jag vill berätta om Ingmar Bergmanstan. Jag vill berätta om Sanatoriet i skogen, på kullen vid de två sjöarna. Jag tror att det kommer, men just nu kämpar jag för normaliteten. Att begripa fattigdomen och tröttheten. Låtsas lite. Låta skenet bedra och ljuga en smula. Försköna för att stå ut. Att låtsas att livet inte är i vägen för livet. För det är precis så det är.

Eder

/Döden döden döden samlar sig

Sitta stilla

Jag är på rehabiliteringsutredning, vecka två. Den goda vården, och kanske blir den min. Leker vanlig med barnen under helgen, minus människor och sånt. Ramlar lite, famlar, men solen och kaffet och de där pigga fåglarna gör dagarna ljusa. Och annat: Barnen, de vackra barnen, allra mest. 

Sedan sorgen över samhället och rättviseförfallet. Tröttheten och den mänskliga och etstetiska korruptionen väcker något i mig. Jag är intresserad. 

Återkommer vänner. 

Puss!

/döden döden döden 

Goddag

Edward Gorey-illustration

Jag är fortfarande alldeles för trött.

Solen skiner och luften är klibbig.

Lästips 1
Lästips 2

Och artiklarna hör ihop, som allt annat.

Kärlek och fred vänner,
/Döden döden döden återkommer

Godnatt

E Gorey illustration

Jag har försökt ge Jante fingret. 

Kanske hela mitt liv, (men nu får jag spö). 

Orka kämpa. Orka lite till?

Puss från skogen 

/Döden döden döden 

Simhallsestetik

Esther Williams.  Simmade vackert ute som inne. RIP <3. 

Jag har förverkligat nästan alla mina drömmar. Kanske har jag haft för få, varit alltför realistisk, ödmjuk, eller bara haft det lyckosamt på det viset? Men några drömmar jag gått bet på. Den största missen är väl att jag aldrig blev barnstjärna. Kändes lite deppigt, när jag var omkring 25 och insåg att loppet var kört. Trots en ganska omogen inställning till mycket, så var det alltså inte längre möjligt. Hade väl inte några direkta idéer om hur, eller inom vilket gebit, men steppdans och konstsim ingick alldeles extra mycket i barnstjärnefantasierna. Längtan efter att kunna spela harpa och få korkskruvslockigt hår* fanns väl i och för sig också, men det känns varken omöjligt eller särskilt intressant idag. Nu ska jag bara åka genom Paris i en öppen bil en varm sommarnatt (med vinden i mitt supertjocka och fluffiga hår)... Och...

Puss och fredagsmys!

/Döden döden döden bjuder på sig själv idag, om än lite tveksamt.

*Som fasligt elaka Nellie Oleson i Lilla Huset på Prärien hade. Hon hade fint hår.

En kall dag i december?

Man ska inte skriva i affekt. Man ska inte skriva när man är i det. Man ska skriva om det sen, med distans. Kanske med ett mått analys. Reflektera lite lättsamt kring samhällets förfall. Världens, eller den egna lilla kollapsen. Inte med kniven mot strupen. Inte med små barn och ett liv att försöka leva.

Men jag ska peppa. Inse att det faktiskt regnar och blåser. Att det doftar mäktigt. Sommar.

Äta lite Medelhavsfrukt. Inte förlora greppet och hoppet inför öppen ridå. Kämpa. Kanske är det bara en vanlig förkylning? 

Så inför helgen, några tips:
Russin är inte godis men eko är bra.
Tänk lite och hälsa hövligt.
Bli inte sjuk, ät frukt och unna dig en god ost då och då.

Puss!
/Döden döden döden borde kanske hållit näbben idag.

Sköna lilla regn

Förtvivlan. 

Förnekelse.

En dag till.  Grått och fint. 

Tungt och blött. 

Simhallssdags igen?

Fred och kärlek 

/Döden döden döden älskar regnet 

Ledan och tröttheten.

