Berättelser

Jag röker, ni kommer att dö!

Sorg och äckel. Ingen tänker på Flickorna. Det vänder. Det blir bättre. Eller sämre.

Sätter på mig min vissna svarta knytblus. Den enda jag har. Den är i siden i alla fall. Ser ingen annan i knytblus på stan, men en lite äldre kvinna tittar på mig och vi ler i samförstånd. Känner mig töntig, inte stärkt. Framgångsrika kvinnor flashar tänker jag, samtidigt: ett tydligt systerskap. Gör väl så gott jag kan, inte så framgångsrik(t).

Alla män på stan äter lunch. Är det männens liv idag? Cirka 2000 kronor i månaden bara på lunch. På espresso house sitter byggarbetare och mammalediga sida vid sida. På bästa caféet i stan sitter bara män (alla i små stickade mössor) och den vänliga mannen bakom disken försöker hjälpa mig att få komma fram och beställa. Alla är så inbegripna i samtal med varann att ingen annan, inget annat, ryms. Broderskap. Självupptagenhet. 

Vi var vid Odenplan, Stockholm, igen. Så kopplad till platsen, trots att det var så länge sedan. Region Skåne, sjukvården, kunde inte leverera så barnet och vi fick åka upp. Egentligen är det detta texten borde handla om: att barnen aldrig lyssnas på och märks; att deras smärta aldrig riktigt räknas. Den är  tydligen mer abstrakt. Att systemet kalkylerar med att bara vissa kommer att ha råd med utlägg gör saken än mer vidrig, men det vi får ta en annan gång. 

Vid varje mänskligt möte, det behöver bara vara för en kort liten stund, slås jag nästan alltid av: - Oh, nej, vad tungt, jag hade ingen aning! Alla som har sjuka barn. Alla som är ledsna, sjuka, rädda eller drabbade av knipor, dumma chefer eller hjärtesorg. Alla som precis gått genom elden och nu äntligen kan vara med igen. Märkta.
Sociala medier låter oss ha koll på varann men gör oss än mer isolerade. Vi skapar bilder och berättelser, men ingen sanning. Samtidigt behöver vi våra hemliga rum. Rädslan för sårbarhet.

Jag behöver veta mer om konsten jag ser på konsthallen för att den ska ge mig något mer. Är den bra nog då, eller är det då bara konst i teorin? Samtidigt som vissa former bara skriker kärlek och vi älskar varann. Men att lära sig hur andra tänker är en gåva. Hur ska jag förstå om jag bara ser resor, vin, tjusig form och glada barn? Om jag hade kunnat hitta berättelsen, förlåt narrativet, kring mina bilder, hade  bilderna blivit bättre då? Om jag kunnat dra en saga för er... Jag vet inte. 

Tänker mycket på kvinnan som ställde ut sina bilder i närheten av mina. Att hon kommenterade dem på ett lite nedlåtande vis. Jag tänkte då mest att hon kanske var avundsjuk eller osäker, precis som jag. Sen förstod jag att hon redan var ett proffs. En äldre erkänd kvinna ser ner på en något yngre, fullständigt oerfaren, person i sammanhanget. Obegripligt. Jag är inte arg eller ledsen, men varför är broderskapet så tillsynes starkt och systerskapet så skört (stört)? Varför pratar vi inte mer. Varför rodnade kvinnan och hennes man när vi sågs igen? 

Hjärnan blir sämre och sämre. Rent hemskt. Glad att jag fortfarande kan uttrycka mig någotsånär. Men världen krymper med ett minskade ordförråd. Skräck i slow motion. Ni vill inte vara här.

Jag vill bara ha lugnet, landet, naturen och doft av multen jord och blomsterknopp. Havet. Nu är vi i stan och that’s it. 

Jag röker inte längre, jag kommer ändå att dö (även om jag innerst inne vägrar!).

Puss!

/Döden döden döden 

Den tid som flytt

Mellan raderna

Var i Stockholm för en tid sedan. Jag älskar Stockholm även om jag numer är förbipasserande, en främling och långsam observatör. Flyter ändå snabbt in. Hittar överallt och bra. I stan där jag varit både väldigt fattig och stundvis känt mig ofantligt rik. Tänkte att spänningen försvunnit på grund av de människor som försvunnit (flytt) eller dött.

Texten nedan är gammal. Lägger till och tar bort. Dricker kaffekopp nummer två. DN ringer och vill ha svar. Kan inte komma på en enda grej. Sitter här i soffan och åren de bara går. 

Det gränslösa Drevet. Efter DNs och Matilda Gustavssons granskning av Kulturklubben,  nu Guldspadenominering och allt, så fortsatte texterna trilla in. Greta Thurfjell skrev så bra om (sin egen) skönhet, angående Lotta Lotass (Psst. bara för att han inte uppvaktade dig behöver inte betyda mer än att just då, då hade han annat för sig. Han kanske bara älskade din text?) - och där jag nämnde  ”kändisbarnen” i inlägget De Aderton och deras förmodade ärvda begåvning, så svarade någon i ett kommentarsfält något i stil med att de i alla fall får chansen, tillgången. Exakt så är det. Precis som vackra flickor och kvinnor. Olika kapital. Sedan, hur personen förvaltar sina ärvda fördelar, och hur väl de korrelerar med eventuell begåvning och arbetslust, är på individuell nivå. Vissa har skrivit intressant och initierat, de flesta har inte en susning. Att gå på tå räcker inte till. Att tala om nyanser omöjligt. Bra, reflekterande Nina Björk-text om #metoo (Wetoo och en annan om kulturarbete och kulturklubben (gamla länkar, gamla ord). 

Människor som inte mår bra och använder sin sexualitet som medel, mål, bedövning, makt eller medicin behöver vi prata om, men även det känns stört omöjligt. Det avgrundsdjupa behovet av bekräftelse vi alla bär på, i någon mån i alla fall. Den här frågan rör ju alla. Ett nej är ett nej utan någon som helst tvekan - och man får alltid ångra sig. Skönhet, makt och sex tillhör varandra och antagligen evigheten likaså. Samtidigt kan vi leka kring och kräva lust och lön och mer utan att ta något som helst känslomässigt ansvar. När ska vi börja respektera varandra? När ska vi sluta dra fördelar, utnyttja varann? Går det ens? Ju fulare våra tankar är, desto ytligare. Hör min naivitet studsa omkring.

Så härligt smaskigt. Flottiga händer som gnids mot varandra. 

Jag har undrat varför han blev så uthängd. Jag blev illamående över att läsa om alla dessa övergrepp, men fanns allmänintresset verkligen kring Honom? Det var väl alla andras sköna svärmerier, Platsen, mig och dig, vi borde kritisera i så fall? Vi som lät det fortgå. Vi (du, inte jag) som spann som katter närhelst han dök upp. Läser någon vad som står mellan raderna? Vi som sa nej, skruvade oss loss och försvann. Bidragsgivarna. Vem hade hört talas om honom innan DN och Gustavsson utanför finkultursfären och Stockholm? En till stor del privatfinansierad verksamhet, eller så var det kanske inte ändå... Nej, blåste han alla? Jag har forfarande inte fått svar, mest pysande vrede, ett slags förakt: håll käften, hämndens tid är här!

