måndag 31 december 2012

Medelåldern.

Döden, julen och det lilla livet för oss som aldrig blir nöjda. Har tappat tråden, men inte geisten. Kommer väl igen vad det lider.

Barnen hostar, jag snorar och om man gillar att att yvas, kan man läsa här.


Jag vet inte hur det är med er, men jag blir för var dag ytterligare varse min egna lilla litenhet som människa. Har alltid uppfattat mig som hyfsat klok och på gränsen till dumsnäll. Detta stämmer givetvis inte. Jag är en eländig, pytteliten själ. Ok, men inte mycket mer. Den dagliga självbildsrevisionen och minnen av tvärsäker ungdomlighet får mig att stilla rodna*. Det är väl det som skulle kunna vara intressant med att bli äldre; att se sig själv ur ett något tydligare och sannare perspektiv, även om slutresultatet inte är så glimrande och fantastiskt. Bara att kämpa på med andra ord - och hellre kass och veta om det än lyckligt ovetande. Eller?

Nu höjer jag min hela näve och önskar alla, inklusive mig själv(!), hysteriskt mycket kärlek, gos och lite höjt IQ, så ska vi kanske kunna reda ut även den här soppan? Heja oss och 2013.

Yours truly,
Döden döden döden

* vad sägs om att "hata ballader", "vägra lyssna på svensk indie" och långt värre och mer kategoriska idéer....

måndag 24 december 2012

torsdag 20 december 2012

Fyrisån

Jag längtar upp till Ingmar Bergmanstan. Tänk som jag avskytt....och samtidigt älskar. I lagom doser.




Upplandsdags!
/Döden döden döden

onsdag 19 december 2012

Freaks and Geeks

Nedrans järnspikars, det är tungt att skriva om det som hände. Pausar lite. Det är svårt att greppa och begripa, för det händer liksom inte en själv. Bara andra, anonyma (säkert helmysko) människor.
Det gör ont i hjärtat och svindlar när min man berättar att de inte trodde att jag skulle klara det. Det går inte att ta in.

Jag skriver inte enbart av vrede över vården, den kan vara helt underbar och fantastisk. Den kan verkligen glimma till. Jag skriver för att berätta och beskriva konsekvenserna av den svaga vårdapparaten. Det finns massor. Jag tror inte heller att detta behöver vara partipolitik, eller måste det det? Jag har sett Socialistiska* läkare och nätverket Rädda vården (hejaheja!).  Inte kan det väl vara så att man vill att sjukvården ska vara urusel bara för att man är blå, men förklara för mig hur man ska finansiera vården utan skattemedel, investeringar och patientsäkerhet i fokus? Jag är beklagligt nog inget mattegeni, jag har andra talanger, men jag får det bara inte att gå ihop!?  Det kan inte vara kostnadseffektivt att försämra, tänka kortsiktigt och ostrategiskt? Det är väl inte affärsmässigt alls, eller? I och för sig, Alliansen sålde snabbt ut lönsamma statliga bolag, så politiken kanske handlar om annat än välfärd och (ekonomisk) hållbarhet? Jag är bara en vanlig, ovanligt trött, människa och jag förstår inte helt enkelt. Men jag förstår att när man sitter på Försäkringskassan med andra sjuka så är man inte i samhällstoppen. Jag kan också berätta att det är omöjligt att hålla tårarna tillbaka när finklädde herrn säger på samma typ av möte på Arbetsförmedlingen att arbetsgivarna kallar på intervju, men när de får reda på att han har cancer inte vill anställa honom.


Puss och kram!
/Döden döden döden

*Kan man rösta på och respektera ett parti som hellre satsar på Håkan Juholt och Stefan Löfven än säg, Jan Eliasson, Marita Ulvskog eller...? Nej, det känns väl lite halvtossigt. 

tisdag 18 december 2012

Att höra det man vill höra


Det här är lite pinsamt, men jag har gått och sneglat på Sylvanian Family-sakerna rätt länge. Jag tycker att de är på gränsen till otillåtet söta (och snuskigt dyra!), men de verkar inte vara inne bland barnen i byn, så jag har mest gått suktat själv. Så gissa min lycka när Lillan önskade sig det. Det tyckte jag mig i alla fall höra klart och tydligt där i leksaksbutiken.   Sen att hon mest av allt och hela tiden önskat sig "pussel" och "en badrock" det är väl som det där med Regionstyrelsen, de som tycker sig uppfatta att vårdapparaten fungerar ypperligt och effektivt.  Här kan man läsa om livet på akuten i Lund. Alla tiders succé och stort grattis till oss (alltid trivsamt med lite kompetensbrist)! Lillan ska få en badrock och pussel, men inte av mor i år.  Kanske en doktorsväska?

