Strandvejen

Fade to grey

Vi har varit inlindade i grått och så blåsten som kom igår. Hus och träd höll i sig hårt. Att inte vilja fly bort, utan in. In i värmen eller nåt'.

Paula Modersohn-Becker 

Så vi for över bron i helgen. Korsade Strøget förvirrat och sakta och fasligt fel. Körde i cirklar och så, men till slut kom vi rätt: Standvejen ut. För att titta på konst och vara familjetillsammans en stund.

Jag brukar försöka beundra Strandvejens hus och hav från tågfönstret när vi far förbi, men att åka längs med i bil en grå februaridag är något helt annat. Vill minnas, för en säg en trettio år sisådär, att jag tänkte: här borde man ju bo...! Fantastiska hus. Vyer och vackert men vem har råd att bo där, tänkte jag nu. Jag känner ingen avundsjuka, kanske lite längtan (men mest i smyg) och så tänker jag att så får människor gärna bo om dom som har det sämst i samhället också får ha det bra. Det är där skon klämmer. Människor får gärna leva i överdriven lyx och flärd, men inte samtidigt som andra svälter eller lever i misär. Det är så jag resonerar. Så Ebba Busch (Thor, förlåt för gammal länk!)  har givetvis fel. Hon tror kanske att alla vi som vill att de som har det sämst ska få det lite bättre, även önskar att alla andra då ska leva sämre, på samma nivå? Sänka sig. Det är ett väldigt märkligt och nästintill flummigt resonemang. Jag tror att alla kan enas om att vi människor har unika behov, förmågor och känslor, och att livet är orättvist. Samtidigt som vi alla har gemensamma grundläggande behov också. Jag tror att vi kan leva med orättvisorna och olikheterna om alla får de grundläggande mänskliga behoven tillgodosedda, blir respekterade och givna en rättvis chans. Så enkelt. Det är därför allmännyttan och välfärden är så extremt viktiga för ett demokratiskt och humanistiskt samhälle. Ett samhälle som vill fortsätta utvecklas, inte regrediera till ett fattigare förr. Var inte så livrädd för godhet, omtanke, empati, generositet och solidaritet Ebba. Du kommer inte att bli fattigare för att någon annan får det bättre. Tvärtom. Hur ska en nyanländ kunna känna minsta tacksamhet över att komma hit, kunna läka och bidra när hen behandlats som skit? Man ska vara snäll. Vi måste försöka ta hand om varandra mer och bättre. Och jag tänker att Ebba inte förstår det där som Jesus talade om. Inte alls faktiskt. 

Jag betalar mer än gärna för kungen och hans familj om de har svårt att reda sig själva, men då vill jag att fattiga flyktingar och barn ska få ha det tryggt och kärleksfullt också. Jag vill inte att ordningsvakter misshandlar barn, att judar skjuts på öppen gata och att alla hatar alla (extremt förvirrat, och polariserat, läge just nu). Hatarna frodas i trollskogarna. Jag vill sluta vara rädd. Jag vill odla blommor och klappa på mina barn. Och fortfarande: jag kan inte förklara för mina barn att det finns vuxna människor som vill döda andra på grund av teckningar. Taffliga dessutom. Så hopplöst och obeskrivligt tragiskt och dumt. (tillägg: begriper att det är mer komplicerat än så, men ändå.)
    

Så faktum kvarstår: våra pensioner försnillas, de sociala skyddsnäten luckras upp och välfärden tycks vara under ständig attack. Det är, i ärlighetens namn, inte några invandrares fel. Det är faktiskt ett gäng härliga herrar, främst, som stuvar pengarna utomlands, åker privat och på jakt och tar sig enorma lönefriheter, som stjäl från oss. Inte ett fattigt barn som flytt krig och död. Så rikta er avsky eller korrekt kritik mot dem de berör. Eller känns det för jobbigt, för krävande och svårt?

Denna avsky mot att ta hand om de svagare, var kommer den ifrån? 

Paula Modersohn-Becker
(avled av en blodpropp nästan tre veckor efter födelsen av sin första barn, dottern Mathilde).

Puss!
/Döden döden döden ville skriva om att gå på konstmuseum med små och lite Paula Modersohn-Becker. Så blev det Ebba Busch istället. Äsch, jag återkommer.

 Till och med bensinmackarna är snyggare på Strandvejen 

Gammalt blir till nytt

Förra veckans inlägg hade visst försvunnit. Jag är för trött (och snurrig). Dikten: hymnen över livet. Om att få känna, även om det inte alltid känns helt fantastiskt underbart.

HYMN TO LIFE

Surely, a friend loves a friend the way

That I love you, enigmatic life —

Whether I rejoiced or wept with you,

Whether you gave me joy or pain.

I love you with all your harms;

And if you must destroy me,

I wrest myself from your arms,

As a friend tears himself away from a friend’s breast.

I embrace you with all my strength!

Let all your flames ignite me,

Let me in the ardor of the struggle

Probe your enigma ever deeper.

To live and think millennia!

Enclose me now in both your arms:

If you have no more joy to give me —

Well then—there still remains your pain.

Lou Andreas-Salomé

Från Brain Pickings <3. Jag hör en hel del klaga på bloggvärlden: Att bloggar är ute och fel. Jag tänker att det är precis tvärtom. Att de kommer att fortsätta, och att de som stressar ihjäl sig på Twitter kommer att gå sönder snart. I alla fall får jag ångest av stressen där. Jag och min trötta knopp. Det känns liksom lite forcerat om man får säga så? Jag vill se något mer. Få ett sammanhang. Precis som när jag läser en tidning; att allt hör samman på nåt vis. Fast, sen sitter jag där med min smartphone och läser en annan artikel trots allt. Lite vid sidan om. Ja, man får kämpa mot stressen och förminskningen av det stora hela. 

