Människosynen

Den outhärdliga människosynen inom Sverigedemokraterna.

Här två tv-program jag ska försöka titta på och passar på att tipsa om: OM TTIP, Dokument Utifrån (SVT Play) och så Uppdrag Granskning om svenska skattesmitare. När det gäller skattesmitarna så är det väl intet nytt under solen? Det problematiska är vilka som äger makt, jord och ord (LRF, EU och så vidare) och att dessa inte ser till den lilla företagaren, eller bonden - utan premierar storskaligt både i bidrag och ägande. Som en slags parodi på den klassiske kapitalisten; fågelholks-blicken och lättheten till lögn och bedrägligt beteende. Kommer bara maffian och storägare att äga all vår matproduktion och natur känns det ju inte supertryggt.

Tänk att alla dessa bidragsäskare alltid ser ner på dem som mindre har. Tänk på det lite.

Läste precis på Facebook Brendan Stanton, Humans Of New York-fotografens öppna brev till Donald Trump och det är ju precis det det handlar om. Inte politisk övertygelse, utan moral:

"But I realize now that there is no correct time to oppose violence and prejudice. The time is always now. Because along with millions of Americans, I’ve come to realize that opposing you is no longer a political decision. It is a moral one."

Pusspuss!

/Döden döden döden 

The Future Is Not What It Used to be

Erkki Kurenniemi

True Faith

 

"Världen är alltså full av män som kompenserar sin rädsla för avgrunden med våld, övergrepp eller grumliga lögner, och kvinnor som inte ser nåt annat syfte med livet än att kastrera dessa män och ofarliggöra dem till bebisar. Tonåringarna inger lite mer hopp, men problemet är att det bara är män som får förbli rebeller i vuxen ålder. Kvinnliga outsiders avfärdas som psykfall eller trashbrudar." Aase Berg SR 17 dec 2015

Förljugenhet har jag rotat i länge nu, och om den mänskliga oviljan, och oförmågan, att tvätta sina smutsiga sår. Generation efter generation: hellre döden än att ta itu med det som kanske kan göra ont. Att vägra tvätta såret rent, för att det ska kunna läka.

Katarina Gospic <3 (DN 4 mars 2016) förklarar så fint i Du är dum - hon vet varför det jag surt liknar vid sockerbeteende och det Aase Berg formulerar så bra i ovan citat och Jenny Maria Nilsson likaså (se, länk och citat länk nedan). Den stora skräcken för att vara människa: att känna att man lever. Det som jag ibland brukar kalla lättjan, men det är nog fel. Jag tycker väldigt mycket om Katarin Gospic, hon verkar både snäll och väldigt klok.

Men man måste ju respektera rädslorna och osäkerheten, och jag förstår mekaniken (läs tidigare inlägg här, här eller här) men jag vantrivs i dess närhet, och med mig själv av och till. Jag är verkligen inte bättre än någon annan, men det börjar liksom klia och skava över hela kroppen. Vissa människor tror att vara trygg med sig själv är lika med att inte ifrågasätta sig själv och sina val. Jag hävdar motsatsen. Däremot kan man inte rota och böka hela tiden och jag begriper ju hur skönt det måste kännas att hoppa reflektionen. Lite som det där med socker-kickarna (ska försöka se den där dokumentären, men ta den med en nypa salt). Men samtidigt måste man ju få chilla: köpa sig en påse gotter, lyssna på skämmiga låtar och känna liiivet på ett eller annat sätt också, men kanske inte hela tiden? Ibland kan det nog vara klokt att bara lyssna på sina andetag, eller på någon annans. Gå ett par varv extra runt huset, tänka ett steg till. Inte döva ångesten med att shoppa en ny grill, mura murar, eller skylla allt på alla andra. Ja, det här skaver verkligen i mig.

I Norrland (Po Tidholm) läste jag om terapeuten (minns ej exakt) som kom och talade med männen i gruvan, vilka sen åkte hem till frugan och ville skilja sig/utvecklas. Tvi vale, det går ju int' för sig. Precis som staten, eller var det staden(?), som införde en slags medborgarlön i USA och helt plötsligt ville kvinnorna skilja sig. För att de kunde, för de hade råd att ifrågasätta sin situation. Tvi, vale, det gick inte heller för sig i en kristen kommun (förlåt, har ingen länk så ta det som fria fantasier fram tills dess att jag hittat artikeln). Nu är jag ingen som tycker att folk ska skilja sig på en höft, och jag väldigt svårt att tro att någon tar särskilt lätt på ett havererat äktenskap, däremot är jag rätt säkert på att fler skulle må så mycket bättre tillsammans om de vågade ta tag i det där jobbiga någon gång då och då. Jag köper inte att ett långt äktenskap är bättre bara för att det är långt. Jag ser de olyckliga munnarnas grin. Jag ser era flackande blickar. Jag ser mitt eget åldrande och min trötta blick. Kanske är det därför man inte vill höja några löner och mer eller mindre tvingar människor till skuldsättning, för att kedja fast människor i (ekonomisk, praktisk och känslomässig) ofrihet? Man ska alltid kämpa, men det finns gränser. Läs när äktenskapets tystnad bli till ett livstidsstraff, bara för att (SvD 2/3-16).