/Döden döden döden

måndag 17 december 2012

Mr Vain

Helgplaner på julmarknad i snö med tända lyktor förvandlades till cityfika i slask och en söndag helt i pyjamas. Lite skämmigt är det, men jag tänker kämpa för min rätt att vara lite sjavig och trött. Sen satt jag i och för sig på en stol och rörde kola i 20 min och försökte få till det där med julen...


Ja, jag ska ta mig i kragen. Jag blir så fruktansvärt glad över att det finns läsare till denna lilla blogg. Innerligt och hjärtans. Det är med motstånd och lust jag geggar vidare, men nu kör jag på så att det ryker. Urk.

Mc Charmy, here we go

"Patienten känner att huvudet ska sprängas sönder" och jag uppmanas av KK att åka direkt till akuten. Jag gick in först, med stöd av barnvagnen, och grät vid luckan. Kutande, dåsig, ljuskänslig, rödmosig. Prover tas och så den långa väntan på läkare. Spår av lätt infektion och feber - och så nyopererad, känd antitrombin III-brist och nyförlöst. 
Doktor Mc Charmy, vänligt avmätt, på gränsen till inställsam, så där som människor kan vara mot barn, ni vet. Han hade sin knapp på bröstfickan som det stod Mc Charmy på och det är inte kriminellt att vara fåfäng, men kan vara värt att notera.  Mc Charmy utesluter subaraknoidalblödning och meningit och kunde inte motivera en CT-skalle (enklare röntgen av huvudet) trots att min man efterfrågade detta. Ointresset och: ta en Diklofenak, så blir det bra.
 (Läkare är ju precis som människor. Otroligt men sant! Man skulle kunna hävda att om man inte tycker om människor ska man inte jobba med dem, men så enkelt är aldrig livet. Det finns apor överallt och vi fattar våra beslut av en mängd olika skäl. Gör man mer är man fantastisk (heja er!!), men tråkigt nog har alla har inte den kraften, intresset eller målet med livet och det får man väl lov att respektera/acceptera, men jag förväntar mig att människor ska sköta sina arbetsuppgifter hjälpligt.). 

Hem igen. Huvudvärk, förvirrad, tar Diklofenak och försöker sova. Morsdagsfika på sängen, samtalar med min mamma och ammar lilla Ros. Jättekonstig. Sen minns jag inte mer.  Min man, som inte gärna överdriver (tvärtom!) säger alltid att anfallen patienterna får hos dr House är mildare än mitt. Låter absurt! Ambulansen kom på bara ett par minuter. Återfår medvetandet och ligger då på en bår och tänker att ambulanspersonlen nog måste tycka att vårat vitrinskåp är himla fint. Sen åker jag in och ut ur mitt medvetande. Minns en redig skånsk röst som kallar mig "min vän", "vakna min vän" på akuten i Malmö och så är jag borta igen. Minns inte skallröntgen, men minns att jag frågade om och om igen efter vår nyfödda dotter och vilka underkläder jag har. Sen ambulans med sirener vidare till Lund. På resan dit följer en anestesiläkare med. Hon förklarar för min man att jag troligtvis inte kommer att överleva och mig peppar hon (och försöker hålla vid medvetande) och berättar om röntgenläkaren som ska operera mig. Att hon känner honom och att han är duktig! Det känns tryggt och bra. Väl framme i Lund frågar visst en sköterska mig om hur jag mår och jag svarar "det är okej", man vill ju inte vara gnällig. 
Det finns en massa teknikaliteter och medicinska termer. Det kan bli tjatigt i längden, men summan är att jag fått en sinustrombos. Så stor blodpropp att det inte fanns mer än en liten lillfingernagels utrymme kvar för flödet (den största propp läkaren sett). Jag opererades hela dagen och natten och låg sedan i respirator på NIVA i Lund. På grund av trycket fick jag en sekundär, högersidig hjärnblödning. 

