tisdag 30 april 2013

Röster från förr

Det finns eviga röster.
Barnets minnen,
född för så länge länge sen.


Pratade i telefon med Allan Edwall en gång och det var som att smälta ihop och bli till ett barn. Litet, busigt och snällt: Lycklig och trygg. Det fanns Tages röst. Det fanns många, men kanske är det Lenas jag minns allra bäst? En snäll hes liten stor röst.

Och för att det är Valborg och jag lyckligtvis inte befinner mig i Ingmar Bergmanstan firar jag våren med  en filmsnutt (med trudelutt) från förr.


Jag vill ju vara fri
Eller: det ena behöver inte utesluta det andra.
Kom ihåg det, vänner.
Puss!
/Döden döden döden

Skål Valborgsfirare. Här dricks det bara kaffe.


måndag 29 april 2013

Om föräldrastress (glasyren på tårtan)




Så fyller hon snart fem, min lilla största vackra. Snart fem år sedan livet tog sig en ny vändning, och nu är det dags för hennes hittills viktigaste födelsedagsfest med dagis-kompisarna. Kanske kommer tre, kanske kommer fem? Det ska bli korv, dans och fiskedamm, och kanske något till. Ballerinor på tårtan och frukt på spett. Så vimplar som ska strykas, ballonger blåsas och en mor i panik. Började läsa om kalastips i någon tidning och tårarna trillade. Att allt ska vara så snyggt, pyssligt och svårt. Tänker på (den beskäftiga) barnpsykologen på Nyhetsmorgon som sa att det är föräldrarnas ansvar att se till att baren blir populära och attraktiva på kompismarknaden: Att roliga och schyssta föräldrar samt grymma leksaker är det som gäller, om man vill ge sitt barn ett bra liv. Känner lätt liten stress. Press och lite ilska.

Huvudet håller på att gå itu, hjärnan som en tungt blöt tvättsvamp, värk i hela kroppen, sömnproblem, blå och varm i ett finger, ett hem i kaos och så dessa förväntansfullt glittrande barnögon; som strålade stjärnor, eller en solig dag till havs. Något vackert möter något ensamt, trött, tomt och tungt.
Jag kan leva med isolering och fattigdom, bloggen lättar dagarna lite, men inte att mina barn inte ska kunna få ha födelsedagskalas utan att mor går sönder. Det är pest och pina och en sinnessjukt stor dos oro. Skulle Region Skåne kunna komma hit och arrangera lite kanske? Och nej, det är inte bara att slänga fram ett paket glass och sätta på lite musik, det vet ni, även om många vill få det att låta så. Det ska städas (saneras), dekoreras, planeras och... listan fortsätter, och det allra mest frustrerande är att innan hjärnskadan så var detta en av mina styrkegrenar: Greja festen! Jag älskade arrangemang, på riktigt och verkligen (!), och nu klarar jag inte ens av att planera längre än till A, om ens det, sen säger hjärnan stopp. Det blir svart. Och barnen, de snälla, söta barnen då?

Heja nya veckan då!

/Döden döden döden tröttare och gnälligare än någonsin, men det vänder. Bara några dagar kvar, sen vila... Eller möte med den ovissa framtiden.

torsdag 25 april 2013

Prioriteringar

Bara en väska

Såg fine Gidlund på SVT. Hade missat hans blogg tills för en tid sedan, men han har så rätt: Det är terapi och ett bra sätt att kommunicera med sina nära och avlägsna (och sig själv). Han har ett språk och en sjukdom som vissa saknar och andra delar. Blicken och känslan är dock alltid ens egen. Jag läser inga bloggar, min livstid är för kort och min hjärna för långsam, men ibland dyker något upp.

Jag är rädd för döden. Jag avskyr den som pesten, men Döden bara fortsätter att finnas. Barnets känsla av att det kommer att lösa sig, det-kommer-ett-piller-eller-vad-som-helst-och-tar-bort-döden-lagom-tills-jag-blivit-vuxen tynar bort med åren. Jag vill inte tro på döden, men vissa dagar när jag erfar lycka och ljus så känner jag; det är okej att dö nu, jag har levt ett bra liv, gjort en massa skoj och fått två vackra fantastiska barn - och så nej - jag vill inte lämna dem. Inte än. Snälla, ge mig några år till. Så enkelt och banalt, så litet och oändligt.

