Ett vi.
Händer vid vattnet.
Jag har ledsnat på att fotografera. Jag vet inte varför. Det går säkert över, men jag är helt enkelt för nere, för trött, just nu. Det kanske är dags för lera eller rentav vuxenbalett?
Bilden ovan tog jag sommarlovets sista skälvande dag. Det var milt och varmt och gräddigt vitt. Det låg förväntan och avsked i luften. En sista ledighetens suck. Det var så där varmt som det sällan blir i Sverige, när vinden bara är stilla mjuk och varm och solen vilar bakom dis och lätta moln. Du skulle kunna gå naken utan att känna mer än behag och havet möta din kropp på samma sätt. Utan motstånd. Bli ett. Att bara vara vid vatten är en lycka i sig. Och fågeln kom och kameran var med och barnen gick bestämt åt ett annat håll. Snabbt, snabbt, snabbt fick det gå. Och människorna höll på med sitt och jag med mitt och alla hade det nog ganska bra. Vi hörde liksom ihop.
Har lite texter som ligger och skräpar, som avklippta julpappersrester och skräp ligger de bland ”utkast” och väntar på upplösning/fullbordan/radering. Ofärdiga och obrukbara. Ork int’ mer. Orden vill sig inte längre. Tiden, livet, så knappt. En text i oktober handlade i alla fall om vardagsvänligheten, tillsammans med bilden ovan. Vänligheten jag tror på allra mest. Läste sen en fin text på Aftonbladet som handlade om precis det jag skrivit om och blev så glad. Jag borde skärpa mig och skriva klart någon gång.
Min övertygelse är att enbart genom omtanke och generositet tillsammans med ansvarstagande och pliktkänsla kan vi klara oss. Och enbart genom att tänka på ett oss, ett vi. I vi:et ingår alltet. Att välja förhållningssätt och orka fortsätta tro på något är utmaningen idag. Det känns ju så hopplöst nattsvart ibland. Vi kan alla konstatera att världen, som vi en gång kände den, inte existerar och det är, om inte förvirrande, så vansinnigt frustrerande att man bara vill lägga sig under sitt täcke och ge upp. Hur bemöter vi ondska, dumhet, trasiga själar och ekosystem?
Idag enas vi inte längre kring lägereldstv:n, i kyrkan, inte heller kring begrepp som solidaritet eller våra barns framtid, utan runt våra gemensamma döda, på sociala medier. Det enda rummet utan konflikt, förutom gulliga barn/djur, Mustiga Mauri och David Sundin eventuellt. Detta, dödens faktum, finns det få möjligheter att argumentera kring, även om man kan välja att vägra tro på döden, det står ju var och en fritt. Så när någon kändis, släkting eller vän dör kan vi alla gemensamt enas kring förlusten, vi har sorgen gemensamt i alla fall. Övriga rummen på sociala medier är för farliga, för trånga, skapar polemik, så det blir lättare att titta på recept, kläder, tokiga frisyrer, reor, resa bort eller gå till gymmet, än att samtala. Än att läsa eller lyssna på hur andra har det eller skåda ut över nejden, för det har vi sällan ro till. Nu utgår jag, helt orättvist, från mig själv. Ni andra kanske känner livet och lever i samklang med djur och natur utan ständiga impulser från den digitala världen. Själv håller jag på att få krupp.
”I am more and more convinced that in the life of civilizations as in the lives of individuals too much matter that cannot be digested, too much experience that has not been imagined and probed and understood, ends in total rejection of everything — ends in anomie. The structures break down and there is nothing to “hold onto.” It is understandable that at such times religious fanatics arise and the fundamentalists rise up in fury. Hatred rather than love dominates. How does one handle it? The greatest danger, as I see it in myself, is the danger of withdrawal into private worlds. We have to keep the channels in ourselves open to pain. At the same time it is essential that true joys be experienced, that the sunrise not leave us unmoved, for civilization depends on the true joys, all those that have nothing to do with money or affluence — nature, the arts, human love. Maybe that is why the pandas in the London Zoo brought me back to poetry for the first time in two years.” (May Sarton, från The Marginalian)
Ju äldre vi blir desto fler förluster, mer artros, sämre syn och större inkomstklyftor och den eviga kampen är att hitta ett sätt att hantera livet i det nattsvarta. Jag har personligen drabbats av saker som i mörka stunder kan få mig att dränkas i en slags svärta som nog tagit livet av mig om inte världen ständigt varit så vacker och att människan i grunden oftast är så mjuk, rolig och god. Om inte konsten funnits. Om inte de enklaste saker gjort mig så glad: Eye of the Tiger är väl ändå lite pampigt bra? Om inte dotterns hand varit så mjuk. Om inte humorn hade funnits, busschauffören varit vänlig, om himlen inte varit så vackert blå, vart hade vi/jag varit då? Om inte Överlevnadsinstinktiv ironi (A. Lokko om Terry Hall) och Nick Caves konstnärliga sorgeprocesser funnits så vackert formulerade. Så vi nosar upp oss bäst vi kan mot mörkret, drar en sula på parketten och åren går. Åh, vad fint Alex Schulman skrev om det. Vi bara är och finns i vår mänskliga vanlighet, som alla andra, med våra små mänskliga tillkortakommanden att luta oss gemensamt emot; vår rörande mänskliga futtighet, och storslagenhet. Och död. Och livet just nu, och här.
Från och om krigets Ukraina, Halyna Kruk i DN idag:
”…Och det är något med känslorna:
– Jag har tänkt mycket på detta, men på något sätt vill jag inte vara utan den här erfarenheten. Det är förunderligt starkt, livet i Ukraina är svårt och farligt, och det är omöjligt att koncentrera sig på något. I krig blir allt som sker på något vis lika viktigt, ingenting sorteras – samtidigt som allt är oförutsägbart och oberäkneligt. Och känslorna är liksom upphöjda: man blir plötsligt lycklig över att ha överlevt, över att en familjemedlem lever.”
Känner ofta att jag lever i ett slags, inte krigs-, men kristillstånd som är fullkomligt utmattande, men också skimrande intensivt. Bakom varje hörn kan nästa tragedi lura, samtidigt som varje fläck av skönhet berör. Ständigt på helspänn, på tårna, på nålar. Vad/vem ska gå sönder nu? Där motståndaren inte skyr några medel och det enda du kan försvara dig med är någon slags vänlighet och förlåtelse (förståelse?) även om hjärnan krullar ihop sig av vanmakt och faktiskt, rädsla. Det är svårt att leva. Men att inte göra det är värre. Och i detta känna tacksamheten. Samtidigt undrar jag hur man släpper och förlåter oförätter och grymheter utan självutplåning, och utan att själv smittas av det osunda, gå sönder. Hur tänker du där, Nick Cave, för jag undrar så?
För oss, vi som lever kvar och har några dagar kvar. Vad ska vi göra med dessa timmar, dagar, månader och kanske år? Vad är vi skyldiga varandra, våra medmänniskor, oss själva och världens alla kommande barn? Vad är min plikt mer än att försöka vara lite snäll?
“The main thing is this — when you get up in the morning you must take your heart in your two hands. You must do this every morning.” Sen kan det ju gå åt pipsvängen ändå, men vi måste försöka så gott vi kan ändå. Vi måste tro på något större och bättre och varann. God jul och gott nytt år ❤️
Döden döden döden
Tillägg: 12 januari, jag upprepar: vi, vi, vi, vi, vi, vi, kära Aftonbladet Kultur. Vi. Vi fucking människor ska banne mig hålla ihop.
