Sanningshalten

Nyssa Sharp

Elefanten i rummet.
Den andas på oss, men vi tiger.
Man kan tjafsa om annat.

En blind leder en döv.
Den stumme tittar på.
Den dumme går på tå.

Lägger mig ner. Tittar upp.
Det borde börja regna snart.

/Döden döden döden

Det fula föraktet

Demokratifrågor

”All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att tjäna.” Søren Kirkegaard

Så här färdas vi. 

"I fördelningspolitiska frågor placerar sig både IMF och OECD allt oftare till vänster om det liberala etablissemanget, inklusive den europeiska socialdemokratin. Ni måste göra något åt de ökade klassklyftorna! är en uppmaning som ljuder allt tydligare från detta oväntade håll. Deras kritik av nyliberalismen börjar bli alltmer inträngande. Enligt Timbros definition borde man kunna räkna även IMF och OECD till de ”auktoritära populisterna”.

Ovan, Åsa Lindeborg svarar på Timbros text på DN-debatt och jag håller med henne om mycket, förutom att jag inte tror att såssarna är något att ha när det gäller arbetsrätten heller. Ideologiska vindflöjlar helt klart. Hon resonerar snällare, mer hoppfullt, än jag gör, och det är fint av henne. 

Tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige (och Brexit).

Efter omröstningen om de nya asyllagarna finns det ju rätt mycket att tycka, känna och anse. Som att det är fult att följa mobbarna, att det inte fungerat riktigt med EU:s flyktingsamarbete, eller att lägga ut en stor del av ansvaret på entreprenad, efter sitt monumentala misslyckande, på Erdogan (och Grekland) inte varit direkt genialt. Nu är jag kantig och yxig och förenklar, jag vet det, men det är faktiskt inte moraliskt försvarbart när människor dör. Oviljan till bra politiska lösningar skapar politikerförakt. Det som är så farligt och fult men ändå nu står och knackar på min dörr. Och jag tycker verkligen att vi är skyldiga våra barn lite vettiga svar.

Så här färdas andra.
(Åsa Beckman, DN)

Hur kan vi ha politiker som inte styrs av någon verklig ideologi? Hur har riksdagsklimatet blivit när det tydligen inte finns en enda socialdemokrat, och endast en "liberal", som röstat mot den nya asyllagen? Att moderaterna (sorry, mina kära M-vänner) och SD:are röstat så förvånar ju inte extremt mycket. Att avstå från att rösta är lika illa det. Har de folkvalda slutat lyssna på oss, vilka de sägs representera, eller är de rädda för något? Jag accepterar fullt ut att vi tycker olika, det är bara friskt och bra, och det är därför vi har olika partier och fler än en person i riksdagen, men jag har väldigt svårt att förstå denna ideologiska ryggradslöshet även om jag begriper att det finns svårigheter också. 

Katrin Marçal skriver intressant i DN om Boris J, och Per Svensson fyller i, sedan skriver Thomas Engström på ett annat vis. Det finns mycket att tycka, tro och känna  här också. Om EU, demokratin och Brexit, och allt hör som vanligt ihop. Jag kan hålla med Thomas om väldigt mycket, även om vi ideologiskt sannolikt skiljer oss åt fullständigt. Sedan kommer ju kräkreflexen spontant när jag ser Jimmies nuna i Metro om att även vi borde rösta om ett utträde ur EU. Men så länge så många politiker ser karriären före oss medborgare, så får vi stå här i populisternas gnälliga geggiga dynga. Det hade verkligen inte behövt bli så här. Det hade räckt med intellektuellt och ideologiskt starkare folkvalda med någon slags förmåga till konstruktiva samtal och lösningar med våra gemensamma intressen i fokus. Allt måste inte vara eller bli perfekt, men hanterbart och okej för alla. Jag söker en slags lagomhet, en rimlighet, inte mer - även om jag drömmer om mer. Jag vill inte ha en ständigt ökande tung lastbilstrafik, försämrad arbetsrättslig arbetsmarknad, eller samma mat- och klädkedjor överallt. Våra länders skillnader är ju en del av styrkan och charmen. Jag skulle vilja ha en human flyktingpolitik, bra tågbanenätverk istället. Att EU satsade större och på miljön (hitta pant-system med alla petflaskor och platspåsar som ligger som drivor längs Europas vägrenar borde vara lätt exempelvis) och struntade i petitesser som snus, även om det kanske ligger en fin tanke bakom det. Hela EU är fyllt av arbetslösa, ytterst välutbildade akademiker som skulle kunna komma på lösningar, och arbetsdugliga och glada (och sura!) människor som är enormt skickliga på en massa olika viktiga saker som blir utnyttjade som billig arbetskraft utan en tanke på konsekvenserna. Jag tycker inte att EU ska göra så att de människor som är extremt fattiga ska komma hit och tigga, jag vill att de ska får gå i skolan och sluta vara extremt fattiga. Personligen struntar jag liksom i om gurkorna är raka, men inte i om Erdogans män skjuter flyende flyktingfamiljer. Så EU, step up a bit, snälla.

Om någon orkar läsa lite mer detaljerat hur voteringarna såg ut finns alla uppgifter här (allt är väl inte nattsvart, men konstigt och sorgligt hur som). 

"Every one sees what you appear to be, few really know what you are, and those few dare not oppose themselves to the opinion of the many, who have the majesty of the state to defend them; and in the actions of all men, and especially of princes, which it is not prudent to challenge, one judges by the result." 

The Prince (Fursten) - Niccolò di Bernardo dei Machiavelli

Jag tänker på att det finns människor som gärna kallar sig realister. Det brukar vara den typen av människor som oftast glider genom livet genom att skylla på andra och inte gör ett smack själva. Sedan finns det optimisterna som kanske misslyckas ibland, men som de kämpar. Jag röstar på det senare alternativet alla gånger.

Blixtar och dunder, kom magiska under. Nu ska jag bli en gladare och bättre människa. Nästa vecka!

/Döden döden döden

"I want to go back to a Britain where hope conquers hate; where crabbed, cowed racism and xenophobia don’t win the day; where people feel they have options and choices in life and are less likely to press the big red button to bring the house down on top of us. I want my country back."  (Laurie Penny,  NewStatesman)

Små lätta moln

och den rosa discohimlen. 

En tidig morgon i Miami, kanske efter en sen natt med Crocket och Tubbs. En sån himmel. En morgon på landet och ingenstans att sitta. Villalivet är bra skumt. Allt för att synas, ingen plats att bara vara på. Eller är det PMS, allt skaver så förtvivlat. Börjar längta efter klimakteriet, men det kanske är dumt?

Vaknar av att ett barn fnittrar högt och jätteglatt. Fyra på morgonen. Världens i rosa, alldeles skär och grann så här i arla morgonstund. Hittar ingenstan där jag kan vila. Huvudet fungerar inte som det ska, så orden och jag skramlar omkring som udda skruvar i en gammal burk.