Pollock i mitt huvud

Lyssna på lite lugnt och fint, eller skämta om eländet? Trött, men än skiner solen. Vilar. Funderar i cirklar. Har varit 'bara mamma' en vecka i Ingmar Bergmanstan, och det har varit rätt så fantastiskt. Jag är trött. Tröttare än på länge, och jag vet att det är tjatigt, men så ser livet ut. Politiken ett skämt, som så mycket annat. Ingen som lyssnar. Ingen som tar in, men så lär man sig ett och annat om livet. Det som varit och det som är. Människor från förr och den gosiga distansen. Lära känna sig själv en smula. Kämpa mot det kassa? Det förljugna och rädda. Lite lagom sådär.

Puss,
/Döden döden döden bara finns

Ingmar Bergmanstan

Det är fint här i Ingmar Bergmanstan. Krisen känns avlägsen och Fyrisån glittrar med näckrosor, vass och smuts. Unga och kära. Vackra är ni. 

Läste några av mina blogginlägg precis, den lilla sover, och inte är det särdeles imponerande. Däremot är det skönt, att precis som dessa dagar passat i solig idyll, att inte tänka en redig tanke; befinna sig i loj radioskugga några dagar, äta körsbär och bara finnas till. Knappt ett moln på himlen. Kaffet smakar alltid kaffe. 

Kärlek!

/Döden döden döden  

Och så en låt till

Hjärtat till vänster

Hjärta

Jag blev lite förbryllad, när M Silberstein på SVT beskrev det som att MP nu klart tagit steget åt vänster när de på kongressen röstade mot fria vinstuttag i allmännyttan, samt fortsätter med idén kring kortare arbetsvecka (läs blogginlägg 25 maj). Lönsamhet och hållbarhet, trodde jag att det var? För det första, måste det goda hållbara tänkandet vara vänster? Har då större delen av svenska folket fel, alternativt skulle vara vänsterpartister, för att de anser att de pengar de betalat in till skola och vård och så vidare, ska användas till det de var ämnade? Kan någon på ett pedagogiskt vis förklara för mig varför man inte vill satsa pengarna i den egna verksamheten; få den att blomma, bli attraktiv och lönsam (högre löner och avkastning, lägre dödlighet, bättre vård, större lärande, samt bli säkrare och mer kvalitativ)? Varför måste pengarna bort från verksamheten, landet, och inte dit de var ämnade? Är det friheten att blåsa vem man vill hur mycket man vill, som är det viktigaste. Inte målet, framgången eller framtiden?

<3
<3
<3
<3
<3

Kämpa!

/Döden döden döden

Lite om moral

för den som tvivlar.

Moral (av latinets adjektiv moralis, "det som rör sederna") är en kvalitativ egenskap i en handling, ett beteende eller hos en person att följa de etiska normerna, att följa god sed. Det kan också betyda förståelsen inför vad som är rätt och fel.[1] Med moral kan också avses regler och principer för handling som människor anser att det är deras plikt att leva efter.[2] Sådana regler och principer studeras särskilt i etiken. Termen moralisk används som sammanfattning av de beteenden som överensstämmer med god sed för en enskild människa, grupp eller kollektiv av människor. Det betecknar vidare en uppfattning om känslan av vad som är riktigt ur sedlig synpunkt; förhållandet att handla på ett sedligt riktigt sätt eller förmåga därtill.

Med ett akademiskt språkbruk avser "moral" en persons eller kulturs etiska normer, vare sig dessa är goda eller onda; även "omoraliska" personer kan således anses ha en moral. En viss moraluppfattning är ofta kopplad till en viss världs- eller livsåskådning, till exempel socialism eller kristendom (jämför Jesu bergspredikan). Å andra sidan är moral i marxistiskt språkbruk även sådant som på ett mer omedelbart sätt avspeglar villkoren för det materiella samhällslivet; moralregler som "var och en är sig själv närmast", "ensam är stark" och så vidare.

Begreppet används ibland även som en synonym till "etik". Etiken behandlar frågor som hur de bästa moraliska konsekvenserna kan åstadkommas i specifika situationer (tillämpad etik), hur man avgör vad som har moraliskt värde (normativ etik), vilken moral människor faktiskt har (deskriptiv etik), vad som är moralens grundläggande natur, exempelvis om den kan rättfärdigas på objektiva grunder (metaetik) och hur förmågan att vara moralisk utvecklas och denna förmågas natur i allmänhet (moralpsykologi).[3] Inom tillämpad etik är exempelvis frågan om att beröva människor deras liv kontroversiell mot bakgrund av dödsstraff, abort, dödshjälp och krig. Inom normativ etik kan en typisk fråga vara huruvida en lögn som uttalas i syfte att skydda en person från att skadas är rättfärdigad. Inom metaetik är en central fråga vilken mening begreppen "rätt" och "fel" har.