För en tid sedan skulle jag handla på Emporia, detta gigantiska köpcentrum i vår närhet, och passerade en snygg väska. Den var verkligt stilig men så tänkte jag att det är ingen idé att jag tittar på den. Den kommer jag aldrig att ha råd att köpa - och så slog det mig att jag kanske aldrig någonsin mer kommer att kunna köpa mig något riktigt fint, MEN att det inte gör mig något heller. Kanske låter det sorgligt, eventuellt befriande eller ytligt, hur man nu väljer att tolka sakernas tillstånd, men jag börjar acceptera dem. Hellre ett födelsedagskalas och en studsmatta till dottern än nya strumpor till mor och far och grus till gården, till exempel. Betala räkningarna och dricka vatten, det är okej. Däremot önskar jag att människor slutade säga att det är okej för mina barn, att de inte tar skada av att vi har det kärvt. Att just våra barn skulle ha färre, mindre behov och drömmar än era och andras. Säg hellre, fasiken vad trist, men aldrig att just våra barn inte behöver ledigt, åka på semester, kläder, nöjen eller föräldrar med ork. Bara en tanke efter ord av välmening som gör ont. Säg bara: Fasikens. När det gäller de  okompenserade barnhemsbarnen: Ryt till!

Puss,
Döden döden döden (tröttast i byn?)

onsdag 24 april 2013

Saxat från Sydis

Läs här om ni missat

Och så några klipp från sjukvården, bara för att. Finns lite för många baraBottenbetyg till Skånska vårdpolitikerna. Nej, säger inte mer nu. Tyar bara inte.

Kärlek och fred,
/Döden döden döden har inte gett upp än

tisdag 23 april 2013

Vår stund på jorden


Del av Ophelia av John Everett Millais


”Kommer tiderna bli kvinnligare
eller kommer vi att dö?”

(Katrine Kielos)



Eftersom jag bara kan tänka och skriva hjälpligt så är det min förbaskade plikt och skyldighet att slå ett slag för lite hederlig journalistik och de journalister som kämpar i motvind. Det varslas och sägs upp i allt raskare takt, samtidigt som det väl aldrig delats och konsumerats så mycket skriven media som idag (nästa steg torde bli ett Spotify-liknande system för artiklar och tidningar)?  Vi står vid kanten av en avgrund just nu. Så upplever jag stämningarna i alla fall. Det händer något med oss, vår moral och jord, och jag tror att de flesta av oss åtminstone förnimmer känslan av förändring. En moralisk brytningstid.

DN:s artikelserie tar upp detta ur ett miljöperspektiv: Min stund på jorden, idag Katrine Kielos.  Om ni inte orkar läsa dessa intressanta artiklar, sammanfattas en del av problematiken här.

Så debatterna. Kommer att tänka på debatterna. Vilka som inbjuds att debattera. Vilka tackar ja? Vilka tackar nej, och vems ord hindras, och av vem eller vilka i så fall? Jag har ingen aning om huruvida en författare av en debattbok har rätt att kräva att få veta vem hen ska möta i en debatt. Om det ens är lämpligt? Men som människa i en demokrati är jag väldigt intresserad av att veta vilka som är tysta och vilka som tystas. Skulle man vänligen kunna skriva ut alla som vägrar vara med, eller de som hindras? Ibland är nämligen det mer intressant än själva debatten i sig. 

/Döden döden döden är trött

Miget och självet.



Jag kommer undan det mesta. Jag behöver inte kunna skriva rätt och snyggt, och jag har ingen mer än mig själv och mina närmsta att ta hänsyn till. Krasst sett. Jag har en hjärnskada och ingen arbetsgivare som ger mig mat eller tak över huvudet. Jag är således känslo- och tankemässigt, om än inte ekonomiskt eller ur ett trygghetsperspektiv, fri. Fri att skriva och tycka precis som jag vill. Vem skulle hacka på en som blivit sjuk, genom sjukvården dessutom? Ett guldläge att spy ur sig åsikter och bilder helt klart. Sedan är jag för trött och det tär, men jag tror ändå att det är vettigt och klokt att kämpa lite - och kanske lär jag mig något på vägen.

Jag har tänkt fortsätta skriva om hela baletten. Om hur sjuk och dålig jag var, och fortfarande är. För att ni ska få en chans till inblick och kunskap kring hur vården fungerar, alternativt havererar, hur socialförsäkringen verkligen fungerar - eller inte, och så vidare. En helt vanlig människa ibland er, lite tröttare och sjukare bara. Det kommer en fortsättning, men det är tungt och jag behöver läka.

Jag vill också vara med i samhället, även om jag egentligen inte har tillträde, så jag delar min tid och mina ord med er så här så länge. Hoppas att det är ok.