... "Snyggast uttryckte Carl Gustav Jung det ”Inget blir till medvetenhet utan smärta. Människor gör allt, oavsett hur absurt det är, för att undvika att konfronteras med sin egen själ. Men upplysning sker inte genom att du föreställer dig allt i ljusa figurer, utan genom att du medvetandegör det mörka.” Citatet kan med fördel göras till broderi och hängas upp i både hem och på arbetsplatser. 

Om personlig utveckling känns rolig så är något fel." (Jenny Maria Nilsson, SvD) <3 

Jag tänker att det här inte bara gäller  i politiken, utan även i kärleken: självaste livet. Våga vara lite sannare på något sätt.

Kärlek (ikväll blir det chili och tacofiesta här hemma. Sombrero time! Ay, me encanta)!

Kvinnor och män

I vården. 

Lite kort om skillnader i cancervården.

2006

Tio år senare


Är det värt att ens ta upp?

Puss

Han som högg ved

Ska tvinga mig ut. 

Ryan Mosley

Emperor Butterfly

2007
Saatchi Gallery

Igår när jag gick till brevlådan doftade det mossa och blommor.

Hur kan det vara möjligt? Känner igen doften.
Doften av hopp, av allt det där som aldrig blev.  

Träffade grannfrun. Hon sa: Allt är bra med mig.  Nej, förresten. Min man är död. Han var stark in i det sista. 

Nu, när jag tittar ut, så är gatan sig inte längre lik.

Ska tvinga mig ut.

Richard Aldrich

Future Portrait #49

2003
Saatchi Gallery

Badkultur

När jag simmar, så simmar jag, och så tänker jag. Jag formulerar de vassaste tankarna, tycker jag själv i alla fall, där i plasket. Tag efter tag skjuter jag mig fram. Jag ser allt så klart. 

Efter simningen blir jag snäll och mjuk och mör och förskräckligt sugen på te. Alldeles tom i bollen blir jag också, och tankarna vill sig inte riktigt längre. Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om simhallen: om oss som simmar, våra kroppar och om personalen och vardagslivets politik, men allra främst om hur vi beter oss mot varandra.

Havet dånar. Vulkanen gömmer sig bakom diset. Vinden blåser i växter, bordsdukar och i parasoll och handdukar. Allt svajar och rör sig. Magar, rumpor, lår och armar. Stora bysten, lilla barnabringan och allt det där håret. Allt fladdrar fritt och glatt. Solen värmer och någonstans hörs musik bakom havet. Naturliga veck, och så alla groparna. Jag som har så svårt för naturligt naket finner mig ändå fort och jag tänker att detta är en slags demokrati i baddräkt. Alla får vara med och ingen bryr sig om kropparna mer än att de ska fungera att bada och leka med. Celluliter med benproteser, ny-deffad bredvid gravid och så vidare. Gamla och unga, fattiga och rika. Som på badhuset när man tar steget över hindret dit. Att orka blöta ner sig. Att orka bara vara. Tillsammans.

Letar baddräkt. Hittar massor av fina (pris 1000-4000). Som hittat, för vissa. Brukar bli en ny från Stadium för 200-300 när den gamla fallit ihop som en sladdrig påse, men så kul det är med färg och festliga mönster. När man är i min ålder och känner sig lagom på alla sätt och vis går tankarna ungefär så här: inte för uppseendeväckande men trevligt. Lagom festligt. Man måste orka bära upp och kunna leka med de små. Funktionalitet i trivsam modell i halvglad färg, om möjligt.

På badhuset ser jag den äldre mannens lystna blickar på den yngre kvinnan och det enda jag känner är: Oh, vad skönt det är att slippa blickarna! Att slippa att alltid vara ett objekt. Nu är jag enkom en människokropp, en mammakropp, samtidigt som jag tänker att nog tänker jag på hur jag tittar på en man alltid. Aldrig för surt, aldrig för glatt: väck inte den björn som sover. Att man som kvinna omedvetet passar sig hela tiden. Det tänker jag på ibland.

Jag tycker inte heller att vi ska ha separata badtider, om skälet är den manliga blicken. Men när jag läste att en flicka blivit våldtagen på Eriksdalsbadet så känner jag: nej, ska man ge upp? Ska man ha separata badtider för alla dåligt fostrade pojkar, och för att män är sjuka i huvudet, trots allt? Nej, skärper mig igen. Män ska sluta trakassera kvinnor. Punkt. Män som inte kan reglera sina aggressioner, eller sin sexualitet måste få hjälp och vi måste börja ta det på större allvar, tidigare i skolan, och i hemmen. Barn, kvinnor och andra män ska inte behöva gå omkring och vara rädda för andra män och pojkar i grupp. För en tid sedan sa någon till mig att ungefär fem procent av världens befolkning är våldsamma och kriminella, och gissningsvis är en större del av dessa fem procent män. Resten av oss är nog rätt okej, oavsett kön, även om vi ibland tycker väldigt olika om mycket - och vi måste inte älska alla. Jag vet inte om siffran stämmer, men jag tröstar mig med den i alla fall: hela världen är inte dum i huvudet! Det är bara det att just nu hörs och syns dessa fem procent väldigt högt och de gör allt för att sätta den så kallade agendan också. Så, jo, Heidi Avellan (15/1 2016) med flera: detta är ett manligt problem som drabbar andra män, kvinnor och barn - och det är väldigt trist (och inte okej).  

