Det lilla, något tyngre, livet

Att inte ge upp

I morgon ska jag träffa Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och det hade ju kunnat vara intressant, om jag inte visste att de är totalt ointresserade av att vägleda mig till ett bättre och friskare arbetsliv. En hållbar utveckling. Lite rehabilitering och inte bara statistik. Så jag kämpar själv. Jag simmar och traskar raskt, jag skriver och läser. Hjälper kropp och knopp allt jag förmår. Det går trögt, men solen skiner.

Läser om, läser om igen, och igen, och kanske går något in.

Jag ska ta med mig bandspelare i morgon. Spela in för minnets skull. Min förra handläggare satt alltid tyst och det var svårt. Jag försökte leda in henne i samtal, med frågor som: 'Vad skulle du satsa på med din kunskap om du hamnat i min situation?'  eller  'Hur arbetar ni med andra med samma problematik som mig?' och så vidare. Detta under tiden som jag jobbade och slet för att få ihop det. Hon svarade alltid: Jaaaaa? Alltid bara: Jaaaaa? och inget mer. Eller klassikern: tystad, med huvudet på sned. Så jag visste inte mer råd än att berömma hennes skärmsläckare, eller så satt vi tysta och andades tillsammans i det lilla rummet, för att få hennes tid att gå. Samma visa om och om igen. Tystnad. En som vill jobba och bli frisk och en som inte vill något alls. Resursslöseri i dess ädlaste form.

Jag tänker på radiodokumentären Den fastspända flickan och 'Nora' igen. Hon som spelade in flera samtal.  Vilken lysande och begåvad människa, så samlad och så klok mitt i eländet. För det som sker bakom stängda dörrar i olika samhällsfunktions- och myndighetsrum går inte att med ord återge trovärdigt. Gemene man skulle inte tro att det är sant heller. Dumheten satt i system. Ibland ren och skär ondska och girighet, som i Noras fall. Annars mest okunskap, lättja eller nonchalans, som i mitt. Det får liksom inte vara sant och på riktigt. Så tack Nora för ditt fokus och din styrka (heja heja heja). Länkar ovan till radiodokumentären (igen, om någon missat), och då går det faktiskt inte heller att inte länka till Sydsvenskans artikel Läkaren som ville veta för mycket. Så det så. Sedan finns det makalösa människor inom alla myndigheter, inrättningar och förvaltningar också: Underbara, engagerade och ofta med på tok för låg lön. Ni är fantastiska och TACK för att ni finns.


Hej alla vårblommor, nu kör vi så det ryker,

/Döden döden döden har inte gett upp