Några träd i grannskapet

Helgerna är värst, de som borde vara bäst. 

Fortfarande blommar klövern och det som är svårast dröjer, makar på sig sakta. Spottar mig försiktigt i nävarna. Det kommer. Det kommer. 

Tänkte att Dödens blogg handlar om oss: Om den lilla människan som också drömmer filmstjärnedrömmar, innerst inne, fast egentligen inte alls. Något om det där stora, och andra, vid horisonten. En båt, en hatt och en blomma. Och om oss trötta (läs här). Ska ta itu med detta snart, men orkar inte riktigt än.

Det kommer. Det kommer.

Heja nya veckan då.

/Döden döden döden

Sista låten

(Vita arkivet)

Drar mig.
Drar ut på det.
Avstår.
Eller samlar jag mig sakta?

Det är en vacker tid: Avsked. Nystart.

En vässade fingret så att det blödde.
En annan viskar efter kärlek.
Eller väser.

(Det lilla lilla livet.)

Träffade en vän, vi pratade, och jag då om den ständigt närvarande Döden. Mina misslyckade försök att förbereda mig för barnen skull. Jag tror att hen blev lite rädd, och jag i min enfald, trodde att vi alla kände så. Att man måste lämna efter sig ett arv av något slag. Ett koncentrat av kärlek i miniatyr att alltid bära med sig. Något (konkret) att dela vidare. Att vi bidar vår tid och förbereder vårt farväl. Även om det aldrig slutar rätt. Segertåget som uteblev. 

Så avslutningsvis:

Mina begravningslåtar, utifall att: 

1. ...'At least...' 

2. Livet, barndomen och döden (med dragspel)

3. Jag ser er och några till. Sen ska det vara smörgåstårta och obegränsat med bubbel och kaffe.

Trevlig helg gullingar. Nu ska vi testa Tre Amigos-påsen och dricka läsk. Livet rullar vidare.

Kärlek!
/Döden döden döden hörde precis: 'Allt som finns i huvudet måste inte komma ut'. Borde kanske anammas lite mer. 

Att ångra sig

Jag skulle också vilja passa på att önska alla vuxna en examen i barn. En baskurs i kärlek och respekt, och om det inte räcker till, att samhället och medmänniskor kunde kliva fram. Både vad gäller unga med psykiska problem eller den här FASANSFULLA genomvidriga artikelserien från Reuters om vad som kan hända med adopterade barn, när adoptionen går fel. När föräldrarna inte tyar att vara de föräldrar de lovat att vara. Det är inte okej när barn far illa. Så läs inte den här artikelserien om du vill ta dig en skön spa-dag eller är sugen på en fridfull höstvecka. Jag mår fortfarande dåligt efter helgens läsning. Läs den om du orkar. Jag känner att det hela tiden handlar om att orka. Orka bry sig, och just nu ser inte världen ut som vacker, rättvis plats. Det är dags att säga hej till lite nej.

Den filmade, pedagogiska illustrationen över ultraliberal fördelningspolitik ovan är också väldigt svår att orka ta in. Kapitalism behöver väl inte vara av ondo, men bör vara intellektuellt ifrågasatt, reglerad och ansvarsfull, och liberalismen är varken fritänkande eller ekonomiskt sund idag. I alla fall inte det anlete den visar, då den ter sig alltmer rättsvidrig, egennyttig och ansvarsbefriad. Den krossar samhällen, natur och människor fritt, ogenerat och glatt. Jag är superfascinerad och stum. Jag bara gapar. För händer det här mitt framför nosen på oss. På riktigt? Nu? 

Hejhej!

/Döden döden döden ständigt förvånad

(Den pinsamma) avundsjukan

Det bidde inte ens en tummetott.

Oläst helgtidning, blöja och napp  och så lite kaffe. Kom inte till soffan idag heller. 

Kolla den här bloggen till exempel, jag vill också ha det så hemma. Så fantastiskt fint. Precis den färgen på kaklet har vi tittat på till köket. Kanske någon nyansskillnad, men däromkring. Mjukt, vackert, lagom lekfullt och skönt. Bara sådär helt organiskt ekologiskt fantastiskt estetiskt bohemfascistiskt... Typ. 

Jag går här hemma och bara drömmer om att köpa fem, eller om det nu var sju, rullar tapet från Svenskt Tenn till balkongrummet. Ja, spy på mig och min ytlighet. C'est moi, och jag står för den men jag hajar läget. Jag är sjuk och fattig men jag vidhåller min rätt att få drömma om glada färger och fina mönster. Men jag vet, och är okej med det. 