Efter påverkan av bland annat engelska har ordet "moral" även fått betydelsen "kampanda" eller "driftighet", i synnerhet i uttryck som "stridsmoral". Med moralisk auktoritet menas det informella inflytande en individ, institution eller stat kan ha genom att vara känd för sin goda och föredömliga moral. Exempel är FN, Amnesty, Nelson Mandela eller Moder Teresa.

1 Svenska akademiens ordbok, "moral"

2 http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?Lookup=moral

3 http://www.iep.utm.edu/e/ethics.htm

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Morality, Läs vidare här.

/Döden döden döden

Fint från förr

Puss!

/Döden döden döden

Under och bar

Amanda Ooms, en av dessa människor som vågar mer <3.
Del av foto av: Sam Taylor-Wood

Det svåra med att dela med sig är att det inte alltid känns så skönt och gott. Att man kan stå där naken och ensam, utan något kvar.

Jag gillar diskretion, att inte fläka ut mig till höger och vänster, vara privat, i lämplig mängd; varken skryta, eller basunera ut min sorg till vem som helst. Men så bjuder jag ändå på vår familjs ekonomiska och känslomässiga tragedi, i realtid och allt. Trots att jag mår illa av det, för jag tror att det behövs. Också. Någonstans inbillar jag mig att även min röst hörs. Om än svagt och osäkert. Jag vet att det finns större tänkare, brightare ljus i klassen, och både journalister, politiker och annat löst folk som skriver, agerar och tänker kring samma saker som jag gör, och säkert bättre, men de flesta, även om många är frilansare med stor otrygghet etcetera, sitter ändå hyfsat tryggt i båten. De sitter inte livrädda att hamna på gatan på grund av sjukvården och allmänna besparingar till förmån för skattesänkningar.

Så jag fortsätter mitt gastande och att tjata

om min vårdskada, och livet som följde och försöker förklara hur det är politik, med kaffe till. Konsekvenserna på riktigt. Vi kan tala om 'det lilla'; mina kognitiva bekymmer, fysiska besvär, mitt bortsopade yrkesliv och sorgen över att inte kunna ge mina barn det som de flesta andra barn (som vi känner) kan få: tid, ork, koll, lek och bus, spontanitet och kraft då och då exempelvis, och pengar till festliga aktiviteter någon gång. Eller 'det stora':  Vad är moraliskt riktigt? Hur ska vi satsa på barnen, samhället och framtiden? Det börjar hetta till lite nu, nämligen.

Jag är däremot, hur knasigt det än må låta, lycklig. Jag känner mig lyckligt lottad. Jag lever, jag rör på mig och även om mitt sociala och ekonomiska liv är på minus, så lever vi så gott vi bara kan. Och jag har inte slutat hoppas än. Det känns overkligt att jag aldrig någonsin kommer att kunna få mitt SGI* på grund av studier, men någon gång i framtiden kanske någon visionär skolvänlig politiker kommer att ändra på detta systemfel? Så var medveten om att du INTE ska studera om du vill vara trygg och om du blir svårt sjuk eller skadad kommer ingen att hjälpa dig. Ingen. Sjukvården har inget ansvar, varken för korrekt diagnostisering eller patientsäkerhet om jag tolkar Regionstyrelsens agerande och uttalanden. I alla fall inte i politisk mening, för personalens strävanden och larm ignorerar man fullt ut, och även patienternas trygghet.  Sjukvården har inte heller något som helst ansvar för din rehabilitering (även att det till och med, som i mitt fall, är sjukvården som ställt till med skadan). Samhällsekonomiskt nyttig och ansvarigt?

Så jag fortsätter att tjata...

Fred och kärlek!