Nu har katten har fått mat och kaffet blev verkligen perfekt. En tvättmaskin är igång och jag tänker att jag borde skriva. Skriva för att finnas till. Inser, matt, att möjligheterna krymper, och väggarna pressas inåt. Inte ens en tummetott blev det. Om man ska ge sig på att kravlöst skriva så finns det ändå vissa saker som är viktiga. Eller så här: jag kan inte skriva om någonting alls längre, och det ger mig klaustrofobi. Det är som att försöka bygga ett timmerhus och alla vrålar: den stocken får du inte använda, och inte den, och inte den och inte den, men den: - men inga verktyg, för fasiken. Ingen stock duger. Ingen är bra nog. Så har man ytterst få stockar att använda så blir det andra än viktigare, för att hålla igång den där geisten: någonstans att vara: sätta upp ett litet tält. 

Ärligt talat. Finns jag?

Några timmar senare. Grått och blött. Ett badlakan och en sjal fladdrar upprört kvar. 

/Döden döden döden  

Pssst: en artikel om kaffe och: morgonkaffet kan stärka ditt träningspass (SvD)!

Empatiträning

Hur känns det när det gör ont?

Ja, jag tänker på hur det kan låta och då stämmer ju detta ganska bra, tyvärr. 

"De är inte vad den amerikanska filosofen Judith Butler skulle benämna som sörjbara, och därmed betyder tre år utan barnen något helt annat för dem än för oss. Den person som beviljas uppehållstillstånd i Sverige är att beskriva som en teknikalitet, ett endimensionellt integrationsproblem som kan lösas med det språkligt egenartade fenomenet ”att komma i arbete”. En värld är varje människa gäller inte längre här." 

Vi kanske skulle ha lite empatiträning hemma och i skolorna också? Läs hela texten här.

/Döden döden döden

Psst. Om det kändes knöligt, kan jag rekommendera dessa texter också:
Henry Ascher
Ola Larsmo
Andrev Walden

Lite klass?

The bigger picture

- Åhh, man kan inte åka till Paris, säger mannen bredvid mig på bänken. - Det vågar man bara inte!

- Är det terrorhotet du tänker på?  frågar jag. - Nej, de vilda strejkerna, svarar han: - Dom vill bara ha mer och mer. - Eller så vill dom kanske behålla det dom har? säger jag.  Så börjar samtalet. I vänlig ton, och han berättar om Tore Wretman-dokumentären som visats på SVT. Han berättar att Tore tyckte att de restauranganställda skulle ha mycket mer betalt, lite kortfattat.  Så samma kväll tittar vi på filmerna här hemma och vilket tidsdokument och levnadsöde. Det går att se på programmet på fler sätt än så: politiskt, historiskt, kulturellt och allmänmänskligt utöver det han gjorde för vår matkultur. Tore den lille kökspojken, Tore som han slet, men han fick i alla fall chansen.

(Här skriver för övrigt Per Wästberg om strejken i Paris, men berör inte mer än fjäderlätt vad den handlar om egentligen. Måste väl ta reda på det själv...) 

Kom att tänka på samtalet nu då piloterna strejkade och på köksgossarnas slit när rösterna omkring mig vrålar: hur har de mage att strejka med sina feta löner: 96000 kronor i månaden, hur vågar de ens! Så låter det vid varje strejk: sjuksköterskorna är överbetalda, byggarbetare och lokförare likaså för att inte tala om de hemska lärarna med all sin semester, och så vidare, och så vidare och Svenskt Näringsliv med media i hand lallar och trallar vidare medan arbetarklassen glatt vill sänka varandras löner bara för att annars kan det ju kännas orättvist eller drabba villalivets lunk. Helgens grill kanske måste ställas in!? - Och aldrig verkar folk orka kolla fakta innan man vållar ut sin avsky mot dem som inte vill försämra sina arbetslivsvillkor ytterligare.  Vilken sida står du på? Dags att välja sida (från Sydsvenskan). Sedan är det ju alltid dem med minst resurser som drabbas först och hårdast, även vid strejk.

Personligen vet jag inte vad rimligt betalt är, på millimetern, men man ska kunna leva och bo och äta och ha det allmänt bra oavsett vem man är, och oavsett bakgrund. Däremot har jag inget emot olika löner. Jag kan väl tycka att en pilot måste ha bra betalt, även om inga tjänade fullt så mycket som det först verkade i mediadebatten: vem som helst kan inte bli pilot (ju) och en pilot har ansvar över hundratals liv dagligen samt det faktum att det tär på hälsan det där med luftfart. Jag tycker också att sjuksköterskor ska tjäna bra, och brandmän, lärare, läkare och poliser och så vidare - och jag vill höja städningens status eftersom det faktisk är direkt farligt med smuts i många miljöer. Till och med Platon fattade detta några hundra år före Kristus, när man talar samhället och det gemensamma:

"För när de styrande gav de styrda en del av friheten och gav dem jämlikhet blev soldaterna mer stridsvilliga i utsatta situationer. Om någon av soldaterna var klok och kunde ge goda råd var det fritt för honom att ställa sin klokhet i det allmännas tjänst eftersom kungen inte tog illa upp utan slog vakt om yttrandefriheten och hedrade dem som kunde komma med råd i någon fråga. På så sätt gick allt framåt hos dem på den tiden tack vare friheten, tillgivenheten och det gemensamma förnuftet."

Eller, lite snärtigare, från en Facebook bekant:

"Clients do not come first. Employees come first. If you take care of your employees, they will take care of the clients." -Richard Branson

Allt kretsar kring medmänsklighet, någon slags demokrati (länkar till en intressant film från UR om ekonomisk demokrati) och ömsesidig respekt.  Det är inte vänstern som är svag. Jag tycker att den verkar lite trög, om man får säga så? Vi ska inte ha jämlikhet för att det gynnar andra, men för att det bevisligen är bättre för alla. Vi som tillhör någon slags klass måste på allvar börja se the bigger picture.

Eller så är vi dumma huvudet bara? TTIP blir inte bättre för att Cecilia Malmström verkar trevlig i tv heller.

Hej regnet och fredagsmyset!

/Döden döden döden

Om och om igen

Jag har förlorat slaget om mig själv. Nu går jag här och vandrar som ett ett trött och tomt robotskal. Behovet av återhämtning och den stora koncentrerade ensamheten möts inte av verkligheten. Andningen är snabb och hög och tankarna så korta och meningslösa. Kanske vänder det? Jag har alltid levt på hoppet (och doften och motsättningarna som allt annat handlar om). 

Trött, dum, ledsen, lycklig, glad, tom, trög, frustrerad, rädd, nöjd, ytlig, sorgsen i en enda röra. Så fånigt, men mänskligt, gissar jag. 