Vi hade också en plan, en finfin plan om att göra vardagsrummet snyggt och vitt. Rolla och få ett rum att verka och vara i. Fin färg, lite plaststrukturtapeter bort och inga direkta konstigheter. I hemlighet, och det här är pinsamt, hade jag en fantasi om att det skulle se ut som på Louisiana. Vitt, vitmålat tegel, trä, trä, och så gamla kopparlampan med trä och prismor. Använda det befintliga rummet, men med vitt. Till och med den skabbiga soffan, med jag vet inte hur mycket barn- och djurkräkor (och kiss) som den kan ha svalt genom åren, skulle se trevlig ut. Det hade nog kunna bli fint, och hade inte slitit sönder plånboken. Så enkelt, tills vi dök på fusket under. Allt bara avstannade. För antingen kan vi fuska ett par år och få det där fina rummet tillfälligt, eller så måste vi göra som man ska, det vill säga ta bort innerväggs-fusket, isolera fasaden(!), riva trätaket (!) och byta golv(!), och det finns verkligen inte på den ekonomiska kartan. Alternativt jättehög elförbrukning och dyr kakelugn. Så vi låter det vara, för inget känns vettigt eller realistiskt - och Triss-tricket verkar inte fungera heller (det händer ju aldrig!). Nej, det blev liksom inte ens en tummetott. Vad gör man? Någon som vet? Så, mitt i vårt lyxiga bostads-gissel, läser jag om den fortsatta utrensningen av allmännyttan.  Urk. Förväntas hyresgästerna betala för skattesänkningar, medan de fastigheter de betalar för att bo i förfaller? Ärligt. Är vi okej med det?

Sedan finns det andra verkliga, stora och enorma problem. Detta var min lilla hög av banalitet och vardaglig futtighet. Min inredningsavundsjuka. Röstade i kyrkovalet gjorde vi i alla fall och det gav väl inte heller så värst mycket. Men min idé om människors lika värde försvinner inte med en längtan efter vårklockor eller klackskor. Jag tänker fortsätta rösta och tro på något bättre.

Pip!
/Döden döden döden

Lägger mig en stund

R W Fassbinders Martha (1974)

Vi behöver tala om livet och döden. Vara lite mer för varandra.  Min idé om den här bloggen var att tvinga mig in i ett hörn, och tala om det som kan vara svårt (för mig). Pipa till lite. Vara lagom sann utan att rea ut min själ totalt.

Idag dog Kristian Gidlund och det är många som känner sorg kring detta. Det är sorgligt. Så snälla ni som läst och delat hans hjärtkramande ord och tankar, se er omkring några grader. Det vandrar mången ledsen, sjuk och trött alldeles alldeles intill er. Runda knuten, in på skinnet. Våga vara snäll. Titta inte bort.

Jag är för trött. Jag saknar orden och orken. Saknar allt alldeles förfärligt mycket, men det tar sin tid. En annan tid I guess, men jag ska berätta om mina pinsamma inredningsfantasier och tankar om döden. Bara inte just idag. 

Jag är otroligt glad att ni som läser här på Dödens blogg gör det. Jag kan däremot inte skärpa mig, men jag lever på hoppet om orken. Dessutom, vi är inte ensamma. Vi är många som tror på något gott, gemensamt och större. Något bättre. Hederlig demokrati och rättvisa till exempel. 

Kärlek kärlek!

/Döden döden döden är inte bara trött. Corny också. 

Hitta balansen

Jag är grumlig och tanken grund. Vadar försiktigt fram, lätt snett och något haltande. Ögonen hopväxta och kisande. Jag andas tungt. Det brusar och vibrerar i öron och huvud, orden döljer sig hur mycket jag än längtar och vill. Kroppen säger nej medan hjärtat längtar vidare. Bort och ut.

Efter sommaren med ändlöst och vackert, är kraften slut. Hinner inte i kapp. Kaninerna skuttar förbi i sensommarsolen. Eller som idag, när vinden blåser friskt och samtidigt mjukt: försiktigt. Det är en snäll höst på ingång. Ljusgrått, nästan vitt, utan större skiftningar. Nu får vi tända ljus igen och gummistövlar är nästan alltid fint.

/Döden döden döden tränar sig på att dricka te. Grönt te. Det går trögt.

Stegen

Stolpar stelt i sanka Sandskogen.

Ha tålamod. Mitt tryter, men hjärtat ryter. 

Eller var det bara ett pip?

Döden i mitt hjärta. I huvudet. 

Att vara glad så länge det varar?

Plocka isär och sätta ihop. 

Leka lego.

Det är vackert så. 

/Döden döden döden ville bara säga hej.

The look of love

'If you judge a book by the cover
Then you'd judge the look by the lover
I hope you'll soon recover
Me I go from one extreme to another'

(Tralala)

Fred och kärlek och lite kortfattat om Syrien för er som undrat.
/Döden döden döden

Järndepån

...fylls på.