/Döden döden döden

* SGI: Sjukpenninggrundande inkomst, baserad på tidigare arbetsliv/inkomst. All skatt, alla sociala avgifter och allt det jag och mina arbetsgivare betalat in räknades alltså inte då jag fick min patientskada. På grund av att jag valde att studera för att göra mig mer attraktiv på arbetsmarknaden - och jo, jag fick jobberbjudanden direkt och i samband med utbildningen, men det räknas alltså inte heller. Varken iver, nit, studier eller arbetsliv. Arbetslinjen i ett nötskal, vänner. Och konsekvenserna av vårdslarvet PÅ RIKTIGT. Repetition: Om du studerar är du alltså per definition arbetslös och kommer inte att kunna får ditt SGI (hur mycket du än har jobbat och betalat skatt och försäkringar under hela ditt yrkesliv) om du blir sjuk (som förälder får du dock det). Så, allvarligt talat: Studera inte om du vill vara det minsta trygg. Tänk om du blir påkörd...  Ett bra tryggt samhälle som uppmuntrar till utveckling och framsteg? 

Trädet?

När jag var liten fick jag en bok från en familj i England som stod vår familj nära. Boken hette The Giving Tree (av Shel Silverstein) och handlade om en liten pojke och ett träd. Deras relation; där pojken bara tar och tar och tar (eller får, snarare), medan trädet bara ger - och är lycklig med det. 

Dessa generösa slantar betalas ut om veckor med fem dagar.
Det vill säga 3060 kronor  vid full månad.  Ay caramba!

Jag har aldrig förstått sensmoralen med boken. Söker däremot allmänna svar kring ansvar, respekt och kärlek: Generositet? Hur jag ska kunna förklara att även om man har gjort allt rätt så kan det gå åt pipsvängen - riktigt jävla (förlåt!) ordentligt. Ni som tycker att det här vårdsystemet och samhället fungerar ypperligt, ta och läs tidningen någon dag, och välj sedan om ni vill hjälpa till att bygga ett bra samhälle, eller om ni vill strunta i det. Så enkelt, så enkelt. 

Här några kloka röster från helgen som passerat: Heidi och Per T (om ansvar) från Sydsvenskan. 

Er vän,

Döden döden döden

Marie-Louise Ekman <3 och en bra låt på det.

Persona non grata

Den knappa tiden och om konsten att lyssna

Från Ingmar Bergmans Persona. Foto: Sven Nykvist

Jag kastar mig över bloggen nu. Det blir nog en hafsig och lång text. Så lite tid, men så är jag ingen skribent heller, så det är helt utan press. Lyxigt värre. Jag vet inte hur långt mitt liv kommer att bli, men jag vill få något sagt. Skrika i min egen megafon då och då.

Vår tid nu

Tvåtredjedelssamhället. Elitsamhället? Det kapitalistiska samhället, som enligt en släkting till mig är fascism exklusive våldsglorifieringen. Kanske stämmer det. Det stämmer i alla fall att friheten är så stor att ingen behöver ta något som helst ansvar. Ever. Utom vi småttingar då. Vi som kommit i kläm av olika skäl och våra anhöriga som inte (längre) har någon talan; de små, de gamla och de sjuka. Och vad hände med vänstern? Jag sitter vid sidan om och tittar på, och undrar om kommunistskräcken är så stor att ingen vågar säga att solidaritet, rättvisa och respekt är något som alla faktiskt ska ha och få och att det gemensamma är viktigare än det individuella. Faktiskt. Torde vara på alla politikers agenda oavsett färg, men så är det inte om man lyssnar noga. - Och många vill faktiskt betala skatt, för ett friskare samhälle. Annars skulle jag vilja påstå att man inte tror på samhället - och min nästa fråga blir, vad tror man på då? Egentligen? Jag har heller aldrig sett så många småföretag gått i putten som nu, men även privatpersoner och familjer. Så, nej, jag går inte på den lätte; att man vill småföretagarnas väl. Eller folkets. Jag tror att man vill att den stor del av befolkningen ska gå på knäna och ta jobbet, till vilken låg lön som helst.  Med mössan i hand.

Från Ingmar Bergmans Persona. Foto: Sven Nykvist

Sex (timmars arbetsdag)?