Leker jag människa. Nej, jag prövar mig fram. Och misslyckas om och om igen. 

Puss.

/Döden döden döden

Det doftar tungt och sött av honung där.

Det finns knappt luft att andas.

Borde inte ge mig på att skriva ens en pytterad. 

Står i nött i mörkret mol alena. 

Det blir nog inte mer magiskt än så här.

(Det doftar verkligen fantastiskt.)

/Döden döden döden 

Mumlar, rycker till.

Så mattas solens och grönskans braska färger stillsamt av. Dofterna som klibbat sig fast löstes upp i regn och hav. Och skuggorna, de är försiktiga; fortfarande snällt runda och mjuka. Det där sista ljuset innan natt i försommarskymningen. Som den sista kippande glödens ljus, som lyser stilla och nog så ensamt mot din kind. Molnen dova och grå. I det oändligt blå. 

Barnen andas sakta. Mumlar, rycker till. Så tacksam jag är över att få älska er. Stryka min hand över tinning, kind och arm. 

Dags att försöka sova.

Kärlek.
/Döden döden döden

Rich kids

Of Instagram.

"My Yacht vs The haters lol by mansourbinjabr #rkoi" 

En liten påminnelse bara. 

/Döden döden döden 

Sytråd i vackra färger

Alla bilder från SVTPlay och En film om Olle Ljungström av Jacob Frössén.

Jag tänker på min morfar och på fjärilen. "När han var ute, ville han in. När han var inne, måste han bara ut".  Och min ena dotter: alltid högst upp, längst ut med ryggen mot mig, men så kelig, rolig, klok och fin. Och kanske min far. Han som jag aldrig fick träffa. 

...och en gammal flaska terpentin. 

Jag hoppas att kvinnorna skriver om Olle nu. Jag väntar på er. Jag är trött på männens Olle (litegrann). Vet allt om er relation. Men det blir lätt för privat. Kvinnornas Olle. Jag gissar, alltför vackert och på tok för trassligt, kladdigt och för bart. Men jag hoppas, och väntar.

Olle, Olle, barnens Olle. Jag tänker att nu finns det någon däruppe för barnen att vara med. En snäll, och det känns tryggt. Prince kan ha musikverkstad och glittret sprider Bowie väl, men hos Olle går det bra att bara vara sig själv en stund. Ni, lyxvarianterna. En rolig vass och mjuk. En som är snäll som en karamell. 

Jag kände honom på håll, i faggorna. Egentligen inte alls. Har tänkt på de tillfällen vi träffats. Roliga och bra. När allt har varit vänligt och glatt. Trettioårsfester och fyrtioårs. Några bröllop och på Söder, bland bröder. På gatan mitt i solen. Min vän som... Nej, det blir för eget och privat. Inte raktigenom gott. Det där bröllopet när mitt hjärta var fullständigt sönder av allt som brutits av, då satt jag där med Olle och hans snygga tv-tjej. Det var så snällt, och tryggt och skönt. Var vi inte alla lite kära i honom? Och lite rädda samtidigt. Alla dessa sagor. Jag minns att jag gick cirklar bortifrån ibland. Det där mailet och den där blicken jag aldrig riktigt tog emot. Hade aldrig återhämtat mig efter en sån som han. 

Att sätta nålen, på orden, så mitt i prick. I hjärtat. Med en kaffe och en cigarett. Eller med en pincett. Strå för strå så att vem som helst kan förstå.

När Stockholm var fullt av G:n. Klistermärkena fanns överallt. Var fortfarande för mycket barn. När polletten så småningom trillade ner. Mitt Stockholm. Mitt 90-tal och sedan landsförvisning, eller flykt. Sthlm, Sthlm.

Döden döden döden skulle kunna skriva en liten bok i guld om Olle. Troligtvis skulle det också gå att leva ett socialt drägligt liv och enbart citera honom. Vi som behöver andra för att glänsa ibland. Tänk att lilla jag, och kanske du, kan känna så mycket ändå. 

Fy farao vad jag är trött. Blev det för privat?

Tack och förlåt. 

/Döden döden döden

Oberoende samtal

Valborgsmässoafton med grillkorv och lotter. Lugnt och stillsamt. Fotograferar i skymningen med mobilen. Mina ögon blir allt sämre och det skrämmer mig. Bilder är det enda som inte pajar min hjärna, allt annat sliter mig i stycken: orden, texterna, ljuden, tanken, avbrotten och rörelserna. Samtalet och dialogen karvar stora hål i mig, fast jag så himla gärna vill.

Hon skriver roligt och väldigt raljant till Åsa Lindeborg, nackhåren reser sig lite, samtidigt som hon jämför skatter med exempelvis slavarbete och reservdelar. Men visst har hon lite rätt. Som M nu verkar fantisera om att man ska kontrollera folk i sina hem. I Sverige måste människor gå till fas3-ställen annars kastas de ut på gatan (om inte nya regeringen slopat fas3?), så nog äger staten allt din kropp. Men har vi inte någon slags överenskommelse: gör du som vi säger så hjälper vi dig på traven? På gott och ont, det ska erkännas, men presterar du kan det gå riktigt bra.

 - Och man måste kompromissa ibland, lär vi barnen. Makten över den som lite har.

Poliserna som kontrollerar våra pass resan över från Danmark är också en intressant vardagsdetalj i Skåne. Fängslas, eller straffas jag, för något om jag inte visar legitimation trots att jag hyfsat uppenbart inte kommer att söka asyl i Sverige? Skulle polisen bara sköta sitt jobb då? Vad är rimligt och var går gränsen för makten? Skatt i rimlig proportion till bra skolor, vård och omsorg samt järnväg, infrastruktur och så vidare - och hjälpa dem som har det svårt, men sen ska man också försöka göra så gott man kan i godan ro. De rige klarar sig bra i Sverige idag, även om mycket alltid vill ha mer. Och de som har det sämst har tyvärr, och faktiskt, fått det allt sämre på många sätt, så det känns så märkligt med den här skatteaversionen just nu. Men visst kan man oroa sig över vart pengarna tar vägen, och då är det fint om vi kan prata snällt med varandra. Ett öppet, transparent samhälle. Men hon är väl ironisk nu igen? Jag undrar om Lena Andersson tycker att man som medborgare har vissa plikter, eller om var och en bör bära bördan och allt ansvar själv. För sig och sitt? Eller om hon är revolutionär?

Jag tänker att den autonoma människan är en utopi eftersom vi lever tillsammans, men vad vet jag.

/Döden döden döden

Tittar bort lite

Alex Da Corte (på Louisiana)

Solen går upp över grannbyn på andra sidan motorvägen. Idag ligger vinden på, det dånar därbortifrån. Månens halva svällde lätt över magen och strålande gult nu i morgontimmarna. Katten är ute. Vi börjar bli gamla nu, hon och jag. 