Nu tar ju inte den här trista historien slut här, men akutskedet är över. PUST.

Nu lite glad musik från förr:


Fred och kärlek,
Döden döden döden


fredag 14 december 2012

Ryska posten

Förlåt. Jag hittar inte formen. Testa att leta julklappar och trösta ledsna barn med dåligt närminne. Det är verkligen alla tiders. Ja, kalas rätt och slätt.

Sedan kan man fråga sig varför man upprörs över bristande städning på våra sjukhus. Igen: Oh, Lord, är det ingen som har ögon att se med och varför verkar många, i gemen, tro att hygien rör andra och inte dem själva? Det är för mig ett lika stort mysterium som det där med monarkin*.
 När jag låg på Neurologen i Malmö så städade de aldrig duschen och toaletten vid mitt rum (som var ett rum för sjukgymnastik fullt med gammal bråte). Samma gamla hederliga mänskliga rester dag in och dag ut. Så är man inte sjuk så riskerar man att bli det i kontakt med en stor del av vår sjukvård.
Annars torde det inte krävas högskoleexamina för att begripa att det är hyfsat vettigt att tvätta händerna och inte hosta direkt på andra människor exempelvis.

Hygien kanske inte är in fashion? När våra barn gick på förskola inne i Malmö fick de sällan vara ute. "Barnen kan inte vara ute för det går maginfluensa just nu" är en klassiker och kanske, kanske, kanske vore det vettigt om Smittskyddsinstitutet jobbade mer med förebyggande information istället för att att haussa vaccin(-inköp för monsterbelopp)? Jag har inget emot vaccin generellt, men heja lite klassisk tvagning och hänsyn.

Några små tips från lekis i 70-talets Uppland. Även kallat solidaritet, mina vänner.

/Döden döden döden (er trötta och gnälliga kompis)

* Jag hade helt mystiska föräldrar som lärde mig alla människors lika värde. Galet, jag vet...

lördag 8 december 2012

Tala med katten på tomtevis

ett tyst litet språk som en katt kan förstå.
(Astrid Lindgren & Kitty Crowther)

fredag 7 december 2012

Tävlingsinriktat

När började tävling bli norm? Alla dessa tävlingar. Inte ens Barnkanalen är fredad, om det inte handlar om mat och hem det vill säga. Jag bara undrar.


Trött och barsk. Kanske för att kaffet är slut? Dags att bli lite mindful... Men innan dess, lite barsk och fantastisk musik:




Fred - och ikväll är det På Spåret (tävlingsdags, mina vänner)!

/Döden döden döden










Modersjord

Ja, det är till förbannelse uttjatat. Föräldraskap och starka, goda mödrar. Kvinnoförtryckande kvinnor är väl ändå något vi borde prata mer om, även om det nog inte är helt comme il faut? Det förstör väl vår självbild, världsbild och ibland enda motor: "Jag är ju så förbannat duktig och stark" och "vad skulle familjen vara utan mig?" etcetera. Och den tacksamme mannen, som lyfter sin kvinna och så speglar de varandra vidare om och om igen.


Det här är en petitess, men inte skulden. Igår morse skulle jag till doktorn med Lilla Ros. Snön yrde och staden bjöd på både pepparkakor, tomtar och karusell. Det onda örat såg helfint ut och jag ville så gärna ge henne lite extra tid och skoj. Ögonen höll på att explodera, själen implodera och hjärtat hoppade och for medan hjärnan liksom burrande och bråkade. Kroppen skrek vila, men vi lekte på en stund för hjärtat ville så innerligt vara mor för en stund. Ringer förskolan och säger att Lilla Ros är på ingång men då meddelar de frankt att så kan och brukar det absolut inte gå till, däremot är vår yngsta kinkig så jag ska nog hämta hem henne. Ja, så det gjorde jag och så tänkte jag på dem; döttrarna, förskolelärarna och vännerna.  Kvinnorna, som aldrig säger nej och som är så duktiga på att trycka ner varandra. Alla måsten. Kan vi inte bara vara snälla och lite lagom helbra på att vara småkassa tillsammans?