Att inte gå in i kollektivet. Kören. Drevet. Jag hatar drev. Måste försvara den som alla andra sparkar på, men kan inte det. Det är lättare att skylla allt på någon som spelat (pajas)rollen väl. Alla högintelligenta, intellektuella, med blickar som fågelholkar: vi visste ingenting. Forfarande: yeah, right.  Har vi inte både ett individuellt ansvar och en gemensam skuld? Kan vi lyfta blicken lite nu? Hur gör vi för att den som blivit våldtagen inte ska bli förlöjligad, hånad eller misstrodd (eller bli dömd för förtal). Vi kan alla vråla: upp till kamp mot orättvisorna! Vi kan hänga ut en random mediaman, men vad gör det om samhället och vi, medmänniskor och myndigheter, saknar vilja, kunskap och ryggrad. Fortfarande chockad över att DN och Expressen (och det generella etablissemanget) inte minns någonting från 1997. Inte jag heller förvisso, men jag är ju bara jag och jag, jag var ju faktiskt där. Ingen sexterror bara vanligt, ovanligt jobb. Det är inte heller kriminellt att vara en usel förförare, vad man än tycker om det. Men fortfarande kan jag inte säga att jag är tryggt förvissad att en våldtagen person blir omhändertagen och upprättad på bästa sätt. Det skrämmer mig mest. Hur ska den ensamma våga anmäla i tid när det krävs minst sjutton till för att äntligen (kanske!) bli trodd och lyssnad på? Handlar inte allt om att sänka honom, inte upprätta henne? 

Hur jag hoppas att min generation kvinnor är den sista som ser förtryck som något högst normalt. Inget att bry sig om. That’s just the way it is. Den där mixen av vrede och uppgivenhet som förändrades till vrede, till spirande hopp som nu juridiken, rättssamhället, gör allt för att döda igen.  Vi lullar tysta på. Varför hatar alla JC men inte han med gitarren som som gillar alltför små flickor, går jag också och tänker på ibland. Nej, vi kan hata fint i grupp men något personligt ansvar är det aldrig tal om, eller hur?

Ryggrad saknas.

/Döden döden döden

Fågelsången

Konsten med vardagen 

Ser ett program på tv. En deckare, min vän från Shetland, och någon som är på besök i Bergen. Grönskan skir och utsikten fantastisk, men det jag känner är fågelsången. Längtans sång (och skuldfrihet). Har den verkligen funnits och kommer den på riktigt igen? 

Vädret, livet, orken, undflyende konstanter.  Äsch. Inte livet, bara döden.

Vi är såriga inifrån och ut. Hud som spricker, som fnöske, svider och gör ont. Kroppar som inte orkar. Ringarna, ringarna under ögonen. Utmattning. Förvirring. Någon försöker springa, en annan ligger kvar. Vänder ryggen till. Håller för öronen. Blundar.

Klumpigheten. Klumpigheter.

Har varit uppe och vänt. Druckit grönt te, ätit löjromschips. Åkt tunnelbana och tittat på konst, sladdat runt i snön. Helt anonym, så hemma och så borta. Det har varit väldigt fint. 

Hängde mina tavlor. Inte bilder. Det är min olja genom en lins. Eller ett ögonblick tagna ur en vardagsfilm. Filmen om mitt liv. Om  några, de allra viktigaste, människorna i mitt liv. Finns inget inställsamt och innerligt. Kanske däremot något som kan sägas vara lite sant. Just där och då i alla fall.

Det blev fel, och inte precis som jag tänkt, men jag står ut och det går ju leva med. Det gör mig glad trots allt. Att jag reder ut att inte vara alldeles perfekt.

/Döden döden döden

Det finns säkert en tio opublicerade inlägg sedan sist och en insjö full innan dess. Det går trögt nu, väldigt trögt. Det blir inte bättre än så här. Väntar på den där vändningen, in spe.

Jag har inte gett upp om att någon gång lyckas formulera ojämlikheten i systemet för barn vars föräldrar är funktionsnedsatta, eller svaga. Beröringsskräcken i skola, vård och omsorg. Att de högpresterande höginkomsttagarföräldrarna faktiskt mest av allt bara roffar, men av kärlek till sina barn. Ja, det är så himla svårt det här. Lika orättvist som komplicerat. 

Jag har inte heller gett upp om att beskriva hjärntröttheten, men jag är ju på tok för trött för det... För svårt och för nära när man alltid är mitt i. 

Sedan älskar jag debaclet med könet i kroppen eller knoppen. Jag älskar att jag inte har en aning om vad jag tycker: jag vet alltför lite. Tolkade KEE som att hon diskuterade en språklig rättvisefråga och att många went bananas. Fine, där. Men att porta just henne att prata om prostitution på Rokskonferensen kändes ju bara sorgligt. Rätta mig om jag har fel!  Sedan fattar jag inte varför transkvinnor inte bara kallar sig kvinnor? Kanske blev jag påverkad av Mörkrummet (Susan Faludi)?
Kanske tycker jag att alla får välan vara som dom vill. Jag bryr mig inte så mycket men jag reagerar på all form av förtryck. Så så länge människor blir förföljda på grund av vad som helst som inte är normen så är det farligt. Sedan tror jag att det enda Kajsa Ekis Ekman vill värna är kvinnans rätt att kämpa för sin rätt, på ett rättvis sätt. Jag tycker däremot att det är friskt att inte hålla med och peta i analysen, frågeställningen, men att porta någon i ett samtal kring något annat begriper jag inte hur gärna jag än vill. Kanske tänker jag att (trans)kvinnorna ska slåss för och med kvinnor. Kanske gör alla redan det, utan att jag har en aning? Troligt är att vi alla är olika.  Jag är ändå obegripligt priviligierad som inte behöver bli hotad, hånad, ringaktad eller misshandlad på grund av mer än av mitt kön...

Sitter, stilla, med benen uppdragna. Tänker att katten ligger vid fotändan, men hon har ju hoppat i väg för längesen. Slentrianmässig hänsyn. Är det så med våra tankar också: att dom stelnar och fastnar för att vi inte ser oss omkring? 

Barnen sover. Barnen växer så de knakar. Lösa tänder, löss. Konstiga kläder och kloka tankar: arga  känslor och lördagsgodis! Hinner inte andas, men försöker i alla fall. Nya stora taggiga tänder. Fräknar, gråt, och skratt. Räknar siffror, kodar ord. Frågar, saknar tålamod. Mina bråkiga, begåvade, omtänksamma grisnosar (det heter trynen! ropar nån’).

Puss!

/Döden döden döden 

30 minuter

Snart är jullovet över. Barnens lov, föräldrarnas förvirring.

Vi gör ju allt för er fast vi egentligen inte kan.

Står i kön för gratis skridskor. Barnen har vandrat dit glatt med mig. Sen drar gull-thugsen iväg mot isen, köper en låda popcorn för egna pengar, dom vill klättra upp i en gran, jag säger nej. Lyssnar dom? Nej.  Jag står kvar i kön. Ser att alla andra verkar har hjälmar med sig. Vi har inga hjälmar med oss. Maken är trött, varit på rehabilitering i Lund, jag sms:ar: ”hjälp, vi har inga hjälmar kan du kolla och komma med dem?” I Malmö är det nära till allt, om någon undrar. Ser ingen information om hjälmar, uthyrning eller regler. Hjärnan har redan slutat fungera. Tio sms (hatar sms on the run), 30 minuters köande, mannen sms:ar från vinden. Framme i luckan, frågar efter hjälmar, finns, allt är gratis, utlåningen gäller 30 min. Smsar maken, som redan sitter på bussen. Barnen gnäller ohejdat. Hjärnan för trött. Ser andra mammans föraktfulla blick. Finns inget andra föraktar mer än dåliga mammor. Trötta, förvirrade mammor. Nej, jag är en pissråtta som ens försöker. 