April och maj gör alltid så ont. Dessa. Månader. Allt ska pressas in. Varje andetag räknas. Beställer rosor. Sover dåligt igen. Tänker på vad Facebook gör med oss. Att istället för ett öppet rum har det blivit ett tyst tillhåll. Där alla bevakar varandra och allt kan missförstås. Kanske räcker det med galna matbilder, gulliga barn, knäppa klipp och fräsiga resor? Det är det vi klarar av. Vi kanske inte ska ta upp viktigare saker och känslor alls? Det gör för ont i oss att vi tycker så olika. Hur kan den där snälla X tycka så tokigt om Y och så vidare. Foliehattstrollen med sitt tjatter vinner normmark, många backar anda stretar på. Det tossiga normaliseras. Vi delas upp och det var väl inte meningen ändå? Det är väl därför jag har så svårt att skriva här numer. Min anonymitet är borta och mina barn kan drabbas. Vi kanske inte är där än, att vi klarar av att prata med, och lyssna på, varandra? Vi kanske föredrar att bli arga över eventuella olikheter istället? Vi måste kanske vara face to face för att klara dialogen. Höra tonfallet: tolka informationen och känna vibben. Vi är för känsliga och för självupptagna ibland. 

Ja, april och maj handlar alltid om akut överlevnad. Sen kommer sommaren och då går jag sönder. Varje sommar drömmer jag om att träffa vänner från förr. Varje sommar blir jag alldeles för trött. Men som fåglarna kvittrar. Som jag räknar våra sparrisar. Femton stycken och skördedags till helgen tänker jag. Rabarbern bågnar och tomatplantorna ska snart sättas ut. Tänk om vi kunde ha en liten get i trädgården? Och några hönor! Tänk om vi kunde göra ost till våra gammeldagsa tomater? Tänk om jag kunde uppbåda lite energi. Jag drömmer så tokigt om självhushåll. 

Puss 

Mina skatter

Dina skatter 

L’Officiel magazine, 1972

Det är bra att alltfler tar tag i begreppet "samhällskontrakt. Det kanske finns lite hopp för medmänskligheten. Tack Anne Ramberg, Magdalena Ribbing med flera. Samtidigt som alla medier tjatar om kostnaderna för flyktingströmmarna. TV-nyheterna maler om detta en gång i halvtimmen, minst. Tänk om vi bara kavlade upp skjortärmarna och hjälpte till istället? Tänk om barnen som svälter fick mat och en lugn och trygg sovplats någonstans. Allt går om man vill, men visst är det skönare att bara gnälla på andra istället. 

SVT från Damaskus. 

UR Play: "Henry Ascher, professor vid Göteborgs universitet, berättar om vad tidigare uppleveser har för påverkan på nyanlända ungas välmående, hur förutsättningarna ser ut och vilket stöd nyanlända barn och unga behöver. Inspelat på Nacka Strandsmässan, Stockholm, den 8 mars 2016. Arrangör: Forte." ❤️ 

Läser Lena Andersson i DN och först blir jag mest bara förfärad och tänker att hon resonerar som ett litet barn. I alla fall så som jag tänkte som barn. Barn är ju som barn är: kloka men ganska egennyttiga. Rättvisan är viktig när det avser mig och mina behov. De kan ibland sakna kunskap men de har oftast hjärtan som elefanter, om jag får citera Olle. Jag är rätt säker på att Lena är både mer intelligent och långt mer bildad än mig så kanske är det därför jag blir så illa berörd av att resonemanget haltar så, dessutom kan hon vara himla cool. 1) Försäkringen betalar du väl varje månad? Om du begagnar dig av din försäkring vid skada har du troligtvis redan betalt, oftast långt mer än det du eventuellt skulle få vid skada, och är inga pengar du får som present. 2) Att hävda att finansvärlden har ett omoraliskt system är inte ett dugg marxistiskt. Eller jo, det kan nog stämma, vad vet jag, men det kan vara djupt omoraliskt ur ett generellt allmänmänskligt och samhälleligt perspektiv också. 3) Och vill Spotify flytta till USA kan väl Spotify göra det om dom har svårt att gå runt här hemma? Amerikanska arbetsgivare betalar försäkringar till sina anställda om de anställda har tur. Brevlådeföretagen ska vi inte tala om för de har bara ett syfte. De sociala avgifterna är höga, men visst har de väl successivt sänkts i Sverige?  - och är löntagarens pengar (att så många inte har koll på detta fascinerar mig djupt) som ska gå till bland annat sjuk- och föräldraförsäkringar med mera. Jag har jobbat med löner och uppbördsdeklarationer för eoner sedan, så jag vet. Men de pengarna ska alltså gå till sådana bra grejer om olyckan eller livet skulle knacka på. Jag tänker att Lena vill att vi ska minimera skattesvindel och slarv med våra pengar genom att slopa tårtor och allmän trivsel på statliga och kommunala verk och myndigheter, eller stänga dessa helt (?), men verkligen inte inte genom att kräva tillbaka vinsterna från riskkapitalet, för det torde vore väl marxistiskt, det med? Däremot skulle det vara väldigt skönt om man som vanlig medborgare kunde känna respekt och tilltro till våra politiker och Skatteverket, det kan jag hålla med om, och då tänker jag inte på våra skatter, utan på nepotism och sånt skoj. Tyckte att Vi har räknat på det här-sidan svarar Lena väldigt bra här.

En nyutbildad läkare i Norrland skryter för sina gamla vänner att nu behöver hen minsann bara jobba halvtid och ändå tjäna 50.000 i månaden. Att ta sig igenom en dyr skattefinansierad utbildning, som dessutom sägs kräva visst läshuvud, för att sedan jobba så lite som möjligt låter också lite osunt, precis som situationen på akuten kan vara ohållbar. Fast jag tycker om tanken: jobba lagom mycket, eller lite, beroende på hur man tänker, och sedan kunna leva riktigt gott. Men man bryter samhällskontraktet även där. Precis som Johan Norbergs krönikor (jättedålig tajming sist när du skrev om guldregnet kapitalisterna skulle bidra med samma dag som Panamaeländet kom ut, men gissar att du vill parera skadan genom din senare krönika om skattehelveteslandet Sverige: - Ja, det stämmer om du talar om en global ekonomi där enorma konglomerat enbart ska gynnas. Sådana som är för stora och viktiga för att betala skatt enligt sådana som dig? Men vanligt småföretagande, små till medelstora företag, göre sig icke besvär i en sådan ekonomi, det borde du veta och förstå. Så, jag hör vad du säger, men det är en svajig väg att gå. Jag vill inte att vi ska ha samma löner på allt arbete om mallen måste vara låglönenivån i Bangladesh till exempel, vilket krävs på en global marknad, eller hur? Eller vill du det, för att friheten känns teoretiskt mysigare så? Återigen, frihet för vem? I racet där enbart den som redan har, eller bara tar, gynnas. Som att valmöjligheterna verkligen skulle vara oändliga för alla. Precis som jag tycker att grekerna inte borde tvingas köpa holländska tomater för att det gynnar något annat EU-land, tycker jag gott att Sverige ska kunna ha egen produktion av mat och finfina ärtor. Vi gör oss sårbarare i längden tror jag. Jag tror på självständighet, men också samarbete. Jag har aldrig blivit försörjd av någon annan. Kanske för att jag vet att vad som helst kan hända. Det borde även andra känna till. Oavsett och just därför. Men alla skriver sina kontrakt och bär sina ok och gåvor. Heidi Avellan är inte på lite samma spår, fast i ett annat sammanhang.