Jag kanske klagar, men jag lever.

Ödmjukhet.
Ödmjukhet.
Ödmjukhet.

Jag åldras, men är fortfarande mjuk.

/Döden döden döden

En flugas väg

Flyg fula fluga flyg

Det är bra festligt. Alla de där sinnessjuka tokigheterna som sker i det stora och i det lilla. Det gör att man å den ena sidan känner sig så ynklig och så liten. Fast när det känns som tyngst kan man ju ta och fotografera sin vackra och lilla frukost istället. Som att man inte vet vart man ska ta vägen när världen ter sig så obegriplig, hotfull och hemsk. När oron gnager. Ryssland? IS? Vården? Miljön? Rättvisan? Skolan? Socialtjänsten? Barnen? TTIP? Vinsterna och alla förlusterna... Det stora och det lilla. Vardagen och universum. Så en liten närbild på frukt, nötter och grönt skadar liksom ingen.

Jag har sett Birro, Roberto och Kjöller som den intellektuella lättjans fanbärare. Sådana där människor som vägrar tänka ett steg till. Som att världen bara kan få finnas om den är enkel, svart eller vit. God eller ond. Lat och sjuk. Man eller kvinna. Ibland fantiserar jag kring hur det skulle vara att vara sådan. Vad skönt att skapa sig ett liv utan eftertanke och större analys. Antingen är du med mig, eller mot mig.  Slåss och vältra sig i självömkan och alltid säga: det är alla andras fel.

Har skrivit ett långt inlägg. Alldeles för långt och intrasslat om Hanne och rehabiliteringen. Om Hanne och de fattiga barnen och om Hannes kärlek till allt förtyck av den svagare. Skulle kunna göra det lätt för mig och bara skriva så här: Människan är inte klok och verkar inte särskilt snäll. Men jag förstår ju varför hon behövs. Hon förklarar världen, gör den lite lättare ett leva i och att greppa. Precis som alla våra vackra fotofilter och min färgglada frukost. Som Sverigedemokraterna som lovar att allt ska bli som förr: tryggt och gult och blått (observera: lurlurlur och <3 dig Henrik). För Hanne gör dagarna mer lätthanterliga för den med en gnutta inre tankeverksamhet men för lite tid och ork. För visst blir det lättare om alla sjuka är lata, om alla fattiga förtjänar fattigdom och arbetslösa är så rakt av värdelösa. Bara Sluta Gnälla. Lite stryk, får du allt tåla - det finns alltid någon någon annanstans som har haft det värre, kära vän. Skippa offerkoftan. För precis så säger Hanne med olika ord till oss: Du har bara dig själv att skylla. Du skulle inte ha stått där på gatan när bussen kom körande på trottoaren. Skyll dig själv: lev i en bunker. 

Rehabilitering gör alltså människor sjukare skriker Hanne ut i Dagens Nyheter. - Har ni hört på maken? Det handlar inte om adekvat, kompetent specialistvård. Det handlar om statistisk: hellre en utförsäkrad och därmed friskförklarad sjuk och jättejättevärdelös människa som valsar runt och belastar systemet och sig själv, än någon som arbetar lite mer anpassat tack vare rehabiliteringsinsatser, om än och kanske inte till 100%. Ja, snyft, man blir så sjuk av att få rätt vård. Äsch, vi borde lägga ner vården helt. Att människor som vill bli bättre inte ens ska få hjälp till det, när sjukvårdspersonal och patienter skriker: DET FUNGERAR INTE SOM DET SKA! Detta bland annat på grund av den ideologi som Hanne håller så varmt och innerligt om hjärtat. Detta på grund av att det eventuellt finns några människor som är skickligare på att gnälla än andra? Är du rik kan du betala för ett psykolog. Då kan du gå ner i arbetstid. Men den stora massan människor har inte den typen av valfrihet. Tänk vad vi skulle bespara oss och samhället mycket genom någon slags basinkomst. Nej, vi ska inte hjälpa dem som har det svårt. Hellre kränka och sänka än att hjälpa. För att vara sjuk och sedd som svagare är en skam i vårat tävlingsinriktade samhälle. Tänkte på det efter att ha läst Bob Hansson om The Mauler och dagens samhällsklimat. Att man ska kämpa mot cancern käckt och glatt. Som att det inte handlar om att få den rätta vården (i tid), gener och tur. 

Det Hanne så frimodigt sysslar med är att uppmuntra till all världens lättja. Att ge människor enkla, ogenomtänkta oneliners, och låta dem vaggas in i att det alltid är någon annan som har sig själv att skylla. Förakta det som gör oss till fullständiga människor. Gärna barn och sjuka, dom ska passa extra mycket. Någon helt annanstans. Ordningsmakten ska nog slå små araber. Det är liksom tryggast så, trots allt. Så att vi andra kan fokusera på vackra stenar, italiensk mat och ekologiska doftljus. Kanske lite poesi eller jakt? En deckare, go musik och lite fin finchoklad? Köpa ett nytt sprillans nytt kök....? Jag tycker att vi är skyldig oss själva att tänka på varandra.