Vi fick upp julen, nu åker den ner, bit för bit. Vi har ändå haft det rätt så underbart. Bara mammas hjärna som är kaputt.

/Döden döden döden

De Aderton

Nutidsplatsen

Hade skrivit stora delen av texten nedan innan De Arton (snyggt DN) berättade om min förra arbetsplats och arbetsgivare, så stöper om och försöker tänka till. Jag tror att jag betraktade honom som en slags vän och mina minnen från källaren och kontoret i närheten av parken är mestadels ljusa och glada. Det var en fantastisk plats, och inte värre, snarare roligare, än många andra arbetsplatser jag varit på. Därför blev detta så extremt svårt rent personligen. Jag försöker rannsaka mig själv och mina vänner och de före detta kollegor som vittnat. Varför bidde det på detta viset? 

Men allt hänger givetvis ihop. Har inte lyckats reda ut härvan av känslor, händelser och erfarenheter. Men visst, jag anklagar den vuxna etablerade kulturvärlden för sin självupptagna världsfrånvändhet. Jag tänker att alla fortsatt sin falska vals. DN slår sig för bröstet, nu. Men då då? Minnns den arga praktikanten vars mamma hade kontakter i kulturvärlden som var med om Sexterror i kulturbranschen-texten (för sjutton år sedan!).

Om du börjat jobba i restaurangbranschen vid 16 och sedan arbetat i media- och kulturbranschen hela ditt vuxna liv så har #metoo männen beteende blivit så normaliserat för dig att ord inte räcker till. Lika självklart som att du behöver andas så lunkar och duckar du stilla på. Jag tror att det ser ut så här i en mängd andra branscher (alla mansdominerade arbetsplatser) och att vi kvinnor bara väljer att vänja oss för att överleva och stå ut. Den där ständiga rädslan för män, att inte kränka deras arma själar. Att hela tiden omedvetet tänka: han får inte bli kär (kan bli ombytt till hat eller förföljelse) men han måste tycka att jag är bra, men aldrig för bra (lagom dumsnäll) så flyter det på. Så har jag i alla fall försökt, med varierande framgång. De flesta kvinnor hittar sitt sätt att få det att fungera. Att bli kränkt utan att ta åt sig och samtidigt prestera utan fel och vara trivsamt mänsklig och sig själv nära ändå. Evig balansgång. Från stort till smått. Nästan alltid är du ensam. Du borstar av dig dammet, går vidare. Av alla skådespelarvittnesmål väljer jag detta: "Man lärde sig med tiden att navigera runt deras sexualitet. Att säga nej tack utan att såra deras ego. På så sätt blev även jag en del av en struktur som tillät dem att fortsätta. Produktion efter produktion. Beundran byttes stegvis mot förakt. Mot männen som kränkte men också mot dem som hade makt att säga ifrån. Som fattade beslut. Och kanske inte minst mot mig själv. För att jag inte vågade be dem fara åt helvete”. Första gången jag blev antastad var i litet brödskärar-rum på restaurang Charlies i Uppsala, jag vände mig om och sa att jag skulle döda honom (otroligt vågat och olikt konflikträdda mig!) om han rörde mig igen, dagen efter var jag utan jobb som lunchservitris - och lika bra var väl det, men faktum är att även kvinnor är beroende av att kunna äta mat och betala hyran. Läser Anna Charlotta Gunnarsons text i DN och känner igen.

Författaren Maja Lundgren skrev visst om Stockholms kulturliv och män i Myggor och tigrar. Hon skrev om denna arbetsplats. Hon skrev att alla kvinnor som varit där legat med chefen utom min vän H. Även detta är ett övergrepp, dels för att det inte stämmer (det finns fler än mig och H som inte hamnat där) men om det skulle ha hänt hade varit ännu värre att bli outad så. Fy farao! Skammen vi får bära på våra axlar hur vi än gör. En annan gammal chef som jag enbart minns som väldigt rar uttalar sig enormt klumpigt i tv. Jag försöker hitta min stig att gå på. Rensa hjärnan. Omformatera min världsbild.

Min cynism, dåliga självkänsla och brist på litterära/konstnärliga ambitioner räddade mig troligvis. Jag bara skrattar åt män som säger: Vill du följa med mig till Paris? Jag kan göra dig stor! Det är kanske också min stora sorg: att jag aldrig tagit mig själv på så stort allvar. Trott att jag var någon att satsa på. Önskar så att jag gjort och kunnat det utan att utsättas för någon risk.  Jag har bara jobbat på. För det måste sådana som mig som inte har någon eller något att falla tillbaka på. Jag och K vi bara jobbade. Kanske är allt dansens fel och förtjänst, vanan vid despoter och förtryck? För att kunna bli bättre måste det också göra ont, men det är inte hela världen. Man vänjer sig. Kämpar. Jag vet inte varför jag och K klarade oss. Så medan Sara Danius ska jobba med sitt minne och Ebba Witt-Brattström ångrar sig så smutskastas en del av mitt yrkesliv. Vi hade det  oftast väldigt roligt tillsammans, en fantastisk mötesplats, men utan K vet jag förstås inte vad som kunde ha hänt. Det var inte alltid roligt och mycket press och stress. Hon som jobbade med oss som var lite äldre satt och hatade honom, och säkert även oss. Jag kan förstå henne idag. 

Dreven går, passerar. Alla behöver mat och husrum. Minns "flickan" som kom dit efter mig. Hon hade tagit flyget upp och satt förväntansfull i solen i festligt mönstrad secondhand-blus: glad och sprallig. Nästa gång vi sågs satt hon trés sérieux vid frun och ville inte säga hej, jag, en alltför ointressant tjej. Hon hade fått en lägenhet i stan och betraktas idag som något av ett litterärt geni. Själv bodde jag i Högdalen men mot mig var han alltid knasig men också snäll och rolig och i princip helt okej. 

Spelar ni dumma, eller?

Sara Danius i DN:
”Även du. Och du har själv aldrig själv bevittnat något av vad som beskrivs i artikeln?– Det har jag faktiskt inte, och jag försöker som sagt tänka efter… Jag måste nog tänka efter ännu mer. Ibland tar det ett litet tag för minnena att komma tillbaka…”

Männen förfasas över andra män. Män sluter upp #metoo-vågen och det är ju fint men först och främst: spelar ni dumma, eller? Ni kvinnor, jag minns era blickar: spelar ni dumma, eller? DN... ALLESAMMANS...

"Ebba Witt-Brattström berättar om sin reaktion efter att ha läst DN-reportaget. Har du själv bevittnat det?

– Jag känner som säkert många andra en stor skuld inför att inte ha stöttat tjejerna. Men jag har inte vetat om det. Jag tycker att de kvinnor som träder fram i artikeln är jättemodiga"

Nej, jag tar inga av era förfasanden på allvar. Ska och kan vi välja bort verket på grund av upphovsmannens amoral? Vem väljer vi bort och varför? Varför får vissa all kärlek och andra ska hängas ut? Alla är så insyltade.  What Do We Do with the Art of Monstrous Men? och Can we separate the artist from the abuser?