Att känna sig glad i festliga smycken. Roland Bianchini för L'Officiel 

Fina modebilder här

Så lite om bildning (Svenska Dagbladet Thomas Steinfeldt) och varför det har blivit som det har blivit (The Guardian, George Monbiot). Som alltid: allt hör ihop och min fråga är varför så många börjat tjoa och gnälla om skatter precis i samband med Panamabekrymren och privata telefonsamtal från högsta ledningen på Skatteverket, samtidigt som klyftorna ökar och skolans kämpar i motvind bra många år nu.

Börjar lästa Platon (sent ska syndaren vakna) och Jan Stolpe skriver så här i förordet till Skrifter. Bok  5 : " ....  och manade människan att ära sin egen själ genom att praktisera det goda och undvika det onda i förhållande till gudar, till samhälle, till medmänniskor, till sig själv och till utländska besökare" men i dagens samtalsklimat skulle det väl innebära att man både är vänster- och feministextremist?

Hur ålderdomliga vissa idéer ändå är finns det vissa värden som torde vara grundläggande i alla kulturer. Kan man ju tycka i alla fall. 

Vad som saknas är politiker som tar tag i de här frågorna på riktigt. Politiker som inte blir bländade  av globalt bling-bling och rackartyg i skattesvängen. Jag kan känna ett sådant förakt, samtidigt har jag också ett kontrakt att hålla: att alltid göra så gott jag kan och hålla huvudet hyfsat kallt. Men det är svårt. 

Precis så känner jag med. Visa lite tacksamhet och dela med dig så gott du kan.

Är alldeles, alldeles för trött för den här texten. Håller på att tappa greppet helt. Vi vadar i lera och motvind trots att världen doftar gott. Övermäktiga dagar. Övertrött. Öronen vrålar men barnen är varma och nybadade. Nöjda mellan tjuvnyp och vrål. Tårna ser ut som russin. Kärlek och stök. 

/Döden döden döden 

Angelägenheter

Den korpulenta katten

Vad är poesi till exempel? 

Är det utplacerade ord som betyder något. Ibland hemligt. Fritt att tolka. Eller väldigt exakt?

Är det någon slags hemlig rytm? Fullständigt fritt, men så på millimetern, i poetens, takt?

Definitionen. Jag behöver förstå den. Jag begriper inte annars. Önskar att jag gjorde det: att jag älskade poesi och fridans men det är för akrobatiskt tänker jag. Jag är som en vandrade pinne. 

Jag saknar angelägenhet. Jag hade ingen Peter May. 

Jag är instängd i dimman och bara katten hälsar på. Hon hoppar upp. Hon hoppar ner. Hon lägger sig tillrätta i någon människogrop. Hon spinner hela tiden. Min katt med burrig brun päls och sin korpulenta kropp.  Hon ligger som en boll vid min dotters fötter och vilar. Min katt, en dotter och jag. 

Vid sidan om får jag nästan plats. 

/Döden döden döden 

Vägen

Framför dig 

Och bakom mig

Så väldigt, väldigt grått. Men fröna gror och mossan frodas. Mina gullvivor, var försiktig med dom. - Okej? Och päronträdet! Och blåsipporna, förstås. 

/Döden döden döden 

Progressiva rörelser

Vi bodde på ett lyxhotell i Budapest för en tid sedan, och jag blir mig aldrig lik igen. Det var fantastiskt. Ungefär samtidigt publicerades en text av Thomas Engström från Georgien där han beskrev känslan av rikedom i den typen av samhällen: gamla diktaturer och väldigt mycket personal överallt (billigt billigt billigt). Och jag tror att det är det här som är problemet: att vi alla vi som råkat födas in i ett demokratiskt och rikt samhälle tror att vi förtjänar den lyxen, och mer. Det gör vi, och samtidigt: det gör vi verkligen inte. Vem städar hos städerskan? Den dagen städerskan tar sig städhjälp då är jag på tåget, men inte innan dess måste jag tjabba emot. Men det är alldeles, alldeles ljuvligt, det är det, och så mycket, mycket billigare än en helg i fjällen. Mjuka heltäckningsmattor, finkultur och söta farbröder som plinkar på pianon. Just becasue you can... 

I helgen skapade Schyffert och Virtanen lite twitterblåst, och man kan ju dra vilka paralleller man vill. Vissa tror på kapitalismens progressiva krafter, och det kan jag också göra. Ibland. Det finns lysande entreprenörer och företagare lite varstans (Tesla: hur många hjärtan som helst där, även om jag tänker too good to be true ibland). Det finns också dom som försöker få det till att vänstern ser ner på Mac Donalds-personalen: puh puh. Som att läsare skulle gå på att politiskt vurma för att man ska klara sig på sin lön är förakt mot arbetaren, eller går folk på den lätte? Att lön för mödan skulle vara ett problem? Skratta eller gråta, det är frågan. Sedan kan man ju dra det lite till och erkänna att 70000 skoputsare och städare kanske inte behövs om man får komma med lite kritik kring låglöne-arbetslinjen? Bättre med forskare, skolpersonal och entreprenörer (för all del) och helt vanliga försäljare, vårdare och reklamare och så vidare än att tro på billig slit och släng-personal. Och har man ett tungt jobb ska man baske mig får betalt för det också. Låt människor få plugga, eller arbeta under goda förhållanden och förutsättningar - oavsett om arbetsgivaren är stor eller liten, allmän eller privat.

Det blir bara så extra skrattretande att läsa om de progressiva kapitalisterna i Svenska Dagbladet och samtligt läsa om gamla sossars vältrande i kapital. Det är måhända orättvist ur ett personligt perspektiv; att det faktiskt är mer äckligt och samhällsfarligt, tillitsmässigt, att Nuder tjänar över 12,6 miljoner på att hjälpa Jan Emanuel sälja sina välfärdsbolag (just för att de är sossar och att det som grädde på moset är skattebetalarnas pengar de festar loss på) än att Borg och Reinfeldt skulle göra det. Då politik de facto handlar om ideologi. Den här typen av kapitalism är varken progressiv eller samhällsnyttig. Det är också hemskt att makarna Adolphson redovisar sin syn på medielandskapet på ett ytterst tveksamt vis, men de har liksom inte samma moraliska kompass att följa. Skönare att skylla på mörkläggning och invandringen (olika kulturer) istället. Det handlar återigen om ideologi och värdegrund, men det kanske anses progressivt att gömma pengarna utomlands (Nordea allra mest, men även andra) ur ett personligt ekonomiskt utvecklingsperspektiv? 