Puss!
/Döden döden döden (och något mjukt till kaffet)

fredag 19 april 2013

Tiundaskolan 1983


Lite tonårsångest inför helgen.

Trevlig helg gull!
/Döden döden döden utan tiden och orken

onsdag 17 april 2013

tisdag 16 april 2013

Livslögnerna för tydlighetens skull

Jag kan inte sätta mig på några höga hästar och säga mig ha sanningen. Jag har ingen aning om någonting egentligen, men jag vet att livet inte alltid är vad det ser ut att vara. Jag tror att vi lever med livslögnerna för att klara av dagarna (ibland). Konsekvenserna av sanningen känner vi inte till, däremot vår faktiska tillvaro. Det okända är inte alltid lätt eller rätt, och kan te sig fasligt läskigt och framförallt tungt och arbetsamt. Jag säger inte heller att man måste reflektera över sig själv och sin samtid hela tiden, men att en gnutta ifrågasättande aldrig kan skada - och torde leda till viss självkännedom i slutänden?

Från The Children of Theatre Street

Det jag främst värjer mig mot är att så många är rädda för att säga sanningen. Att sanningen måste vara så privat. Att bara kändisar får ha cancer, psykiska problem, knarka och slåss, men om vår granne, kollega eller annat löst folk har det svårt, så blir det så fasansfullt äckligt och obehagligt. Varför kan vi inte vara snälla mot alla? Förstående och empatiska, ni vet. Blir det för nära, eller vad är problemet?  Som att sörja någon man aldrig känt. Måste man vara rik, snygg och begåvad för att förtjäna sympati? 
Det är antagligen därför Mama kan skriva om Kleerup och andra, medan den vanliga människan bär sitt tunga ok själv. Vi Föräldrar skriver om så vanliga föräldrar att jag inte tror att de finns. Jag kan i alla fall inte identifiera mig med dem. Det känns däremot befriande med någon, säg Kleerup igen, som säger rätt ut att de behöver hjälp och stöd i sin familjesituation än med grannfrun som låtsas att allt är bra.

Samtidigt vet jag att ytan kan vara det enda skydd vi har. 

Dagens topp tre:
1) Livet är inte alltid vad det ser ut att vara 
2) Det okända är läskigt  (kämpa kämpa) 
3) MAN SKA VARA SNÄLL mot alla själar. 


Hej!
/Döden döden döden söker vidare

    

måndag 15 april 2013

Det här måste vi...

lyssna på.

Internationell författarscen: Damien Echols, USA, intervjuas av Fredrik Strage på Kulturhuset.

TEMA: livslögner

Ett litet tillägg bara. Jag avundas verkligen er som inte reflekterar över något. Ni som lallar på och är nöjda med det (wow och ay caramba). Ni som tycker att allt är bra för alla hela tiden. Så skönt. Vilken vila. Vilket behag. Allt är bra, allt är frid och fröjd - och man får vad man förtjänar. Jag är avundsjuk något så in i bängen, samtidigt som ni skrämmer mig lite. Ni som lever i förnekelse.



Fred!
/Döden döden döden ska lyssna på fågelkvitter och ta sig i kragen 

Icke-linjär livslögn

Att leka normal kostar. Om jag träffar en vän med barn, tar emot spontanbesökare och svarar på ett utlåtande så faller hus, tanke och kropp samman. Barnen och jag far illa, men vi måste få leka och låtsas vara vanliga människor ibland. Drömma om sol och bad och försörjningsförmåga. Ett sammanhang.

Jag skulle vilja tala om livslögnerna, villalivet och kärleken men väntar med det. Vad är livslögn och vad är förnekelse, kontra utmattning och bekvämlighet? Sus-chefen Jan Eriksson tycker i alla fall att man jobbar såhär med arbetsmiljön och patientsäkerheten på akuten och lägger ut det på utomstående sakkunnig, samtidigt som avhoppen fortsätter. Såg att man i Ingmar Bergmanstan numer ska kunna få tillgång till sina journaler och se vem eller vilka som loggat in på dem. Det kanske ljusnar och en eloge till landstinget där. Här i Skåne är det lite bökigare, om man nu skulle orka dra i det också. Stånk och stön.

Ingenting

Jag är för trött, men jag har kanske något att säga dig i alla fall. Lite skabbighet i den vackra bloggvärlden, om inte annat.   