Jag vågar inte springa, simma eller gå ut som jag vill. Jag drömmer om att fotografera på nätterna, men det kommer självklart inte på fråga. Jag less på att vara rädd för mäns obearbetade känslor, eller vad det nu är. Jag har alltid trott på jämlikhet: att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Att skylla sin oförmåga, eller ovilja att vara rättskaffens på sitt kön känns ta mig fan (förlåååt) inte inte klokt. Jag är less på alla kvinnor som låter sig bli försörjda av sina män. Förlåt, men vi kommer aldrig någon vart på detta viset. Det där ibland faktiskt ömsesidiga utnyttjandet som bara blir till fortsatt ojämlikhet och misär.

Mer tankar om Klubben. Är det bara barn till etablerade konstnärer, författare, poeter, journalister och så vidare som ska få jobba inom media och kultur? Generation efter generation... Det är vi, från nästan ingenstans, som ändå drabbas hårdast. Alltid. Det är klart att exempelvis Amanda Svensson kan och vågar uttala idag. Alla ni som föds in i Bonnier eller tv-hus. Ni ärver inte bara begåvning utan också en slags födslorätt och självklarhet andra saknar helt. Likt de som ärver sina förmögenheter och inbillar sig att de är mer värda rikedom än andra. Just because det är er kulturella besittningsrätt.

Jag känner mig förbannad på allt och alla just nu: håll käften män som inte fattar att ni är likadana. Käften alla etablerade kvinnor som ser ner på andra kvinnor som försöker försörja sig. Jag ser hans gärningar och ogärningar. Jag är djupt skakad, men mest av allt fruktansvärt arg.

/Döden döden döden 

Hemma

Mittemellan 

Som hon kan skriva, Agnes Lidbeck: om havet, massan och modernism i DN i helgen. Jag kan inte ens fånga, eller återge, mitt eget behov. Jag är bara någon slags känsla, helt trubbig. Ointellektuell. Rädslan för kraften och hajar (så fantastiskt dumt), och troligvis det okända. Vad händer om jag tar steget bort, ut?

Måste se havet. Känna tångens ruttnande doft. Sand, fukt, vrakspillror, fiskrester och måsskit. Att se horisonten, havsvinden, få den korta chockterapin. Känner mig inte liten, bara fri och livrädd. Omsluten, överväldigad och helt chanslös.  Allt i ett.
Fri att längta bort eller hem. Mitt hem finns överallt (och ingenstans). Mitt enda hem är där mina barn är. Vid horisonten glittrar Danmark, undrar vad dom hittar på?

Känner mig alltmer övertygad om att Paradiset är här och nu, i dettat. Hur vi inte kan greppa alltings skönhet utan likt destruktiva olyckliga själar måste ha ha ha istället för att bara va va va (vara). Rädda oss från vår egen dumhet. Se jorden: se mig och dig sakta förfalla och mogna, ändra form. Från kåda till sten. 

Allt som är nytt och uppdaterat förvirrar och försvårar så enormt. Repar upp stickningen om och om igen. Kan inte fotografera mer.  Behöver stränga ramar. Begränsningar, däri kan jag finnas.  Alla val gör mig sladdrig, konturlös, som en död manet som vaggar vid strandkanten. Jag hade mått så bra i kloser eller i en vänligt sinnad diktatur. Nej! Förlåt, man ska inte ens fantisera om sådant där. Men ramen och vilan och havet, eller skogars dån. Läser Norwegian Wood Haruki Murakami och en plats som berättarjaget besöker i ödemarken, den miljön längtar jag till. Med regelbundna tider, samtal, frisk luft, djur och lugn och ro. Men så ser ju inte dagarna ut. 

Samtidigt: jag går ut och går i stan. Ser hur andra jobbar och jag vrålar inombords: Jag vill också vara med (på en guppig kontorsstol och lite för tajta byxor i ull blandat med syntetmaterial)! Jag måste jobba bort min avundsjuka och mitt utanförskap. Måste hitta något mellanting.

Har allt svårare för språket. Mobilen är för snabb, slinter med fingrarna, läser en text och förstår inte riktigt den underliggande melodin. Ett slags våld mot intellektet. Ett år snart i stan och inser att för mig är konstansen ett faktum. Behövde landet för hjärnan, andhämtningen och små glimtar av återhämtning. Behöver stan av rent praktiska skäl. 

Måsarna tjoar, havsdoften blandas med avgaser och damm. Nu är helgen över, nu börjar återhämtningen igen. 

Puss!

Eder,

/Döden döden döden 

Let's pretend

Värja sig i vintertid.

Paul Klee, Forest Architecture (1925)

Vaknar först. Katten har i och för sig längtat länge efter mat och sällskap och ligger nu som en tung mätt varm klump mot min fot. Hotellets fönsterljus, siluetter och speglingar tvärs över gården fladdrar bakom stormiga grenar och blad. Vinden viner som man brukar säga. Vet inte riktigt hur jag ska tolka det jag ser.

Läser i DN Att värja sig mot känslor har blivit en svensk norm och jag tänker att där har du allt fel, även om jag förstår vad du säger och nog kan hålla med. Skulle snarare vilja säja att det blivit en global norm. Att vi i Sverige med glädje och kraft ville hjälpa utsatta och krigsdrabbade är stort, gott och bra, men att inte nämna Bataclan och terrorn i Paris i november och sedan attacken i Bryssels några månader efter det, känns orättvist. Många blev livrädda, läget tilläts piskas upp, och då klev SD och politiker som gillar "raka rör och tuffa tag" in. I Europa stängde land efter land sina gränser och vi har ju ändå sociala medier och shopping på nätet att ta till. 

Vi klarar inte riktigt ut det här. Varken känslomässigt eller praktiskt. Jag misstänker att det är lika sorgligt som mänskligt. Men inte specifik svenskt. 

Vi pratar om jordens undergång. Eller snarare barnen gör det. Vi svarar om flera miljoner år, när solen kanske slukat månen, sen så kanske jorden inte finnes mer.  Eh... Ljuger ju för barnen, vill lugna dem. Miljoner år tryggar ändå ingen. Det stora oändliga skrämmande nog. Pratar om miljön med våra små. Vikten av att välja reko, eko, spara... men att värja sig mot känslor det gör vi alla mer eller mindre. Man kan alltid boka en resa till Italien och låtsas att allt är fint och bra. 

Vi lever i en svårnavigerad tid. Kanske vi borde börja med att acceptera det, och göra något. Problemet är bara att jag vet inte riktigt vad. 

Fred och kärlek. 

/Döden döden döden ( och oron)

Me too

Överallt 

Skrev så här på Facebook igår: "Me too: Samtidigt måste jag citera XX här: "Alltså det skulle nog vara enklare om de kvinnor som aldrig blivit trakasserade skrev det. Tidssparande om inte annat." Ja, visst är det väl så, och why state the obvious, tänker gammal trött 🦊 ? Precis som den vackra bloggande kocken som klagade på miljön i restaurangkök. Jösses, är det ingen som jobbat irl!? Har alla bara plockat jordgubbar och sen börjat på enkönade kontor...?! Och ingen har läst en bok om Hollywood heller, eller träffat på någon  i nöjesbranschen... Förlåt. Resten av veckan ska vara mild och go och det är ju fint att man reagerar i grupp  med emfas trots allt..."