Problem uppstår ju, precis som i samhället, när alla bara roffar åt sig och ingen vågar säga ifrån eller ta ansvar. Det är en lite ding ding värld vi lever i just nu. När blev det omodernt att visa hänsyn? När försköts idén om alla människors lika värde? Jag tänker på det i det lilla. När jag simmar och jag ser hur få det är som visar hänsyn. Att badhus-chefen säger till damen som blivit sparkad på av crawlaren att "man får allt tåla lite vatten om man ska på badhus", när crawlarna tar en bana var och övriga tappert och trångt delar en annan. När mamman som är för trött, eller sjuk, eller något annat (jag vet inte vad som gått snett för just den här personen), mobbar och trakasserar sitt barn och jag får lov att säga till, så försynt jag bara kan: - Det finns en liten barnpool här bredvid, börja med den istället. Så att barnet får andas och sluta gråta och vara livrädd. Så att båda ska slippas förnedras. De vuxna tittar på varann, eller bort, men ingen säger något. Badvakten försjunken i sin mobil hela tiden. Kanske man inte vill lägga sig i? Kanske man inte vågar? Jag simmar inte på Kockums mer. När en pappa skriver en insändare i Sydsvenskan om att folk som inte har barn borde låtar p-platserna för familjer vara ifred blev det ett himla kacklande och tjoande från folk som raljerade över i-landsproblem, och det enda jag tänker är att det är ni arga överengagerade mobbartroll som är det verkliga i-landsproblemet. Det är ni som tycker att det viktigaste är bästa parkeringsplatsen, för: I couldn't care less, myself. Det är ni som är problemet. Jag gissar att ni också tycker att barnen i Syrien får skylla sig själva (för hit ska de inte!) och att greker är lata och så vidare, men jag önskar er allt det bästa ändå. Jag tänker att det är er Palme talade om: "Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framförallt ett uttryck för okunnighet och rädsla" på repeat. Ni som inte förstår det där med hänsyn och solidaritet förtjänar en kram, för ni behöver den ju allra mest. <3

Allt som inte rör svält, miljökatastrofer och krig är väl i-landsproblem i egentlig mening, så om vi använder den här retoriken så fort någon har en fundering ligger vi nog rätt uselt till. Sedan får väl folk engagera sig i vad helst de vill, så länge de är normaltrevliga i tonen, tänker jag. 

Det finns en massa saker man kan göra för att få det trivsamt och bra på badhus och i simhallar. En idé vore kanske att kontakta människor som faktiskt simmar, för arkitekter och badvakter verkar ha andra intressen, och ytterst liten erfarenhet krig vad som behövs för att skapa en vettig motions- och rekreationsmiljö. Jag försökte, när Kockums Fritid hade gjort bort sig för sina kunder (för femtioelfte gången) förklara att många som simmar är sjuka, gamla, gravida och under rehabilitering och tunga cancerbehandlingar. Det kan vara den enda formen av motion som dom här människorna klarar av, men jag möttes av det gamla vanliga lättjan, inkompetensen och oviljan till utveckling: - Det finns ingenting man kan göra, alla simmar olika fort. Alla är nöjda, svarade en badvakt... Nej, alla var och är inte nöjda, förutom den ensamme crawlaren då. Resten fick gå eller stå och trängas till full pris i en bana...

Lata laissez faire-badvakter förstör badhusen. Kanske är det ledningen som är lam, beats me, men det är dem som skapar dålig stämning, sätter ribban och skapar kulturen på badhusen. Läs om Isländska stilen här, om badhushygien, lite badvett och respekt. Och har någon svårt att förstå skillnaden mellan crawl, ryggsim och bröstsim, så är det bara en av tre simstilar som ser sina med-simmare till exempel. Kanske är det inte bara hastigheten ("snabb" och "motion") som ska avgöra bana? Är det inte lite vagt formulerat, om man tänker efter? Vem bestämmer vad som är snabbt (det som är snabbt för dig, kan  ju vara långsamt för mig), och är inte all simning motion? Gör det tydligt för simmarna vad som gäller, eller försök att ta reda på vad ni anser på respektive badhus så att ni kan hjälpa era kunder och motionärer. Jag tänker personligen att så här, som jag såg på ett litet badhus med många gäster, fungerar det ganska bra (så länge simmarna klarar av att tolka informationstexter då):

Motion: dom som vill prata i par-simning, träning, plask, ryggsim och lite lugnare bröstsim.

Snabb-bana: enbart bröstsim.

Extra snabb-bana: Crawling och bröstsimning

Sedan kan man inte annat än baxna på det nya badhuset som jag numer går till, med sin underbart trevliga personal och helt okej anläggning, där arkitekten, eller planeraren, har satt lås på varenda dörr UTOM till omklädningsrummen från badhuset sett. Troligtvis har personerna som tänkt ut detta aldrig tränat, eller gått på skolgymnastik. Jättejättemärkligt att vem som helst kan kliva in i duschen när jag står där alldeles blottad, eller är det killen som alltid råkade gå in i fel dusch som tänkt ut det hela...? 

Simma lugnt (pusspuss)!