Så allas vår tid. Tydligen så har svenskarnas sexlust gått ner hyfsat drastiskt sedan nittiotalet, och låt mig då få säga som jag tror att det är: Att en stor del av dem som jobbar, jobbar alldeles för mycket och de andra, utan jobb hamnat alldeles för snett och efter. Att vara i ekonomisk stress, olycklig, sjuk, orolig för äldre/yngre anhörig, eller sönderarbetad är inte ett bra incitament för erotik och kärlek. Har aldrig varit och kommer troligtvis inte att bli det heller. Det finns säkert någon avspänd lirare som tänder på living on the edge-stilen, men ingen jag känner i all fall (vad jag vet). Man blir inte heller en bra förälder eller vuxenstöd om man hela tiden måste kämpa för att hålla näsan ovan vattenytan. Trampatrampatrampa vatten. Så ge de utsatta unga, kanske främst i de arbetslöshetshärjade förorterna, ett gott sammanhang att växa upp i. Vad hände med samhället där alla skulle med och arbetslinjen, egentligen? När tiden är för knapp, eller resurserna för knappa?

Så Ken och Andres om bränderna (lite perspektiv, kunskap och nyans är aldrig fel).

Från Ingmar Bergmans Persona. Foto: Sven Nykvist

För sjuk för att få lov att bli frisk 

När jag skulle arbetsträna efter barn två, som kom helt av sig själv (jag ska berätta mer om henne sen, vårat andra lilla mirakel av gos och mänsklighet), så ammade jag fortfarande. Jag längtade så oerhört efter en normalisering; att komma igång, träffa människor och känna mig nyttig och behövd. Ett sammanhang, utöver mjölk och sena nätter: kärlek och oro.  (Vi delade föräldraledigheten, och det här är något som jag också vill återkomma till. Verkligen. Och verkligheten; ekonomin och den stora tröttheten. Men jämställdhetsbonus är inget som en som är sjuk och redan drabbat ekonomiskt, och så vidare, får ta del av. Bara så att ni vet. Som sjuk eller skadad är din nit och iver intet värt.) 

Jag skulle kunna berätta om den fina arbetsplatsen. De söta kunderna, det roliga jobbet och allt det där, men det finns tid för det en annan gång hoppas jag. Det jag ville prata om idag är när man så gärna vill blir frisk, rehabiliterad och med igen, och förvägras den möjligheten för att myndigheterna säger så. Att man ska jobba så mycket och gå på så många myndighetsmöten att man inte får möjlighet, TID till varken riktigt arbete, återhämtning eller friskvård. Överhuvudtaget. Att man med myndigheternas goda minne förvägras möjligheten att bli friskare (och att arbeta). Istället ska man bli sämre och sämre och sämre för att arbetslinjen säger så. Det är så fruktansvärt korkat - och konstigt. Eller är det bara den nya tiden? Mössan i hand och utförsäkringstiderna, ni vet.

Nu sitter vi med ett samhälle där sjuka inte får eller kan bli friska, där arbetslösheten växer, skolan mal på i motvind, och vi ska alla likförbannat knådas och täljas ihop till likadana klumpar genom halvbra högskoleutbildningar och semi-kass lön, utan att någonsin tänka en egen fri tanke. Alla är inte lämpade för samma saker, däremot är vi alla ytterst lämpade för kärleksfulla liv, hederlig respekt och lite gött då och då.

Tiden, det enda vi har. Puss!

/Döden döden döden är mycket glad.
I motvind och regn.
Kaffekoppen fortfarande varm.

Kommande: LÖPARRUMPAN och HAVET och... 

Majrosor

Det är egentligen ingen idé att ens försöka skriva något. Famlar stumt i försommaren. Inte förstrött, men utan  djup, inlevelseförmåga och analys. Känslan finns alltid, bara uttrycket och tanken som saknar spets, stringens och något till. Lite sorgligt är det, men jag är nog inte ensam om att befinna mig här, i dumhetens loja land. Sommaren och livet kommer i vägen för tanken. Jag gissar att det kallas mänsklighet.

Här i villalivet, bland syrén och äppelblom. Isolering i koncentrat. Vacker yta. Innehållet får man fylla själv, om man reder ut det.  Jag tvivlar och jag hoppas. Jag njuter och förtvivlar, en grillbit bort.

Kärlek,
Döden döden döden kommer igen.