Nej, mår lite för dåligt för att vara mild och varmhjärtad på det rätta sättet. Det som retar mig är att så länge människor skriver #metoo utan att faktiskt säga till när me too-grejer faktiskt sker gör det hela fullständigt verkningslöst och ointressant. Ytligt, om jag får uttrycka mig så. Visst, det är skönt att hata och uppröras över Harvey Weinstein i grupp och det kanske har någon slags förlösande effekt för vissa, men man måste bott i en grotta under en sten i urskogen om man blir det minsta upprört förvånad. Alla visste, ingen gjorde något. Hela fucking tiden. Tystnad är lika med medgivande, oavsett om det rör övergrepp, vanvård,  rasism eller mobbning. 

Puss!
/Döden döden döden

Jag tycker att det är fantastiskt bra att kockar, vanligt folk och kändisar ryter ifrån. Vi måste ju det. Jag blir mest bara generad över att människor blir förvånade och sedan inte lyfter ett finger i verkliga livet. Kan vi inte enas om det också? 

Loneliness is a very special place

Thoughts of you

Har precis börjat läsa Den ensamma staden (Olivia Laing) och den är gripande. Snor åt mig Dennis Wilson-strofen hon nämner och sätter som rubrik. Kanske träffar den en nervtråd av igenkänning.
Även om jag älskar ensamhet så bor det en påtvingad isolering här hos oss, en som jag inte tycks förmå mig mota bort. Tröttheten segrar över förnuft och grundläggande mänskliga behov. Känslan och isoleringen blir bara större, hålet, kylan i bröstet, likaså. Kanske beror det på just ensamheten. Att inte möta andras speglar gör en lite fattigare, lite trögare och livet mindre nyanserat. Kanske kan man också se bristen på speglar som ett svar på ensamheten, att man i alla fall ser tomrummet. Det som dem som är upptagna av livet inte mäktar med. Den där självupptagenheten den ensamme lever i. Precis som sjuka. Äldre. Övergivna. Olyckliga. Trötta. Rädda.

I staden blir känslan av att iaktta, bli iakttagen, klaustrofobisk. Utanför staden kan däremot ensamheten bli till total utsatthet. Boken handlar finstämt brutalt om staden och konsten. Att vara ensam i grupp. 

Kärleken kommen när man minst behöver den, och vice versa, sa mormor. Samma sak med ensamheten tänker jag. 

Klart att boken också träffar en nerv då den beskriver ensamheten i konsten. I bilden. I ljus och mörker (reflektioner). Och att konstnärerna hon plockar fram är några favoriter. Har jag alltid haft behov av ensamhet? Ja, så är det. Men inte dygnet runt. Svältfödd på speglingar och samtal. Behovet av tystad, skog och hav. Behovet av människor lika starkt. Men klarar jag av dialogen, den social biten? Kanske. Ibland. Klart är att utan återhämtning klarar jag inte samspelet alls. Det blir klumpigt, buskisartat och  omusikaliskt,  låter illa, bröligt falskt.  Som att ljuden (tankarna) i huvudet inte når munnen (rösten). Men varför ensamheten i konsten. Eller är allt skapande en slags ensamhetens uppgift då den utgår bara från mig, eller dig. Samtidigt som den behöver spegla oss, eller visa på någon/något, kanske kännas. 

Äsch, jag saknar utbildning i ord och om en berättelse verkligen behövs är konsten kanske inte konst nog? Verket är viktigare än upphovsmannen/kvinnan. Jag vill tro det i alla fall. Samtidigt: konstnären är en del verket, världen alldeles för ytlig, oftast. Snyggast, ballast, mest fängslande personlighet vinner nästan jämt. Ger upp. 

Olivia Laing skriver också om fobierna, vaksamheten, stigmat och att det sociala spelet som inte fungerar som det ska. "... Att tiga i det här sammanhanget kan vara ett sätt att undvika att bli sårad, att väja för det smärtsamma i att misslyckas med kommunikationen genom att vägra delta i den överhuvudtaget. Det var i alla fall så jag förklarade min allt större tystnad, som en motvilja av samma slag som hos den som vill undvika ännu en elektrisk stöt."

Eftersom det enda min hjärna inte kollapsar av är bilder så gör jag så mycket jag hinner och kan. Iakttar och fotograferar. Det blir inte så mycket, mest förvirrat, men ändå: jag producerar något. Jag ser bilder,  periodvis ständigt. Ibland tänker jag: det är över, inte ens bilden finner jag. Precis som ordförrådet krymper för var dag, ser jag också sämre. Men jag kan se bilden även om jag är för tafatt och trög för att fånga den. Men bilden var där. Jag såg den. Eftersom mitt språk är tunt och min förmåga bristfällig kan jag inte heller skapa det konstnärliga narrativ som så många kräver för verkens djup. Eller så är jag inte konstnär nog. Bara är en människa av kött och blod.

/Döden döden döden

Samtal pågår

Paris

Jag gör mig inga illusioner om Paris. Jag ser kylan och värmen, det som är innanför och utanför och den stora massan som skaver och lever däremellan. 

Men jag ser att människor samtalar med varandra. En ständigt pågående konversation. Ingen forcerad monolog, eller gapig grupp medelålderstyper som skrålar Hanna från Arlöv i örat på varandra, rajrajraj...

Jag ser en stad som vägrar renovera sönder sin själ till ett modernt intet, en stad som lever, en ugnsvarm baguette traditionelle i väskan under armen efter arbetsdagen. På riktigt. Klämmer på en ost, det röks en cigarett och samtalet bara fortsätter. Jag ser på. 

Vilar i Paris. Lägger mig tidigt. Äter världens kanske godaste fallafel på rue des Rosiers. Inte bara en kväll, utan två kvällar. Tittar på konst. Sover. Träffar min vän A. Hon hämtar mig klockan sex på hotellet var dag. Dricker ett glas vin. Stiliga människor och turister. Tunnelbanans linje ett glider in var och varannan minut. Alla åker buss. I fantastin bor jag här, samtalar med någon, sover alltid gott. 

Leonardo di Caprios favorit-pizzeria och något fantastiskt roligt om Daft Punk kan man också stöta på. 

Är hemma. Älskar Malmö. Också. Tänk att man kan älska så mycket. Längta bort och hem. Allt i samma kropp. Samtidigt. Så oerhört tacksam, så oerhört misslyckad. Flerdimentionell. 

Sade till min vän: glömmer aldrig hur det är att vara fattig. 

/Döden döden döden 

Fear of flying

Barnet får tandkräm i håret, Ryter. Kastar en borste i golvet. Så moget.

Vad våra rädslor kan göra med oss. 

Boken var väl inte så himla bra heller, men då var jag väl runt 20.

En evighet sen.

En text om döden.  

❤️

/Döden döden döden 

Vara sig själv för en stund...

Bo-Bi Bar, Köpenhamn

Jag blir väldig stressad av företagande. När små snälla människor ska "öppna eget". Kanske en liten hobbybetonad affär med fokus på cup cakes och släktforskning och man bara vet att det här kommer inte att sluta väl. Kanske stödköper jag en slev, men mer har jag svårt att ge. Skomakaren som är så duktig, men hyran alltför hög, för mina och tant Anitas skor kan ju aldrig rädda en hel verksamhet. Tyvärr.