/Döden döden döden

Pssst! Ett litet tillägg: Döden döden döden har inte något emot någon som helst simteknik, eller stil. Det är inte det texten handlar om (alls). <3  

Alicia

Nu är det där milda ljuset här igen. Fågelsång och himmelsblått. Sen blir det åter vitt och grått. När nu min text försvann, tittar jag på Alicia Vikander som igår kväll vann. Stort! Rent objektivt: vilken tjej. 

/Döden döden döden

Som ett andetag

Dessa dagar

Hemma igen efter ett sportlov som det inte blev så mycket med. Den skånska dimman döljer nästan allt denna morgon. Det är jag, katten och kaffekoppen. Och så oron i bröstet. Barnen prasslar och drar med sina små varma fingrar och händer efter närvaro, och så ett knä i magen: tjoff. De doftar sött, som pannkakor med sylt. Den där oöverstiglig känslan av maktlöshet och otillräcklighet. Försöker. Försöker om och om igen, men det är som att min existens är vag som ett andetag. Men havet och vårens dofter skänker hopp om framtiden. Måste orka. Måste det. Som ett andetag. 

Livet, och jag, krymper ihop som ett russin. Jag avskyr russin. Allt krymper med den stora världens futtigheter. Jag har svårt att stå ut med dessa. Den kvävande rädslans makt. Att folk inte är snällare mot varann... Vad gör all denna offentlighet med oss egentligen? Det som skulle vara fritt och för alla har gått och blivit ett fängelse. Ett tryck på fel knapp och du "gillar" något tokigt, gör en annan människa ledsen och tillsist bidde det inte ens en tummetott. Jag vill inte vara i en värld där alla tycker lika, men jag är rädd för dem som tycker illa om andra som inte tycker som dem. Jag är rädd för nästan allt, dessa dagar.


/Döden döden döden 

Disco

Bill Bernstein 

Disco

Vi lever och sen dör vi.
Under tiden längtar vi hem.

Bara älska mig liksom.

/Döden döden döden

Gammeleuropeiska ögon

(Joan Collins, foto: Slim Aarons)

Läste för en tid sedan Dödgrävarens dotter, Joyce Carol Oats, och i en mening nämns gammeleuropeiska ögon och jag studsade till. Kanske var det ordet som fattades mig efter mitt möte med den rumänska läkaren? När jag såg in i hennes ögon såg jag mig själv, eller nej, jag kände snarare ett slags tydlig släktskap. Ett vänligt samtal mellan två vuxna människor med gammeleuropeiska ögon? Jag tror att det var så det var, men minns inte helt klart. Sen skrev en vän "jag saknar dina glada, ledsna ögon". Att vara både och.

Söker på gammeleuropeiska ögon och undrar om begreppet ens finns, hittar inget om ögon, letar inte särskilt djupt, men gammeleuropeiska finns ju, och så dyker det här upp: 

KÄNSLA OCH ESTETIK
Professorsföreläsningar på DI
Hösten 2OO1– Våren 2OO2

Ska lura till mig lite tid och försöka läsa. För trött. Dagarna går. Svarta hål i mitt bröst. Fredag. Fredag. Fredag. 

Nu är vintern över. Tacksam för dagarna med glitter och vitt. De små regnbågarna som hoppade runt och kristallerna i dimman. Om än så lite, bra mycket bättre än inga vinterdagar alls. Nu sliter vinden i trädgården, och fönster. Ventilerna hoar och en fågel piper å viv-viv å viv-viv å viv-viv... Det är skönt att lägga här och bara vara varm.  Vintergäcken som gula, glada pluppar, under löv och krafs. Det tjuter i mina öron. Längtar efter skogen och att få stilla den där oron som far runt. 

Tittar på bilder, konstiga inredningsbilder. Tittar på Slim Aarons bilder och känner hur trött jag är på inredningsestetik. Troligtvis för att jag inte klarar ut det riktigt själv. Vad härligt att bara vräka på. Inga söta plantor, målade trägolv, metall mot trä, sköna färger och fina klänningar utan drinkvagnar, medelhavet i pastell och fluffiga frisyr. En Sidney Sheldon-värld, helt klart. Tittar in på Hotel Il Pellicanos hemsida. Drömmer. Känner mig så trött på mig själv. Tänker på Medelhavet. Tänker på barnen som drunknar. Säger till min dotter: fattigdom kan drabba vem som helst. Jag vill att hon ska veta det; hon som bjöd en hungrig på en hamburgare. Min lilla snälla. Vi måste hålla ut och ihop. Inte ge upp.

Fredag. Fredag. Fredag.

/Döden döden döden

Death of Denial

Perspektiv.

Ingen ordning på mig just nu. Orden ramlar runt. Jag trasslar in mig.  

Det är så mycket som inte är okej att jag stundom dånar och bara vill ge upp, orkar inte med mer dumheter. Jag accepterar att vi är olika men samtidigt: ojämlikhet är inte okej. Famlar i dimman efter våra kulturella skillnader och det finns olika kulturer inom kulturerna i alla kulturer (och familjer). Jämför Obamas familj med Steven Averys till exempel. Det svindlar. Samma andas barn? Visst.

Eller läkaren i Kristianstad: Är det läkarkultur? Visst. Visst.

Det är skönt att bunta ihop och gruppera, men det finns alltid individuella skillnader även i statistiken.