Livet är inte alltid så lätt. De är stort, fantastiskt och obegripligt häftigt. Det kan vara svårt, olidligt och vidrigt sorgligt också. Vi känner och vi lever. Vardagslycka och tristess. Men lätt, det är det sällan. OM man inte är en fluga då? Om man inte heter Hanne då. 

Nej, vem orkar bry sig hela tiden? Måste tvinga mig ut. Trött och orolig och ännu mera trött. Kaffe? En bit ost och lite frukt? Orkar inte. Kan inte. Men jag försöker i alla fall.

Så, betyg från fjärde klass på prov: HEJDÅ BJÖRKLUND och en stilla undran kring hur Hanne kommer att fira detta? Flyg fula fluga, flyg (dumma dumma dig och för tidiga betyg) 

/Döden döden döden 

Bruten arm

Oh, lyckan över snön. Solens uppgång och de rosa dimslöjorna över sjöar, ängar och fält. Månen vit och rund om natten och solnedgångarna som solig marmelad med en mjuk aura av djupaste glöd där borta, där havet slutar. Någonstans mellan horisont och himmel. Den kom en liten sväng, den lilla snön, men nu är det vita väck igen. Tack så mycket, och so long. Det doftar lätt av hav, den beska snön och lite mull. 

Ipaden barnsmutsig och jag är trött så att jag skakar. En liten kopp kaffe till, sen frukost. En liten, liten kopp kaffe till bara. 

Dag för dag. Tar er, en i sänder: ni små dagar. Öronen vrålar och bråkar med mig; tjuter ihärdigt. Ett barn bröt en arm på halkig skolgård och när chocken lagt sig pyr det inom mig. Ni måste ju se efter de små. Jag lämnar bort mitt barn till er, ni måste ta hand om henne då. Jag måste kunna lita på er. Att ni är tillräckligt många och måna om alla våra älskade mjuka små. Så tänker jag att barn leker, och vissa slår sig. Att det får vara en stilla tröst och att det inte får hända igen. Kan vi bestämma det? Nu har hon en gipsad arm, blått med glitter på och puss till ortoped-akuten som bjöd på smörgås, dryck och vänlig vård. 

Lycklig och olycklig. Gammal och trött. Livet på ett ungefär. Good enough, på medelåldersvis. 

Kärlek med kaffe till.

/Döden döden döden 

Skog, sjö och lite snö.

Sol, is och små tassar. Som det gnistar och det knastrar. 

Nu är klockan nio och då får man faktiskt gå och lägga sig. 

<3

Döden döden döden 

Fredagsmusik

Björk

Lyssna här.

/Döden döden döden

Tema: La Primavera

Love love love!

Sandro Botticelli - Primavera

THE BRÖLLOPSKLÄNNING och BLOMMOR BLOMMOR BLOMMOR

för den med kistan full av gull -  och som jag letade efter just den här... 

När konst, textil och mode blir kära i varandra. Lyckliga kläder. Valentino Pre-Fall 2015. Vackert och vänligt. Konst <3! 

"Maria Grazia Chiuri and Pierpaolo Piccioli signed up the British textile designer Celia Birtwell, the ex-wife of the late Ossie Clark and the woman behind his floral prints in the 1970s, as well as the Italian Pop Artist Giosetta Fioroni as collaborators this season".—Style.com

Giosetta Fioroni 

Celia Birtwell med ex-maken och designern Ossie Clark.  Av David Hockney  

Det blåser och regnar. Huvudet värker. Så oändligt trött på mig själv; mina tankar, mina formuleringar och mina begränsningar. Ska nog sätta på en kanna kaffe till. Försöka vila. Försöka mig på något klokt. Göra pannkakssmet och andas lugnt och fint. Titta på blommorna och dra in doften av jord, hav och snö. Snön som ligger längst där bak. Tvinga mig ut... Lite vår, ingen vinter, bara blåst.  

Bildterapi. Färgterapi. Formterapi. 

Eller jeansdräkt och kofta med hjärtan?

Puss! Jag behövde pepp. Tack T.S. 

/Döden döden döden

Att leva

och att överleva.

Den stora tystnaden.
Om värdighet.
Det lilla, det ofattbara och det oändliga mänskliga ansvaret.
Livspusslet. Sorgen. Att skärpa sig.

Tänker om alla tysta: det är ni som är kriget. Ni saknas mig.

Läste en fin, mycket hjärtskärande text, i Expressen om Förintelsen, den slutade så här: Muslimer avlivar varandra likt djur. Vare sig de är shiiter eller sunniter eller tillhör olika fientliga klaner och stammar för vilka människovärdet förgått. Kanske på det enda sätt en text om förintelsen inte bör sluta? Att avhumanisera människor var det nazisterna gjorde, mot främst judar, men även kommunister, handikappade, psykiskt sjuka, kritiska röster, romer, homosexuella och krigsfångar drabbades i dessa dödsläger. Alla andra. Det är när den inbillade, eller faktiske, fienden blir till ett djur, eller en anonym prick, som det blir så farligt och samtidigt gör det enklare att bara vända ryggen till. Vår tillåtna segregation, med all sin okunskap. Så jag fäller mina tårar och hjärtat gör ont. Ont för oss alla. Tänker på Primo Levi, tänker på alla överlevare, och på alla döda och hjärtat går sönder av den stora tystnaden och det där hatet som syns och hörs allt mer. 