Ändå har jag sett den här lokalen i alla år som min. Känner mig kanske lite gubbrockig idag, vad vet jag, men här skulle barska paranta damen stå, eller mannen från en Kaurismäki-film. En vinylspelare och musslor, ost och vin. Eller varför inte öl, gryta och nybakt bröd. Kulörta lyktor och rosorna växer redan vid entrén. Uteserveringsplatsen väntar och i baren sitter några ledsna ensamma män. Bokklubben och vänner och någon som vill vara ute men att det ändå ska kännas som ett hem. Gott gott kaffe och kanske Harvest på repeat just denna mörka kväll och Chan Marshall på någon slags hedersplats. Det skulle bli rätt så fint.

Bar Robinet, Oslo

Innan allt blir gym, hamburgare och asiatiskt salladsfräscht. Nog för att en älskar asiatiska sallader och burgare och sånt, men det måste få finnas mer och annat och lite rufft: lite mer slitet, varmt och vackert sjavigt kvar i denna delen av stan.

Kanske är det precis lika infantilt som att öppna en bokmärkesaffär, men visst vore det vackert om det fanns plats för något likt säg gamla tempo, L'Éducation Nationale, Bo-Bi Bar och Bar Robinet just här? Jag ser det. Jag ser siluetterna i skymningen när solen nyss gått ner. En Edvard Hoppersk afton sent i april. 

Man får drömma.

/Döden döden döden 

Vilken dag som helst

sarah eisenlohr

Inser att jag har kunnat skriva, men inte här och nu. Det var rätt längesen. 

Jag väntar på en morgondag som aldrig tycks komma: öppnar balkongen. Det doftar nästan likadant som förr, bara mindre intensivt. Det finns ju stråk av lera och hav och fågelsång även på en  stadsbalkong. Kaffet är detsamma men soffan den är ny. Själva ruset uteblir.

Somrarna är svåra och lite av en besvikelse med det vi inte riktigt vill fatta som sant: Sverige är väldigt vackert men också ganska kallt. 

Söker efter en bild, istället dyker Walt Whitman och Leaves Of Grass upp. Har inte läst, läser om Walt Whitman på Wikipedia:

Förhållandet mellan kroppen och själen är ett annat viktigt tema i Leaves of Grass. Diktsamlingen inleds med en inskription, som konstaterar att kroppen och själen är ett och samma:

"Come, said my Soul, / Such verses for my Body let us write, (for we are one)."

Brink menar att Whitman vill förmedla att såväl själens längtan som kroppens begär härrör från samma källa: från själva existensen. De är samma sak. Den som eftersträvar upplysning och den som i kärlekens tecken idkar samlag ägnar sig i grund och botten åt samma sak. För att nå 'sanning' behöver man känna både kroppen och själen, eller, egentligen, hela sig själv.

/Döden döden döden 

Skitstövlarnas tidsålder

Den oskrivna regeln (stay cool) 

Catherine Deneuve under inspelningen av La sirène du Mississipi 

av François Truffaut, 1969. Foto: Mary Ellen Mark

❤️

2014 läste jag The Pitchforks Are Coming i Politico. En entreprenör, en sån där ofattbart välbeställd typ skrev insiktsfullt om att hans gäng, the plutocrats, inte behöver så ojämförligt mycket mer än alla andra, lite slappt sammanfattningsvis. Jätteintressant läsning och kom att tänka på texten i samband med Vices Charlottesville-film: att högafflarnas revolt mot en ohållbart system istället blev syret till facklornas brutala fascism, rasism och nazism (och jihadism, samma andas barn). Sällan jag vill gråta när jag ser på youtube men om man inte ser varningslamporna blinka så måste man ju vara både blind, döv och rätt dum i huvudet. Please note: Inget ont om blinda eller döva. Men det finns ingen tid för vackra omskrivningar längre. Inga milda förklaringsmodeller. Istället måste vi tänka mer på hur vi är för att inte fastna i skitstövlarnas tidsålder. Det är jättelätt att vara elak, sarkastiskt och göra sig lustig på andras bekostnad. Ibland formulerar jag så elaka tankar att jag rodnar och skäms (!) men jag håller i mig. Jag släpper inte ut rovdjuret, även om det hade varit himla festligt briljant och så förfärande enkelt ibland.  Tänk, någon hade kanske till och med dunkat min rygg. Det hade ju kunnat kännas gött någon gång.

Om ni frågar en ung sverigedemokrat idag så säger troligen hen att kriget står mellan högern och vänstern (allt liberalt*). Det här konstruerade kriget mellan folk (ras mot ras, religion mot religion eller högern mot vänstern) får oss hela tiden att tappa fokus. Jag tror att det enda som kan rädda oss idag är att vara mer hänsynsfulla mot varandra. Det låter så futtigt och banalt, men bara lite klassisk omtanke och kärlek och en kul riverdance kan rädda världen idag. Så att vi någon gång kan börja jobba  med annat, viktigare. 

Vi tror nog alla att vi bär svaren på livets frågor inom oss. Vi vet och känner så mycket. Vinden blåser, hösten kommer men vid Medelhavet fladdrar solparasollen som i en sextiotalsfilm kvar. Det är inte så himla lätt att leva alla gånger men vi tragglar ju på. Trots att det kan göra ont. Trots att det gör ont. Lite generell empati hade inte skadat. 

(hundarna brinner)

Varje gång du är ogin föder du en kraft som ingen vet vart den bär hän, kära vän. I akutskedet, det moraliska nu:et skulle jag vilja påstå, jobbar man bara på, sen kan man käbbla om vem som fått bästa kudden eller nåt'.

Jag har tjatat om gråskalor och nyanser, det gäller inte längre.

Stay cool.

Puss!
/Döden döden döden

* Med liberalt menas saker som jämlikhet, discodans och att få rösta på och älska vem man vill.

Ge mig nåd

Skitsommar 

Oh, om du bara visste.   

Om du bara visste. Om du orkade gå i mina skor. 

Du skulle vara tyst och ge mig grädde i guld. Skala mina räkor, kamma mitt hår och sånt.

Men allt handlar om mig, det vill säga dig. Och du är så snäll som bestämmer att det du behöver är allra bäst för mig. 

Oh, snälla skitsommar, gå över någon gång. Ge mig en chans all läka. Inte en räka (förresten).

Om jag hade varit det minsta kapabel hade jag jobbat och lekt med mina barn. Jag hade gått på fest, och sagt tjenare och hej. Men nu är det inte så.  Varenda människa jag träffar är en belastning och allt går utför, men det skiter du ju i. Jag säger nej till nästan alla, nästan jämt, med sorg i hjärtat mitt. Men om det blir så att vi ses så är villkoren nästan alltid dina och aldrig blir du nöjd. Kanske är jag dålig, tråkig, konstig eller nåt'. Kanske skulle jag bara vara tacksam på något sätt? Eller så finns jag inte alls. 

/Döden döden döden 

Äta, sova...

En gång bad jag om faktura när jag varit på vårdcentralen (Capio). På fakturan som kom hem stod det från det fakturerande företaget angivet vilket läkarbesök jag gjort. Ringde och frågade vad som hänt med patientsekretessen och fick ett luddigt "så är det bara-svar" - och man vill ju varken vara jobbigt principfast och rättrådig (ironi) eller gnällig så lät det bero efter att ha meddelat den lilla missen. Ingen big deal... För en annan sak som gör det hela så mänskligt fånigt är att vi som inte har något enormt att dölja tänker att det inte spelar så stor roll, och man vill väl inte heller framstå som om man har något fuffens för sig. Alltså chillar man på. Lite så är det kring alla våra rättigheter idag: det är lugnt (fram tills dess att det inte är det längre). Vissa lagar och regler finns dock av vettiga skäl. Vi tenderar dock att tro att allt är okej och lita på myndigheter, men allt fungerar ju inte jättebra. Visst hade det varit underbart om någon hade lite ryggrad. Kanske ett uns ansvarskänsla iaf eller en politisk ideologi baserad på någon slags stadig inre moral som inte bara handlade om pengar eller makt utan om humanism. Tror att många vill ha ett samhälle som fungerar, som är säkert och tryggt. Outsourcing är inte svaret. Psssst någon som känner någon som jobbat extra på säg ett sjukhusarkiv som inte har nosat runt lite extra? Just saying...