Jag får bli det onda exemplet. Den dåliga modern som inte tyar och låtsas att det känns ok. (Innerst inne vill jag vara en mammarobot; baka, läsa, skratta, sjunga, odla, sy, vårda, pyssla, vara vackert mild och allt det där, MEN DET FUNKAR INTE SÅ. Det kostar att leva och bo och många är vi som är så förbaskat trötta. Stora som små. Vi som inte blir försörjda av någon annan.) Sen undrar jag om allt ändå inte är Astrid Lindgrens fel? Längtan efter trähuset med glasveranda, körsbärsblommor och barfotaromantik?  Längtan till något som aldrig funnits.


Är man intresserad av jord kan man läsa geologi, eller titta på gårdagens Uppdrag granskning och lära sig lite om markattityder. Jag förstod aldrig vad mannen, som jag tror var miljöingenjör på Länsstyrelsen, pratade om. Något om att folk ju inte längre bor i pappskjul och gärna vill ha spottar och jacuzzis nu för tiden... Men nog förstod jag så mycket som att kommunen, kapitalet och staten vandrar vackert hand i hand. Vi kanske borde hjälpas åt lite?

Nej, nu är det sjuka, päronätandes, barn i fokus. Trötta.

Allt gott!
/Döden döden döden

onsdag 5 december 2012

Dagens trudelutt


Kaffet har kallnat. Samlar kraft. Snön yr och det behöver inte vara märkvärdigare än så.

Allt gott,
/Döden döden döden

tisdag 4 december 2012

Tipp tapp tipp tapp tippe tippe tipp tapp tipp tipp tapp

Så sött, så rart och så fint! Snuttegullepluttesnutteluttetuttenutteplutt. Fem dödsfall som kan vara kopplade till vårdplatsbrist* bara här på Sus förra året och nu vill politikerna utreda. Jag tror förvisso att det är fler, men det är verkligen osnyggt att spekulera för mycket. Man kan säkert få tag på rafflande statistik från Patientförsäkringen också angående allvarliga vårdskador kopplade till platsbrist, men jag misstänker att de ingår i den kostnadseffektiva kalkyleringen?
 Nyheten kom visst som en blixt från en klar himmel. Jösses! Som ett gäng mobbare som spelar ångerköpta och säger "Oh, jag visste inte att Sture skulle bli ledsen om vi misshandlade honom med ett järnrör. Vi trodde att han tyckte att det var roligt". Typ.

Förlåt. Lite raljant idag, men de bad på något sätt om det. Våra sockersöta, av folket valda, tomtenissar.




Puss på er,
/Döden döden döden


* mitt lilla sjukvårdsfall genererade stark kritik från Socialstyrelsen och kopplades direkt till vårdplatsbrist (utöver försumlighet och annat). Vi tar det en annan gång för det är så förskräckligt jobbigt att skriva om det bara.







måndag 3 december 2012

Hej vintermåndag


Ja, jag blir för trött av att blogga. Jag känner det. Kanske ska jag vila lite i veckan och se om jag blir bättre då? Det är ett litet, ganska enkelt liv vi lever och man vill ju gärna hitta på något bara. Livet är så förbaskat kort.

Helgerna är barnens. Den här helgen var så helhärligt julfin - och vi lyckades leka vanliga nästan hela tiden. Snön kom. Adventsfirade med glögg, luck- och paketöppning, tomteträff och pulkaåkning i byn - och så köpe-saffransbullar (våga fuska!) och choklad med vispgrädde.  Sicken fest.
 En vacker dag kommer barnen förstå att det inte är helt normalt att sällan träffa andra eller pyssla med alltför många externa aktiviteter. Men än så länge lever de lyckligt ovetande om den sociala pressen och aktivitetshetsen. Gullfisar.

Livet i övrig? Ibland tittar vi på Elf och andra dagar på annat. Titta på den filmen och återkom gärna med en förklaring till vurmen för kapitalismen? Jag begriper det bara inte? Jag tycker att jag är hyfsat balanserad och nyanserad. Jag försöker liksom trampa omkring i andras mockasiner och förstå, eller åtminstone känna in lite sådär. Men här, här handlar det bara om andra som aldrig någonsin gått i någon annans tofflor. Någonsin. Och dem och det gör mig så förtvivlat och på allvar, rädd.


Fred och kärlek,
Döden döden döden




Så kom den. Vintern!

 
Toppluvan, kalla rumpan, näsan och istappar till tår. Heja vintern friskt humör.


/Döden döden döden