Livet rasar. Hösten kallar.
Återkommer. Kanske med en lärksång.

Kärlek!
/Döden döden döden

Marathon

Min kropp är sönder. Hjärnan helt grumlig, gråsvart och dan. Det är mitt fel, jag valde att gå på två helt fantastiskt fina fester, inom loppet av en vecka. Helt makalösa och fina födelsedagsfirare (och kalas). Jag som aldrig gör något partybetonat om firaren är över fem. Uppförsbacken fortsätter, underlättas av glada minnen, och jag lovar att återkomma. Jag måste berätta om hur det är så att det blir mer begripligt.

Bonus: Robert Weil på DN Debatt och ett par stiliga artister från förr.

Puss!
/Döden döden döden

Medelålderns diskreta charm

Borde kanske skriva om varför jag alltid börjar längta till Paris alternativt vill börja gråta när jag lyssnar på Daft Punk. Värken i vemodet. Vet inte hur det är med er, men jag tror att det handlar om åldrandet och den vaga medelåldern. Den sitter där den sitter; skaver försiktigt och är samtidigt lite för mjuk och bekväm. Längtan återstår.

Här helgmusik och föredömlig klädsel, till vardags som till fest.

Fred vänner och så en bok att läsa, för jag har i alla fall undrat.

Puss!

/Döden döden döden

Sjukdomsinsikt del 2

Lära för livet

Den här sommaren läste jag äntligen Björn af Kleens bok 'Jorden De Ärvde' och den var verkligen tråkig. Hans Sommar-program, när det nu var, var underbart, och jag tycker liksom om honom; det han står för, hur han skriver och så har han ju alltid så trevliga kläder på sig. Jag kände först, faaan, jag orkar inte bry mig mig om de här människorna, alla med likartade namn och livsföring. De får leva hur de vill och behålla sina uråldriga, korkade lagar och bekymmer, men så inser jag att det är dom här människorna som faktiskt styr mycket av Sveriges och även EU:s jordbrukslagar (bland annat). Att det är de som lever på bidrag, styr vårt land, vissa industrier och så vidare. Och att detta, oavsett regering ogenerat bara fortsätter. Det är inte Björns fel att det är så ointressanta människor han skriver om. Men det är vårat ansvar som medborgare att slå vakt om våra intressen: våra jobb, vår natur, våra skolor, vår sjukvård, överklassens bidragsberoende och så vidare. Vår framtid helt enkelt. Vem ska ha vad? Jag ser hellre att sjukvården fungerar än att staten går in och betalar för redan välbeställda i olika sammanhang. Så det är en viktig bok och jag knyter väl nu ihop påsen med lite Lundsberg och om den svaga självinsikten.

Lundsberg på facebook

En bra bloggsammanfattning (om självinsikt, språk och offermentalitet) 

Skolinspektionens beslut
Maria Abrahamsson 

... så när Ebba Wallmén och Maria med flera hävdar att det är klasshat och Jantelagen som stänger Lundsberg, vill jag hävda att det är precis tvärtom. Man måste inte bliva vid sin läst och man bör försöka reflektera över sitt sammanhang ibland. Ta lite ansvar.  Avslutar med Jan Gradvall som skrev om detta, och nu manar jag härmed till fredagsmys och lite unison kampvilja. För det ena behöver inte utesluta det andra. Okej?

Ursäkta röran och alla länkar. Det blir nog ordning på torpet vad det lider.

Kärlek!

/Döden döden döden älskar rutiner hett och innerligt.

(Pssst, har ni tänkt på alla alla verkar ha någon släng av bokstavskombination i brittiska underhuset?  Det sprätter och sprattlar värre i deras kroppar än i hungriga, understimulerade treåringars? Festligt.) 

Sjukdomsinsikt del 1

Jag har letat efter svar och efter en mening och ibland glimmar det till. Jag inser att jag aldrig kommer att bli nöjd samtidigt som jag kan vara fullständigt lycklig i nuet. Också och ibland. Det ena behöver inte utesluta det andra (repetera, vänner).  

Francis Bacon, del av In Memory Of George Dyer

Såg precis Arga doktorn efter sms från en vän och illamåendet vill inte släppa. Har hulkat i omgångar. Kanske mest för att jag minns hur ledsen min familj var: Skräck, rädsla och så oron i de flackande blickarna. Osäkerheten, respiratorn, rullstolen och alla obesvarade frågor. Arga doktorns flicka är jag och tvärtom. Vi och alla andra. Sjukvården lika stum, otillgänglig och otillräcklig. Samma sjukdom (sinustrombos), felbehandlingar/diagnoser och icke-rehabilitering. Detta är vardagspolitik. Det är bara så obegripligt hemskt så att jag tror att vi värjer oss, orkar inte ta in, och hoppas in stupidum, att det bara var en slump: En tillfällighet och olycka i arbetet. För det är svårt att acceptera att det ser ut så här. Dimensionerna är många och så svindlande. Ansvarsfrågan obesvarad.