Kommer några relevanta länkar snart, men nu måste jag sova. Sommaren pågår helt utan mig, den äter ändå upp mig inifrån.

Äta, sova, dö...

Puss!
/Döden döden döden

Sakta.

Vill bara blunda.

En dag i taget. Släpper. Ger upp. Tror att det är bra. Nya knallgula blommor. Barnen trötta och krassliga. Kroppen värker, snart är sommaren slut. Vill kliva in i Tomtebobarnens årstider och hänga svampar på tråd i drag. Karda lite ängsull och sånt.  Vi äter falukorv istället och nu sitter jag bara här.

Tittar på bilder. Undrar vad bilderna gör med oss? Viktiga tankar glider i väg. 

Larry Sultan (Pictures From Home) ❤️2006

Det viktiga jag vill skriva om får vänta. Jag rår inte på det. Det är för svårt. Jag är så sinnesjukt läskigt trött. Det är tjatigt. Det går ju aldrig över. 

/Döden döden döden 

Sommaren

Växa upp

Det luktar rengöringsmedel. Måsarna skriker och beter sig inte alls som folk. Bilarna gnisslar, backar, piper, morrar eller bara sveper förbi.

Den svenska sommaren är en ständig besvikelse att förhålla sig till. Helfin, grön och grann men samtigt med axlarna uppdragna, det är nästan alltid ett litet stråk av kallt. Vi längtar efter sommarkvällen som gjorde mödan, all längtan, värd. Vi kämpar, åker mot hav, fjäll, koloni, skog eller strand. 

Barndomens somrar. Dalälven. Norr om Gävle, tjat om Furuvik och Gröna Lund. Tänk om man fick bli ett furuviksbarn? Jag får gummistövlar och en morakniv. Tänk om man fick sockervadd och bada i klorfylld simbassäng... Den ständiga längtan bort. 

Blir äldre, vi drar norröver, har ett nummer av Veckorevyn med mig. Bläddrar, läser, går tillbaka, läser om. Tittar på kläderna. Frisyrerna. Gunilla Pontén, och någon spetsblus som jag bestämt ska spara till. Bladen genomskinliga, porösa, sprödare än torra höstlöv när sommarlovet (äntligen?) tar slut. Börsen, budgeten, kläderna som äntligen ska köpas in. Tåget till Stockholm och inga kläder finns kvar. Blicken: Gud, de kläderna de var ju i förrförrgår (enfaldiga jänta...). Sensommarsolen med både kyla, grusade förhoppningar och syrligt svett. Ryggen står där rak och kinden kysst av solen och håret långt och blankt.

På landet, myggen. Alla mygg som surrar, äcklar mig och på väggen fullt med utsmetat blod och vingar, ben och någon sås. Kissar på dass, eller pottan nattetid. Serietidningar och en annons för en ny strösselindränkt glass. Havet som alltid är för kallt. Sand, tång och stora stenar. Vi rensar fisk, diskar utomhus och rensar bär, borstar potatis och matkällaren är mörk och kall. Kastar kiss och vatten ut i skogen, huttrar till. Farmor drar och drar och drar i alla lass. Hon simmar, virkar, matar, plockar, rensar, odlar, sår. Snart hon böjd i kantarell och blåbärsskogen står. 

Backen med glasflaskor: lättöl, Vichy, Grape tonic och kanske Pommac eller Sockerdricka, om man varit snäll. Smultron på strån: mjölk eller grädde och jordgubbar och glass. Gamlingars mediciner, en älg som tittar på. Ut med ekan, lägga nät, vänta, dra upp, hoppas, hoppas, så ingenting. Så hänga upp, låta torka, rensa sjögräs och tång. Måst' visst fråga fiskaren om fisk. Rensa, grava, plocka, duka, hissa flaggan och längta in till stan. Tänder brasan. Pillar i läderfåtöljens spricka, drar i stoppningen och hål. Utanför är skogen, havet, tankarna och sten. Det luktar kaffe. Det finns alltid suketter och Dextrosol. Grannarna har mulltoalett.

Tänk om man fick äta godis och dricka läsk. Drömmer om rinnande vatten, stora vida världen , killar med frisyrer och balett.

Skalar räkor, delar ägg. Kokar potatis och steker strömming. Vi käkar sill. Flytvästen är stel och knölig. Farmor ror, tror att hon suger på en karamell.

Om man går förbi byn, genom skogen, kommer man till havet. Till livets början på något sätt.

/Döden döden döden

Miljöerna

Är det bara jag som märker av fåglarna? 

Det är först nu jag hinner sätta mig ner och smälta den nya skolan. Ha, så skrev jag för ett par veckor sedan. Jag hinner ju aldrig skriva klart. 

Det nya livet. Barnen går nu i en riktig skola mitt i stan. Förklarar för nya klasskompisars föräldrar att skolan är rena Astrid Lindgren-idyllen i jämförelse med den förra, den i Sveriges främsta skolkommun. Dom tittar skeptiskt och har svårt att smälta mina ord.

Men ändå kommer stressen, vad händer efter femman då de måste byta skola igen. Vilken skola!?  Det känns som ett krig därute. Gymnasiet verkar än värre, men tänker ha i bakhuvudet att ingår gratis datorer eller annat mög så är det bara som med fula gubbar med godis. Never trust them. 

Vaggar in mig i det nya. Den nya skolan som mer är som skolorna var förr. Den tiden då skolor fick vara skolor, inte bara vara företag: då lärare fick vara lärare och elever bara det, men framförallt  då rektorer såg sig som skolledare och inte företagare främst. Nya skolan är helt blandad och kunskap är viktigt här. Personligen struntar jag om skolan drivs privat eller kommunalt, skulle föredra statligt styre, men det jag verkligen bryr mig om är hur barnen (och lärarna) har det och vart pengarna tar vägen. Alltså, betalar jag skatt som ska gå till skolan ska den gå till skolan: lärare, material, vaktmästare, hyror, städning, mat, rektor, bibliotek, gympalärare, skolsköterska, kurator och så vidare. Blir det pengar över så spar till kärvare tider, höj löner, tillsätt resurser eller vidareutbilda personal. Listan kan göras jättelång med härliga saker att hitta på, eller så kan vi sänka skatterna (eller omfördela lite resurser) eftersom det tydligen betalas in på tok för mycket pengar då vinsterna är så enorma på vissa håll. Att effektivisera genom att försämra är bara en försämring och att narras med siffror enbart bedrägligt. Vi vill att våra barn ska lära sig i skolan efter deras förutsättningar och vara trygga där. Allt annat är ondska.