För att alla kulturer är olika är vi väl ändå överens om? Vi har lagar i Sverige som ska efterlevas (här), oavsett om vi kommer från Katmandu, Tokyo eller Ronneby, och dessa lagar ska gälla alla (utom kungen och några till) - oavsett religion, kultur eller kön. Eller hur? Skärpning liksom. Vi ska vara snälla och ofantligt tacksamma och ödmjuka vi som har det så bra här. Även om vi måste bevaka våra intressen bättre, och då menar jag inte mot flyktingar, utan mot dem som skor sig på oss och världens orättvisor. Ni vet vilka jag menar. Jag menar inte företagarna, utan dem som stjäl våra skattepengar och fifflar pr-mässigt med vår moraluppfattning. De där som blir rika utan att satsa, eller offra, en krona själva, och förstör länder, stater, ekonomier, natur och människors rättigheter, faktiskt. Och, nej, nu blev det här inlägget långt också. Förlåt!

Brygger lite mer kaffe. Hostar mindre. Yr. Trött. Tänker på det som gjorde att jag slutade titta på Making a Murderer: att jag inte stod ut att se vad fattigdom och ett orättfärdigt system gör med folk, oavsett begåvning eller inte. Orkade inte se mer fulhet. Läser i The New Yorker om barn som far illa, försvinner, svälter och plågas till döds: om generationer av all sorts verklig misär. Hur samhället ständigt misslyckas på grund av våra olika ideologier och teorier (och brist på empati): Politik och diskussioner kring detaljer som sätter käppar i hjulen för en bättre värld. Istället för att vi bara skärper oss och hjälper till. Organiserar oss och jobbar med det vi har framför oss, framförallt förebyggande och långsiktigt - även om just detta, det allra viktigaste, är svårast (omöjligt) att mäta i pengar i denna pengastyrda värld vi lever i. Vad sparar vi på tragedin som aldrig skedde? Vi måste sluta acceptera orättvisor och träta om ideologiska detaljer. Kan vi inte rädda människor från sig själva, så åtminstone visa respekt och mjukhet mot dem som har det svårt. Jag är så trött på käbbel. Jag är så trött på oginheten som nu florerar fritt och ogenerat. Som att folk börjat äta bajs och njuter av smaken. Eller helt enkel ni som bara fortsätter titta bort när ni står framför spegeln, eller när någon annan har det svårt.

Tröstar mig med en massa bra TV-serier i väntan på Luther och Game Of Thrones,  efter Master of None Och så nya avsnitt av Modern Family, The River och På Spåret, Gengångare inte att förglömma, och så vidare, och så... Så mycket bra tv har det väl aldrig gjorts som nu?

Deutschland 83

London Spy

Shetland

Det finns försvårande omständigheter när det gäller den rasistiska och kapitalistiska föreningen (läs om Hitler i DN, tänk på SD och Kreab...) som jag inte tror att alla orkar ta in. Precis som det finns svåra problem med alla kommunistiska diktaturer, givetvis. I vår mänskliga futtighet drömmer vi nog alla om att vara del av något större, något mer grandiost utan egentligen kunna bidra med mer än oss själva som dem vi är: fina, enkla och unika med högst banala sidor och behov. Är det därför alla bara svarar: Vi kan inte ta hand om alla. - Nej, det behöver du inte göra, men sluta blunda och var lite gosig och fin istället. Vi har goset i oss också, nämligen. Nästan  alla i alla fall. Eller så älskar folk att äta bajs och jag har missat dess umami? Jag är däremot inte sugen på att testa, kalla mig gärna konservativ i det avseendet.

Sedan kan jag begripa, även om det tar emot, att unga människor dras till extrema rörelser. Men att äldre och medelålders typer som mig, som haft det så bra, så länge, inte visar på mer empati och intelligens det provocerar mig verkligen.

Här är några människor jag vill minnas, hedra och lyssna på:

Zygmunt Bauman <3 från El País (foto till höger ovan, av: Samuel Sánchez):

"Pope Francis, who is a great man, gave his first interview after being elected to Eugenio Scalfari, an Italian journalist who is also a self-proclaimed atheist. It was a sign: real dialogue isn’t about talking to people who believe the same things as you. Social media don’t teach us to dialogue because it is so easy to avoid controversy… But most people use social media not to unite, not to open their horizons wider, but on the contrary  to cut themselves a comfort zone where the only sounds they hear are the echoes of their own voice, where the only things they see are the reflections of their own face. Social media are very useful, they provide pleasure, but they are a trap."

Hédi Fried <3 i Dagens Nyheter (bild, till vänster i bilden ovan, av: Lars Lindqvist):

"Det skulle gå mycket snabbare om vi alla kunde komma ihåg det som alla religioner framhåller, var och en med sin formulering och på sitt språk: Älska din nästa så som dig själv."

Fred och kärlek!

/Döden döden döden

Bra!

Dagens läsning BON!

Borde skriva något mer men orkar inte. 

❤️

Men citerar henne från ETC
När politikerna hittade på åsikter åt folket:

"...Åren därefter försvann affär efter affär. De kunde inte betala de skyhöga hyrorna.