PUSS!
/Döden döden döden i vårgrus och grått

Måndagsmorgon



Att blogga har blivit min lilla sociala livlina. Jag simmar (och rör således på mig) och tar en kopp kaffe då och då. Avsätter cirka en timme till hushållsnära tjänster och försöker sen samla mig och kraften. 
Att blogga är att finnas och att ljuga en smula. Eller tala sanningens ord, från skärm till skärm. Jag tänker på lögnerna dagligen. Alla livslögner och våra hårt redigerade liv. Manipulationerna. Bilderna till stämningarna. Mina stämningar. Mina tolkningar och karikatyrer av vardagen. Vackra och fula, sida vid sida men aldrig helt sanna.

/Döden döden döden ljuger däremot aldrig 

fredag 12 april 2013

onsdag 10 april 2013

Det blev aldrig så, del två.

Allt går i vågor. Det kan vara dagar som handlar om barnen, andra om miljön, dödens lilla viskning i örat, eller en sång från förr. Vissa saker och debatter bör dock aldrig stanna av, eller glömmas bort: Som att patientsäkerheten måste komma först inom all vård och att vi har ett gemensamt ansvar för våra unga.  


Lyssnade äntligen klart på radiodokumentären Den fastspända flickan*Det är fasansfulla minuter av mitt liv och år av hennes. År som bara går. Liv som spills och 'det blev aldrig så' på repeat. Makten över våra liv som bara består, hos människor som varken behöver vara speciellt kloka eller goda. Vi är bara människor, hur smärtsamt det än kan vara att erkänna det - och maktens språk går bara åt ett håll. Vi kan inte längre gömma oss bakom idén att alla vill oss väl och att samtliga vet vad de pysslar med. Eller att den som far illa bara har sig själv att skylla. Vi måste hjälpas åt. Okej?

Debatten efter Zarembas artikelserie fortsätter. Några välrenommerade läkare säger till och håller med på DN Debatt samt ytterligare en professor i SvD. Roger Molin, nationell vårdvalssamordnare på Socialdepartementet svarar - och håller givetvis inte medVi reflekterade också, med viss sorg, att Barnmorskeupproret är fint och viktigt, men att säga i TV-soffan att det inte känns patientsäkert räcker inte. Säg att det inte är patientsäkert istället. Bara en liten notering och för tydlighetens skull. 

Fred och kärlek!
/Döden döden döden

* Länk till radiodokumentären samt artikel om sjukvårds-personal som fortsätter missbruka sitt förtroende och uppdrag.  

God morgon och de eviga frågorna.

I dansversion.

Min smak kanske inte är god, men den är absolut. Så, varsågoda och håll i hatten (och erkänn att det rycker i dansarbenen) vänner:



PUSS!
/Döden döden döden 

tisdag 9 april 2013

Dualism

Vardagslyx



En Ranunkelblomma på Ica Maxi för 16 kronor kan också göra gott. Solkigheten kan jag dokumentera en annan dag (det kommer, det kommer).

Kärlek!
/Döden döden döden 

Ding Dong

Lennart Hellsing lyssnar kanske inte på Hefner.
(Underbar illustration av Poul Ströyer)


Genomblåst. Sol, friska vindar och en kopp nybryggt kaffe. Det går trögt nu, och vår allmänna solkighet framträder klarare och tydligare för varje soltimme vi får. Nej, allt är inte vackert och stiligt, men det vänder väl?

Tänkte skriva några ord om Maggie, men överlåter det år experterna, och saxar följande från Billy Bragg (Facebook). 

"This is not a time for celebration. The death of Margaret Thatcher is nothing more than a salient reminder of how Britain got into the mess that we are in today. Of why ordinary working people are no longer able to earn enough from one job to support a family; of why there is a shortage of decent affordable housing; of why domestic growth is driven by credit, not by real incomes; of why tax-payers are forced to top up wages; of why a spiteful government seeks to penalise the poor for having an extra bedroom; of why Rupert Murdoch became so powerful; of why cynicism and greed became the hallmarks of our society.

Raising a glass to the death of an infirm old lady changes none of this. The only real antidote to cynicism is activism. Don't celebrate - organise!"

Så kommer jag att tänka på vår svenska arbetar-rörelseArbetspartier och Arbetarpartier som är vitt skilda saker. Det hör man på namnet, om man lyssnar noga, fast någon enorm skillnad är det väl inte idag?  

Puss!
/Döden döden döden

måndag 8 april 2013

Det blev aldrig så


Efter helg med besök, konsert och små vackra människobarn är jag slagen, men vid gott mod. Tanken så trög, så trög. 