"– Det var mycket mer struktur (förr). Bristen på struktur, som att man jobbar i tillfälliga grupper, ställer till det, liksom att man ställer höga krav på självständighet hos eleverna. Ibland undrar jag om den pedagogiska utformningen verkligen är anpassad till barns hjärnor. Det är allvarligt om pedagogiken slår ut en stor elevgrupp." (Skolvärlden)

Ja, jag borde lämna det dåliga bakom mig och njuta av det nya. Bara lämna, utan att se mig om. Men kanske är det när jag läser om en av deras gamla klasskamrater i tidningen eller hör att de ska ta in 75 barn i nya förskoleklassen (hoppas så att ryktet inte stämmer).  Orkar inte sätta mig in i den miljön för en sexåring. Men måste jag säga något? Måste jag tycka något? Vi har ju fått det bra och barnen hade det hanterbart, om än ej säkert och tryggt och snällt, så okej. Barn får tåla så mycket. Ja, kanske är det just det: att inte överge barnen, bara.

"För det första gäller det att hitta kommuner där skolpengen ligger på en attraktiv nivå och där elevunderlaget är tillräckligt. Nästa steg handlar om att minimera de fasta kostnaderna, som till största delen består av lokalhyra och lärarlöner. Det tredje steget är att få till en elevkombination som ger både full beläggning – den kanske enskilt viktigaste faktorn för skolans lönsamhet – och minimerar antalet resurskrävande elever." (Fokus)

Skolpersonalen har alltså vid upprepade tillfällen kränkt, till och med suttit på denna späda lilla barnkropp i årskurs två med ADHD. Min dotter började gråta en dag, "alla säger att X är dum, men egentligen är X snäll". Lärarna skyltar med att X kissat på sig inför hela skolan och så vidare.  Resurs plockas bort. Barnen rädda. Barnet X får inte gå i skolan under ett halvår. Ett litet barn i klass två. Detta i en friskola i Vellinge utan moraliskt kompass. Men entreprenörsandan var det inget fel på i alla fall. Kritiken från Skolverket var med rätta, mycket, mycket hård. Att förnedra barn och ignorera deras behov är inte förenligt med skoluppdraget. Det var flera barn i klassen med olika grad av olika diagnoser i en klass med 50 barn och enbart två "mentorer". Man ljuger elegant om lärartäthet och slänger sig med käcka floskler, men maten den var verkligen sagolikt fräsch och god (ger höga poäng). Så fundersam över hur man som pedagog klarar av att fortsätta jobba i en sådan miljö, fast samtidigt: mycket mindre pedagogiskt ansvar, eventuellt högre lön, festliga kick-offer och en sållad barngrupp gör kanske arbetslivet lite enklare, trots allt?

Tydligen tenderar också friskolor att orosanmäla (motanmäla) de föräldrar som kräver resurser och stöd åt sina barn. Men det finns också föräldrar som inte tar sina barns neurologiska funktionshinder på allvar utan skyller på att "boys will be boys" och annat trams. Eftersom det är komplicerat måste professionen ta sitt ansvar och inte överge barnen och vi vuxna som bryr oss om skolan fortsätta göra det.

För några helger sedan är ett av barnen på kalas. Ett barn stör. Den lille bråkar och är på tok för hårdhänt. Ett barn börjar blöda ett annat blir kränkt. Den lille är helt enkelt inte "snäll" (eller har svårt i vissa miljöer?). Bara för att man har en diagnos behöver man ju inte vara snällare än någon annan, men hjälp till barn med särskilda behov gagnar hela gruppen. 

ADHD betyder inte i sig att man är stökig, aggressiv eller omöjlig på något sätt, men med största sannolikhet att man behöver en skola med kompetent personal, bra miljö, eventuellt extra resurser och mindre klasser. Gärna friska och starka föräldrar också. Jag inbillar mig (- and you can call me crazy now!) att alla barn skulle må bra av en sådan skolmiljö  Många barn med NPF-diagnoser  har dessutom ärvt sin diagnos och har sämre möjligheter att få rätt hjälp på grund av detta med röriga föräldrar med dåliga erfarenheter från skolan.  ADHD skapar alltså inte aggression i sig, däremot kan en dålig miljö skapa frustration som tar sig sådana uttryck för någon med säg dålig impulskontroll.  Duktiga, såväl som stökiga barn, och alla däremellan skulle må bra i en skola med mindre klasser och glada lärare, detta vet vi ju. Tror, och nu har jag inte orkat vaska fram något forskningsunderlag eller någon seriös och vetenskaplig artikel, att diagnoserna inte ökat nämnvärt, men behoven av extra stöd gjort det på grund av hur många skolor idag ser ut. Det blir svårare för dem med mildare former av koncentrationsproblem, eller andra bekymmer.

Ansvaret ligger på kommuner, regeringar och rektorer (punkt). Föräldrar, elever och lärare ska hjälpas åt. Att många hoppar av lärarutbildningen kan ju ha att göra med att intagningspoängen är för låga så att utbildningen faktiskt är för avancerad för de antagna - och att utbildningen inte heller betalar sig med bra arbetsmiljö och lön för den som har lättare för studier. Nej, ingen kärnfysiker krävs för att räkna ut detta heller.

Från Skolvärlden:
"De vårdnadshavare som istället svarat att det fungerar bra för barnen i skolan anger ofta en enskild lärares kunskap och bemötande som det viktigaste skälet."

"– När det finns en sådan person, då lyckas man fånga upp eleven. Den faktorn kommer före både mindre grupper och bättre samverkan. Den enskilda lärarens kunskap och bemötande är det föräldrarna tycker är det absolut viktigaste när det fungerar bra."

Och avslutningsvis: "Om man förstår vad som skapar hinder så vet man hur man kan kompensera i undervisningssituationen. Vissa saker är enkla som att inte ha röriga klassrum, sitta på samma plats hela tiden, ha en tydlig start och tydligt slut. Klockan som ringde in och ut var nog inte så dum. Det skapar tydlighet för den som har svårt med tidsuppfattningen. Man lägger stort ansvar på barnet i skolan idag och jag tror att en tydliggörandepedagogik skulle hjälpa många barn att finna sig tillrätta i skolan."

Eller som Paulina Neuding skriver nedan om friskolornas matkuponger till bland annat skräpmatsföretag så ska inte barn behöva välja allt utan det är de vuxnas ansvar att ge dem möjlighet att lära sig (fatta kloka beslut när tiden väl är inne). Alltså: låt barnen vara elever och lärarna lärare.

"Men barn har rätt till vuxenvärldens hjälp att vänja sig vid bra mat, stå emot den dåliga och sätta ihop en balanserad kost. När skolorna för över ansvaret för maten till barn och ungdomar på kommersiella lunchrestauranger ger man också upp åtminstone två andra funktioner som matsalen traditionellt har haft. 

Matsalen är jämlik. Frånsett allergier och religiösa restriktioner har skollunchen varit samma för alla. Att alla får köa till samma köttbullar och samma knäckebröd är en form av socialisation som skolan snart sagt är ensam om att stå för." (Paulina Neuding, Dagens Samhälle)

Man behöver inte vara socialist för att inse att vinstutdelning i skolan har skapat ett systemfel 

(Per Lindvall, Fokus).

Jag är alltså intresserad av en lösning, eller ett klargörande från politiskt håll: Vill vi ha en skola enbart för medelmåttor* och dem med resursstarka föräldrar, eller vill vi ha en skola för alla? Jag är ledsen, men det är inte svårare än så egentligen.

Rui Palha 

/Döden döden döden hejar på alla medelmåttor, men tycker att alla ska få plats.