Jag tänker själv helt galna tankar: Skicka IS-krigarna, al-shabaab, Boko Haram och Teaparty-rörelsens fanatiker till en riktigt öde ö. Låt dom klara sig bäst de kan! Noll kostnader, inget krig. Skicka nazisterna till samma ö och låt dem klara sig bäst de kan. De med. De är ju samma andas, det intoleranta hatets, barn. Låt oss andra vara ifred. Låta oss ta hand om vår jord och varandra i godan ro. Det är komplicerat att leva som det är - Och de där super-rika människorna som stjäl våra pengar kan väl åka till en annan planet bara? I någon lycklig farkost, sväva där ovan oss. Försvinna lite diskret bara. Vi behöver mångfald, kvalitet och frihet. Inte money for nothing. Men jag vet, det är helt sinnes, helt galet... 

Från Night Will Fall

Se här (!):

Fosterland

Night Will Fall

Uppdrag gransking (om judehat)
Uppdrag gransking (ikväll, om muslimhat)
Livet efter Auschwitz

Vi behöver se för att förstå. Vi behöver läsa för att förstå. Och vi behöver lyssna och tala med varandra för att förstå. Jag förstår det. Även om det känns svårt. Vi behöver se en ung man bära en gammal sjuk och svag kvinna på sin rygg i Fosterland (del 2). Kanske farmor, bort från krig. Till ett land som säger: NEJ, ni får inte plats hos oss i alla fall. Vad gör vi inte för dem vi älskar och dem vi känner?

Såg Night Will Fall igår. Alla filmsekvenser med människokroppar, den oändliga mängd förvridna utsvultna kroppar, bli behandlade likt slaktavfall. Är inte det också ett slags postumt övergrepp? Att även i döden, i våra bildminnen, har deras värdighet tagits ifrån dem. Till att bara bli kroppar. Men så berättas det om kvinnorna, och om glädjen i att få göra sig fin, efter att ha blivit fråntagen allt sitt människovärde också. Att vi aldrig får glömma allt detta.

Så, saker som gör dagarna lättare och bättre. Livets budgetalternativ med sina begränsningar och begär. God mat, litteratur och lite färg. Det som gör oss till de människor vi är. Att få göra sig fin. Att få tvätta sig ren. Att få äta ordentligt. Bli sedd. Att få vara människa. Det är ganska så grundläggande behov och rättigheter för alla, det kan vi väl åtminstone vara överens om?

(Grönsaker och vackra små böcker: nyttigt)

Skönhet, vitaminer och någon annans tankevärld.  Jag tänker att det är i det vackra och till kulturen hoppet står. Den där lilla varma mänskligheten:

Vänligheten. 

Den där handen. 

Den där blicken. 

De där orden.

Den där sången.

För alltid,

/Döden döden döden

Because I'm Worth It

Kan inte människor (snälla snälla snälla) sluta tycka att de förtjänar saker nu? Jag är så trött på att se (lyx)konsumtion under den etiketten. Skriv: Because I can istället. För det är bara det det handlar om. När sådana som vi, vi lyckligt lottade, unnar oss guldkanten. Vi kan ibland, väldigt sällan eller alltid, men vi är inte mer värda det än någon annan. Glöm inte det. Ödmjukhet är mer på sin plats, än skryt och hudkrämsslogans. Eller?

Puss
/Döden döden döden
(del 2)

När ljuset sipprar fram

Ljuset kom så saktmodigt och fint. Snön låg som silat florsocker på gräsmattan i morgongryningen. Horisonten milt skimrade i vitluddigt blekrosa och pastellblått. Inga hårda kanter. Bara ett mjukt skimmer bakom diset. Snällt och milt.

Uttråkad och omänskligt trött. Mitt normaltillstånd. Orolig. Väntar på besked med huvudet i sanden. Förra årets misslyckanden och farväl. Träffade E på gatan så det blev en fika. Lunch med två vänner från förr i Ingmar Bergmanstan i vintras. Men annars: jag och huset 2014. Bara vi två och de små. Processen. Små drömmar och tysta vrål. Oron. Oron. Oron. Att veta, men inte kunna. Att vilja men inte förmå. Att försöka förstå och förklara det ingen vill se.

Igår, träffade jag E igen. En bra start på 2015. Känner mig ändå mycket lyckligt lottad.

Kärlek
/Döden döden döden

Fjärde klassens

matematik

(The Breakfast Club) 

Skolan skolan skolan

Vad säger man? Jag tillhör dem som verkligen tycker att skolan är bland det viktigaste som finns. Fråga min man, han tycker att jag är en riktig lärarkramare. Men jag tillhör även dem som har obehagliga minnen från skolan. Så å den ena sidan älskar och vördar jag utbildning och bildning (lyckost er med det!), men å den andra sidan så begriper jag att lärare inte är gudar, utan vanliga människor: med brister och hjärtan som slår - och det är här problemen uppstår. Kanske framförallt när kommunerna och riskkapitalisterna inte reder ut uppdraget på ett tryggt vis. Det finns säkert en sjö full av bra privata utbildningsbolag, och superbra kommunala skolor, men riskkapitalisterna måste väck från allmännyttan.