Jag känner mig politiskt fri och är uppväxt med liberaler, (konservativa) moderater, kommunister och socialister. Jag håller ta mig katten för en gångs skull nästan med Alice Teodoresco här, även om Heberlein-faktakrisen generar desto mer. Kajsa Ekis Ekman har som vanligt rätt i att det bara gnälls och gnälls och gnälls. Jag tycker så, jag med. Gör något (bra), eller näbben, liksom. Däremot vet jag inte om Ann Heberlein är en opportunist, eller bara väldigt törstig på bekräftelse? För om jag ska kritisera vänstern så är det att de verkar vara rätt kassa på att peppa varandra. Om du skulle skriva något nedsättande om muslimer i tidningen kommer det blommor med posten, gulliga mail och tusentals likes, men inte om du skriver att nu får det vara nog med kassa pensioner, låga löner och pajjig miljö, då är det oftast ganska tyst. Folks skruvar lite på sig och visst, de håller med, men vänstergrejer, det låter läskigt det. Humanism verkar generellt var oerhört laddat nu för tiden...  Samtidigt som jag tror att alla bara vill ha det lite bra. Jag fattar mig helt enkelt inte på folk... alls, men jag kommer aldrig att köpa att marknaden reglerar sig själv eller att jobb och studier inte ska löna sig för vissa. Gör du det? 

Och EU... Kom igen nu då.  

Puss!
/Döden döden döden 

Främlingar

(i närheten av mobilia)

Ser henne från bussfönstret. Blonderat, långt och halvrisigt hår men mycket kärlek nedlagt på att få det att ligga i små, små vågor. Alldeles för mycket smink. Hon bär en låda kattsand i famnen med en arm och ser så himla lycklig ut. Hon bär sin sand, tar sig en cigarett och verkar alldeles, alldeles nöjd. Längre fram på trottoaren står en kvinna, någonstans mellan 30 och 40 i präktig frisyr och har sminkat sig med kajal i ansiktet. Hon har också lagt ner tid, och stor omsorg, på sina ansiktskrusiduller, men som hon lider. Flackar med blicken, så där som man gör när man känner sig fel och allt skaver snett. Det som skulle bli så fint.

Kanske bloggande tillhör dem som verkligen kan skriva eller ska handla om hobbies alternativt om människor som är lite mer lyckade? Folk som är festliga. Jag skulle ju kunna fortsätta hitta min form, och en vacker dag kanske meningen skulle landa på skärmen. Meningen som förklarade allt, men jag är den otillräcklig.

Så frågan är väl snarare huruvida man ska utsätta andra?

Såg för en tid sedan att Jessika Gedin undrade så här på Twitter: "Om ditt vuxna jag fick ge ditt sjuttonårsjag ett boktips, vad skulle det vara? Vad skulle ha räddat dig?" och så: " - Hörrni allihop. På vilket sätt skulle de ha räddat er då? Böckerna. Jag vill så gärna ha era motiveringar också." Jag vet inte om jag riktigt förstår. Skulle böckerna ha räddat mig, eller skulle de ha kunnat rädda mig? Återigen vet jag inte om jag vet vad som skulle ha hänt utan de böcker jag jag läst och alla de böcker jag inte har läst. Hade jag kunnat bli en annan? Skulle jag ha formats till ett bättre, eller sämre, jag? Kanske, men jag vet ju inte. Precis som den där olyckan, som nästan hände. Ett pysande puuuhh som blåser förbi. Som vinden - och så borstar vi av dammet från rockärmen och tittar åt ett annat håll. Men jag har tänkt på hennes undan.  

Drömde att jag var med i en bokcirkel och jag sa till läraren som för övrigt var modeexperten Cay Bond, att jag letade efter boken som fångade essensen av mig. Boken om mig. Att det funnits några sådana böcker i mitt liv. När hon undrade över vilka det var så jag kom inte på några. Kände en slags förtvivlan. 

Jag tänker att jag är en sådan som tycker om att arbeta. Jag tycker om människor, men ensamhet likaså. Att det finns något nästan meditativt med att skapa och att producera. Göra rätt för sig, och lappa och laga. Att slita. Boken Väggen handlar ju om det, och om att överleva. Att använda det som finns tillgängligt efter bästa förmåga. Det finns så många bra böcker. Det finns ju något nästan barnsligt romantiskt med att i sitt anletes svett arbeta och skapa. Så om jag inte läst Lilla huset på prärien och Mina drömmars stad-serien som barn, vem hade jag blivit då? Om jag inte läst alla dessa sagor, där den goda med list, flit, mod och vänlighet besegrar troll och onda häxor. Betyder böckerna alls någonting? Om jag inte hade läst mina ryssar och tyskar och tantsnusksagorna i min ungdom, vem hade jag blivit då? Tänk om jag läst min Camus och gått från klarhet till klarhet istället? Tänk om jag hade haft lockigt hår och fräknig rygg. Ja, tänk om.

Är inte svaret att alla böcker räddar dig från verkligheten (ibland), okunskap (då och då), men kanske allra mest ensamheten?

Jag vet aldrig vad jag vill: det spelar liksom ingen roll. Får man tycka och känna som man vill? Får man det? Verkligen? Näeh, det verkar läskigt... Inte ska väl jag komma här med mina behov, det kan ju kännas jobbigt för någon annan? Slagen i Jantelagens bojor. Försöker dunka in bollen ändå. Det har gått sådär. Känner mig kort och satt och ganska vilsen, men det är givetvis inte hela sanningen. Ju fler alternativ desto svårare. Utan några står jag mig slätt. 

Min hjärna är så kaputt. Kan inte skriva alls. Helt plötsligt vet jag inte var ett eller en ska placeras, och jag tror verkligen inte att ni förstår. Jag begär det inte av någon heller. Kommunicerar med emojis, folk måste tro att jag riktigt blåst. Dricker kaffe, tittar ut. Himlen ljus och klar. Öronen tjuter. Drömmer om att visa er hur illa jag verkligen skriver. Visa hur mycket jag sliter. Bara för att få finnas till. 

Kärlek och sorg. Liv och död. Vi hör ihop.

/Döden döden döden

(Mother Nature)

I'm every woman eller konsten att välja?

Om blommor och bin och sånt.