(Måste bara få berätta lite snabbt om när jag var på vårdcentralen och träffade en ny läkare* som precis läst min journal, och bad mig berätta om händelseförloppet. Han sa: "kvinnor och huvudvärk, det är helt omöjligt för en läkare att förstå att det skulle kunna vara något allvarligt i sådana fall".)

Jag ondgjorde mig i somras över bristen på förståelse/empati. Sa något i stil med att det hade varit lättare att få förståelse över mina begränsningar om jag haft synligare symptom. Då svarade min lillebror J att jag nog ändå skulle vara tacksam över att slippa den stigmatisering som synligheten innebär. Jag tro att han har rätt. Samma vecka, och det var uppe i Ingmar Bergmanstan, träffade jag en gammal klasskamrat från grundskolan. Utöver att det var skoj att ses och alltid är lika intressant med minnesbildernas olikheter (hans bild var god och min en känsla av misär), så är det jag minns allra mest när han sa: 'Gud har varit god mot dig' och jag tänkte: Ja, vännen, du har ingen aning... Jag vet att han menade väl. 

Puss!

/Döden döden döden som fortfarande inte köpt sig en glitterjacka. Ajabaja. 

  * Lyckligtvis träffade jag och familjen på flertalet läkare som alla reagerade mycket starkt på det som skett. Även flera som har velat anmäla. Så trots allt har vi inte varit helt ensamma i detta. Men att slösa bort människoliv för att man inte orkar med rehabiliteringskostnaderna är ingen annat är tragiskt. Och vardagspolitik.

Ge järnet.

Semestern tog mig. Uppförsbacken är tung men jag håller mig stående. Blickarna och huvudet, en droppe kaffe och järn rätt in i armen. Sanningen, och om när en blind leder en döv. Det finns mycket att fundera kring. Glada färger, snälla tankar och den allmänna oron. Man är ändå en lyckans ost.

Straight Up?

Spaltar upp, underlättar dagen lite.

1. Rehabilitering: Kommer.

2. Järnet: Se ovan.

3. Pengarna och friheten: Den känner vi väl redan till.

4. Vänskap: Manligt.

5. Räkningarna: Check.

6. Kärleken.

7. Drömmarna!
8. Rörelserna och jeansen.
9. Kotterierna och korruptionen: Måste ta tag i det där.
10. Duktiga flickor. Skulle vi kunna vara lite gosiga tillsammans istället?

Inte en redig tanke so far. Återkommer vänner.

Puss
/Döden döden döden

Tystnadskultur

Det har varit tyst. Det blev för mycket och isoleringen inte bara medial; även fysiskt, tekniskt och mentalt har den legat som ett ludd över verkligheten. Isoleringen tar inte slut, men tid för återhämtning kommer. Livet måste redas ut, mögel tvättas bort och kanske hinner jag se en nyhetssändning, eller ha ett samtal någon dag?  Jag letar efter en mening och en jacka i guld. 

Kotterier, den generella korruptionen och livets komplexitet fortsätter ju. Jag störs, och längtar efter kraften att säga till. Skriva en rad om analysen och läget ur mitt (enkla) perspektiv: Om alla dessa livslögner; förnekelser och fria tolkningar med fotofilter till. Liv som inte blir levda och makten och hela härligheten. Och avundas dem med förmågan att blunda och känna självförhärligandets trögflytande, feta pansar. Ja, det vore något det. Att gå i mental barndom, eller att aldrig växa upp? 

Kampen fortsätter, och jag tänker inte sluta drömma om paljetter och social rättvisa; Miljön och människors allmänna trygghet. Men orken. Orkar vi?

Puss!

/Döden döden döden känner både glädje och sorg. Det kallas visst livet.

Hemester 2013

Ibland tänker jag att jag borde skriva om pinan med sommaren. Beskriva pressen och tröttheten, men faktum är att även om jag är trött så att jag tror att jag ska dö (på fläcken, stundom), så har vi det fint. Svart kaffe och friska barn är vackert nog just nu. 

/Döden döden döden med kaffet och några sekunders vila. Bidar min tid, för det finns så mycket mer att orda om. Jag lovar och svär. 

Funderingar

Döden döden döden har inte gett upp, måste bara vila lite. Lukta på blommorna och så. 

Morgonljuset

Världen ter sig mild och något fjärran.

/Döden döden döden

Förnekelserna

måste vi tala mer om.

Puss!
/Döden döden döden

Processer

Det rör på sig.
Mest på insidan.


Kärlek!
/Döden döden döden är lite trött (dra på trissor)