Men lärare är inte bara människor, de kan också vara föräldrar. Läs: Föräldrar, sluta lägga er i! från Arena. I Vesna Prekopics artikel riktar lärarna och Vesna, tidigare rektor, säkert med visst fog, kritik mot föräldrar som lägger sig i. Samtidigt berättar en lärare om ett aktivt val och byte av skola för sitt eget barn. Det är en lång artikel som beskriver problemet med, och om, och hur jobbigt det är med alla föräldrar som inte respekterar lärarna och som lägger sig i för mycket (ja, det är riktigt urkigt). Jag begriper och förstår att det måste kännas svårt, framförallt med rörligheten/valfriheten: och kanske är det en av de främsta orsakerna till varför vi bör vara lite mer försiktiga med för stor kundmakt i det allmänna?
Sen kan vi föräldrar läsa om lärarna som tycker att föräldrarna engagerar sig för lite också. Så hjälp oss villrådiga föräldrar att lösa denna ekvation. Kan ni inte skicka en föräldramanual till oss, så att ni och våra barn får det bra. Och vore det kanske inte bättre att satsa på att informera oss om diverse brister i ledning eller kommun, så att vi föräldrar kan hjälpa till att påverka på det sättet, istället för att klanka ner på oss. Vi råkar ju ha exakt samma mål och drömmar som ni lärare: EN GOD ARBETSMILJÖ FÖR LÄRARE OCH ELEVER. Så att ni lärare får syssla med ert uppdrag på ett bra sätt, och barnen lära sig mesta möjliga, gärna under anständiga förhållanden. Vore det inte att föredra? Jag är nämligen så trött på att läsa raljanta texter av lärare som föraktar föräldrar som älskar sina barn. Vi märker nämligen om det är smutsigt, mycket sjukfrånvaro, dålig mat, mobbning och så vidare och vill bara barnens (och lärarnas) bästa. Så resonerar väl ni också kära lärare när det gäller era egna barns skolgång, eller hur? Det är inget krig mellan oss. Kriget handlar om andra saker (typ: pengar och politik).

När jag växte upp fick man misslyckas. Min generation fick misslyckat flera gånger till och med. Vi kunde testa oss fram och mogna lite på vägen i de flesta fall. När mina föräldrar växte upp var det mer eller mindre på en räkmacka, även om de inte verkar förstå att uppskatta och begripa detta riktigt själva. När nu mina barn växer upp, så är det med kniven på strupen av och till - både för föräldrar och barn (kanske speciellt barn till ensamstående, sjuka och övrigt svaga i samhället har drabbats extra hårt, vilket jag inte går in mer på här och nu, men ni vet..).
När barn sätts i särskola på grund av att kommunerna inte står ut med att betala för extralärare eller -stöd, eller när barn med, eller med eventuella, diagnoser far som rön för vinden för att inga pengar finns till deras förfogande i skolan. När man inte får misslyckas. Under dessa förhållanden vill man alltså börja med betyg i fjärde klass 'för att man gör det i andra länder' och för att man 'inte alltid kan lyssna på all forskning'. Ja, så resonerar Björklund, på ett ungefär. I vissa länder stenar man människor till döds, i andra länder äter man myror (tillägg: och inget fel med myror). Man måste inte göra som i andra läner. Det är i alla fall urusla argument för betyg i fjärde klass, om ni frågar mig. Så, om vi bortser från forskningen (vilken man ju egentligen inte ska), så måste vi ta upp det där andra med betygsdilemmat här och nu. Det där tråkiga faktumet att lärarna råkar vara människor. Hur rättvisa är betyg - och hur viktiga och sanna är de, de facto? Handlar det om kunskap, eller om din utveckling, eller hur mycket du kämpat till exempel? Handlar det om hur söt, inställsam, rar och hjälpsam du varit under terminen, eller hur skicklig du är på att memorera glosor?

Mitt enda förslag, för jag har ett väldigt enkelt, är att slopa betygen och gå på de nationella proven (tillägg: när barnen blivit äldre!) för att få en kunskapsindikation (vilket behövs för framtiden när det gäller jobb, kunskapsmål och utbildning gissningsvis). Om lärare eller föräldrar känner ett enormt behov av att klassificera små människor ooh känsliga individer - hitta på något annat (snälla nån). Kunskapsmätningar behöver det inte vara något fel med, däremot att tro att en lärare kan vara fullständigt objektiv och rättvis, och inbilla sig att en klassificering skulle hjälpa en människa att bli bättre. Sen när (?) och speciellt nu, när världen står i brand och konkurrensen för oss, de 99%, hårdnar alltmer. 

Ja, det här har gått och gnagt i mig sedan skoltiden. Jag har älskat vissa lärare, men också blivit väldigt dåligt bemött (och nu uttrycker jag mig mycket diplomatiskt) genom åren. Jag begriper att dessa viktiga människor är just bara människor. Och det är inte så bara. Men hur många har inte fått ett passionerat intresse dödat av en dålig lärare och i värsta fall fått sin självkänsla krossad - och samtidigt hur många har inte sett kunskapens ljus och känt eufori med andra pedagoger? Ja, förstå hur fruktansvärt viktiga lärarna är, och förstå samtidigt att vägen fram kan inte vara att bråka på föräldrarna och hetsa barnen mer. Det räcker nu.

I den här texten har jag inte sagt att skolan eller lärarna på något sätt inte är bra. Jag har talat om resursfördelning, betygsproblematik och kommit med en allmän uppmaning till oss det berör: Att inte hacka så mycket på varandra. Okej? 

Vi är nämligen helt lost i den här matematiken. Allesammans verkar det som.

(Napoleon Dynamite)

KÄMPA!

/Döden döden döden och nu snöar och smälter det på samma gång. 

Söndagsmusik

In Heaven

/Döden döden döden 

Att finnas, eller inte

det är frågan. 

   Sverige (inte bara Norrland och Stockholm.)