One of the book's main points is that pretending that beauty is a social construct is counterproductive. The beauty hierarchy has been even more damaging to our lives precisely because it is so pervasive and deeply rooted, Etcoff argues, and its effects have hardly been limited to women. Mothers of attractive newborns spend more time oohing and cooing over their babies; a disproportionate number of abused children are unattractive; beautiful people get away with everything from stupidity to committing serious crimes; we are more likely to help the good-looking (even if we don't like them) and less likely to ask them for help. (The New York Times, recension av Nancy Etcoffs bok Survival of the Pretties - The Science of Beauty)    

DN Debatt

Karin Arbsjö, Sydsvenskan 8 mars 2016:

"I dagens arbetsliv är det viktigt att vara lycklig, innovativ och framgångsrik. Helst utan en kropp som kan ställa sig i vägen för ens självförverkligande genom jobbet. Det är tyvärr omöjligt för många. Idag är det ungefär dubbelt så många kvinnor som män som äter antidepressiva läkemedel. Lundaforskaren Kerstin Sandell intervjuar i sin forskning några av dem, och i deras berättelser syns tydliga kopplingar mellan depressionen och arbetslivet. Ändå är det inga av de intervjuade som själva drar den slutsatsen. Preparaten får dem att fungera bättre i omständigheterna, inte ändra på dem." 

Alla dessa kloka, självklara ord och utfästelser på Internationella kvinnodagen och det enda jag känner kring att vi inte kommit längre vad gäller all (!) jämlikhet är:

"Ja, men inget biter ju... Väl? Det är ju som att hjärtat och hjärnan inte kan samarbeta när det kommer till jämlikhet. Alla vet att det är gott, lönsamt och det enda hållbara och så vidare, men ingen orkar ifrågasätta normen, (kvinnor ammar och är gulliga och pyssliga och gillar mysiga böcker och yoga och män har svårt att prata om känslor och gillar att titta på andra män som sportar eller sjunger och dricka vin. Typ.) och det är väl inget fel med det heller. Vad som är normer och eventuellt biologi (får man uttrycka sig så?) vet jag ju inte. Skulle önska att vi pratade mer biologi, men inte skyller på den. Förstår ni hur jag tänker? Jag undrar så vad som får oss att inte dela på bördorna mer och hur våra hjärnor fungerar. Usch. För trött, men det gör mig låg. Idag på emporia delade man ut försvarsspray "grattis på internationella kvinnodagen" och på Hylliebadet stängde man för män, satte upp insynsskydd och skulle visst bjuda på sminkkurs. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det heller?" skrev jag på Facebook förra veckan.

Jag är ju också hyfsat pysslig, i teorin i alla fall. Jag tycker att det är viktigt att mina barn äter så bra och nyttigt som möjligt och rör på sig. Jag drömmer givetvis om att få till det med yogan (jättefestlig film-länk) igen, och jag läser nästan alltid någon bok. Jag älskar också vackra blommor, baka, rakar mig under armarna* och har höga klackar då och då. Däremot tycker jag om andra saker också, som rättvisa och hänsyn och dåliga skämt: jag älskar dolda kameran och knäppa klipp och så är det bara. Det är inget jag är särskilt stolt över, men jag kan inte hjälpa det. Jag bär mig själv så gott jag kan.

Lyssnar på Tame Impala och sen Den första är alltid gratis och tänker på... Passar vårsolen. Orkar inte gå in på det där med sjukvården. Texten växer åt alla håll.  Tänkte skriva kort, men texten blir bara längre och längre. Flåt. Solen skiner och lyser så milt och fint där ute, och äppelträdet jag misshandlade i höstas kommer att bli okej. Det blev väldigt fult och märkligt i sin form, men ändå, så alldeles lagom perfekt för en liten hängmatta i vårsolen längre fram. Det reder sig liksom i den rika jorden häromkring. I min lilla begravningsplats för smådjur, det var inte meningen att det skulle se ut så, men jag är ju så novis, ser jag nu små lökar och blad sticka upp. Tulpaner och... Minns inte längre. Man ska ha bra minne för att bli en bra odlare, och det har inte jag. Bara att kämpa på.

Jag vill inte peka finger och låta alltför neggig och jag har inte så många svar, men jag tänker att jag ska försöka vara lite mer konstruktiv: Hugo Rehnberg skriver i Svenska Dagbladet vad Google kom fram till när man sökte svaret på "hur man höjer den kollektiva intelligensen och inte tvärtom" på arbetsplatser. Ha, gissa (ni vet ju innerst inne ❤️). I Näringslivsdelen i Sydsvenskan för någon helg sedan skrev Thomas Frostberg om vad som gör företag mer lönsamma. Ha, ni vet ju detta också! Är det inte dags för förändring någon gång, om ni nu verkligen är intresserade av företagande: business? Ibland tänker jag att det kanske inte handlar om innovationer, framgångar och sådana trivialiteter, utan om makt och rädslan för det okända. Blanda arbetsplatserna och var snälla mot varandra. Eller vad är din agenda, älskling?

Naturligt/onaturligt

The Corset, New York 1962 Jeanloup Sieff

Till och med den tunna modellen Anka fick svårt att andas i korsetten. 

Nämen.

I Sydsvenskan kan vi läsa om kvinnokönets vara eller inte i Från buske till Barbie och vad den välmenande texten gör, och det här tror jag inte var meningen med artikeln, är att den underblåser unga flickors/kvinnors komplex och oro kring sina kön ännu mer. Inte en enda man uttalar sitt stöd för kvinnors kön. Inte en enda man beskriver hur mycket han älskar kvinnans hela kön. Däremot talas det om fula fittor... Det, mina vänner, kan skapa ångest och oro och i värsta fall ett nytt komplex, och ytterligare någon ung flicka börjar drömma om en operation till ett intet. It takes two to tango. Men det tänkte ni väl inte på, det var busig nog att skriva fitta i tidningen kanske?

People do extreme things in the name of beauty. They invest so much of their resources in beauty and risk so much for it, one would think that lives depended on it. In Brazil there are more Avon ladies than members of the army. In the United States more money is spent on beauty than on education or social services. Tons of makeup— 1,484 tubes of lipstick and 2,055 jars of skin care products—are sold every minute. During famines, Kalahari bushmen in Africa still use animal fats to moisturize their skin, and in 1715 riots broke out in France when the use of flour on the hair of aristocrats led to a food shortage. The hoarding of flour for beauty purposes was only quelled by the French Revolution. (del av förordet till boken Survival of the Prettiest, Nancy Etcoff)

Joyce Carol Oats skriver om landskapsfotografi och söndertrasad, förstörd miljö i The New Yorker (förödande vackert och så tragiskt).

Jag tänker försöka tänka på blommorna och bina. Vi, med vår förvirrade trädgård full med örter och lavendel. Klövern som frodas och alltid ett gräshav fullt med bin. Päronträdet som återvände från de döda och gullvivorna i mossan.

Jag ser skönhet, och förfall, överallt. Nästan allt är vackert om du orkar.