Igår doftade det vårregn i kvällningen och nu strålar solstolen tom i trädgården. Livet och dagarna och fantastiska nyheter, varvade med sorgliga. Är detta medelålderns diskreta charm? Att döden och livet ständigt nosar oss i hälarna? Att livet är för kort och ibland för alldeles på tok för svårt?

/Döden döden döden

lördag 6 april 2013

Nattamusik del 1



Sussa gott, vänner.
/Döden döden döden

Polen och musiken

Fjärde konserten på över fem år: Nordpolen. John Cale på Malmö Opera 2011 och Stig Larsson med Differnet på Stanza 2012. Wild and crazy indeed, men så lever jag ett hektiskt liv på landet med tröttheten som närmsta vän också. 



Men jag hann med 22:30 bussen hem. Hoppet gror och visst såg jag Blonde Redhead våren 2008 (och Eggstone i kødbyen, inte att förglömma). Wild and crazy, sanna mina ord.


Eder,
/Döden döden döden testar gränserna

Människorna och barnen

I det tidigare inlägget 'Sol, vind och vatten...' skrev jag om barnen och föräldrarna. Jag exkluderade alla som inte har barn, vilket jag faktiskt tänkte på, men jag var för lat för att korrigera. Jag tänkte att 'ni förstår vad jag menar', men jag vill ändå tydliggöra detta: MILJÖN RÖR ALLA - och barnen som blir större, kommer, med all rätt, bli lacka. Oavsett vilkas de är.   

Del av Lennart Hellsing-bild
Puss!
/döden döden döden

onsdag 3 april 2013

Sol, vind och vatten...


Mina små barn, och era med, kommer att förakta mig och oss, om vi inte skärper oss rätt så omgående. Miljön, vänner. Miljön. Det är lite småbråttom vet ni. Ville bara säga det. Tjata lite.

Kärlek!
/Döden döden döden 

I allmännyttans tjänst?

Del av Ragnar Johansson-teckning

Simning på tapeten. Kanske sol och kaffe med? Jag gillade vintern, jag kunde gömma mig där. Pusta ut och stänga in, och vara i fred en stund. Läka. Nu är det vårsol och yra fåglar, knoppar som brister och hjärtan som trummar efter mer (i 180 bpm). Oro och skönhet med doft av tjära och kärlek, eller något helt annat. 
Döden knackar alltid på dörren och samhällskritik behöver inte utesluta naturromantik, men det blir allt lite slöare.

Sossarnas konferens startar idag och här är Görans tio budord. Jag skulle önska att man lyfte fram vilka inom SAP som är med och äger vinstmaskiner inom den så kallade allmännyttan, utöver charmige Jan-Emanuel och några till (nötter). Borgerligheten förväntar man sig liksom inte annat av än att de ska tjäna så mycket som möjligt*, det ingår liksom i konceptet. Men vi som tror på ett samhälle där alla ska få plats? Vi då? Vad säger och tycker vi? Jag kan bara inte förstå hur man kan starta företag, och hellre plocka ut vinst än att investera i sin egen verksamhet (förklara någon, snälla). Och vill man att människor ska betala skatt så ska väl pengarna satsas på de ändamål de är ämnade för? Eller lever vi i Bert Karlsson-landet nu?

Hasta luego amigos,

/Döden döden döden är lite trög, men snäll för det mesta.

* Fine by me, så länge pengarna stannar i verksamheten/används innovativt, som man så vackert säger. Forskning och framsteg ni vet (för tydlighetens skull) och vad hände med personalkooperativen?

tisdag 2 april 2013

Fri lek, Sverkerskolan 1977




Det är kul att röra sig till musik.
/Döden döden döden

Doktorn, låtsas att du älskar mig.

... Jo, om ni undrar. Svaret angående grovt felaktig diagnoskod i patientjournalen var att det är vanliga sekreterare och inte läkarsekreterare som skriver dem: 'Om jag skulle sitta och rätta journalerna skulle jag aldrig hinna träffa mina patienter'. Valfrihet i en liten ask.

Puss igen!
/Döden döden döden tänker inte låtsas att det regnar mer, (men att du älskar mig)

Late bloomers

Ja, först växer man och det är inte alltid så skönt. Sen blir man större, mer färdig, men inte fräsigare för det. Vid medelålderns guldskimrade ankomst kan man, om det vill sig väl, ha fått nya insikter: Att åldrandet inte är övergående, eller att tång doftar ensamhet, och jord och grus doftar det som varit. Drömmarna från förr i för små läderskor. Insikter, vänner. Insikter. Stora som små. Och inte har man blivit så mycket klokare för det.



Puss efter påsk!
/Döden döden döden