När jag läste Kristian Lundbergs Yarden tänkte jag att han är min låtsatsbror. Att han sätter ord på det viktiga, i en melodi som jag förstår: ”Varje morgon när jag vaknar sätter jag mig ner vid köksbordet och skriver ett par rader i min anteckningsbok. Jag låter handen föras fram. Jag drar den tillbaka. Världen framträder. Den gör sig tydlig. Jag blir en del av den.”. Vi skulle kunna sitta tysta på Centralstationen tillsammans han och jag, och ändå vara släkt. I min fantasi. Kom att tänka på det när jag läste den här fina artikeln. Om släktskap, men att också ibland tvingas och i andra fall vilja och behöva vara anonym. Ingen nämner ett ord, men jag vet att ni vet och har vetat det länge. Men jag måste också få en plats i världen. Jag med. Om än så liten, om än helt utan fog. Så jag fortsätter på svajiga ben. The theory of obscurity, ni vet? I Sverigedemokraterna förlovade land. 

Att det ska vara så fruktansvärt svårt med både hänsyn och tolerans? Som att dessa begrepp, eller ord,  skulle stå i något slags motsatsförhållande, när dessa tu egentligen går hand i hand. Rasisterna vill hata (och kunna kränka) muslimer och judar fritt och 'liberalerna' vänstern. Ingen vill tala om ett sätt fram, eller bort, från en värld där inte alla får plats. Självreflektion och eget (moraliskt) ansvar verkar tydligen mycket omodernt. Min snabbtolkning av sakernas tillstånd är att det som vanligt är högern mot vänstern. Högerfolket sitter mestadels tysta när det gäller kvinnors rättigheter (aborter och jämlikhet t ex), den fria konstens existens eller när det gäller antirasistism: vänsterextremism, såklart! Vågar du pipa något om ansvarsfullt företagande, samma sak. Men ska profit verkligen gå före lärande i skolan, säker vård och bra omsorg? Man kan inte smita från sitt ansvar så fort kundunderlaget sviktar och samtidigt hävda att man är mer effektiv än en verksamhet som tålmodigt står där i ur och skur. Vad hände med riktigt, vanligt, hederligt företagande? Nej, orkar vi förstå vad som händer på och med våra sjukhus, flyktingförläggningar, vägar, tåg, EU, ekonomin och miljön  och... Nej, det är alltid alla andras fel och ansvar. Kom inte hit, men låt oss skratta åt er i allafall. För när det gäller satir om andra är det knuten näve i luften, inte annars. 

Eftersom många verkar ha problem med förståndet (jag med, av och till, det erkänns): läs Fredrik Virtanen och Ann Heberleins (länkar den senare igen, för jag tycker att den har sina väldigt viktiga punkter) texter, koka ihop dem i huvudet och ungefär så resonerar jag. Hur resonerar du? Sedan, ni små och avundsjuka människor: tänk om lite hederlig medmänsklighet kunde råda bot på fanatikerna? Jag hejar på ödmjukhet, hänsyn och tolerans. Vill du slåss, gör det med dig själv. Försök att stå för något i alla fall. På rikt.

Fred och kärlek,

/Döden döden döden skrev detta med mobilen, men likväl, till allännyttans tjänst. Puss 

Ekis ord.

Lite om profit och demokrati

Regnet piskar kinden i den hårda motvinden. Pannan värker kall och blöt. Kroppen försöker följa med och kämpa emot på samma gång. Snabbt, snabbt in i värmen. Håret spretar åt all håll. Jämnmod. Tar det med jämnmod. Vinden vrålar och kastar sig hit och dit. Grått och ensamt, men jag tycker att det är lite fint. Det passar dagen bra.

Vi pratade om kapitalismen i Lund i morse. Var är den höga vårdkvalitén privatiseringsivrarna talar så varmt om? Den självreglerande, högpresterande, supereffektiva pengamaskinen som allt privat företagande ska vara på skattebetalarnas bekostnad (och till det allmännas gagn...). Jag har skrivit om det här förr. Jag vill kalla det klassisk stöld och ogenerad roffarmentalitet. Någon som skrattar hela vägen till banken på vår bekostnad. Snälla, förklara hur man kan kalla det för ett ansvarstagande företagande? Som en relation som inte klarar minsta vindpust.  Ett äktenskap i bara lust, för en.

Nej, jag kan jag inte skriva idag.  Tur att Ekis kan tala så tydligt och klart på TED-dialekt (visst talar alla på samma vis i detta forum?) istället då. Nu ska jag dricka kaffe och vara allmänt gullig och snäll en liten stund. Testa i alla fall. Sen måste jag nog skriva lite om sjukvårdeländet och Kockums Fritid-anarkin. Brottas med om det är nyliberalism, eller lättja som.... Nej, en annan dag. Idag är det  ju tulpanernas dag. 

<3!

/Döden döden döden

Dagarna i Paris

Je Suis Moi (aussi)

Jag älskar dem: våra skamliga fantasier. Våra skeva självbilder. Sorgen när jag förstod att jag aldrig kommer att bo i Paris, eller på Rivieran i turban. Jag kommer aldrig bli så där smal och 25 igen. Jag vet, jag är lite trög, men sådan är ju jag. Insikten kom i alla fall. Hellre sent än aldrig, förmodar jag? Den ofattbart tråkiga acceptansen. Men man är ju den man är: i ständig förändring och förfall, men också mognad och utveckling. Förhoppningsvis. Aldrig stagnera. Aldrig ge upp helt. Som jag längtar efter att jobba, och som jag längtar efter att få gå på julbord. Så lite jag faktiskt förmår.