FN om bina

Samtidigt beskrivs skönhet mer som en känsla:

"... Aaron Spelling, creator of "Baywatch" and "Melrose Place," said, "I can't define it, but I know it when it walks into the room." I talked with a modeling agency that books top male models, and they were more descriptive: "It's when someone walks in the door and you almost can't breathe. it doesn't happen often. You can feel it rather than see it. I mean someone you literally can't walk past in the street." ...  (del av förordet till boken Survival of the Prettiest, Nancy Etcoff)

Vem säger vad och hur?

Handlar allt om biologi och hierarki? Eller psykologi? Allt hör väl ihop, när man tänker efter. Så många just idag som ropar efter en stark ledare läser jag på flera olika ställen. Så många som vill ha så enkla lösningar som möjligt (jag med egentligen, men jag kämpar emot min egen lättja. Tänk så behagligt, under förutsättning att vi delar värderingar då.). Men längtar vi inte efter en god och trygg företrädare egentligen? Vi är underdåniga mot skönhet och dem som uppträder säkert. Vi blir till små lerklumpar i deras närhet. Men samtidigt, vore det inte bättre om vi hjälptes åt? Lyssnade på det som sades (inte hur) och såg på vad som faktiskt görs. Förklarar för dottern så enkelt jag kan om vem Hitler. Han var en gubbe med en liten mustasch som hjärntvättade ett folk som dödade miljontals judar och alla som inte tyckte som honom. Ni hör hur dumt det låter, men om man får slarva och skarva och hårdra det, och då stämmer det ju faktiskt. Och det mina vänner är orsaken till varför vi måste stå upp för det goda samhället och samtalet, som inte finns, men bör vara vad vi alla strävar efter åtminstone. Oavsett om vi är vänster eller höger, eller mittemellan. Andrev Walden beskriver vår oförmåga, eller ovilja till att tänka i lite vidare banor i Fascismen är underbar, om Lejonkungen (läs här, jättebra!) och allt. Tydligen blev många upprörda över hans personliga analys. Jag tror att vi egentligen vill syssla med annat än politik och därför är det så himla behagligt och luta sig mot det som verkar enklast.

Jag målar mina naglar illigt, men ändå snällt, ljusröda. Italienska Rivieran någonstans mellan 1957 och 1962, tänker jag. Jag äter ägg med kaviar och det vackra rosagrå skimrande fluffet över nejden har flyttat sig mer mot vitt och grått. Fåglarna far och yr, hovrar runt och dyker snabbt mot marken, och så upp igen. De kvittrar väldigt glatt. Gult och grått och grönt och brunt: vårens färger, just i detta nu.

Pusspuss!

/Döden döden döden

* hur det har kunnat bli en issue är över mitt förstånd!? Låt folk ha de hår de vill ha, eller inte ha. Slätt eller burrigt, spelar ingen som helst roll. Grow up och basta, liksom. 

Badkultur del 2

Hänsynen då?

Leandro Erlich

Tänkte lite på det när jag läste Heidi Avellan: om det där med att alla ska bada tillsammans efter att jag några dagar tidigare försökt problematisera badandet och främst anser att det är badvakter, simhallar och vår medmänskliga plikt att se till att det går bra och tryggt till, för alla. Jag tycker som hon gör, men ändå inte. Det är aldrig fullt så enkelt, även om hon har rätt i sak och i vissa avseenden håller med mig och vice versa. Jag önskar så att jag kunde vila på den sortens enkla matematik (ideologi). Ett plus ett bli givetvis två, men massan kan ju liksom variera. Man måste få vara blyg, sjuk och få lov att vara med sina olika kollektiv, men jag värnar vår sekulariserade demokrati allra högst: där vi får tro på vad vi vill så länge vi håller oss inom de lagar och regler som gäller i vårt samhälle. Så alldeles så lätt är det inte, även om jag verkligen önskar att det kunde vara det. Jag vet inte vad jag tycker, mer än att man ska bete sig schysst. Jag vet inte var gränsen går för vår allmänna hänsyn. Skulle vilja diskutera detta mer. 

Vi återkommer alltid till barnen. Vi återkommer till könen. När vi var i en miljö med många barn med en lång trappa slog det mig att vi i möte med andra barn väjde undan, men inte pojkarna med sina föräldrar. Slumpen, eller ej, men det var en märklig erfarenhet. Kom att tänka på den när jag läste When you're accustomed to privilege, equality feels like oppression (The Huffington Post) .  

"And things started making a little more sense to me. All this anger we see from people screaming "All Lives Matter" in response to black protesters at rallies. All this anger we see from people insisting that their "religious freedom" is being infringed because a gay couple wants to get married. All these people angry about immigrants, angry about Muslims, angry about "Happy Holidays," angry about not being able to say bigoted things without being called a bigot...

They all basically boil down to people who have grown accustomed to walking straight at other folks, and expecting them to move. So when "those people" in their path don't move -- when those people start wondering, "Why am I always moving out of this guy's way?"; when those people start asking themselves, "What if I didn't move? What if I just kept walking too?"; when those people start believing that they have every bit as much right to that aisle as anyone else -- it can seem like their rights are being taken away.
Equality can feel like oppression. But it's not. What you're feeling is just the discomfort of losing a little bit of your privilege -- the same discomfort that an only child feels when she goes to preschool and discovers that there are other kids who want to play with the same toys as she does."

Anita och Fellini repeterar

Ja, vars går gränsen? 

Eller är människor upprörda över att det gäller främst muslimer? Tänk om det vore så att människor med ätstörningar och komplicerad kroppsuppfattning skulle kunna få en egen dag om året på badhuset. Skulle rösterna ha varit lika upprörda? Jag bara undrar alltså. Dels om detta, men kanske främst kring våra känslor kring hänsyn generellt? Lena Andersson tycker att man ska tänka kring privat kontra det allmänna, om jag förstod rätt. Men handikappades plats i det så kallade allmänna rummet då? Alla allergiker... Ja, vars går gränsen för vår gemensamma hänsyn? Jag tror att det är viktigt att tänka på det ibland: att vi inte lever i en perfekt värld och att det kan vara komplicerat ibland: hur vi tänker men framförallt hur vi kategoriserar varandra.

Vi måste våga säga till och badhallarna måste ta sitt ansvar, så är det ju. Sedan tänker jag på The Huffington Post-artiken (se ovan) om att väja undan eller inte igen och det ligger ju på oss: Hur hanterar vi mobbaren och hur uppfostrar vi våra barn. Tänk om alla klarade av att väja istället och tydligt markera, vänligt men bestämt, om någon beter sig illa? Jag vet att det finns riktiga idioter, men de flesta av oss vill faktiskt bara leva och ha det gött. Det är därför den nyliberala "sköt dig själv och skit i andra" devisen inte fungerar i ett samhälle befolkat av olika människor.

Bob Sandberg

Hade vi varit robotar hade det ju varit en helt annan femma. 

/Döden döden döden (plaskar vidare)