Järnaffären tvingades stänga trots många protester – folk köper helt enkelt inte en hammare om dagen och hyran hade plötsligt hamnat på 79 000 i månaden. Tebutiken, som folk trodde förebådade gentrifieringens ankomst, fick också slå igen och flytta till Hornstull. Samma med barnklädesaffären, skobutiken, kemtvätten, nyckelservice och många fler. En efter en har de packat ihop, reat ut det sista och slagit igen. Problemet har inte varit att lokaler står tomma, för det gör de sällan länge. Entusiastiska entreprenörer finns det ingen brist på. Problemet är att de drar på sig miljoner i skulder samt att personliga tragedier följer i spåren av konkurserna. Många av dem skäms för att de konkat." 

❤️

/Döden döden döden

Melbourne Interiors

I all enkelhet

Blev så glad över det här instagram-kontot. Det finns något befriande och vackert med melbourneinteriors bleka interiörer. Sen såg jag deras bigotta hashtaggar och blev besviken (alltid är det något). Men behöver du en ställe att andas ut på. En plats där allt inte måste vara så himla snyggt och estetiskt lagom varmt, så har kommit helt rätt. Känner mig rörd och lättad av deras bilder och jag tänker på dem som bor, eller bott där i rummen, vilket också borde vara värt ett par rader, egentligen. 

/Döden döden döden

Paris 1977

Döden 

1977 var året då jag var i Paris första gången och samtidigt stod David Bowie bland rosor och pelargoner och rökte på en balkong. I Paris. Uteliggare och skateboards. Galanta damer och croissanter på en bricka i Montmartre. Vackra kläder och ett hårspänne som försvann. 

(foto: D. Lindström)

För någon dag sedan blev jag utsedd av en god vän att skriva om de 80-tals låtar som påverkat mig mest och jag kände bara att det kan jag inte. Åren då jag var mellan 10 och 20. Jag skrev något om att röra sig mellan högt och lågt, smart och fult, glatt och svårt. Att gilla nästan allt nästan samtidigt så länge det rörde vid en nerv eller hjärteroten. Då 1984 skiljde sig extremt från 1985, för att inte tala om 1986... Den tid i livet då åren faktiskt betydde något mer än åldrandet i sig. Då ett halvår, eller en ny frisyr, kan vara i det närmsta livsavgörande, och den stora skillnaden. Jag älskade Kraftwerk mest för att det var oerhört festligt att dansa som en robot när man gick i mellanstadiet och en bra låt alltid är en bra låt, inte för att det var très moderne. Jag älskade ju Grease-soundtracket minst lika mycket. Den genre jag missade i ungdomen var hårdrocken. "Folket älskar Judas Priest" skrev en klasskompis lite överallt, men jag tog aldrig tag i den tråden. Beställde en Phenomena-skiva på postorder men den lät inte som den hårda hårdrock jag fantiserat om så det blev inget mer. Lemmy, Alice och Ozzy hade passat bättre då <3 vet jag idag.

Men det som också hände under de där åren var känslorna. De riktigt stora. Balladerna och drömmarna om ett större liv, och sammanhangen man (jag) famlade efter. "Och det var precis det som David Bowie gjorde. Öppnade dörrar, gläntade till nya världar och upplevelser. Inte minst till nya identiter. Han visade att man kan vara precis vem man vill, att alla möjligheter ligger vidöppna. Det är en bedrift som saknar motstycke i populärkulturhistorien." Ika Johannesson, Kulturnyheterna på SVT.

När jag skrev om Brian Eno förra veckan passade jag på att gratulera ett sant geni. Jag tror att jag tänkte att han kommer att leva tills han blir 100. -Jag kanske borde börja röka igen? Så fel jag hade. Jag tänker på den där i-D-fotografen som jag träffade i en bar i London som tyckte att jag var en "female version of David Bowie" och att jag blev både smickrad och stött;  man vill ju se ut som skolans Lucia, inte en androgyn man när man är ung. Så jag kommer att tänka på livets alla chanser man sumpat på grund av dåligt självförtroende, slumpen eller brist på talang, vad vet jag. Men när någon som David Bowie går bort försvinner en känsla från paletten som jag inte kan beskriva. De stora, vars verk man tillåtits gömma sig bakom, eller befinna sig i (eller klätt ut sig till). Det där tomrummet som Döden ger när Döden tar, som ställer sakerna på sin spets.

Om du hade ett år kvar att leva, vad skulle du göra då?  Tanken svindlar, och känns. Vad är vi skyldiga livet, varandra och oss själva? Fasiken så svårt det är leva och veta vad som är rätt och fel. "Ge mig ett facit käre Gud" brukar jag tänka när livet känns extra svårt. Berätta för mig att det går över, och blir bra igen. Snälla, snälla.

Jag drömmer om en kopp kaffe i Paris bland pelargoner och...

David Bowie in Paris, 1977 Christian Simonpietri

Tack!

❤️

I bless you madly,

Sadly as I tie my shoes

I love you badly,

Just in time, at times, I guess

Because of you I need to rest

Because it's you

That sets the test

So much has gone

And little is new

And as the sparrow sings

Dawn chorus for

Someone else to hear

The Thinker sits alone growing older

And so bitter

"I gave Them life

I gave Them all

They drained my very soul

...Dry

I crushed my heart

To ease their pains

No thought for me remains there

Nothing can they spare

What of me?

Who praised their efforts

To be free?