Soumission-recension av Kristoffer Leandoer, SvD: Houellebecqs lugna, resignerade stil ger extrem trovärdighet åt skildringen av hur vardagen förändras genom små, knappt märkbara övergångar och betydelseförskjutningar. Huvudpersonen, akademikern François, betraktar i det längsta det politiska spelet som en form av tv-underhållning, och diskuterar maktkampen med en politisk expert, uppenbart modellerad efter Prousts monsieur Norpois, med samma opersonliga hänförelse som om det gällde sportsliga prestationer. 

Den senaste tidens artiklar och krönikor tillsammans med experter (och vanliga människor i vrede, sorg och upplösning), har varit välformulerade, sorgliga och oftast väldigt intressanta. Vi har talat och skrivit om antisemitism, jihadism (här en film om IS), islamofobi, högerextremism, terrorism och vänsterns alla misslyckanden. Alla har vi känt så mycket och många står vi självklart enade efter döden i Paris. Samtidigt måste vi på allvar börja tala om vår lättkränkthet. Vår låga självkänsla. Vår lilla tro och den uteblivna globala solidariteten. Hur miljonerna går ut och protesterar - SÅ VACKERT <3 - och samtidigt sker det: i dessa dagar av protester för det fria ordet, den ständiga stadiga och gradvisa försämringen vad gäller våra mänskliga rättigheter och det fria ordet. En moralisk förskjutning, peu à peu. Sakta, men säkert. Det var tydligen rätt okej att ett främlingsfientligt parti krävde att en beställd kundtidningsartikel skulle tas bort, men inte att döda satirtecknare (givetvis!). Men det är så här det börjar. Det smyger sig på oss; dagarna före, och efter, Paris. Som att försöka göra det lagligt att negativt särbehandla människor i Guds namn? Sen när, och i vilken religion, är det okej att inte vara god och hjälpsam? För precis som att vi inte måste tycka lika, måste vi ändå försöka lyssna på varandra utan att bli ledsna eller arga. Lyssna och kanske vi lär oss något? Dagarna efter Paris.

Foto: Christer Strömholm <3

Vive la différance!

Lite tolerans och ödmjukhet, snälla nån'.

/Döden döden döden

Jay Jay

The silent treatment

Jag hade velat skriva om min längtan efter snö. Den ljusa tysta natten. Knarriga kliv med isig kind.
Jag behöver skriva om rehabiliteringens svart hål. Kanske om ensamhet och något som doftar gott, något rent och snällt; om ett litet armveck och om ett nyskrubbat tvättstugegolv. Några ord om längtan efter tystnaden som läker, men också om tystnaden som ett hån. Men inte idag.

Fred, 

/Döden döden döden 

...Of The Impossible

/Döden döden döden

Radioactivity

Jag ska skärpa mig. Jag ska det. Tänker: Se allt det fina du har: SMILE och HURRA! Jag ska sluta trampa i klaveret. Eller i kvicksand i alla fall. Grabba ett rep och kravla mig upp. Skriva bättre om saker jag begriper. Sluta deppa. Känna inspirationen. Eller något vettigt och lagom trivsamt. Jag ska träffa en kompis. En gång månaden i alla fall? Snällasnällasnälla. Gå på bio. Sporta. Vila. Bli jättebra på att tala med hela handen och göra mig förstådd. Sluta vara besvärlig. Fnissa och skryta. Förhärliga mig själv lite mer. Men framförallt sluta gnälla så där trist och obegåvat. Jag ska bli pigg och frisk och hälsosam och go nu. 

Puss

/Döden döden döden 

Stolthet och fördom

Det fria ordet?

Fönstren skallrar i vinden och adventsstjärnan i fönstret lyser försiktigt i dagen. Så meningslöst. Trotsar mig själv och känslan av hopplöshet. Stressen över livets korthet och det där som maler i huvudet: det blir inga fler chanser. Det är över sen. Ett liv. En chans. Behöver inte ens låtsas att det regnar. Hur ska jag välja och hur ska jag agera? Ligger det ens på mig? Kan resonera kring att det ligger på oss, inte bara på mig. Men om ingen orkar svara och åren bara går, vilken är min plikt och skyldighet? Vilken bok ska jag läsa. 

Mina barn blir smittade av sin omgivning. Jag märker och jag hör det. Mina barn. Mina barn som jag varje natt ligger och tänker på; att jag älskar dem mer än livet. Varje dag och varje kväll tänker jag så och fylls, fylls av värmen i hjärtat.  Inte varje morgon dock (men jag försöker skratta åt eländet). Men hur tacksam jag känner mig över att kunna, och får, älska dem. Det är det bästa jag vet. Så, ska vi flytta från de rädda och de fientliga? Ska vi känna rädsla för våra grannar och vänners vänner på facebook som skriker ut sitt hat? Fly de rädda och fientligas själsliga tomhet? Ska vi låtsas att det är okej? Jag vet inte alls. Jag vet bara att livet är kort och att det är omöjligt att alltid göra och veta rätt, och vara bra (och samtidigt bli respekterad av alla), men att det ändå måste vara målet. Att försöka förstå andra och stå upp för något. Hur skyddar jag dem bäst mot faror och enfald?
  

Så vi pratade lite om den döda fransmannen (hon vet inte mer) jag och min äldsta dotter. Hon är bara sex och jag orkade inte berätta om allt och alla döda och sade något i stil med att jag inte tycker att du, min lilla flicka, behöver veta mer än att det här rör dumma rädda vuxna. Det här måste vi lösa själva. Ni barn är oskyldiga och ska inte behöva ta in det här i era själar än. För hur kan jag berätta att några vuxna blev så arga på en teckning, så arga att de kände för att döda tolv personer - för ett barn?!? Absurditeten i dessa ord är så enorm.

Som det regnar och blåser. Är det vår, vinter eller höst? Utsikten säger inte mer än grått, rått, grönt och brunt men löven har fallit; grenarna dansar i vinden helt kala. Önskar att vi med el, värme och täckjackor kunde få ta över snön över Libanons flyktingläger. Det hade inte varit mer än rätt.

(bild från den här sidan)

Annandag jul gick vi på bio och såg Pride, och eftersom jag inte är recensent tänker jag inte gå in på filmens eventuella kvalitéer utan bara berätta att jag grät av rörelse och glädje. En fin (feelgood-)film. Jag erkänner att det finns vissa saker som rör och engagerar mig mer. Kanske var det tvålen från tvålfabriken i Barn av min stad-serien, de vitkalkade väggarna med potatistryck i filmatiseringen av Mor gifter sig, eller bara livet och min uppväxt? Kanske minns jag allt helt fel och kanske är det sekvensen när de i Per Anders Fogelströms böcker slår ner på demonstranterna (som även bråkar sinsemellan) som stöpte mig försiktigt i en viss riktning. Eller snarare hållning. Att något hände med mig där och då, vid 11-12 års ålder. Jag tänkte på filmen 1900 och San Lorenzo-natten (finns för 29 kronor på CDON såg jag precis) och att jag saknade den typer av filmer: om när folket reser sig upp gemensamt och fienden inte bara är ufon och dödliga smittor. När vi inte kämpar mot varandra utan tillsammans och för varandra och varandras rättigheter. Jag tror att det är det som kallas solidaritet. Så kom Pride, så lägligt på något vis. Freedom of speech gäller inte bara journalister och tecknare, utan alla. Citerar från facebook: '...So for example you didn't see any condemnation when the police union head in NYC told people not to protest, very few talking heads mentioned freedom of speech at that point (and notice the racial aspect of that). I also see an inequality of microphone power in situations where the media gangs up on an individual who has no platform or PR firm, and they do this all to generate page views.' 

(foto: London Lesbians and Gay Support the Miners från: libcom.org)

Läs här

Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag tänkte på en av mina äldsta vänners pappa som blivit torterad för att han gav ut skivor med unga kampsångare, men även odödliga discoklassiker (om jag kommer ihåg rätt)... Att han nu är svårt sjuk. Så tänker jag på att många lever med tortyrskador som faktiskt fortsätter skada kroppen långt efter själva tortyren. Att det då finns ogina typer som tycker att de ska få klara sig själva på något magiskt vis. Inte komma hit och störa vår svenskhet, eller vad det nu är de menar på? Tänker på att det är omöjligt att göra en avundsjuk eller bitter svensk nöjd om du är invandrare. Satsar du och gör karriär så tar du jobb, bostäder och det gottigaste från gottepåsen, och är du kriminell så tillhör du bara ett pack som ska väck. Du måste vara lagom duktig, lagom snäll, lagom prydlig, lagomlagomlagom och framförallt hysteriskt tacksam och gärna se trevlig ut på det. Ta inga jobb, gör inte bort dig, sitt tyst och lagom leende och med mössan i knät. Då kanske du får vara med, men bara om du är snäll mot MIG. Det här gäller även kvinnor, homosexuella, sjuka och allmänt annorlunda människor. Man ska vara fruktansvärt gullig, tacksam och gärna sitta still och tyst. Fnissa och hålla med.

Och så kommer jag att tänka jag på min äldsta lilla dotters uppspärrade blick häromdagen när hon fick reda på att kvinnor generellt tjänar mindre och får lägre pension för att de förväntas leva längre. Ja, hennes uppspärrade blick (och starka rättvisepatos i ett inre krig) och då vet hon så lite fortfarande. Man vänjer sig liksom med åren. Accepterar och protesterar i lagom klädsamma doser.

Det är också därför filmer som Pride behövs. Att hata andra och sparka nedåt är inte vägen fram, den leder bara djupare ner i smuts och dy. Så fruktansvärt ledsamt bara. Jag kämpar för dig och dina rättigheter, men du skiter i mig, but I will survive (that). Frågan är bara om jag vill att mina barn ska vara bland och nära dem?

(från filmen Pride)

Och nu tittade solen fram. Nog ser det ut som vår allt? 

Relax <3! 

/Döden döden döden (ikväll blir det På Spåret).

(Jag tog bort ett långt textstycke. Det handlade om feminism, vardaglig radhusrasism och det där med hur andra har det. Det var ett klumpigt stycke text av mig, även om jag personligen är övertygad om att till exempel arbetslösa, sjuka, ensamstående, fattigpensionärer, lågbetald bemanningspersonal och flyktingar har mer att tjäna på att peppa varandra, än att klanka ner på varandra. Så upp till kamp systrar och bröder - och alla andra såklart!)

In your face

Förlåt. Det tar sådan tid. Sådan kraft. Andra orkar mer och bättre. Det svider, skaver och gör ont, och inte har jag hittat vägen bort och fram. Inte ens det. Dumskallarna och jag, vi som sitter i samma båt, i samma sjö; i rädslans och lättjans lilla land. Jag ska skriva mer om det här. Jag lovar. Jag ska försöka i alla fall. Om villalivets rädslor och förljugenhet. Om att bara vilja ha. 

Kärlek

/Döden döden döden