Words of strength and care

And sympathy

I opened doors

That would have blocked their way

I braved their cause to guide,

For little pay

I ravaged at my finance just for those

Those whose claims were steeped in peace, tranquility

Those who said a new world, new ways ever free

Those whose promises stretched in hope and grace for me"

I bless you madly,

Sadly as I tie my shoes

I love you badly, just in time,

At times, I guess

Because of you I need to rest, oh yes

Because it's you

That sets the test

So much has gone

And little is new

And as the sunrise stream

Flickers on me,

My friends talk

Of glory, untold dream, where all is God and God is just a word

"We had a friend, a talking man

Who spoke of many powers that he had

Not of the best of men, but ours

We used him

We let him use his powers

We let him fill our needs

Now we are strong

And the road is coming to its end

Now the damned have no time to make amends

No purse of token fortune stands in our way

The silent guns of love

Will blast the sky

We broke the ruptured structure built of age

Our weapons were the tongues of crying rage

Where money stood

We planted seeds of rebirth

And stabbed the backs of fathers

Sons of dirt

Infiltrated business cesspools

Hating through our sleeves

Yea, and we slit the Catholic throat

Stoned the poor

On slogans such as

'Wish You Could Hear'

'Love Is All We Need'

'Kick Out The Jams'

'Kick Out Your Mother'

'Cut Up Your Friend'

'Screw Up Your Brother or He'll Get You In the End'

And we know the flag of love is from above

And we can force you to be free

And we can force you to believe"

And I close my eyes and tighten up my brain

For I once read a book in which the lovers were slain

For they knew not the words of the Free States' refrain

It said:

"I believe in the power of good

I believe in the state of love

I will fight for the right to be right

I will kill for the good of the fight for the right to be right"

And I open my eyes to look around

And I see a child laid slain

On the ground

As a love machine lumbers through desolation rows

Plowing down man, woman, listening to its command

But not hearing anymore

Not hearing anymore

Just the shrieks from the old rich

And I want to believe

In the madness that calls 'Now'

And I want to believe

That a light's shining through

Somehow

And I want to believe

And you want to believe

And we want to believe

And we want to live

Oh, we want to live

We want to live

We want to live

We want to live

We want to live

We want to live

I want to live

I want to live

I want to live

I want to live

I want to live

I want to live

Live

Live

Live

(Cygnet Committee 1969)

This thing called 'art'

Eller konsten att vara människa

Snön yr snabbt, hårt och förvirrat. Smått och blåsigt, ett litet puder över byn. Himlen gråblek och matt i väntan på något nytt. Det gröna lyser igenom det vita och fåglarna pickar på äpplena som ligger där dom legat sedan i höstas. Tänk så snälla vi ändå är mot djur och natur, vi trötta som inte tyar med perfektion och tuttelutt.  

Jag har försökt skriva om utanförskap och ensamhet. Om att drömma om glitterregn och om sjukdom. Om att älska sina barn så mycket att hjärtat brister och blir till mos, och samtidigt vara en, av och till, småusel förälder ändå. Om tröttheten som inte låter sig beskrivas och försökt balansera det privata med det allmänna trots att jag inte kan skriva. Om att det ena inte behöver utesluta det andra. Enkla ord om att vi hör ihop och att vi ska försöka vara snälla och toleranta mot varandra. Lyssna och tänka och sånt, ni vet. 

Jag har staplat plattityder på plattityder (tyvärr blir det lätt så) och samtidigt försökt både viska och vråla fram livets meningslöshet men också om små lyckliga stunder ibland. Jag ska försöka skärpa mig.

Varje gång jag lyssnar på en speciell sång, som jag inte ens förstår, drabbas jag av det stora vemodet och tanken: det var ju inte så här det skulle bli.

"Åldrandet skrämmer mer än döden – och tiden syns mer påtagligt i åldrandet än i döden. ”Life is a long preparation for something that never happens,” livet är en lång förberedelse för något som aldrig inträffar, skriver Yeats och det är en tämligen befriande insikt. Det kommer aldrig att hända. Det kommer aldrig att börja, livet, ity du är mitt i det. Mer än så här blir det inte." 
 (Ann Heberlein , om just tiden och åldrandet, Sydsvenskan) 

Jag sätter mig på tvären.

Såg via en god vän Brian Enos tal (läs i helgen ❤️) och människan verkar vara rakt igenom sympatisk och intelligent. Han ger mig i alla fall en slags hopp. Han beskriver också vad kultur är på ett allmänmänskligt vis och på något sätt svarar han på min fråga som jag tyst brukar ställa mig själv på bussen när jag blickar över mina medpassagerare, och nyfiket förundras: "hur tänkte du här?". Att vi alla är kulturbärare, delar av kulturer och kulturella vare sig vi vill det eller inte - och kreativa. Så blixtrar en Stakka Bo, nej, Johan Renck-intervju förbi och han talar om hur få människor som är  kreativa på riktigt och jag tänker att han blandar ihop kreativitet med genialitet och originalitet (som David Bowie), men jag kan ha fel. Han verkar också sympatisk och intelligent han med. Hur mycket vi är och behöver det vi inte behöver. Det som gör oss till människor.

Så här skrev jag i Dödens ansikte. Sorgen. (om konstnärslöner med mera).

Nu ringlar, dalar, flingorna ner. Sagoväder för oss med ullsockor och fårskinnstofflor på. Det doftar forfarande från gran och hyacint och livet fortsätter, utan oss så småningom. Pulkabacken väntar och de lystna blickarna och röda kinderna fortsätter upp, upp, upp. Och så snabbt ner. Kalla små fingrar och lite snor. Livet.

/Döden döden döden

(Grattis)

Ombytta roller

Lite om entreprenörsgenen?

(don't believe the hype)

Så här skrev jag 24 februari 2015 om privilegierade barn (apropå artikeln om entreprenörsgenen (läs) och hatet mot den politiskt korrekta medelklasskvinnan). Intet nytt, men tål att upprepas.  

Vet du vilken klass du tillhör? Jag försöker rota i mig själv och finner bara förvirring, som att just jag och min bakgrund (grupptillhörighet) saknas, även om jag existerar. Kanske är det därför jag reagerar på att klassificeras - för du med största sannolikhet har fel. 

Över tjugo år senare och ständigt lika aktuellt (här)...

Puss

/Döden döden döden drömmer om en ullrock och fred på vår jord. Typ.   

Om tolerans

Svenska värderingar

"Att påpeka för en sverigedemokrat att hen stödjer en rasistisk politik är inte ”stigmatiserande” utan hjälper oss att skydda vissa värden från andra. Du får gärna vara sverigedemokrat – eller revolutionär kommunist – men det finns ingen anledning för oss andra att låtsas som att partiet och politiken du företräder har en tolerant demokratisk agenda som är förenlig med mänskliga rättigheter eller sedan länge framarbetade värderingar i Sverige." (läs: Hynek Pallas, SvD)

.

Tro, hopp och kärlek

Takten. Rytmen, och ett liv.

Guy Bourdin

Vi räcker inte till. Barnen behöver bättre vuxna. Inte Åkessons blick och barnfötter som inte får blir lortiga mer.

Barn, kan ni inte rädda oss från våra småskaligheter? Vi leker färdiga och gråter, och lever på. Jag är besviken på oss: vår oförmåga att kommunicera med varandra, skratta åt oss själva eller erkänna våra misstag. Brisen på respekt. Vi är så ofärdiga och när vi väl upplever oss färdiga så vägrar vi flytta en millimeter: jag är så här och så är det bara. Som att dansa genom att statiskt bara hoppa upp och ner. Det funkar, men är fult, och helt, rakt igenom, ointressant. But hey, could work as art...

Många blev rörda av Alans fötter och lilla människokropp, och jag med. Jag brast första gången av en ung man som bar en tant över sin rygg. En mormor? Eller farmor? Han som bar en som var svagare. Det är dom där små, och så är det dom där gamla vars doft man aldrig glömmer: rösterna och den mjuka huden på armen. Skinnet som är alldeles följsamt på handryggen, som barnets fingrar liksom lyfter och formar tills det sjunker ner igen. Barnhullet så lent och bestämt. Där, hos dem man kunde gömma sig ibland; där pusslet kunde läggas lite större och sanningen fick växa fram. Landet där det fick gå lite långsammare och kärleken var stor och fast. Hur skulle jag kunna orka bära er idag?

Vi som krossas

Krossar och går på

Små späda barn

Med hjärtan som elefanter

(olle ljungström<3)

Hur gör de människor som flyr med diabetes, influensor och barnen som inte tyar allt? Alla hjärnskador, funktionshinder och inkontinensbekymmer (svaga höfter och migrän). Farbrorn med sitt hetsiga temperament, melankoli och så alla dessa svaga hjärtan, och den avbrutna cancerbehandlingen. Men det är här och nu föräldrar blir föräldrar och barn endast är barn, och dem som ger oss andra kraft. För vuxna måste vara vuxna nu. Det är tider då hjärtan krossas och kärlek är viktigast av allt (för störst av allt är kärleken).

Nu tjoar barnen,
jag kan inte skriva en redig rad
och maken han pysslar med skaldjur och sin dill.
Och saffransmajonäs.

Det är det där med kärleken, tiden och hopp(lösheten) allting snurrar. Och identiteten. Allt hör ihop. Vi med i detta nu.

KÄRLEK!

/Döden döden döden så skrämmande banalt

Gud uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta
Mer

(Olle Ljungström)


(Och så tänker jag att det alltid är Sylvester som är nyårskungen. I alla fall min. Livet är bra fint och skört. Vi ska vara snälla mot varann.)

Hålen i huvudet

Avsked

Alla klarade sig, med lättnadens suck och med gråten på lur.

Julen är nästan över nu. Hjärtat pickar fort och ojämnt. Huvudet låter precis hela tiden. En kopp kaffe. Ingen ro, bara förvirring. Den där demensen som tömmer hjärnan. Suger ut och lämnar hål. Urgröpningarna, och fågeholksblicken jag försöker dölja. Men annars är allting bara bra. Jag samlar mig själv på hög.

Men min vän Quinn gick troligtvis sämre för och det känns inte helt okej. 

Puss
/Döden döden döden

Tar en paus

Rått och vemodigt. Städar. Pausar. Drömmer. Brygger en kanna till. Städar lite till. Lyssnar på Phoenix och Serge. Grått och vemodigt. Männen. Kvinnorna och livet. Det går så fort allting. För fort. 

Ett liv.
Ett farväl i skjorta och jeans.

Puss
/Döden döden döden